Uppsamlingsheat

13 januari, 2014 at 00:07 (Dagspresserier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , , )

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Direktlänk 2 kommentarer

Mini-recensioner: The Score

12 augusti, 2012 at 12:34 (Serier) (, , , )

Darwyn Cooke fortsätter med sina bearbetningar av Donald Westlake/Richard Starks böcker om gangstern Parker. Efter The Hunter och The Outfit är det dags för The Score där Parker blir inblandad i en gigantisk rånkupp: Gruvstaden Copper Canyon ska rånas, och Parker är mannen som ska organisera det hela.

Det här är den hittills rakaste boken i Cookes serie, med en handling utan utvikningar: Planering, genomförande, efterbörd. Jag är fortfarande intresserad av originalböckerna men jag har inte kommit mig för med att läsa någon av dem ännu, medan jag är mer tveksam till Cookes insats. Det är ingenting nytt eftersom mina invändningar är desamma som jag redan nämnt i de tidigare recensionerna: Cooke kan teckna med en fantastisk snits i enstaka teckningar, men han är en osäker serieskapare som fortfarande inte vet hur man designar en seriesida med flyt. Jag kan inte komma över min känsla av att han tänker alldeles för mycket på hur varje enstaka ruta ska se ut utan att se den i sitt sammanhang.

Det myllrar av fel där Cooke mellan en ruta och en annan glömt bort/ignorerar hur föremålen var placerade i den tidigare rutan. Ibland är felen av den typen oförargliga men tyvärr är Cookes av det slag som får åtminstone mig att stanna upp i läsningen eftersom jag uppriktigt sagt tappar bort mig. Eller små irritationsmoment som detta:

Här läste åtminstone jag först repliken som börjar ”Please fuck off…” som om det var Parker som sa den (Parker är tredje personen från vänster i första rutan) eftersom det är till honom som pratbubblan pekar vilket gjorde mig tillfälligt förvirrad med tanke på att Parker omnämns i tredje person i repliken, och min läskoncentration bröts. Men om man tittar lite noggrannare så ser man att pratbubblan egentligen pekar på mannen längst till vänster i första rutan, men pga den suboptimala kompositionen syns han inte i ruta två. Det här är ett typiskt exempel där Cooke om han jobbat lite mer med sidan kunnat undvika problemet genom att arrangera personerna annorlunda, delat upp handlingen i rutor på ett annorlunda sätt, eller något annat. Med andra ord, läsbarheten drabbas på grund av ett slarvigt förarbete.

Men som ni märkt köper jag fortfarande Cookes Stark-böcker, min kritik till trots. Skälet är att jag gillar Starks historia, och att Cookes teckningar trots allt ser trevliga ut, även om de är mer av illustrationer än lyckade serieteckningar.

Direktlänk 9 kommentarer

En aktuell varning

10 juni, 2012 at 21:35 (Superhjältar) (, , )

Så har den då börjat, DCs uppföljare till Watchmen: Before Watchmen. Den handlar om Minutemen, dvs den första gruppen superhjältar i Watchmens universum som Moore & Gibbons beskrev men ganska ytligt i sin bok.

Det har varit mycket uppståndelse om den här nya serien redan, huvudsakligen beroende på att Moore har varit ytterst kritisk till idén. Men eftersom det är DC som äger rättigheterna så kan han inte stoppa den; det har skrivits hur mycket som helst om det resulterande bråket så jag tänker inte referera det här utan istället nöja mig med att snabbrecensera Minutemen 1, den första tidningen som kom ut i veckan.

Mannen bakom både teckningar och manus är Darwyn Cooke, kanske mest känd för sin tolkning av Richard Starks Parker, men han har också gjort serier med bland annat The Spirit och diverse klassiska DC-hjältar. Han tecknar snitsigt med en uppenbar faiblesse för lite äldre design så en serie som utspelar sig i mitten av 1900-talet borde passa honom bra. Tyvärr har han också stora svagheter som serieskapare och den här serien visar olyckligtvis upp dem alla.

För att börja med manuset så saknar hans egenhändigt skrivna serier oftast nerv; han vet inte riktigt hur man gör en handling spännande. Karaktärerna gnor på i samma tradiga lunk serien igenom, och inte är de speciellt intressanta som människor heller. Hittills har jag aldrig läst en Cooke-serie som på något sätt engagerat mig, och Minutemen är inget undantag.

Men vad som kanske är värre är att även om Cookes enskilda teckningar kan se nog så snygga ut så har han en usel känsla för hur man berättar i bilder. Jag klagade på det när jag skrev om Parker-serien The Outfit (läs mer här) men här är det ännu sämre beställt med läsbarheten. Se till exempel den här tvåsidors-sviten där Nite Owl ingriper mot ett rånförsök:

Att hänga med i bilderna är näst intill omöjligt. Vad är det som skildras i ruta 6, sida 1, och varför finns bilden med? Hur svingar han sig egentligen in genom dörren i ruta 3, sida 1, med tanke på hur hans armar hålls? Hur i hela friden studsar bilen egentligen runt, med tanke på att personerna inne i bilen inte verkar ha några problem med att röra sig och agera, för att inte tala om Nite Owls klättrande över den döda föraren och hopp ut ur bilen? Låt mig säga så här: Skillnaden mellan Cookes förmåga att planera hur föremål rör sig i rummet och Moores extremt noggranna upplägg av varenda ruta i Watchmen är, hur ska jag säga, inte direkt liten.

Så fortsätter det serien igenom, med tråkigt manus och röriga bilder. Vid en snabb titt ser det aptitligt ut, men när man verkligen börjar läsa skiner bristerna igenom. En riktigt bedrövlig start på Before Watchmen, och jag har inte så stort hopp om att de andra titlarna kommer bli bättre; backupserien The Curse of the Crimson Corsair som ska gå i alla tidningarna och som har två sidor med i den här känns som en mycket trött kopia på Watchmens Marooned. Det enda hoppet jag har är Silk Spectre-tidningen som åtminstone tecknas av den utmärkta Amanda Conner. Men tyvärr är det Cooke som står för manuset där med…

Curse of the Crimson Corsair

Direktlänk 11 kommentarer

Mera hårdkokt av Cooke: The Outfit

29 januari, 2011 at 23:27 (Serier) (, , )

Den andra boken av fyra där Darwyn Cooke skildrar Parker, huvudpersonen i Richard Starks hårdkokta kriminalthrillers, anlände i höstas. Så om inte en rykande färsk bok så är det åtminstone en småvarm sådan :-)

Mina intryck efter att ha läst den första boken, The Hunter, och mellanspelet The Man With the Getaway Face, står sig till stora delar. Det innebär alltså att det är en orgie i snitsiga bilder, återigen i tvåtonfärgat utförande, där Cookes enskilda teckningar ser lysande ut. Balansen mellan det råa och det eleganta är bättre än någonsin; The Outfit är snäppet vassare illustrationsmässigt än The Hunter, och det känns som om Cooke nu känner sig rejält bekväm med sin omvandling av Starks prosa till serieformatet.

Men också svagheterna finns kvar. Cooke har fortfarande bekymmer med att få till spänningen, och det är lite synd att den mest suggestiva episoden i hela boken är den där Cooke valt att behålla Starks originaltext. Det inträffar i det tredje kapitlet där ett antal stötar mot organisationen (titelns Outfit) genomförs i snabb följd. Det hade kunnat bli trista upprepningar, men Cooke har smart nog valt att låta varje stöt skildras på radikalt olika sätt: Teckningsstilen varierar från något som mest ser ut som Mr Magoo till något som liknar en något mer realistisk Feiffer (Cooke håller sig till 60-talsstilar, givetvis), och en av stötarna skildras som en tidskriftsartikel  (”Crime Confessions Weekly! Exclusive: The Heist of the Year!”) där Stark står angiven som författaren.

Fartigt och som sagt ett utmärkt sätt att lösa en knepig del av boken, men det gör att jag än mindre kan glömma bort att det jag läser är en serieversion av en roman, och det stör mig. Det är alltid svårt att överföra berättelser mellan olika medier, och de få gånger jag tycker det har lyckats är när den ansvariga har gjort verket till sitt eget genom att göra om det helt för det nya mediet, som exempelvis Kubrick som nästan alltid filmatiserade romaner, men på ett sätt som gjorde att jag som åskådare helt glömde bort den kopplingen. När jag läser The Outfit blir jag gång på gång medveten om att det är en roman som är utgångspunkten när scener dyker upp som följdriktigt skulle passa bättre i en bok än i en serie. Antagligen är Cooke lite för förtjust i böckerna själv, och därför kan han inte riktigt göra om dem så mycket som det egentligen skulle behövas. Den korta The Man With the Getaway Face som tryckte samman en av romanerna på enbart 24 sidor är lustigt nog bättre på det sättet; där var Cooke tvungen att göra om mer radikalt för att få plats, med ett mycket lyckat resultat som följd.

Historien i sig är en riktigt bra berättelse om hur Parker ser sig nödgad att attackera en av The Outfits ledare, Arthur Bronson, sedan Bronson har skickat ut en lejd mördare efter Parker. Det som gör den så bra är den extrema fokuseringen på Parkers obeveklighet; när han bestämt sig för att handla gör han det, utan krusiduller eller betänksamheter. Det som gör den mindre bra är det som jag nämnt, nämligen att Cooke trots att han tecknar med mer stil än de allra flesta ändå inte helt behärskar hur man gör en serie medryckande. Alla hans serier jag hittills läst saknar den där extra lilla knorren som behövs för att det ska bli någonting jag verkligen engagerar mig i. Se exempelvis den här sekvensen från bokens början, där Bronsons mördare överraskar Parker:

Underbara linjer och effektivt utnyttjade färgtoningar, men vad är det egentligen som sker? Det är en smula rörigt i mitt tycke, och inte på grund av att det är en kaosartad händelse utan mer för att Cooke har problem. Titta till exempel på silhuettbilden av Parker under sängen. Hur i hela friden kan han kasta pistolen så hårt från den positionen att anfallaren inte bara blir knockad (bilden efter) utan också på något besynnerligt sätt flyger över halva rummet (bilden efter det)? Notera också att om man tittar efter åt vilket håll Parker har huvudet när han kastar sig in under sängen så verkar det som om han kastar pistolen åt fel håll. Eller så har han snott runt 180°, kastat pistolen, för att sen sno runt 180° grader igen innan han kryper ut på andra sidan. Sådana här detaljer är egentligen inget större problem, men de känns lite symptomatiska för Cooke i allmänhet: En extremt attraktiv yta som tyvärr inte har lika mycket att ge när man kryper in under skinnet på den.

The Outfit är en bra bok som jag definitivt rekommenderar för den hårdkokta kriminalfanen, och för den delen de flesta seriefansen också, men jag tycker inte att den riktigt lever upp till en del av de hyllningar den fått. Men den är definitivt såpass bra att jag blir sugen på att läsa Starks romaner :-)

PS. Den som är intresserad av en mer positiv recension kan med fördel läsa Shazams; även om jag inte håller med om alla rosorna är det en bra och välskriven artikel med en lite annan infallsvinkel, skriven av någon som till skillnad från mig också har läst originalböckerna. DS.

Direktlänk 5 kommentarer

The Man With the Getaway Face

17 juli, 2010 at 19:24 (Serier) (, , )

Darwyn Cooke stretar på med sina serieversioner av Rickard Starks (psedonym för Donald E. Westlake) romaner om den kriminella Parker. När jag läste den första, The Hunter, klagade jag lite grann på hur Cookes manus fungerade (eller snarare inte fungerade); Cooke har ett generellt problem med att få sin manus att bli medryckande, och The Hunter led också av det problem. Nu har jag precis läst den korta The Man With the Getaway Face och konstaterar att mycket är sig likt: Teckningarna är fortfarande extremt tilltalande, men manuset känns fortfarande mer som en redogörelse för vad som händer än en dramatisk berättelse.

Men en noggrannare läsning ger vid handen att det faktiskt finns en del skillnader, alla till det bättre. För att börja med teckningarna så är Cooke fortfarande lika elegant som alltid, men han har här anammat en smula kantigare stil. Det är inte i sig bättre, men med tanke på den osmickrande handlingen passar det bättre med en råare stil än en mjukare. Här och där påminner det en hel del om stilen som Mazzucchelli experimenterade med i Rubber Blanket, och det är inte illa. Det syns fortfarande att det är Cooke så ingenting av hans egenart har försvunnit, men att han anpassat den till den hårdkokta thrillern är ett plus.

Och när det gäller manuset är det egentligen inte Cooke som har ändrat sig utan istället jag. Historien saknar definitivt ett känslomässigt nav, men det framgår tydligare nu att det är antagligen precis så Stark vill ha det: Parker är en emotionell nollpunkt, där det inte är känslor i vanlig mening som styr utan istället en logik utan empati där bara jaget spelar roll. Om du förråder mig dödar jag dig, punkt. Med andra ord en typ av berättelse som passar bra för Cooke eftersom han själv har problem med att skildra känslor i sina serier. Sen är det givetvis en historia som är berättad 100% ur ett manligt perspektiv: Kvinnor göre sig icke besvär, utom som oväsentliga bifigurer utan egna särdrag.

(Från IDWs preview, som besynnerligt nog är i blåskala; den tryckta tidningen använder brunt)

Avslutningsvis lite konsumentinformation: The Man With the Getaway Face är inte som The Hunter ett fullskaligt album; istället har Cooke på 24 sidor koncentrerat en hel roman. Skälet är att Cooke bara har rätt att göra om fyra av Parker-romanerna till album, och att han därför bestämt att The Man With the Getaway Face (den andra romanen) ska hoppas över . Problemet är att det finns åtminstone en central händelse i den som påverkar resten av romanerna… Lösning är den här tidningen som kommer vara första kapitlet i nästa album: The Outfit. Så det finns egentligen inget skäl att köpa den här tidningen nu om man ändå tänker sig köpa The Outfit när den väl kommer ut. Förutom skälet till att jag köpte det då: Det är i stort format (vilket är trevligt med tanke på Cookes illustrationer), och den kostar bara 2 dollar :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Hårdkokt med stil & snits men utan nerv: The Hunter

8 oktober, 2009 at 00:26 (Serier) (, , )

Idag blir det en gammal hårdkokt klassiker i serieformat: Richard Starks (pseudonym för Donald E. Westlake) första roman om den hänsynslöse kriminella Parker, The Hunter.

The Hunter har en extremt enkel intrig: Parker har blivit lurad av en kumpan och bedragen av sin flickvän. Han överlever efter att ha lämnats som död av dem efter att de skjutit honom, och nu är han ute efter hämnd. Eftersom det är en deckare av den hårdkokta stilen är det inga krusiduller utan pang på rödbetan; jaga upp de skyldiga, en efter en, och sen göra sig av med dem. Intrigen i sig är inte viktig utan det är resan och stämningen som står i fokus.

Jag hade en hel del förhoppningar på boken. Normalt är jag inte över sig förtjust i att flytta en historia från ett medium till ett annat, men eftersom jag gillar Darwyn Cookes teckningsstil men alltid har tyckt att han haft problem med att få till manuset borde det här kunna bli intressant.  Boken ser dessutom mycket läcker ut: Cookes teckningsstil påminner en hel del om en mjukare version av exempelvis modeillustrationer från 50- och 60-talet kombinerat med den klassiska Acke-stilen, och här har vi en bok som inte bara utspelar sig under perioden i fråga, men som därutöver är har den goda smaken att publiceras i en mycket passande monokromatisk färgskala. Cookes teckningar har aldrig sett bättre ut; hans The New Frontier, en Lagens Väktare-historia som också utspelas under samma tidsperiod, är nästan lika snygg men The Hunter vinner på färgskalan.

Men sorgligt nog är manuset återigen ett problem. Alla serier av Cooke jag läst förut har haft samma svaghet: Han kan helt enkelt inte få till historier med nerv i. På ytan verkar manusen bra, men de saknar förmågan att engagera på riktigt; det saknas rytm i berättandet som bygger upp spänning, och istället lunkar allt bara på i samma fart. Han har också svårt att få till intressanta personer eftersom det enda som skiljer dem åt är oväsentliga yttre attiraljer: Läderlappen skiljer sig från Stålmannen genom att inte prata så mycket, men det är också allt, och så vidare.

Jag har inte läst romanen själv så jag kan inte säga hur väl Darwyn Cooke fångat romanen i serieformat (det enda jag läst av Westlake är hans komedithriller Dansen kring guldprästen, och det är någonting helt annat) men jag måste säga att de svagheter i historien jag ser är misstänkt lika de svagheter Cookes övriga serier har, så jag tror nog att det är Cooke som ska stå till svars för dem. Och det är knappast så att The Hunter är svår att överföra från romanformen; båda filmatiseringarna (Point Blank 1967 och Payback 1999) av den är lyckade. Jämfört med en annan serie baserad på en gammal hårdkokt deckare jag nyligen läste, Tardis version av Manchettes West Coast Blues, så står sig The Hunter slätt, tyvärr.

Sen måste jag också tillstå att även om Cookes teckningar är mycket inbjudande så är inte heller de utan svagheter. Den största svagheten delar han med alltför många andra serietecknare: Hans kvinnor ser alldeles för lika ut. Det som gör att de går att hålla isär är bara det lyckliga faktum att de ibland har olika hårfärg / frisyr /ögonbryn / eventuella glasögon. I The Hunter är däremot alla kvinnor med större roller blondiner och resultatet kan ni se i illustrationerna jag valt: Det är tre olika kvinnor på bilderna…

Direktlänk 17 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare