The Don Rosa Library

18 november, 2014 at 17:34 (Serier) (, , )

The Don Rosa Library - cover

Äntligen har någon kommit sig för med att samla ihop Don Rosas Disney-serier i en ordentlig utgåva på engelska. Diverse böcker och halvdana samlingar har setts till förut, som The Life and Times of $crooge McDuck och några volymer av Walt Disney’s Uncle $crooge Adventures in Color by Don Rosa (pust!), men ingenting mer än så, alltmedan vi här i Sverige sett åtminstone två olika utgåvor av hans serier (jag tror åtminstone att både Hall of Fame och den senare Don Rosas samlade verk innehåller i princip allt av honom). Eftersom jag inte är så nöjd med de svenska översättningarna av Barks så har jag hållit mig undan även de svenska Rosa-böckerna, även om jag varit lite frestad. Men inte längre, nu kan jag läsa dem på engelska i en mycket trevlig och inte alltför dyr utgåva från Fantagraphics :-)

Två volymer kom ut i tät följd nu i höstas och fler kommer nästa år; totalt borde det bli ungefär 10 volymer, samma antal som i Hall of Fame-sviten som den amerikanska liknar sig själv vid.

Först, det fysiska utförandet: Större böcker än Fantagraphics Barks-utgåva, ungefär som (igen…) Hall of Fame, men i övrigt liknar de två Fantagraphics-serierna varandra. Samma slags hårda omslag, samma design på ryggarna, och så vidare. Jag tycker de här böckerna är eminent inbjudande till läsning, de utlovar att det här är någonting som är roligt att läsa, basta!

Färgläggningen är inte den roligaste, men det är å andra sidan så de här serierna såg ut, mer eller mindre, i originalet, så jag kan acceptera det. I slutet av varje bok finns Rosas egna kommentarer till serierna och de är ovanligt intressanta (mer senare).

Sedan, innehållet: Rosa är inte en elegant tecknare, långt därifrån, utan hans platta teckningar ser mer ut som en mix av underground och typiska fan-illustrationer som klämmer in så mycket som möjligt i varje ruta. Manusen är av två olika typer:

  1. Långa berättelser med (oftast) Joakim i huvudrollen, modellerade efter Barks diton, och ibland rena uppföljare på Barks serier.
  2. Ofta kortare serier, typ 10 sidor, av mer slapstick-karaktär, ofta med någon egendomlig manick eller idé i huvudrollen.

Det finns några korta serier av annat slag här, typ där Rosa tecknar efter andras manus, men de allra mesta är av de två nämnda slagen. Jag tycker rätt olika om dem så låt mig ta dem i tur och ordning.

The Don Rosa Library - awful

Det råder det delade meningar om…

1: Jag är ärligt talat inte så förtjust i Rosas Joakim-äventyr. Det som ofta fungerar bra är små detaljer eller komiska/absurda inslag, men jag kan inte låta bli att känna att Rosa blir alltför förlamad av sin beundran för Barks. Barks skrev sina bästa serier på 50-talet -> Rosas serier utspelas alla uttryckligen på 50-talet. Barks nämnde X i någon serie -> X är nu ett benhårt faktum som inte får ändras på, någonsin. Barks visade aldrig mer än sju björnbusar i bild samtidigt -> Rosa raderar björnbusar ur redan färdigtecknad serie eftersom de var fler än sju. Osv, osv.

Det lustiga med det här är att Barks ju var synnerligen inkonsekvent i sina egna serier. Om det passade i handlingen att Knattarna den här månaden var busfrön av guds nåde, så är de det, för att nästa månad vara betydligt klokare och mer ansvarsfulla än Kalle. Eller för den delen, att Kalle får 2 miljoner dollar av Joakim i en serie förhindrar inte att han är fattig som en kyrkråtta i nästa. Det som är konsekvent hos Barks är att alla alltid känns som sig själva, dvs Kalle uppträder alltid som Kalle, Knattarna som Knattarna (att de när de tar på gröngölingshattarna tänker efter mer känns helt naturligt), medan han helt ignorerade detaljer och yttre händelser. Rosa däremot är fixerad i de yttre detaljerna och det gör att framförallt hans långa serier ibland känns begränsade av det.

Sen har jag också svårt för att tycka att hans uppföljare är speciellt roliga. De är upprepningar och de känns också som upprepningar, utan att de tillför speciellt mycket. Som exempel är Joakims försiktiga och av Joakim fullständigt förnekade romans med Glittriga Gullan skildrad av Rosa här precis på samma sätt som av Barks, så…

Men att jag irriterar mig på Rosa i det här avseendet beror också mycket på min känsla inför…

The Don Rosa Library - platter

2: De kortare serierna är däremot väldigt bra. Hämningslöst fantasifulla med strålpistoler som tar bort friktion eller massans tröghet, tallrikar som är teleportationsportaler, Nostradamus medaljong som gör att bäraren kan förutsäga framtiden (men som också är förhäxad så att bäraren får all världens otur); det här är komisk slapstick som är riktigt, riktigt bra. Ibland är serierna längre, som i His Majesty, McDuck, där idén som kickar igång handlingen är att Joakim upptäcker att han kan utropa sin pengabinge till ett eget land. Och för den delen, ibland smyger det sig in inslag av det här även i serierna av typ 1, och då lyfter även de genast.

Rosas sätt att skriva de här historierna är att han kommer på en knasig idé (bingens suveränitet, strålpistolerna, tallriken, …) och sen drar han konsekvenserna av idén: Vad skulle man egentligen kunna göra med en sådan strålpistol? Vad blir de juridiska följderna av ett eget land mitt i en storstad? Det fungerar förunderligt väl, men sen är jag också svag för den här typen av historier: Börja med någonting komplett idiotiskt och ologiskt, och var sen stenhårt logisk. Om det görs bra, som här, kan det bli hur roligt som helst :-)

The Don Rosa Library - inertia

För att sammanfatta min känsla inför Rosas serier här är det alltså så att jag tycker att han är oerhört mycket intressantare och roligare att läsa när han är sig själv, utan att stirra sig blind på Barks. Vilket gör att jag blir irriterad när han istället slösar bort sin talang på vad jag tycker är betydligt tråkigare saker.

Med det sagt, Rosas kommentarer och texter om hur det kom sig att han började teckna Disney-serier gör att jag inte är det minsta irriterad på honom själv (något som säkert gör honom glad att höra ;-) ). Han är fullständigt medveten om att han kanske inte är den bästa tecknaren världen skådat (även om jag gillar hans teckningar i slapstick-serierna, plattheten till trots; han är bra på att teckna humor), och att han är ett extremt stort fan av Barks. Ta det där med 50-talet: Rosa skriver själv att eftersom han läste Barks från de åren när han var liten och eftersom han ser det som det roligaste han skulle kunna göra att teckna serier med samma karaktärer så är det för honom självklart att de utspelar sig under samma era. Kort sagt, han är i första hand ett fan som fått chansen att grotta ner sig i sitt intresse och han tar alla chanser att göra precis det han själv vill göra.

Och mot en sådan entusiasm och ärlighet kan jag inte protestera på något sätt. Att jag själv hellre skulle sett att han hade koncentrerat sig lite mer på en viss typ av serier än de han själv trivdes bäst med är en bisak :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Musse Pigg – Magins mästare

11 juni, 2014 at 16:57 (Serier) (, , , )

Magins Mästare 1 - omslag

Italienska Musse Pigg-serier, någon?

I vintras fick jag syn på en bok på Pressbyrån som hette Kalle Ankas Pocket – Magins Mästare 2/2013. Jag har inte läst några nyskrivna KAP på en herrans massa år så varför jag plockade upp och tittade i den här vete fåglarna, men det gjorde jag i alla fall (jag är väl medveten om att jag ibland skriver i alla fall och ibland iallafall och att det första är mer korrekt, men dagshumöret får avgöra!). Det visade sig vara en lång sammanhängande historia som skulle utges i flera volymer, med fantasy-inslag. Jag blev lite sugen på att se hur det skulle fungera och, tja, nu har jag läst det dryga tusentalet långa eposet och tänkte recensera det :-)

Det var knepigt att förstå vad det egentligen var för en serie och hur utgivningen var tänkt; Egmont var otydliga, och det var livlig googling som till slut hjälpte mig att förstå att serien egentligen börjat flera år tidigare, 2007, med en 512-sidig bok som hette Kalle Ankas Pocket Special: Magins Mästare, och att samma författare, Stefano Ambrosio, nu hade skrivit en längre uppföljare som ges ut på svenska som Magins Mästare 1-3/2013. Som den fullblodsnörd/idiot jag är insåg jag förstås att jag först måste läsa den äldre serien innan jag började på den nya, och det tog ett tag att hitta den (Blocket to the rescue!). Sen var jag tvungen att försöka hitta del 1 & 3 av den nya eftersom det visade sig att 3:an redan kommit ut och slutat säljas (min Pressbyrå hade kvar 2:an av någon anledning). 1:an sålde Egmont direkt på sin hemsida men 3:an fanns inga spår av; till slut fick jag hjälp av en Serieforum-läsare som hade sett att den fanns kvar på Sturups flygplats och köpte en till mig. Jag kan inte komma på när det senast varit lika svårt att få tag på en serie jag ville läsa, och det var inte ens serie som jag var säker på var det minsta intressant; jag hade fortfarande bara läst baksidan av bok 2…

Nog om det, nu till serien! Spoilers galore!

Magins Mästare - Begynnelsen

Musse, Kalle och Långben är alla mer eller mindre (mest mindre) framgångsrika trollkarlar som deltar i en världsomspännande turnering där vinnaren för förlorarnas magiter/diamagior (översättningen varierar), ädelstenar som ger innehavaren trollkraft. Den som vinner dem alla kommer bli trollkarlarnas konung, magins mästare, och kommer kunna styra över all magi, och ett sånt pris drar förstås till sig allehanda skurkar, som Svarte Petter, björnbusarna, Magica de Hex, och givetvis den mörka herren som styr över dem, Spökplumpen själv. Den äldre serien skildrar hur turneringen slutar, medan den nyare visar vad som händer efteråt.

Låt mig börja med det som är bra: En styrka hos de italienska Disney-serierna tycker jag alltid varit de mycket intressantare bikaraktärerna som används flitigt. Här ser vi en läskig Spökplumpen (omaskerad och maskerad), en smart och underhållande  Trudi (Svarte Petters flickvän), en Magica med mer djup än vanligt, Gittan, En Svarte-Petter som inte är alltigenom ond (det reserveras för Spökplumpen) med flera, för att inte tala om det självklara i att Musse, Kalle och alla andra umgås tillsammans. Ett myller av personer som fungerar bra tillsammans, och det är kul att se att kvinnorna faktiskt är intressanta de med; jag älskar Carl Barks men jag kan inte precis påstå att han var bra på kvinnliga bifigurer (med Glittriga Gullan som enda eventuella undantag), medan de italienska pocketserierna alltid varit bättre på det, även om det även här är de manliga huvudpersonerna som tar absolut mest plats.

Sen gillar jag också teckningarna som är typiskt fartiga och spontana. Det är helt enkelt kul att se hur de olika tecknare väljer att rita Kalle, Musse och de andra eftersom de har rätt fria händer i hur det görs.

Handlingsmässigt är det mer si och så med Ambrosios manus. Den äldre serien är ärligt talat inte särskilt bra; en tävling, någonting händer, Musse/Kalle/Långben löser problemet; en till tävling; osv. Det är vare sig särskilt spännande eller särskilt roligt utan på sin höjd OK. Att det är en lång historia märks det heller inte så mycket av utan det känns som om Ambrosio när som helst skulle kunnat bestämma sig för att nu var det dags att skriva avslutningen, så det är inte så mycket planerad uppbyggnad av den stora historien som gäller. Knappt godkänt, skulle jag säga.

Men första boken i den nya serien är betydligt bättre. Efter att ha vunnit kronan är Musse nu magins mästare, som titeln utlovar, men med stora krafter följer stort ansvar och Musse är inte mästare på det gebitet. Han blir trött, han blir svag, han blir ett lätt offer för onda krafter som vill styra honom (gissa vem?). Det här är bitvis riktigt bra, även om manuset i sann Kalle Ankas Pocket-anda fortfarande ofta känns hoppigt och ryckigt. Den allvarliga huvudhandlingen känns tajtare plottad, och det finns fina små bihistorier med exempelvis Svarte-Petter och Magicas vän Neraja. Så högt betyg, tveklöst!

Magins Mästare - Musse

Sen blir det tyvärr sämre igen. De två avslutande böckerna (med varsin avslutad handling) är mer av typen ”Vi gör väl en till bok eftersom den förra sålde bra” och manusen blir återigen förutsägbara och lätt osammanhängande. Bättre än den äldre serien men klart sämre än bok 1. Såhär någon vecka eller två efter avslutad läsning har jag redan glömt detaljerna i vad som hände i dem, och snart kommer jag nog ha glömt bort även de stora dragen.

Allt som allt skulle jag säga att det var roligt att läsa serier à la Kalle Ankas Pocket igen och en längre sammanhållen serie dessutom. Sen var den som sagt egentligen inte så bra (undantaget bok 1/2013 då) så det är ingenting man måste leta upp, framförallt inte om det innebär lika mycket jobb som jag hade. Men det är roligt att se att det kommer ut lite småudda Disney-serier fortfarande :-)

PS. För den som vill läsa bok 1/2013 så är det lyckligtvis så att det är den enda som Egmont ens låtsas om att den finns, om man kollar på internetbokhandlar. Vare sig bok 2/2013 eller 3/2013 är listade någonstans så vitt jag kan se, men 1/2013 finns att beställa, till reapris dessutom, på Egmonts egen sida http://www.univers.se; sök bara på ”Magins mästare” så poppar den upp. DS.

PPS. Varför skriver jag 1/2013 och inte bara bok 1? Jo det är nämligen så att det finns både 1/2014 och 2/2014 också, med titeln Magins Mästare. Men serierna där har ingenting med dem jag skriver om att göra utan är ”vanliga” italienska serier med fantasy-teman. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Möss och ankor: Äntligen!

26 november, 2011 at 20:10 (Dagspresserier, Serier) (, , , , )

Jag tror jag måste upprepa det en gång till: Äntligen!

Äntligen har turen kommit, bland alla återutgivningar av äldre serier, till två serieskapare som förtjänar att läsas av alla som gillar serier: Floyd Gottfredsons Musse Pigg & Carl Barks Kalle Anka. Det har funnits tidigare försök (framförallt av Barks serier), men de har alla haft diverse begränsningar som gjort att jag inte riktigt kunnat rekommendera dem  helhjärtat; förlaget Fantagraphics som ligger bakom både de nya bokserierna har däremot hittat helt rätt. Yay x 100!

Låt mig börja med den äldre serien, dvs Gottfredsons. Förutom en piratutgåva som Horst Schröder stod bakom på 80-talet har det bara funnits spridda skurar för de som liksom jag helst vill läsa serien på originalspråket. Och de spridda skurarna har dessutom ofta varit omklippta och/eller censurerade. Detsamma gäller det som finns på svenska som de stora Jag-böckerna, som visserligen innehöll mycket av Gottfredson men en del episoder censurerades medan andra ströks helt, plus att översättningarna ibland var översättningar via italienska istället för direkt från engelska (har jag för mig).

Men Fantagraphics utgåva där bok nummer två just kommit ut (jag väntade med att köpa den till dess eftersom jag ville ha den trevliga boxutgåvan som samlar två böcker i taget) hoppar inte över någonting: Alla strippar från starten finns med, inklusive det med tveksamt innehåll. För att kunna publicera de serierna har man valt att före varje episod ha ett litet förord där man tar upp eventuellt tveksamt innehåll, med en historisk bakgrund, ungefär som man gjort på Disneys DVD-utgåvor av de tidiga Musse-filmerna. Det är en bra kompromiss tycker jag, även om det ibland blir lite överdrivet försiktigt när varje potential ”fara” måste tas upp, som en varning för att man kanske inte ska försöka härma Musse när han klär ut sig till Eros och med en (riktig!) pilbåge i hand ger sig ut för att skjuta Klasse och Klarabella så att de äntligen gifter sig…

Serierna är melodramer; de här två böckerna täcker de första tre åren av serien, och under den här tiden letade Gottfredson efter sin stil. Det är fartigt och spännande, men det är åren efter de här som serien blir som allra bäst. Här är episoden med Musse som post-pilot (brevbärar-pilot?) den bästa, och den visar vad som komma skall. Så det är mycket läsvärt men ännu inte finslipade serier som gäller.

Utgåvan i sig är som sagt bra. Det jag inte är helt nöjd med är att böckerna ser en smula tråkiga ut, med sina silverryggar och bleknade färger. Jag hade gärna sett en lite mer inbjudande design, som kanske lättare skulle locka helt nya läsare. För tro mig, det förtjänar Gottfredson!

Och sen kommer vi till Barks-utgåvan, och den är jag nog ännu gladare för. Här finns det andra utgåvor på engelska och andra språk av serierna, men den här versionen är överlägsen de andra. För att ta dem i turordning:

En sida från originalpubliceringen av Voodoo Hoodoo, som jämförelse av utgåvorna

The Carl Barks Library: Redan på 80-talet kom det en samlad utgåva på engelska av alla Barks Disney-serier. Stort format, mycket inbjudande omslag och känsla när man håller i böckerna, men med en del detaljer som hindrar den från att vara ett alternativ för alla. Den var dyr, och definitivt bara inriktad mot redan frälsta Barks-fan. Den var också i svartvitt, antagligen av ekonomiska skäl eftersom det är väldigt dyrt att kosta på sig en ny färgläggning. Serierna är ju avsedda för färg så avsaknaden av densamma är helt klart ett minus för läsvänligheten. Däremot är det som sagt för Barks-fanatiker en utmärkt utgåva; du kan utan störningar se exakt hur hans teckningar såg ut (han var själv aldrig inblandad i färgläggningen). Men: Några av serierna är censurerade, med överteckningar och utbytta ord. Det är bara på en handfull ställen, men det stör förstås att en så smal utgåva inte tilläts av Disney att vara oförvanskad. Så en på sitt sätt bra utgåva, men med en mycket smal målgrupp.

The Gladstone Library: Något decennium senare hade förlaget Gladstone rättigheten att ge ut Disney-serier i USA, och då valde man också att ge ut Barks serier i album-format, i ungefär samma storlek som till exempel Kalle Ankas Bästisar här hemma. Den här gången var serierna i färg, men tyvärr var färgläggningen ofta rätt dålig. Gjord på dator innehöll den alldeles för mycket toningar, färgerna var bleka, och det såg uppriktigt sagt tråkigt ut. Man hade samma problem med censurerade serier, och dessutom blev det aldrig riktigt en komplett utgivning. Det var också en rätt dyr utgåva på grund av de tunna albumen; faktum är att den är dyrare per sida än TCBL. Personligen gillar jag heller inte omslagen och känslan när man håller albumen i handen; jag får ingen lust att läsa serierna alls. Så ett ganska tappert försök, men med många fel.

Carl Barks samlade verk: För det tredje försöket flyttar vi oss över Atlanten och hem till Sverige (eller norra Europa, samma utgåva finns på fler språk). Det här är en serie som kom ut de senaste åren och faktiskt fortfarande håller på, med diverse extravolymer som ännu inte kommit ut. Här är det stort format som gäller igen, något mindre än TCBL, men i färg, och med serierna för första gången i kronlogisk ordning (de tidigare samlade ihop serierna i olika grupper, typ Uncle $crooge Adventures). Med andra ord låter det som bra förutsättningar, men tyvärr är också den här utgåvan mindre bra. Det största problemet är lokalt, nämligen att de svenska översättningarna ärligt talat är ganska dåliga och mestadels helt saknar Barks underbara känsla för språkets melodi. Men det är också återigen en ruskigt dyr utgåva, och färgläggningen är jämförbar med den i TGL (som mycket riktigt är den färgläggning man utgått från i den här utgåvan). Censuren är dock borta, men det räddar inte den här utgåvan från kritik; den som är intresserad av mer detaljerad kritik kan leta upp NAFS(k)uriren 39 där jag brer ut mig mer om den ;-)

Alltså en bra utgåva men som bara fungerar för de som är intresserade av Barks som serieskapare snarare än av att läsa bra serier, och två som har andra brister (framförallt färgläggningen är något som stör mig än mer när jag nu tittar på dem igen). Alla är/var också alldeles för dyra för en bredare läsekrets, och sen tycker jag personligen egentligen bättre om Barks serier i mindre format, närmare storleken på de ursprungliga serietidningarna; en del serier tjänar på att läsas större, men Barks anser jag gör sig bäst i originalformatet.

Finns det då inga bra äldre utgåvor?

Jo, det finns faktiskt en, på svenska, som var lovande: Guldböckerna. En optimal storlek på serierna, en ofta mycket bra färgläggning, ett OK pris, och en trevlig känsla i handen (bortsett från dåliga omslag på de första två volymerna). Problemet är att bara hälften av Barks serier kom ut i formatet (och givetvis är översättningen samma som i andra svenska utgåvor), så komplett är det inte. Och Guldböckerna är också den Barks-utgåva som mest påminner om den nya, dvs…

Fantagraphics Carl Barks (det saknas ett samlingsnamn på utgåvan, hittills): Det fysiska formatet är samma som Guldböckerna, och innehållet fokuserar på serierna snarare än lärda artiklar om serierna (vilket både TCBL och CBSV har i rikliga mängder). Ett förord, sen serierna, sist några noter om serierna. Och allt i en alldeles förträfflig färgläggning, som gör mig själaglad att se. Inga enerverande toningar, inga bleka färger, utan istället en begränsad palett med klara färger, effektivt valda, och med originalfärgläggningen som förlaga. Dessutom är pappret lätt gulaktigt, vilket också gör det extremt trevligt att titta på. Det är en triumf för den enkla, no-nonsense-hanteringen av färger som man kan göra om man vill!

Sen undviker utgåvan givetvis alla de andra problemen också:

  • Ingen censur.
  • Inte dyr (första volymen är runt 250 inbundna sidor, kostar $25, och man kan köpa den för 125:- inklusive frakt+moms på nätet).
  • Väldigt inbjudande design (jag och min vän Sandra är inte helt överens om min kritik av bokdesignen av de tidigare utgåvor, där hon tycker att CBSV ser bättre ut än TCBL som jag föredrar, men vi är 100% överens om att den här är den tveklöst bästa).
  • En utmärkt balans mellan att locka nya läsare och att tillfredsställa fans som jag, där man t ex valt att ge ut serierna kronologiskt men där den första boken består av serier från Barks bästa era, för att nytillkomna ska kunna se hur bra de är, eller det faktum att man valt att ge boken ett namn (Lost in the Andes) istället för en tristare numrering.

En till sida från samma serie ur den nya utgåvan

Det är en fröjd att hålla i boken och likaså att läsa i den. Barks serier ser precis så bra ut som de bara kan här, och om nu bara Fantagraphics håller stilen i de nästkommande 29 böckerna så vet jag åtminstone en person som kommer göra sig av med en del gamla böcker. Någon som är intresserad av att köpa ett komplett set av TGL, kanske?

Edit: Hittade en intervju med färgläggaren Rich Tommaso som diskuterar valen som gjorts. DS.

Direktlänk 13 kommentarer

Pocketserier i storformat

1 april, 2009 at 09:53 (Serier) (, )

I mini-följetongen ”Vad Simon hittade i bokhyllan i början på bokstaven S” följer idag Hall of Fame-samlingarna med Disney-serier av Romano Scarpa, närmare bestämt nummer 2 och 12.

Det är med lite sorg i hjärtat jag skriver det här inlägget.

Anka McNärig

Anka McNärig

När jag var liten och läste de tidigaste numren av Kalle Ankas Pocket gillade jag dem skarpt, och speciellt var det en teckningsstil jag gillade. Den förekom både i Musse- och Kalle-serier, oftast med långa serier, och några av dem satte sig i minnet så att jag fortfarande kommer ihåg dem mer eller mindre utantill. Ett äventyr jag har särskilt starka minnen av handlar om den flygande skotten, en förfader till Joakim von Anka som låter det regna sill över Tegucigalpa (namnet Tegucigalpa fastnade omedelbart; serier är uppenbarligen lärorika ;-) ).

Först många år senare fick jag reda på att den serien, plus de flesta andra jag gillat i pocketarna, var skapad av Romano Scarpa. Och här har vi nu en proper utgåva med några av hans serier, däribland Den flygande skotten, på bra papper och med snygg färgläggning.

Scarpas Musse Pigg (han var bäst på Musse)

Men det fungerar rätt dåligt, tyvärr. Jag tror att serierna nog skulle funka i mindre och mer opretentiöst format, men här känns det mest konstigt att läsa dem. Skavanker i manus som inte märks lika tydligt när jag snabbläser en serie i det mindre formatet lyser mig här i ögonen, och även teckningarna är märkbart anpassade för ett mindre format. Jag gillar fortfarande Anka McNärig (utmärkt namn på skotten), men det här skulle vara oändligt mycket bättre i en liten, riktigt fet pocket istället.

Ta en serie som den om de babyloniska bönorna till exempel. Bra fart, ett ovanligt och mycket känslomässigt slut (för en gångs skull slutar serien utan att allting har rett ut sig), men abbans vad mycket luckor och konstigheter i handlingen på vägen dit. Den som kan förklara för mig vad Björnligan egentligen pysslade med skulle jag vilja skaka hand med; det är inte ens uppenbart om de egentligen planerade att lura av Joakim alla pengar (och det är inte så himla trovärdigt att att han i sin tur skulle ge bort vartenda öre han hade för en bönfabrik…).

Joakim på väg till Gittan, en karaktär Scarpa skapade

Joakim på väg till Gittan, en karaktär Scarpa skapade

Det vimlar av liknande ologiskheter här, och det kanske låter löjligt att jag skulle ha mer överseende med dem i ett annat format. Men jag kräver mer av inbundna böcker i storformat än billiga pocketar, så det här är definitivt ett fall av: Synd på så rara bönor (sorry!).

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare