SPX-fanzine del 2: Välkänt (för mig)

15 maj, 2011 at 13:48 (Svenska serier) (, , , , , , , , , , )

Andra bunten med SPX-fanzine, den här gången av serieskapare jag redan kände till. Och eftersom jag köpt fanzine av dem förut och nu gjort det igen så ja, jag tycker att alla är bra :-)

Emma och Sara av Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund och Emma Billbäck: Lika charmig som alltid är den, och lika förvirrande i numreringen likaså ;-) Det här numret innehåller serier från 2008, först publicerade i Julia, och jag gillar den precis lika mycket (och kanske till och med mer) än sist. Bra karaktärer och utmärkta teckningar; framförallt tycker jag HH-Ss illustrationer är trevliga att titta på, speciellt mjukheten i linjerna och det subtila sättet att teckna ansiktsuttryck. Den absolut enda besvikelsen med anknytning till Emma och Sara var att jag inte lyckades köpa ett ex av Alfapojken, en tidning skriven av Daniel Ahlgren och tecknad av JG & HH-S, eftersom den var slutsåld när jag kom dit. Grrr!

Golden Bird 3-4 av Ainur Elmgren: Jag köpte första boken (1-2) förra SPX som en chansning, och blev mycket förtjust i den här äventyrsserien som utspelar sig i ett fiktivt europeiskt hertigdöme under mellankrigsperioden. Jazz, gömda skatter, katolska intriger, fascism, kommunism i en skön blandning, och nu kan jag bara vänta på att de avslutande delarna 5-7 ska komma ut också. Och sen är det dags att vänta på en samling med hela serien i en bok, för det förtjänar den absolut. Hemsida här.

Agnosis 10 av Li Österberg: Ett nytt nummer / SPX verkar takten vara nu; jag skulle inte ha något emot att den kom lite oftare för Österberg fortsätter att visa att hon är en av Sveriges bästa serieskapare. Något tunnare än vanligt får vi här avslutningen på Theia Mania, berättelsen om Malin och hennes funderingar kring förhållanden, social förmåga och Asperger. Precis lika lite deprimerande som vanligt för trots att ämnena kanske låter tunga är det en godmodigt filosofisk vardagsberättelse. Dessutom ingår ett utdrag ur en längre serie Nekyia som förhoppningsvis ska komma i album till hösten. Den som läst Agnosis ett tag vet att Österberg är intresserad av antiken tack vare de kortare serierna som utspelas i den grekiska gudavärlden som ingått, och Nekyia fortsätter på det spåret. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte, förutom att ett besök i dödsriket kommer vara en del av det hela. Men som sagt, till hösten får vi veta mer :-) Hemsida här.

Ink #5 av Jenny Berggrund: Jenny ”Rita snyggt eller dö” Berggrund har också hållit sig till ett nummer / SPX på sistone, och i och med det här numret är den första serien om Ink avslutad. Summa summarum blev det en riktigt bra vardagsserie om några vänner och deras liv under ett år; kärlek, svek, lust, graviditet, och framförallt vänskap var temat. Det utlovas mer serier om Ink och det vill jag gärna se, för förutom att det var en bra serie så kändes det mindre som ett Slut med stort S utan snarare som att ett kapitel var över, men boken fortsätter. Hemsida här.

Och det var alla fanzine för i år. Det blev en hel del album inköpta också, plus att jag läst icke-SPX serier med, så jag har en trave recensioner att skriva och därför tar jag och avslutar den här nu :-)

Direktlänk 1 kommentar

SPX 2010: Kära återseenden

28 april, 2010 at 00:36 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Så, dags för den första recensionen av serier jag hittade på SPX 2010, och jag tänkte göra det lätt för mig med att ta en bunt tidningar som jag skrev redan om förra året när tidigare nummer kom ut. Alla är serier jag tyckte om (annars hade jag inte köpt nya nummer, såklart!), men jag ska försöka vara lite mer precis än så ;-)

Först ut: Imy 0.5 ½ av Irma Eriksson, en webbserie man kan hitta här om man nöjer sig med den digitala versionen. Den ser lika proffsig ut nu som förut, och den skulle absolut försvara sin plats i de flesta dagstidningar. Om jag ska vara lite kritisk är den en smula tandlös; liksom med många andra ett skämt om dagen-serier saknar jag ibland mer tyngd i innehållet. När en stripp-serie är bra får den ofta den rätta tyngden när man som läsare verkligen lärt känna personerna, men Imy-tidningarna är för tunna för att jag ska hinna bekanta mig med dem. Så formen är lite begränsande, och jag skulle hellre se att Irma Eriksson (Argh! Låter så opersonligt med hela namnet när det är någon jag åtminstone sagt ”Hej” till, men jag fortsätter med det…) gjorde längre serier.

Nummer två är Emma Billbäck och Joakim Gunnarssons Emma och Sara-serie. Förra SPX kom de ut med nummer 7, och nu fanns nummer 4 & 5 till salu (de ger ut samlingarna i omvänd kronologisk ordning verkar det som). Dan DeCarlos inflytande syns lika tydligt som i de senare sidorna, men personernas utseende varierar ändå rätt vilt. Det är inte menat som kritik; teckningarna är absolut det viktigaste i den här serien för mig, och variationen är bara underhållande. Emma och Saras personligheter är också charmerande, och jag blir på gott humör av att läsa serien. Handlingen är oftast mycket enkel, men med bara en sida att jobba med kan man inte räkna med mycket annat. Att serien som sagt publiceras i en kommersiell tidning gör att den är begränsad i vilka ämnen som kan tas upp (och serieskaparna verkar inte alltid ha varit helt nöjda med tidningens redaktion, av kommentarerna om vad de fick/inte fick göra att döma), men det gör inte så mycket. Det här är ett utmärkt exempel på hur man ska göra en professionell serie där man vet vilka läsare man siktar på (unga flickor), och ändå inte tråka ut andra (som undertecknad, inte en ung flicka).

Trean får bli Ink #4 av Jenny Berggrund. Ett nummer kvar, och sedan är historien om Ink och hennes vänner slut. Den här serien blir bättre och bättre; Berggrund tecknar hastigt men säkert, om man kan säga så, med en stil som fångar personligheterna med elegans och en bra rytm i berättandet. Hon lyckas också med att få mig att bry mig om personerna, ett måste i den här typen av serier där de känslomässiga relationerna står i centrum med osäkra kära, otrohet och vänskap som viktiga ingredienser.

Ett stort plus också för att Berggrund gör det bästa av att det är långt mellan numren: Det är inte alltid lång tid som passerat mellan sista sidan i ett nummer och den första i nästa nummer, men emotionellt har det hänt en hel del. Även nu när jag läste om nummer 1-3 i ett svep innan jag kom till 4:an kändes varje nummer som ett tydligt kapitel i en längre historia. Det verkar som om det inte bara är jag som väntat länge på att historien ska fortsätta utan huvudpersonerna själva verkar också ha mognat lite grann sen sist. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid innan nummer 5 dyker upp. Men å andra sidan, om det gör det så betyder det bara att jag måste läsa om 1-4 igen för att komma in i historien och det gör jag så gärna :-)

Och sist men inte minst så hade Li Österberg kommit med senaste numret av Agnosis, nummer 9. Jag har skrivit om både nummer 7 och 8 redan så jag börjar få slut på lovorden; det är fortfarande det bästa svenska fanzinet och jag är inte ensam om att tycka det eftersom det fick pris som bästa fanzine 2010 på SPX av Seriefrämjandet. Huvudnumren är sista delen (?) av Theia Mania, historien om bibliotekarien Malin, och en ny längre historia med bakgrund i den grekiska gudasagan, den här gången med Hades i huvudrollen. Trots den stora skillnaden i miljö känns båda serierna lika självsäkra i utformningen, och jag vet egentligen inte vilken jag tycker bäst om. Men vissa av Österbergs vanliga teman finns i båda, framförallt i skildringen av hur både Malin och Hades känner sig som om de inte är som andra. Det enda som gör Agnosis till ett fanzine istället för att bara klassas som en serietidning är väl att den inte finns att köpa som ”vanliga” tidningar; innehållsmässigt är det ingenting amatörmässigt överhuvudtaget.

Så det här var de enkla tidningarna att skriva om; jag har redan tagit upp dem förut så det blev inte så mycket nytt att komma med den här gången. Men i nästa inlägg blir det lite för mig nya erfarenheter, och bra sådana också. SPX 2010 var minst lika bra som 2009 när det gäller serier som jag köpt, åtminstone det jag hittills läst. Eller så hade jag bara tur när jag shoppade, fast det tror jag inte :-)

Direktlänk 4 kommentarer

SPX-köp, del 1: Charmiga serier

27 april, 2009 at 20:43 (Europeiska serier, Svenska serier) (, , )

Det blev ett besök på SPX på söndagen också; lite färre besökare men ändå gansk mycket fart. Och jag hittade dessutom en hel del små godbitar som jag missade på lördagen, så nu ska jag bara hinna läsa allt också :-) Tyvärr hade jag inte med någon kamera men det finns en del bilder på Weltklasse och en del av de andra serie-bloggarna också.

Men nu till lite kortrecensioner av det jag hunnit läsa hittills; fler lär följa!

Missad chans

Missad chans

Först ut blir det Mawil och två av hans album som översatts till engelska (min tyska är obefintlig…): We Can Still Be Friends och Sparky O’Hare – Master Electrician. Jag hade bara läst Beach Safari av honom förut, ett album som jag köpte för några år sedan för att det såg så himla charmigt ut. Det var också charmigt att läsa, även om det inte satte några större spår i minnet. Men när jag såg hans andra böcker på SPX tyckte jag det var värt ett försök till.

Och si, andra gången fungerade det bättre. WCSBF visade sig vara en liten själv-biografisk bok om Mawils problem med kärleken; oftast obesvarad dito, givetvis. Det är inte det mest originella tema man kan komma på, men Mawil hanterar det bra. Alla historierna presenteras medelst en ramberättelse där han sitter och pratar med några kompisar om sina kärlekar; ramberättelsen och sättet han skildrar sig där gör att det inte blir en i raden av soppiga flick/pojkvänsberättelser. Vännernas och hans egna kommentarer gör att historierna avdramatiseras, och istället för att det blir berättelser om den stackars artistens olyckliga liv blir det mer en känsla av en kväll i glada vänners sällskap. Därmed inte sagt att det är en samling roliga historier, men balansen mellan nutid och dåtid gör att det inte går överstyr.

SO – ME är en mycket mer bagatellartad bok: Här är det humor för hela slanten, där huvudrollen upptas av en kanin/hare som jobbar som elektriker på ett litet kontor. Problemet är bara det att han omedelbart får alla elektriska apparater att bryta ihop bara genom att befinna sig i deras närhet, vilket är något som kontoristerna både gillar (när apparaterna inte fungerar kan de inte jobba) och ogillar (att åka på tjänsteresa med Sparky på samma flygplan är ingen höjdare precis). Inga djupare tankar här men bitvis rätt underfundig humor som jag gillar.

Mer charmiga serier: Emma & Sara #7 av Billbäck, Gunnarsson och Häggman-Sund. Dan DeCarlo-inspirerat så det förslår, och det är menat som beröm; det är en serie som ser riktigt proffsig ut, oavsett vem av de inblandade som tecknar (det varierar). Och det är inte så konstigt att det ser proffsigt ut eftersom serien publiceras i Egmont-tidningen Julia, men det var (pinsamt nog) första gången jag hört talas om den. Manuset är inte så dumt det heller, även om det definitivt är en serie som har sin tydliga målgrupp, men det är teckningarna som är behållningen; det är väldigt roligt att det finns svenska serieskapare som kan teckna så här bra i en klassisk stil.

Imy av Irma Eriksson är en webbserie som fanns tillgänglig i tidningsform på SPX; för ovanlighetens skull tryckt i färg, och Eriksson utnyttjar färgen bra. Det är, som många webbserier, snitsigt tecknat, och även om det inte är den typ av serier som jag gillar mest är det ändå ett bra exempel på varför SPX är kul att besöka: Jag får chansen att se det som jag annars inte skulle få se, och prova på lite annat än det som finns i de vanliga seriebutikerna :-)

Och sen den sista serien för dagen: Ink 1-3 av Jenny Berggrund. Jag köpte första numret av Ink på förra SPX och gillade det, så det var ett givet köp av 2-3 när jag såg dem. Det är vardagsrealism som gäller här och av den allvarligare typen, så temat för dagen, charmighet, kanske inte är det mest passande att beskriva Ink, men det var på grund av teckningarna (som definitivt har charm) som jag plockade upp det första numret, så den får hänga med här iallafall :-)

Det är lite knepigt att beskriva varför jag tycker om den här serien; den är onekligen snitsigt tecknad, men på en ytlig beskrivning låter det som alltför många andra (förhållanden, otrohet, less på livet). Det som lyfter den över andra liknande serier är ändå manuset, som förutom att det känns realistiskt också vågar låta bli att förklara allting. Det finns luckor och händelser som lämnas därhän, utan att det ligger slarv hos manusförfattaren bakom, och det uppskattar jag; jag måste läsa lite noggrannare och tänka själv istället för att kunna slöläsa mig igenom serien.

Det allvarligaste problemet är nog att det tar lite lång tid mellan numren. Om jag förstått det rätt ska det bli totalt 5 nummer av Ink, vilket torde innebära åtminstone ett år till innan historien är färdig och det är lite i längsta laget; med runt 20 sidor / nummer behöver åtminstone jag läsa flera nummer i streck för att komma in i historien på riktigt.

Allt som allt, an abundance of charm; jag återkommer med fler recensioner av det jag hittade på SPX.

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare