Cowgirls

2 november, 2011 at 00:40 (Svenska serier) (, , )

Det är knepigt med serier där teckningarna inte är något vidare. Jag tycker själv att det är en viktig del av serierna att teckningarna fungerar; det behöver inte betyda att de är vackra, eleganta eller skickligt gjorde, bara att de passar till serien ifråga. På senaste tiden har jag skrivit om bland annat Mats Jonsson som är en typisk ”fult” tecknande serieskapare, och som jag skrev då var boken Mats kamp läsvärd trots teckningarna, inte på grund av dem, men i hans tidigare serier har jag inte kunnat bortse från dem när jag läst.

Och Karolina Bång som står bakom dagens bok, Cowgirls, är inte heller någon som vinner mitt gillande genom teckningarna. Det ser ut som snabbt nedplitade illustrationer från ett skissblock mer än färdiga seriesidor, vilket ibland kan ge serier en energikick på grund av spontaniteten, men här känns det mer amatörmässigt än något annat. Jag tror jag hade haft en annan åsikt om det hade varit ett fanzine men nu när det är en inbunden bok skär teckningarna sig mot den yttre presentationen på ett olyckligt sätt.

För innehållet är annars inte alltför dumt. Det är verkligen inte fråga om något djupsinnigt för här är det sex för hela slanten som gäller, på alla sätt man kan tänka sig. Kortare berättelser varvas med konsumentupplysning som Trekant – Från flört till aktion! och BDSM – Tips och trix!, allt med cowgirls i huvudrollerna. Det är som all rakt-på-erotik där handlingen spelar mycket liten om ens någon roll lite tröttsamt i längden, men det allestädes närvarande goda humöret räddar det hela; utan det (och konsumentupplysningsdelarna!) hade det varit alltför likt en samling slentrianmässiga sexnoveller, låt vara med lite ovanligare huvudpersoner.

Sammanfattningsvis är det en bok som skulle tjänat på att presenteras i ett annat format; 136 inbundna sidor till ett butikspris av 199:- känns helt fel för de här serierna, tyvärr.

Direktlänk 5 kommentarer

Neidestamsk porr: Maran

28 september, 2011 at 23:30 (Svenska serier) (, , )

Med tanke på att jag alldeles nyligen skrev om Dave McKeans erotiska serie Celluloid passar det utmärkt att skriva om Lina Neidestams Maran, som också är en erotisk serie och sprillans nyutkommen, men först en liten utvikning om titeln på det här inlägget :-)

Näcken dyker upp

När jag skrev om McKean använde jag ordet erotik i inläggets titel, men när det gäller Neidestam blev det utbytt mot porr. Skälet? Egentligen är det enkelt: McKean kallar sin serie för erotik medan Neidestam säger att Maran är porr. Själv är jag mycket misstänksam mot försök att klassificera skillnaden mellan de två orden på ett bra sätt om man bara tittar på resultatet. Jag tror att den misstänksamheten rotade sig när jag som tonåring noggrant läste igenom Hans Nestius, den gamle RFSU-ordföranden, bok I last och lust. Det var en rikligt illustrerad bok som handlade om porrens historia i Sverige, men också om vad skillnaden var mellan erotik och porr. Efter att ha tittat på alla exempel på bilder klassade som erotik respektive porr blev det uppenbart vad skillnaden var: Färg-foton var porr, svartvita foton var erotik. Med andra ord var skillnaden obefintlig vad gällde bildernas innehåll.

Själv tror jag väl närmast att om man ska försöka få orden att betyda olika saker handlar det snarast om att studera tillkomsten, dvs varför skapades boken/filmen/serien. Men inte ens det fungerar nuförtiden eftersom det sedan länge har skett en förskjutning i användandet av ordet porr, som nu kan beteckna både krasst kommersiellt framställt material men också en sexskildring som bara är en mustigare variant av erotiken. Ergo, det är lika bra att låta serieskaparna i det här fallet välja ord själv, så därför handlar dagens recension (jodå, snart börjar den!) om en porr-serie ^_^

Läs hela inlägget här »

Direktlänk 4 kommentarer

McKeansk erotik: Celluloid

24 september, 2011 at 10:50 (Serier) (, , )

Jahapp, Dave McKean har släppt en ny bok. Och trots min skepticism mot McKean som serieskapare har jag alltså köpt boken Celluloid. För att ytterligare öka min misstro mot den är det dessutom en erotisk serie, en genre som inte precis brukar utmärka sig för sin höga kvalité. Goda odds för att jag skulle bli missbelåten med andra ord!

Och ser man på, boken visade sig vara precis det jag förväntade mig. Det vill säga:

  • Eftersom det är McKean som står för teckningarna är det givetvis mycket styvt gjort, rakt igenom. Allteftersom bokens skildring av en kvinna som fantiserar/leker med sig själv/drömmer (mer om handlingen längre ner) framskrider blir McKeans tolkningar alltmer abstrakta, och han kastar sig mellan olika stilar. Rena pennstreck, målningar, foto-collage; vilken arbetsmetod han än använder ser det hela tiden förbluffande bra ut. Själv föredrar jag honom när han ligger ganska nära Photoshop-redigerade foton, med den för honom rätt typiska mättade brun-orangea färgskalan, men han behärskar som sagt andra tekniker väl så bra.
  • Eftersom det är McKean som står för manuset är det givetvis mycket abstrakt, och så långt från en vanlig handling man kan komma. Vad som egentligen händer den kvinnliga huvudpersonen kan man fundera över. Länge. Det allra enklaste sättet att beskriva boken är att den handlar om en kvinna som kommer hem på kvällen och sen fantiserar om sex. Med hjälp av en filmkamera. Antagligen.
  • Eftersom det är en erotisk serie med höga konstnärliga ambitioner (det är ju McKean som står bakom) så visar den sig givetvis vara ungefär lika upphetsande som Rapport. Det är förstås extremt personligt vad man tycker är lyckad erotik, men när det blir så abstrakt och svårförståeligt som här fungerar det åtminstone inte alls för mig; det är så långt från erotik och sex i det verkliga livet att den inte spelar någon roll hur grafisk McKean ibland är (och ja, erigerade penisar i bild förekommer, för den som vill veta graden av explicitet).
  • Återigen, eftersom det är en erotisk serie med ambitioner har den mycket lite text. Det är på sitt sätt att föredra framför den mestadels misslyckade poesin i en del av McKeans andra serier, men jag kan inte låta bli att tycka att det är dyrt med 232 sidor för $35 när boken bokstavligen tog mindre än 10 minuter att läsa. Ibland kan det vara så att en ordfattig serie är värd det höga priset, om jag till exempel anser att sidorna är värda att studeras länge, men trots McKeans tekniska skicklighet är det här inte en bok som lämpar sig för den typen av studier; den är tydligt gjord för att läsas snabbt, för att jag som läsare ska komma in i den drömska känslan som jag tror McKean vill förmedla. Lyckligtvis köpte jag boken för betydligt mindre än det rekommenderade priset, men jag vill bara förvarna eventuellt andra köpare om det hela.

Kort sagt är det här en rätt misslyckad bok; om någon skulle vilja hitta ett exempel på en överdrivet pretentiös seriebok som försöker vara Konst är Celluloid ett alldeles ypperligt val. Nästa serie, tack!

Direktlänk 4 kommentarer

Och nu blir det lite genant: Maka-Maka

11 maj, 2009 at 09:10 (Manga) (, , )

Maka-Maka = ”vän med privilegier”, det vill säga en vän som man dessutom har sex med. Och i det här fallet är vännerna Jun och Nene, och de är huvudpersonerna i den erotiska mangan Maka-Maka av Torajiro Kishi.

Erotiska serier är inte min vanliga kopp te; de brukar, liksom filmer, maka_maka3böcker och så vidare i samma genre vara alldeles för tråkiga, vilket givetvis är ironiskt med tanke på ämnet som är ungefär så långt från tråkighet man kan komma… Det finns undantag, som Will & Desbergs The Garden of Desire, och i viss mån Miss Don’t Touch Me som jag skrivit om tidigare (fast den senare är egentligen ingen erotik-serie, trots att den utspelar sig på en bordell), men de är mycket sällsynta.

Men Maka-Maka är en av dessa rariteter där serien verkligen fungerar på flera plan. Det är, som undertiteln Sex, Life, and Communication antyder, en serie som har lite högre mål än att bara tillfredsställa läsaren för sekunden ;-) Jun och Nene har definitivt sina egna personligheter, och även om pojkvänner förekommer (dock ytterst sällan i bild) så är det uppenbart att Jun och Nene värdesätter varandra högst; pojkvänner kommer och går, men vänskapen (med privilegier!) består.

Det är inte heller alltid en dans på rosor; ibland måste de trösta varandra, och ibland måste de peppa varandra. Och som sanna vänner, ibland har de bara tråkigt tillsammans eftersom det är mycket bättre än att ha tråkigt ensam. Det är en kort serie med bara två volymer à 104 sidor styck, men det räcker ändå för att jag ska tycka om och bry mig om dem, och det är ett gott betyg.

Teckningarna är också ett stort plus, tillsammans med utgåvan i sig. För ovanlighets skull är det en manga helt i färg, och utgåvan är tryck på tjockt, blankt papper i ett större format än det vanliga för manga, ungefär som en vanlig serietidning. Och Kishis illustrationer gillar jag; han är utmärkt på ansiktsuttryck, vilket är det allra viktigaste när det gäller en serie där känslor av alla de slag står i fokus, och han är också skicklig på anatomi och fysik (vilket behövs i en sådan här serie…). Färgläggningen är dessutom utsökt och precis i min smak, med starka färger där det så passar, och ibland med en icke-realistisk men emotionellt passande färgtoning.

Så, faktiskt: En riktigt bra erotisk manga (för det går inte att missta den för någonting annat; alla episoder inkluderar sex på ett eller annat sätt, och bilderna jag valt är bland de oskyldigare även om Maka-Maka aldrig hamnar i gynekologibildträsket), tro det eller ej!

PS. En annan trevlig sak med Maka-Maka som inte har med hur den är som serie att göra är att det är löjligt lätt att hitta bra paneler till en recension. Ibland är det rejält knepigt att hitta bra rutor till den här bloggen, men i det här fallet kunde jag nästan ta slumpmässiga rutor. Yay! DS.

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare