Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

21 maj, 2014 at 11:24 (Europeiska serier) (, , , , , )

Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man - omslag

Boken är liiite för stor för att helt få plats i min lilla scanner, så kanterna är en smula avhuggna tyvärr

Dags för nästa SiS-album, liksom Linda och Valentin-albumet utgivet på Cobolt förlag: Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, skriven och tecknad av Émile Bravo. Det här albumet är förstås som den som brukar läsa den här bloggen nog redan förstått en av böckerna i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av X, dvs böcker där serieskapare får göra sin egen version av Spirou, utan samband med den ordinarie utgivningen. Allt presenterat i ett mycket lyxigare utförande än de vanliga Spirou-albumen vi sett här förut, vackert inbunden och i ett större format. Hittills har man fått leta sig utanför Sverige för att läsa dem; själv har jag läst de sex första på danska och recenserat dem alla här förut. Eftersom just den här boken var den som sist översattes till danska är det också den som jag mest nyligen recenserat, närmare bestämt för nästan exakt ett halvår sedan då jag berömde Portræt af helten som troskyldig ung mand och avslutade min recension med en förhoppning om att en dag kanske den skulle finnas att köpa på svenska. Ärligt talat trodde jag nog inte att det någonsin skulle hända, och framförallt inte att det skulle bli så snart! Så ta först och läs den tidigare recensionen; här följer några reflektioner efter att just ha läst den igen. Det här är definitivt den mest ambitiösa och också mest lyckade boken i sviten, och omläsningen förstärker bara det intrycket. Den mycket unga Spirou som skildras är en typisk ung tonåring: I endera stunden en person med mycket vuxna drag, som när han leder småkillarna i deras fotbollsmatch, för att i nästa istället vara lika barnslig som de när han hoppar in i spelet och bokstavligen kör över dem med sin mycket större kropp. För att inte tala om hans små tappra försök till en dejt med den politiskt mycket mer medvetna flickan från hotellet; lika gammal som han i år räknat kanhända, men väldigt mycket äldre när det gäller erfarenheter. Spirou är blyg, rodnar ofta, och är pinsamt medveten om att han egentligen inte har en aning om hur han ska uppträda tillsammans med henne.

Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man - Nationalitet

En nackdel med Bravos komplexa manus: Enstaka sidor gör inte serien rättvisa, vare sig vad gäller de allvarliga eller de humoristiska (och rolig är den) delarna :-/

Det som är så sympatiskt med Bravos skildring av Spirou är hur välmenande den föräldralösa pojken är. Han vet inte så mycket om det storpolitiska maktspelet som pågår, dagarna innan andra världskrigets utbrott, men när han förstår att det faktiskt är viktigt, alldeles på riktigt, så gör han sitt bästa för att bättra på sina kunskaper för att vara säker på att han gör det rätta. Och hans välmenta men naiva inställning gör också att han undviker de ideologiska fällorna som många andra i hans omgivning, barn som vuxna, faller i (inklusive den påtänkta flickvännen). Det jag också la märke till mer vid den här läsningen var den lyckade skildringen av hur Nicke och Spirou knyter an, och jag gillar infallsvinkeln med den vuxnare och mer världsliga Nicke som blir vän med den yngre och mer välmenande Spirou. Och Spip var lika tragisk/skrämmande/neurotisk/oroväckande som förra gången jag läste boken. Brrr! Så läs den här för allt i världen; det är en suverän bok, till och med om man aldrig läst ett Spirou-album förut. Vi får se vilken som blir den nästa boken i sviten som översätts till svenska; själv hoppas jag på Trondheims underbara Panique en Atlantique eftersom det finns alldeles för lite av Trondheim på svenska :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Portræt af helten som troskyldig ung mand

24 november, 2013 at 17:04 (Europeiska serier) (, , , )

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Omslag

Så var det till slut dags för det sista albumet i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…Portræt af helten som troskyldig ung mand, skriven och tecknad av Émile Bravo. Eller sista och sista, det sista av de sex albumen i serien som blivit översatt till danska alltså men det fjärde i utgivningsordning.

Och faktum är att ordningen spelar roll här. Serien är tänkt som en möjlighet för serieskapare att göra vad de vill med Spirou och hans värld, men album fem, Operation Flagermus, är i mångt och mycket en fortsättning på det här albumet. Liknande miljöer, liknande setup, liknande realism. Faktum är att de två albumen är alldeles för lika, och att om jag hade läst albumen i den ordning de kom ut så hade jag varit mycket mer kritisk mot Yanns manus. Egentligen inte för att det kopierar så mycket från Bravo (som nazisminslagen, romantiken, med mera), utan för att Bravo är så överlägsen i allt och att Yanns version därmed känns som en mycket meningslös och trött kopia av förlagan.

För där inslagen av realism i Yanns serie kändes påklistrade och inte naturligt smälte samman med resten av serien lyckas Bravo istället helt med exakt dettaPortræt af helten som troskyldig ung mand - Omplåstring. Här möter vi en yngre Spirou som är mycket naiv vad gäller de storpolitiska skeendena men med hjärtat på det rätta stället. När gänget med småpojkar som han spelar fotboll med oupphörligen börjar slåss med förevändningar som ”Din pappa är kommunist/fascist/spanjor/…” blir han upprörd och stoppar dem, men inte för att han tycker de framför politiskt undermåliga argument utan för att de ska spela fotboll och inte hålla på att bråka om vad deras föräldrar är för ena. När han blir inblandad i Tyskland och Polens förhandlingar för att undvika krigsutbrottet vet han egentligen inte så mycket om den politiska bakgrunden, bara att han inte vill att det blir krig. När han lär känna den unga flickan Kassandra som jobbar på samma hotell och som tvärtom är ytterst involverad i politiken så köper han inte hennes argument rätt upp och ner bara för att han är en smula kär i henne (och hon i honom), men han lyssnar gärna på vad hon säger och vill lära sig mer.

Kort sagt, där Yanns försök till realism poppar upp i handlingen utan att lyckas förankra dem som ett naturligt inslag känns det i Bravos serie som ett fullständigt självklart inslag: Portræt af helten som troskyldig ung mand är en utmärkt skildring av en mycket riktigt troskyldig ung man i Belgien under tiden före andra världskrigets utbrott. Den grasserande antisemitismen skymtar till men utan att som hos Yann dunkas i huvudet på läsaren; den mycket söta och oskyldiga kärlekshistorien är finkänsligt skildrad till skillnad från Yanns version där flickan Audrey enbart känns som att hon lagts till för att Yann ska visa att i den här serien kan Spirou minsann bli kär också (och att hon är judinna gör att Yann kan slå två flugor i en smäll: Ett kärleksintresse som dessutom automatiskt blir tragiskt pga omständigheterna).

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Politik

Så ett riktigt bra manus, men hur är det med teckningarna?

Jodå, de är också bra. Bravos stil känns modernt fransk, på ett bra sätt, som anknyter till klassiska belgiska serier utan att för den skull kännas som en pastisch. Framförallt är han bra på ansikten; figurteckningen drar lite åt det stela hållet men det uppvägs med råge av de rörliga minerna. Färgskalan går åt det murrigt brun-beiga hållet som känns rätt här, med en serie som huvudsakligen utspelar sig på ett konservativt hotell som inte direkt är kända för sina vågade färgval ;-)

Portræt af helten som troskyldig ung mand har av alla jag känner som läst den här Spirou-avknoppningsserien utmålats som den bästa av de sex albumen och jag kan bara hålla med. De tre första är alla gjorda i en stil som mest utmärks av att serieskaparna tänkt sig ett vanligt Spirou-album men med lite ”vuxnare” inslag, med resultatet att de är en trevlig förströelse men inte mycket mer än så. Det fjärde, dvs det här, är en förträfflig serie som råkar ha en från annat håll känd karaktär i huvudrollen men som kan stå alldeles utmärkt på egna ben, som det femte bara är en sämre kopia av.

Det sjätte albumet, Trondheims Panik på Atlanterhavet, kanske är det som är närmast kvalitetsmässigt, i sin mycket typiska Trondheimska blandning av humor och kaos, men det är så annorlunda jämfört med de andra att det känns som en helt annan serie :-)

Intressant har det varit att läsa de här sex böckerna, det är bara synd att de inte också finns att få tag på på svenska. Men vem vet, de kanske dyker upp en dag, och om inte så tycker jag man absolut ska läsa Portræt af helten som troskyldig ung mand, det är den värd!

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Möte

Det första mötet

PS. Bonuspoäng till Bravo för den egentligt djupt tragiska skildringen av Spip; Spip har aldrig varit intressantare/mer neurotisk/skrämmande än här! DS.

Direktlänk 11 kommentarer

Mer av den realistiska (nåja) Spirou: Katakomberne under Champignac

29 maj, 2012 at 22:23 (Europeiska serier) (, , , )

En uppmärksam läsare har redan förstått att det är ett Spirou-album på danska från titeln; det handlar närmare bestämt om ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten där diverse europeiska serieskapare får göra lite vad de vill med Spirou. Den här gången står Yann och Tarrin för manus, medan det är Tarrin själv som ansvarar för teckningarna.

Till skillnad från Yanns andra album i sviten, Operation Flagermus, är det här en mycket mer okontroversiell bok som nästan skulle kunna varit ett vanligt Spirou-album: Greven har upptäckt en tidigare okänd katakomb under sitt slott, byggd av hans förfader Filippolaulus, samtidigt som en expedition i Nepal där bl a Sickan ingår stöter på problem som de hoppas få grevens hjälp med. Givetvis dras både Spirou och Nicke in i mysteriet med en levande sfinx och en död prinsessa… Och Tarrins teckningar ser också ut som typiska Spirou-teckningar från Franquin-skolan med mycket fart och krumma figurer.

Det som gör att jag använder ordet ”nästan” om serien är det faktum att även om handlingens stora drag känns som en typisk sen Spirou-historia så har allting som har med känslor och personliga relationer skruvats åt några tum: Huvudrollerna har seriösa kärlekstrubbel; de skrämmande inslagen är mörkare än annars; grevens experiment har ett tydligare drag av galenskap (och inte så hälsosamt galet). Det är en Spirou där mycket känns en smula konstigt/udda/off.

Jag har fortfarande inte tröttnat på konceptet bakom En serie med Spirou och Nicke av…, både när det blir riktigt udda serier eller mer vanliga som här. Det känns hälsosamt med nya idéer för att inte en serie så pass gammal som Spirou ska stagnera. Jämför dagens Spirou med Asterix eller Lucky Luke som har tröttnat rejält; det är uppenbart att det senaste albumet i den vanliga Spirou-serien som översatts till svenska, Zarkonerna anfaller från 2010, har plockat upp inslag från En serie med…-böckerna med det lite seriösare tonfallet.

Grevens X4-användning känns inte lika lättsam längre…

Nåväl, det finns inte mycket mer att säga om Katakomberne under Champignac: Som vanligt har jag läst den på danska i en nyutkommen utgåva (5 av de 6 franska albumen finns nu på danska), och jag misstänker att de som är intresserade redan vet vad som erbjuds, dvs en kompetent och bitvis riktigt bra europeisk äventyrsserie av klassisk stil med en liten twist, som huvudsakligen riktar sig till de vana Spirou-läsarna.

Likaså som vanligt är det ett mycket snyggt designat album (och dyrt!) utgivet av Cobolt, beställningsbart hos exempelvis Adlibris; danska är inte svårt (att läsa) och jag misströstar om att de här serierna någonsin ska komma ut på svenska, så beställ på!

Direktlänk Lämna en kommentar

Spirou+Trondheim = Panique en Atlantique

24 maj, 2011 at 17:19 (Europeiska serier) (, , )

Eller som den danska titeln lyder: Panik på Atlanterhavet. Som man kan misstänka är det ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av-sviten, och jag blir bara mer och mer ledsen över att de här böckerna inte finns översatta till svenska. De tidigare albumen i samma svit jag läst har alla varit av de allvarligare slaget, men nu när Trondheim står för manus (Fabrice Parme tecknar) blir det ändring på det: Panik på Atlanterhavet är ren slapstick, och en riktigt bra sådan dessutom :-)

För en gångs skull får vi följa Spirou när han jobbar, dvs när han är piccolo. Det är ingen historia som utger sig för att utspela sig när Spirou var ung; alla ”nutida” Spirou-medlemmar finns med, som greve Champignac (som frågar Spirou varför han jobbar som piccolo och får svaret att räkningarna ju måste betalas). Efter att ha misslyckats på sitt vanliga hotell hamnar Spirou som piccolo på en ny lyxkryssare, utrustad med en ny uppfinning som ska skydda skeppet mot alla faror. Någon som tror att det fungerar som tänkt, med tanke på att Champignac är inblandad?

Historien är typiskt Trondheimsk: En låt-gå-mentalitet i skrivandet som gör att det känns som om historien hittats på allteftersom, men samtidigt med riktigt kluriga vändningar som överraskar eftersom de faktiskt är så genomtänkta, och vid närmare granskning inser man att Trondheims berättelse är mer logisk och finurlig än de allra flesta allvarligare Spirou-albumen. I PiA har vi två olika uppfinningar som tillsammans måste lösa ett liv-och-död-problem, och jag satt faktiskt och funderade på hur det skulle gå till. Jag kom på ett sätt men insåg att det inte skulle fungera, men givetvis hade Trondheim tänkt lite till och visste hur man skulle fixa det. Logiska luckor saknas helt, vilket är precis som i hans andra mer lyckade serier, som i Dungeon- och McConey/Lapinot/Kanino-serierna som alla har logiskt sett tajtare historier än de mesta annat man kan läsa, trots allt kaos och nonsens som pågår :-)

En Trondheim i form alltså, och Parmes teckningar är inte så dumma de heller. De passar för slapstick som här, med sin kantiga men samtidigt charmiga stil som påminner lite om Genndy Tartakovskys animationer i sina bättre stunder. Om jag fått bestämma hade jag nog ändå hellre sett att Trondheim tecknade också, men Parme är en bra ersättare för den här sortens serie.

Greven är diplomatisk (klicka för större version)

Så en helhjärtad rekommendation av Panik på Atlanterhavet från min sida, och eftersom danskan här är lättare att hänga med i än i en del andra serier så tycker jag att alla som gillar Spirou, Trondheim eller bara en genuint rolig serie ska ta och beställa den på någon internetbokhandel. Jag högg min från Adlibris.se men den finns säkert hos andra också. En smula dyr (188:-), men stort format, inbundet, och ett mycket underhållande innehåll gjorde mig glad :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Spirou och nazismen: Operation Flagermus

28 november, 2010 at 20:54 (Europeiska serier) (, , , , )

Det har blivit mycket Spirou på sista tiden. Senaste albumet i den vanliga serien kom på svenska häromveckan, och innan dess var det de två första böckerna i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, sidoserien där kända serieskapare får chansen att göra ett Spiroualbum på sitt eget sätt. Och det är den senare serien som nu fått ett nytillskott på danska: Operation Flagermus, skriven av  Yann och illustrerad av Olivier Schwartz. Utgivningen har flyttat till förlaget Cobolt och därmed har albumen nu samma format som de franska originalen, dvs inbundet och i ett något större fysiskt format än vanliga europeiska album. Mycket trevligt jämfört med de tidigare två albumen som kom i vanligt serietidningsformat, men också dyrare :-)

Det här är den mest egensinniga Spiroutolkningen hittills, trots att den är djupt rotad i seriens historia. Vad Yann valt att göra är att skildra Spirou & Nicke innan de andra serierna börjar, och han har dessutom valt ut nazisternas ockupation av Belgien som skådeplats. Spirou är en ung man som jobbar som pickolo på ett hotell som väljs ut som Gestapos högkvarter i Bryssel, medan Nicke just fått sitt första jobb på en tidning. Båda motarbetar ockupationsmakten på sitt sätt, men utan att våga lita på den andre.

Det är en intressant idé med två klassiska äventyrsseriehjältar satta i ett allvarligare sammanhang, där framförallt Spirous insats är katastrofal: I sin ungdomliga naivitet förstår han varken allvaret i judeförföljelsen eller hur kritisk en spion måste vara med uppsnappad information.

Men resultatet är uppriktigt sagt sisådär. Operation Flagermus är huvudsakligen menad som komedi, och de allvarligare delarna smälter inte riktigt in. Traditionellt burleska skämt med korkade nazister blandas med tal om koncentrationsläger, och det är en svår balansgång som Yann inte helt klarar av. Albumet vimlar av referenser till andra serier (Tintin, Daredevil, Superman, Finn och Fiffi, och många, många fler) och det gör också att de realistiska inslagen känns malplacerade. Och Tintin-referenserna är direkt bisarra, där personerna med spänning läser om Tintins äventyr i Le Soir och diskuterar om Hergé är en överlöpare eller inte, samtidigt som karaktärer ur Tintin deltar i handlingen.

Operation Flagermus är kul att läsa för de som läst mycket serier förut (företrädesvis fransk/belgiska komiska äventyrsserier); det är ett ovanligt album med överraskande vändningar för den som läst det mesta av Spirou sen tidigare, därtill i ett mycket inbjudande format. Däremot kommer nog en oerfaren läsare ställa sig undrande till det mesta eftersom referenserna till annat i mångt och mycket är meningen med albumet. De som gäller riktiga företeelser som Jud Süß går väl an, men hur ska man utan att ha läst mycket serier förstå varför en Doktor Müller plötsligt dyker upp, noggrant namnges, och lika plötsligt försvinner?

Direktlänk 12 kommentarer

Uppföljning x 3: KAP, Spirou och Ponyo

22 augusti, 2009 at 21:02 (Europeiska serier, Film) (, , , )

Idag blir det lite återkoppling till några tidigare saker jag skrivit om: Kalle Ankas Pocket, Spirou, och Ponyo.

Först av allt har nummer 2 av nyutgåvan av Kalle Ankas Pocket dykt upp, Farbror Joakims skattjakt. Samma som förra gången, dvs den gamla översättningen har behållits men alla serierna är nu helt i färg. Och det är såklart den italienska versionen av Kalle Anka som presenteras, med fokus på farbror Joakim. Jag måste erkänna att jag inte känner igen namnen på vare sig tecknarna eller manusförfattarna (förutom Romano Scarpa, förstås), men duktiga är de iallafall. Framförallt är manusen bra: Historierna är välkomponerade och håller ihop bra, och är överraskande varierade. Bästa historien den här gången: En ny Robinson, med en kombination av Robinson Crusoe, Björnligan och Kalle som (miss)lyckad försäljare.

Nästa bok till rakning är den andra Ett Spirou och Nicke-äventyr av…, Tidens Sump som den danska titeln lyder, skriven och illustrerad av Frank Le Gall. Det är alltså ett Spirou-äventyr som inte ingår i den vanliga serien och som tillåter sig mer friheter med figuren än vanligt. Om artisten vill alltså, men det här hade nästan kunnat vara ett vanligt Spirou-album. Det känns som en typisk äventyrsserie i fransk stil, med en gedigen historia och teckningar, som handlar om hur Zafirs senaste uppfinning leder till att han tillsammans med Spirou, Nicke, och greve Champignac blir strandsatta i 1860-talets Paris. Ingenting fel i det, och det är en rätt så bra episod också, men Le Galls tolkning av Spirou känns inte så spännande. Yoann och Vehlmanns version var klart intressantare, både manus och teckningar, så att förlaget valt att låta de senare ta över den vanliga Spirou-serien också verkar vara rätt val.

Och sist men inte minst: Gake no ue no Ponyo, Hayao Miyazakis senaste film. Den hade precis kommit ut på DVD i Japan när jag var där, och med engelsk textning var den omöjlig att motstå :-) Jag har varit måttligt förtjust i Miyazakis senaste filmer, Det levande slottet och Spirited Away, och föredrar hans tidiga filmer som Totoro och Nausicaä som jag tycker har en charm och lekfullhet som saknas i de senare; de senares allvar och överdåd av fantasterier passar inte riktigt Miyazaki lika bra tycker jag.

Men Ponyo gillade jag skarpt; framförallt är titelkaraktären en alldeles fantastisk skapelse, en naturkraft som gör vad som faller henne in, oavsett följderna. Scenen när hon springer till springer på vågorna förföljandes en bil till tonerna av en underbar mix av Valkyrieritten och filmens titelsång är alldeles…alldeles underbar.

Med lite tur kommer väl Ponyo också upp på svenska biografer, och lita på att jag kommer se den igen då :-)

Direktlänk 8 kommentarer

Ett Spirou och Nicke-äventyr av Yoann och Vehlmann: De forstenede kæmper

9 augusti, 2009 at 17:58 (Europeiska serier) (, , , )

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.
Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?
Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.
På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.
Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.

Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?

Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.

På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.

Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

På det hela taget får jag intrycket av att Yoann och Vehlmann också hade trevligt när det skapade albumet. Det finns ingen känsla av att de tvingat sig själva att skapa en radikalt ny version av Spirou, utan istället att de har gjort precis det som var tanken:

Ett Spirou-album i den stil de tycker passar bäst.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien av Frank Le Gall som borde dyka upp hemma hos mig i veckan. Och  jag är inte ensam om att ha uppskattat Yoann och Vehlmanns Spirou eftersom de har blivit utnämnda att ta över den vanliga serien i år, efter att Morvan & Munuera inte blivit så populära som man hoppats.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 178 andra följare