Atar Gull – or, The Fate of a Model Slave

6 januari, 2014 at 22:37 (Serier) (, , )

Atar Gull - Cover

Nu har jag läst tre serier där Fabien Nury står för manus: I Am Legion, en förvirrande och rätt dålig historia men med trevliga teckningar av John Cassaday; Det var en gång i Frankrike, en mycket lovande start på en svit album från andra världskriget, och så dagens serie, Atar Gull – or, The Fate of a Model Slave. Och jag har börjat skönja vissa särdrag hos honom, som att han definitivt verkar gilla komplicerade historier där det gäller att koncentrera sig för att hänga med. I IAL på ett dåligt sätt, i DvegiF på ett bra sätt, och i Atar Gull på ett alldeles förträffligt sätt :-)

Atar Gull är en serieversion av en roman från 1831 skriven av Eugène Sue och jag måste säga att jag är nyfiken på den romanen. Med tanke på året den skrevs och att den handlar om en slav och hans kamp för hämnd/revansch undrar jag hur tonfallet i den är. Serien känns i alla fall mycket modern. Inte för att den understryker hur hemsk slavhandeln var och att det var moraliskt fel, utan för att den vågar presentera en huvudperson som inte är det minsta idealiserad  utan tvärtom en person som låter hatet styra sitt liv (tänk greven av Monte Cristo och hans hämndplaner). Att jag som läsare ska förstå hur oförlåtligt slaveriet är tas för givet och det känns uppriktigt sagt väldigt skönt att Nury/Brüno litar på mig.

Manuset lyckas också göra alla huvudpersonerna till tredimensionella karaktärer. En slavägare må vara en ”god” person men eftersom slaveriet är så dehumaniserande spelar det egentligen ingen roll; även de som kanske inte är onda från början kan inte undvika att agera hänsynslöst eftersom slaveriet gör det till någonting nästan oundvikligt. Och eftersom systemet bryter ner alla är inte heller slavarna goda; varför skulle de vara det när deras liv styrs av en så oförståeligt grym verklighet?

Atar Gull - Dialog

Brüno ja. Manuset är bra men egentligen inte särskilt spektakulärt; det gör det det ska på ett högst godkänt sätt och berättar vare sig för mycket eller för lite, och framförallt skriver det mig aldrig på näsan vad jag borde tycka/känna eller är övertydligt vad gäller att förklara vad som händer. Och som sagt, det undviker alla fällor som finns när ett så här känsligt ämne ska beröras. Men det är ändå Brüno, med stor hjälp av Laurence Croix utsökta färger, som är den riktiga stjärnan här. Människorna varierar från mer karikatyrartade till suggestivt djävulska, som den mycket obehagliga piratkaptenen Brulart, men alla är tecknade med mycket enkla, kraftiga linjer som framhävs av (och framhäver) de klara, platta och mättade färgerna. Det ser alldeles strålande ut, faktiskt, på ett väldigt enkelt sätt.

Atar Gull – or, The Fate of a Model Slave känns som ett riktigt bra sätt att inleda serieåret 2014. Och ett passande, i vår moderna tid, med tanke på att den på engelska bara finns tillgänglig i digital form via en scanlation. Men som alltid när det är en scanlation av såhär hög kvalitet önskar jag ändå att något förlag skulle ta och översätta den för jag vill gärna läsa den på papper med :-)

De två första sidorna ur serien:

Atar Gull - Intro 1

Atar Gull - Intro 2

Direktlänk 2 kommentarer

Det var en gång i Frankrike: Herr Josephs imperium

30 oktober, 2013 at 21:03 (Europeiska serier) (, , , , )

Det var en gång i Frankrike 1 - Omslag

Dags för den andra serien med en judisk huvudperson som utspelar sig under andra världskriget inom en dryg månad. Förra gången var det A Bag of Mables, en elegant tecknad men lätt menlös självbiografisk serie. Den här gången är det någonting helt annat: Den första delen av sex om Joseph Joanovici, en mer thrillerartad historia om en komplex människa som inte lätt låter sig förklaras.

Fabien Nury står för manus och jag måste säga att det här är väldigt mycket bättre än det enda andra jag läst av honom, den röriga och meningslösa I Am Legend. Den utspelas också under andra världskriget men istället för en realistisk och psykologisk berättelse var det en sörja av nazister, vampyrer och annat. Bort det, och tillbaka till den betydligt trevligare Herr Josephs imperium!

Upplägget är intressant: Joanovici är på många sätt ett offer, drabbad av den tragiska förföljelsen av judar som ofta varit vardagsmat i Europas historia. Han reagerar med att hänsynslöst arbeta för trygghet i vardagen; om medlen är lagliga eller inte spelar liten roll. Och om någon annan drabbas av hans framfart bekymrar det honom heller inte, inte ens om det är hans egen familj och släkt som står i vägen. Kort sagt är han en mycket framgångsrik produkt av sin miljö.

Hans liv skildras genom hopp framåt och bakåt i tiden. Vi ser honom som barn under en program, som ung man utlämnad åt andras välvilja, som vuxen med stort inflytande och makt, och som gammal man, förföljd av en trägen poliskommissarie som vill sätta dit honom för vad kommissarien anser vara medlöparbrott under Frankrikes ockupation.

Hoppen till trots blir det aldrig rörigt för manus och teckningar gör det alltid tydligt var och när vi befinner oss. Om det behövs en textplatta med år finns den där, och när det räcker med bilder, typ när vi återkommer till en plats och ort vi redan sett tidigare, så saknas textplattan. Det här kanske låter som en detalj, men serier som har den här strukturen blir lätt röriga och jobbiga att läsa om de misslyckas på den här punkten så jag vill nämna att den här gången fungerar greppet alldeles utmärkt.

Det var en gång i Frankrike 1 - Tidshopp

På samma sätt som jag gillar ett handlingsförlopp gillar jag också det här sättet att skildra en människa, med nedslag här och där som långsamt bygger upp en bild av personen ifråga. En rent kronologisk skildring riskerar att bli mer långtråkig och övertydlig: Nu är han ung och oskyldig; nu är han äldre och mer cynisk; nu är han gammal och ångrar sig. Inte för att jag nödvändigtvis tror att just det här skulle vara en rättvisande beskrivning av Joanovici men som ett exempel på en persons utveckling som kan presenteras betydligt mer dynamiskt om det görs parallellt över flera tidpunkter.

Som nog framgår tycker jag det här är en lyckad serie och en som jag ser fram mot att läsa fler delar av. Teckningar är uppriktigt sagt inte särskilt spännande utan mest vad jag skulle kalla typiskt franskt hantverk, ungefär som de flesta Vertigo-serier har typiskt amerikanskt hantverk. Så godkända, absolut, men jag kan inte säga mycket mer om Sylvain Vallée som står för dem.

Skälet att jag nämner just Vertigo är annars att jag flera gånger kom att tänka på den fantastiska Scalped, en serie som också berättades på ett liknande sätt som här och med en mycket komplicerad man i huvudrollen. Och visst, det återstår mycket att bevisa för Nury/Vallée för att komma upp till den klassen, men å andra sidan är det här bara inledningen eftersom fem album återstår, plus att för min del är bara jämförelsen med Scalped högt betyg :-)

 

Direktlänk 1 kommentar

Kontrasterande rea-böcker: Om någon vrålar i skogen & I Am Legion

5 mars, 2012 at 01:08 (Europeiska serier, Svenska serier) (, , , , )

Jag har redan skrivit om en rea-serie jag köpte i år (Ojingogo); den var sisådär. Förutom den köpte jag två till seriealbum på rean och det är dessa jag tänkte skriva om idag. Först var jag egentligen inte säker på om jag skulle ta upp dem överhuvudtaget, och framförallt inte samtidigt eftersom de är så oerhört olika. Men när jag sen funderade på de både kom jag på att även om de är extremt annorlunda som serier och ifråga om det som de gör bra så är faktiskt skälen till att jag inte var nöjd med någon av dem rätt likartade. Så det får bli en dubbel-recension, trots allt :-)

I Am Legion är skriven av fransmannen Fabien Nury och ursprungligen utgiven som tre album i Frankrike, men skälet till att jag köpte boken är helt och hållet amerikanskt. Närmare bestämt är det tecknaren John Cassaday som lockar, efter att jag verkligen tyckt om en del av hans tidigare serier som Planetary och de X-Men-serier han gjorde tillsammans med Joss Whedon. I sina bästa stunder har hans teckningar en sugande känsla av sense of wonder, även om hans personteckningar inte alltid är riktigt lika bra.

Men i den här mycket komplicerade historien med spioner, vampyrer med hypnotisk kraft, nazister och annat smått och gott (den utspelar sig under vinter 1942-43) får Cassaday inte till det många gånger. Ironiskt nog så känns den här serien som ändå är gjord för stort format i det klassiska europeiska formatet alltför klaustrofobisk för hans teckningar i jämförelse med de tidigare nämnda serierna som ursprungligen publicerades i det mindre serietidningsformatet men som trots det förmedlar en mycket starkare känsla av fysisk rymd och storslagenhet. Visst ser det bra ut jämfört med mycket annat och här och där glimtar det till, men i det stora hela är Cassaday bortslösad på den här trista och alldeles för röriga historien. Blandningen nazister/vampyrer/spioner borde ju åtminstone vara underhållande, men så är det alltså inte här.

Malin Billers självbiografiska Om någon vrålar i skogen är som sagt en helt annan slags serie. Den kom ut 2010 och fick förra året Urhunden-priset för 2010 års bästa svenska originalalbum. Och det kan jag förstå; det är en stark berättelse om Billers liv, med mycket svärta och självutlämnande. Att läsa om hennes kamp mot omvärlden, med vuxna som inte förstår sig på henne och andra barn som inte precis sluter henne till sina hjärtan är en jobbig upplevelse. Men instrött i det mörka finns också humoristiska inslag, framförda med Billers sedvanliga humor och och glada humör.

Men som jag skrev i inledningen är det något som skaver med boken när jag läser den. Det är för min del som det brukar vara när jag läser Biller: Jag skulle hemskt gärna vilja tycka bra om det, men någonting är lite skevt och ur fokus. Humorn går mig förbi och känns märkligt platt (trots att det är humor av ett slag jag brukar gilla), och växlingarna mellan allvar och det mer uppsluppna känns märkligt orytmiska både tecknings- och manusmässigt. Jag är helt enkelt inte på samma våglängd, och det verkar inte spela någon roll om jag läser Om någon vrålar i skogen eller hennes humorserier.

Och det är den likheten mellan dagens två aparta serier jag märkte fanns: I fallet I Am Legion finns det en del teckningar som lovar mer, men serien blir till slut varken intressant att läsa eller att titta på, och detsamma gäller Om någon vrålar i skogen, även om det här snarare är manuset som lovar mer; problemet med att få manus och teckningarna att matcha och stärka varandra delar de båda.

Men visst, om man ska läsa någon av böckerna så är det en utklassningsseger för Biller, om det nu rådde något tvivel om det!

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare