Sasquatchattack

24 september, 2012 at 15:05 (Serier) (, , , , , )

När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse :-)

Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.

Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.

Nej Billy, pappa är inte i grottan

Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.

Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart ;-)

Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.

Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck

Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).

PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.

PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Miss igen: Fantomen à la Dynamite Entertainment

12 april, 2012 at 22:15 (Superhjältar) (, , )

Lite deppigt det här; det känns som om de senaste serierna jag läst har varierat i kvalité från Usel till Ganska OK, och då kan det bli lite si och så med uppdateringslustan här. Men om inte annat kan jag ju se det som att jag gör andra läsare en tjänst: Ni behöver inte läsa dem eftersom jag redan gjort det :-/

Ett av minst fyra olika omslag till #10

Så mot grottekvarnen, och idag blir det den sämsta av serierna jag tänker på: The Last Phantom, ett försök av förlaget Dynamite Entertainment att för sjuttielfte gången göra en amerikansk serietidning med originalserier om Fantomen, den vandrande vålnaden. Jag skrev om den redan när det första numret kom ut, och gillade den definitivt inte då. Nu har det kommit fler nummer, och jag har läst de 10 första för vem vet, det kanske bara skulle ta några nummer för serien att få upp ångan?

Meeeeeen nej, det var genomgående uselt. Jag klagade redan då på Eduardo Ferigatos stela och uppriktigt sagt urtrista teckningarna, och på Scott Beattys manus som kändes som ett desperat försök att göra Fantomen till en superhjälte stöpt i exakt samma form som alla andra ”realistiska” varianter från de senaste decennierna: Mördad familj, mörkare stämning, och nu är det hämnd som gäller!

Till det kan jag nu också tillägga att Beatty inte klarar av att hålla ihop en historia över flera nummer. Det är hattigt och bitvis obegripligt, med en huvudperson som kastar sig mellan kontinenterna utan att någonsin avsluta någonting. Döda några personer här (för den här Fantomen har givetvis inga hämningar mot att döda skurkar eftersom det gubevars ska vara realistiskt! Mörkt! Hääämnd!), åka båt och slåss mot några pirater, landstiga och mosa några bovar i USA, åka hem till Bengali och träffa Guran, och så vidare.

Sista natten med gänget?

Här någonstans blir jag också förvirrad av att jag faktiskt inte förstår riktigt hur den här Fantomen hänger ihop med Lee Falks; är det samma, är det sonen (det är vad det verkar som), är det något annat? Guran, Hero, Devil finns alla med men det antyds att de egentligen är någon slags återanvända namn som Fantomen alltid har på sina följeslagare (åtminstone djuren). Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det känns definitivt rörigt snarare än spännande, precis som hela serien för den delen.

Att tidningen sen också har lånat några av de sunkigaste idéerna från exempelvis Image när de var som värst med drösvis alternativa omslag för varenda nummer (Samla dem alla!), alltför dyra nummer ($4 för 20 sidor är löjligt), och dessutom med omslag vars teckningar inte alls ger en rättvis bild av innanmätet känns tyvärr helt självklart.

Fantomen som serie var bäst när den låg närmast pulpen, dvs de tidiga årens dagstidningsversion. Det skulle vara roligt om någon skulle våga sig på att kanske titta lite närmare på den versionen och inspireras istället för att göra som alltför många andra nylanseringar som alla envisas med en mörkare och mer ”vuxen” version av karaktären, som otaliga försök med The Shadow (där den enda bra versionen var Andy Helfer & Kyle Bakers suveräna omtolkning på 80-talet), Prins Valiant (Marvels version som trots allt hade en del kvalitéer), med flera. Eller varför inte en radikal omtolkning? Kanske en ljus och mer lättsam version (som den tidiga serien)?

Eller för den delen, varför inte försöka göra en ny bra serie utan att använda någon gammal karaktär som bara känts trött det senaste halvseklet? ;-)

Direktlänk 2 kommentarer

1000 ögon vs Fantomen: Fight!

12 oktober, 2011 at 11:56 (Svenska serier) (, , )

Idag blir det en liten annorlunda recension. Istället för att recensera det avslutande numret av Jonas Anderson & Daniel Thollins 1000 ögon, med underrubriken Vondur, tänkte jag jämföra det med det senaste numret av Fantomen som finns ute i butik nu, nummer 21-22 2011. Skälet? När jag läst klart 1000 ögon så började jag fundera lite på hur jag egentligen ska skriva om serier som den. Det är en serie som ligger mittemellan fanzinen och proffstidningarna; tidningen i sig är tryckt på bra papper och påkostat med färgtryck, men utgivningen är ett samarbete mellan skaparna själva och Seriezonen (en seriebutik i Uppsala), och jag misstänker att det är ett labour of love snarare än ett försök att tjäna pengar på tidningen. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att knata till närmaste livsmedelsbutik och köpa ett nummer av Fantomen, den klassiska äventyrsserietidningen i Sverige som har en inhemskt producerad huvudserie, och jämföra en professionell serie med 1000 ögon. Det visade sig att jag hade lite tur också eftersom numret ifråga har som huvudnummer ett äventyr som innehåller övernaturligheter som en golem och diverse magiska böcker/attiraljer, vilket gör att jämförelsen med skräckserien 1000 ögon blir ännu lite intressantare :-)

Till verket!

Låt mig börja med teckningarna. Det är givetvis alltid en smaksak, men när jag tittar på Anderson & Thollins teckningar som går åt det kantiga och en smula karikatyrartade hållet och jämför dem med Kari Leppänens stela och urvattnade realism så kan jag tveklöst säga att de förstnämnda är betydligt roligare att titta på. A&T har en stil som är personlig och underhållande att titta på; de är inte fullfjädrade ännu och har till exempel problem ibland med att få personer att vara sig lika från sida till sida, men det har faktiskt Leppänen också, om än av andra skäl. A&T behöver helt enkelt träna lite mer, men Leppänen har en så utsmetad och opersonlig stil att alla personer ser ut som skyltdockor, med samma individuella egenskaper som dessa brukar ha. Det som gör att det går att hålla isär personerna är att de har ”unika” detaljer, som långt oborstat hår, en kraftig kroknäsa, osv; det är verkligen inte de allmänna fysionomierna som gör det. Skillnaderna är de typiska för en serie som gjorts med omsorg för att skaparna verkligen velat åstadkomma någonting bra, och en serie som är gjord på löpande band.

Färgläggningen finns det inte mycket att säga om förutom att den kanske är 1000 ögons starkaste kort med en varierad färgpalett där färg och svärta används på ett utmärkt sätt för att få fram stämning, medan Fantomens färgläggning är lika sorgligt ful som den var när tidningen började färgläggas. Man tycker kanske att efter mer än 20 år skulle de som gör tidningen ha lärt sig bättre, men det är fortfarande samma hopplöst trista urblekta färger med ljusgrönt/ljusblått/ljuslila och en förödande likformighet, oavsett miljön.

Och sen har vi då manuset. När jag skrev om 1000 ögon tidigare i år nämnde jag att handlingen kanske var lite väl generisk för en skräckserie och inte heller alltför läskig. Det gäller fortfarande men trenden som syntes redan med de två inledande delarna fortsätter här i Vondur: Det har blivit mer spännande och även läskigare, men också ännu lite mer plötsliga hopp och oförklarliga saker som händer. Det är inte alls svårförståeligt om man koncentrerar sig, men det händer väl mycket i den sista delen och allt hinns inte riktigt med. Men stämningen börjar infinna sig, och det var en trevlig avslutning på en helt OK svensk skräckserie.

Men när det gäller Fantomen-episoden Krokodilgudens tempel så finns det minsann ingen stämning alls. Teckningarna påverkar förstås bristen på dylikt, men manuset av Claes Reimerthi hjälper sannerligen inte till det heller. Det är ett typiskt hastverk, med:

  • Dålig korrekturläsning: ”Hör på! Du ska veta att fortfarande existerar!”.
  • Ett tröttsamt språk; det är ett historiskt äventyr som utspelar sig på farao Tutankhamuns tid och som så ofta när någonting utspelar sig länge sedan markeras det med ett styltigt högtravande språk: ”Varför förvägrar mig Aton en son? Varför välsignar han inte min säd? Har jag felat?”, ”Fräcka bastard!”,  och andra repliker i samma stil. Blandat med repliker à la ”Befall den att skydda oss mot demonen, då!” med dess barnsligt gnälliga tonfall som krockar med den högtravande stilen.
  • Slarvfel i handling, som när Fantomen (ok, det är inte Fantomen egentligen utan en man som heter Rahotep, men det är enklast att kalla honom för det) skriver ”Jag upptäckte att en av männen i templet fortfarande levde…” för att sedan på nästa sida leda ut två levande män.
  • Inkonsistent berättarröst. Det här är kanske det mest störande med hela serien, egentligen; när den börjar ska några personer läsa en papyrusrulle med berättelsen, men först kommer en liten historisk återblick på några sidor. I den är inblandad en del scener som inte är historiska utan hör till berättelsen i sig, dvs några scener som har att göra med den golem/lervarelse som sedan dyker upp. Sen börjar huvudpersonens (Fantomen) berättelse: ”…Här följer hans berättelse…”. Men trots det fortsätter serien att skildra scener som Fantomen inte sett eller kan ha hört talas om, uppblandat med textplattor i jag-form (dvs berättade av Fantomen), textplattor från någon slags allvetande berättare, och diverse historiska scener. Det är ett sammelsurium av berättarperspektiv utan styrsel, som dessutom alltför ofta envisas med att berätta i textplattor exakt vad som händer i bilden. Det är säkert tänkt att berättarrösten ska göra det hela mer stämningsfullt, som om någon berättar en saga för dig, men det fungerar inte alls med den alldeles för splittrade presentationen
  • Historiska detaljerna som är meningslösa och påklistrade. Hur Tutankhamun familj intrigerade beskrivs relativt utförligt (och det är en komplicerad historia som ska klaras av) men det saknar relevans för handlingen; det enda påverkan som finns är att en enda av intrigmakarna ber en skurk om att försöka få kontroll på lervarelsen, något som skurken ändå hade tänkt göra. Historielektionen som ges hade med fördel kunnat utlämnas; om man ska ha riktiga historiska personer som bifigurer ska det vara någon poäng med det. Det här känns som om man försökt applicera standard-formeln för ett historiskt Fantomen-äventyr (dvs att berätta den ”sanna” historien om vad som egentligen hände, där Fantomen spelar en stor roll) på en berättelse där den helt enkelt inte passar.
  • Lösa trådar en masse. En del beror på att det finns några tidigare delar om Rahotep/Fantomen, men en del kommer helt och hållet från den här historien, som den drunknade mannen i början av serien som har på sig ringen som kontroller lervarelsen; en ring som en äldre man återfann på sidan innan. Varför den plötsligt sitter på en drunknad man? Beats me!

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till men egentligen var ju inlägget inte tänkt som en recension av Fantomen utan mer av 1000 ögon så jag slutar här. Min poäng med dagens övning är egentligen att visa en ganska fascinerande sak: En fanzinserie som 1000 ögon, som inte på något sätt är perfekt och fortfarande är mer lovande än egentligen helt färdig (även om framförallt färgläggningen och den allmänna grafiska presentationen är alldeles utmärkt) är ändå långt bättre på alla vis än en föregivet professionell serie som Fantomen, inklusive professionalismen i produkten i sig (korrekturläsning, slarvfel, grafisk design). Det är både uppmuntrande och deprimerande; uppmuntrande för att det finns så mycket talang ute i landet som kan göra bra serier, deprimerande för att de kommersiella pengar som satsas alldeles för ofta satsas på serier av så pass låg kvalité som Fantomen. Traditionens makt är stark, men jag hoppas att den kan brytas.

Direktlänk 6 kommentarer

Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

5 september, 2011 at 22:59 (Dagspresserier, Europeiska serier) (, , , , , )

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt ;-)

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Svensk science fiction: De utvalda – Hybriden

3 april, 2011 at 23:12 (Science fiction, Svenska serier) (, , , )

För någon månad sen köpte jag ett nummer av Fantomen; det första på jag vet inte hur länge. Orsaken var varken ett speciellt lockande Fantomen-äventyr eller tillfällig sinnesförvirring, utan istället att det innehöll första avsnittet av en ny svensk serie. Dessutom en science fiction-serie, en genre jag alltid är nyfiken på, och det är inte varje dag jag får chansen att läsa en ny svensk sådan :-)

Den första episoden av De utvalda, skriven av Gösta Lindwall och Nisse Lindberg och tecknad av Lindwall, heter Hybriden och är totalt på tre avsnitt varav det sista kom i veckans Fantomen. Det är en rak sf-historia utan krusiduller; det är inte menat som kritik, bara som konsumentupplysning. Den utspelar sig i ett universum där sju raser tillsammans leder ett imperium som nu befinner sig i kris. Alla raserna är Star Trek-diton, dvs de ser ungefär ut som människor i masker. Det är lite synd eftersom budgeten för specialeffekter är obegränsad i serier, men det gör ju att layout osv blir lite enklare när alla karaktärer tar ungefär lika mycket plats ;-)

Men det beror nog också på att Lindwall/Lindberg vill göra någonting som mer påminner om Star Wars än någonting mytiskt/filosofiskt à la 2001 eller Solaris, för att låna liknelser från filmens värld. Det är action, romantik, och en gnutta mystik (trots allt). Det är dessutom en rejäl dos med bakgrundsfakta om universat serien utspelar sig i; kanske en för stor dos eftersom de 74 sidorna förutom information och historiken bakom det galax-omspännande imperiet dessutom ska hinna med en komplicerad berättelse om ett inbördeskrig med tre fraktioner, nya vapenuppfinningar, etiska problem med kloning, religion, ekologi med mera, med mera.

För att fortsätta liknelserna med science fiction i andra medier påminner det mest av allt om Peter Hamiltons romanserier där han på några tusen sidor trycker in handling och idéer som hade räckt till tiotusentals sidor. Hybriden hinner inte riktigt bli spännande eller engagerande eftersom varje intressant uppslag som presenteras strax ersätts med nästa, som exempelvis det faktum att det går årtionden mellan händelserna eftersom rymdskeppen bara kan färdas snabbare än ljuset på viss givna sträckor -> det tar många år att resa mellan de flesta planeterna. Ett klassiskt sf-scenario, men eftersom det är ont om plats med allt som ska hinnas med så infinner sig aldrig den där svindlande känslan av hur åren svischar förbi. Min känsla är att Lindwall/Lindberg så förtvivlat gärna vill visa upp åtminstone någon liten del av allt deras stora bakgrundsväv innehåller att det går ut över berättelsen här i första delen. Och det vore nog bra om de skar ner på pratet en del; det finns lite för mycket dialog som enbart går ut på att person A talar om för person B vad som händer, en följd av den mastiga handlingen som annars vore svår att följa med i.

Både teckningar och manus delar en grundläggande kompetens i utförandet, men det saknas glöd och manuset har som sagt en del tempo-brister. Men det kanske är lite orättvist och förhastat att säga så eftersom det här bara är den första episoden i en längre saga; mycket av bakgrunden som beskrivs har ännu inte använts (som exempelvis de misstänkt människolika galanterna, den mystiska ras som byggde imperiet men nu har försvunnit), och det finns flera plottrådar som ännu knappt berörts. När det har blivit några fler delar så kan det mycket bli så att den stora historien visar sig vara mycket intressantare än den här, den första delen, som mest tjänar som exposition för vad som komma skall misstänker jag. Så, igen, ungefär som Hamilton som blir bättre allteftersom man läser hans långa romansviter, trots de knökfulla sidorna :-)

Men rätt ska vara rätt: De utvalda var så mycket intressantare än de andra serierna i de här tre Fantomen-tidningarna att det är pinsamt. Huvudserien Fantomen är så grundmurat usel att jag bara kan förundras över att tidningen fortfarande ges ut, och de andra serierna är inte mycket bättre de heller (de som är ok är gamla serier som antingen publiceras igen eller är decennier gamla). Dessutom är det bra att De utvalda är en äventyrsserie som till skillnad från de övriga serierna i tidningen inte har en ensam manlig hjälte som ska fixa biffen genom att ge skurkarna en smäll på käften (eller ngt motsvarande), och bara det är värt en eloge. Så min förhoppning är att nästa episod av De utvalda bättre tar tillvara på grundförutsättningarna; då kan det bli riktigt trevligt ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Gamla och nya strippar

8 januari, 2011 at 22:48 (Dagspresserier) (, , , , , , )

Nu har jag läst en stor bunt dagspressserier igen, och bra sådana; det behövdes eftersom det varit lite si och med kvalitén på en del andra återtryck jag läst…

Big Ben Bolt har nu gjort sällskap med Mary Perkins och Juliet Jones på det lilla förlaget Classic Comics Press, och den passar väl in: Teckningsstilen är i den fotorealistiska stilen, och historierna är äventyrsinriktade med drag av såpa. I den första volymen så upptäcker Ben hur bra anlag han har för att boxas, med åtföljande problem eftersom hans släktingar anser att boxningssporten är alltför vulgär för att en Bolt ska ägna sig åt slikt. En vacker dam, skumma promoters, och fixade matcher är givna inslag som dyker upp med jämna mellanrum.

Det är en skickligt hopkommen serie med manus av den mycket erfarne Elliot Caplan (Al Capps bror), som också skrev Juliet Jones, och att Murphy är en skicklig tecknare är allom bekant; att han fick överta Prins Valiant efter Hal Foster var välförtjänt. Här är han inte helt fullfjädrad ännu men på god väg mot mästarformen.

Men toppbetyg blir det inte. Liksom i Juliet Jones är Caplan lite för oäventyrlig i sina historier som bokstavligen alltid slutar på ett sätt man kan räkna ut från första rutan. Det finns inte skuggan av personlighet eller någonting unikt som skulle höja serien över andra, så slutresultatet blir proffsig underhållning för stunden. Ju mer jag läser av serier av den här typen, desto bättre blir Mary Perkins med dess komplexa och fullödiga manus.

Utgåvan i sig ser också lite deprimerande ut i början med ganska låg kvalité på stripparna, där streck saknas alternativt smälter samman. Men med start 1 januari 1951 blir kvalitén plötsligt klart bättre, och sedan fortsätter det i samma stil. Det verkar som om förlaget haft tillgång till en samling som började i o m det nya året, men innan dess har man fått klara sig med sämre förlagor. Så nästa volym kommer med lite tur se bra ut, rakt igenom :-)

Fantomens dagsstrippserie har nu kommit ut med sin andra volym på Hermes förlag, och den är till och med snäppet bättre än den första. När jag läser den så blir det väldigt uppenbart varför serien en gång i tiden var så stor för det här är riktigt kul läsning.

En snärtigare Fantomen (klicka för hela strippen)

Falks manus är fartfyllda och med mängder av snärtiga kommentarer (Fantomen själv står för de flesta), och Moores teckningar är lika bra de med. Historierna i sig är inte originella (pirater, tjuvpärlfiskare, kidnappade maharajor osv) men där Caplans manus saknade personlighet har Falks det i drivor.

Det är definitivt en serie som känns mycket äldre än Big Ben Bolt; att det bara skiljer drygt 10 år mellan dem är nästan obegripligt. Men eftersom Fantomen är ett otvivelaktigt mästerverk är det ändå den klart bättre serien av det två, för de som inte har något emot att läsa en mer gammeldags typ av serie alltså. Skildringen av alla människor som inte råkar vara vithyade män är förstås extremt fördomsfull, och att Fantomen och Diana lyckas missförstå varandra så ofta är nästan löjligt (de flesta historierna här avslutas med att Fantomen precis missat att hejda Dianas båt/flyg/bil när hon reser iväg, ovetandes att han är i närheten). Någon av dem borde komma på att de kanske borde utbyta adresser om de nu ska gifta sig…

Men berättarglädjen gör att jag har överseende med det. Fantomen är en frisk fläkt som huvudperson här, i en stil man kan känna igen från andra hjältar från den här tiden som Errol Flynns roller mm. Förbaskat bra underhållning, och dessutom är trycket bra. Ibland är det lite urvattnat där gråskalan saknas, men med tanke på seriens ålder är det med beröm godkänt, och det är bara att hoppas att utgivningen fortsätter.

Och sist den med marginal nyaste serien idag: Frode Øverlis Pondus som nog de flesta känner till. Med en egen serietidning i Sverige och ett stående inslag i många dagstidningar är det nog den mest populära norska serien i Sverige någonsin (med konkurrens från Nemi), men i Norge är den ännu större. Att jag tar upp den just nu beror på att jag precis avslutat läsningen av 1664 sidor Pondus i kronologisk ordning via 8 inbundna böcker från norska Egmont.

Pondus är egentligen inte så speciell; om man beskriver den för någon som inte läst den så låter den nog som de flesta andra serier. Det som gör att jag tycker så bra om den är att Øverlis humor fungerar perfekt för mig, ungefär på samma sätt som Ennis (när han är bra). Jag kan inte avgöra om jag tycker bäst om Jockes öden och äventyr, Else och Günthers förhållande, Pondus galna fotbollsintresse/kunskaper, eller någonting annat. Det här med humor är svårt att förklara: En del gillar Pondus, en del Alla älskar Raymond (…), och jag har vänner som jag i mångt och mycket har samma smak som, men när det gäller humor kan vi ändå bli helt oförstående inför den andre. Äventyrsserier/filmer/böcker/tv-serier har inte samma drastiska utfall; även om jag inte tycker lika bra om verket ifråga kan jag ändå tycka att det är OK underhållning. Med humor nix: Om det inte är roligt är det poänglöst att se på / läsa.

Men om jag ska försöka mig en liten förklaring trots detta så tycker jag om Øverlis lösa teckningsstil, hans fina känsla för timing, att han uppenbarligen tycker om sina karaktärer (ingen av huvudpersonerna är med enbart för att drivas med, inte ens Günther), och att han förstått att ett visst mått av såpa behövs för att serien ska fungera i längden. Att Jocke nuförtiden är far, att Sofia växt upp och går på dagis, att Pondus bytt yrke; allt detta gör att jag bryr mig mer om serien än att jag bara läser dagens stripp och sen glömmer den. Pondus är inte alltid glimrande men det är skoj att min favorit bland nutida humoristiska dagspresserier görs i Norden. Heja Norge!

Direktlänk Lämna en kommentar

Fantomen uppgraderad: The Last Phantom

19 augusti, 2010 at 17:48 (Serier) (, )

Jag köper egentligen inga tidningar nuförtiden; jag föredrar samlingar. Men jag tänkte att jag var tvungen att göra ett undantag för den senaste rebooten av Fantomen-serien i USA: The Last Phantom, skriven av Scott Beatty, tecknad av Eduardo Ferigato har precis kommit ut med sitt första nummer som jag nu har läst.

Varning för spoilers! Det som händer i tidningen är inte överraskande men för den som vill läsa den utan förkunskaper rekommenderar jag att ni gör det innan ni fortsätter läsa det här inlägget!

Charlton, Gold Key, Harvey, DC, Marvel med flera förlag har alla försökt sig på att göra Fantomen populär i serietidningformatet i USA men misslyckats. Nu är det Dynamite Entertainment som ger sig in i leken och man gör det genom att ställa sig frågan ”Vad skulle hända om den senaste ättlingen inte ville vara Fantomen?”. Så när serien börjar möter vi Kit Walker som jobbar som en rik filantrop för Bengalis bästa (Bruce Wayne-vibbar, definitivt), men hans närmaste medhjälpare ser alltid till att en särskild väska med för honom okänt innehåll följer med Walker på hans resor…

Bortsett från att alla läsare kommer dö en plågsam död eftersom Walkers ögon visas i serien så är upplägget inte så dumt i sig; något av en Elsewords-historia men med Fantomen i huvudrollen istället för en DC-superhjälte. Men tyvärr lider serien av en brist som är mycket vanlig när man försöker sig på att göra om en karaktär som den här: Istället för att låta de nya idéerna få utvecklas i lugn och ro stressar man fram mot en pseudo-återgång till hur det var innan. I The Last Phantom innebär det att redan innan första numrets ynka 22 sidor är slut så har filantropi-delen avslutats, Fantomens familj eliminerats (ingen Diana här inte), Hero och Devil visat upp sig, och väskan föga överraskande visat sig innehålla trikåer + pistoler när Walker efter att ha svikits av sin medarbetare Peter Quisling (tydligen har Walker inte studerat nutidshistoria eftersom han litar på en man med det namnet) blir tvungen att motvilligt ta upp hämnarrollen.

Så de nya idéerna har alltså redan ersatts av någonting som ser ut som den enklaste typen av uppgradering av en gammal hjälte: Vi ger honom en familj, dödar dem alla, och sen blir han en mörkare och mer realistisk hjälte än innan. Mycket originellt, alltså.

Teckningarna är av den trista sortens realism och Ferigato klarar inte riktigt av att teckna människor så de ser äkta ut; den själlösa färgläggningen gör det inte bättre.

Jag kan inte säga att jag är förvånad över hur serien utvecklade sig, men det är ändå tråkigt att se hur lika varandra sådana här nystarter nästan alltid blir. Det vore en trevlig omväxling om man för en gångs skull inte använde ord som darker eller grittier. Och sen måste jag säga att $4 för 22 sidor serier känns som ett rån (i en liten skala, förstås). Läsningen är över på 5 minuter, så det är dyr läsning det här. Jag kommer nog inte fortsätta köpa den här tidningen, om jag nu inte kan bli övertalad om att serien rycker upp sig ordentligt i senare nummer.

Direktlänk 5 kommentarer

OK…

13 maj, 2010 at 00:06 (Serienyheter, Serier) (, )

Jag har inga planer på att bli en regelrätt serienyhetsblogg men jag kan inte låta bli att visa upp Alex Ross uppdatering av Fantomen:

Lika finstämt och osvulstigt som vanligt när det gäller Ross alltså ;-)

För den som verkligen vill läsa mer om serien ifråga finns pressreleasen här.

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare