Mat för hela slanten: Relish
En seriebok om mat, och faktiskt inte en manga!
Relish samlar ihop diverse självbiografiska serier med det gemensamma temat mat från Lucy Knisley som tidigare publicerats på internet. Vi får följa Lucy som liten flicka när hon följer med sin mamma då denna jobbar i den då nyöppnade och sedermera legendariska matbutiken Dean & DeLuca i New York, när hon flyttar till Chicago och upptäcker den lokala matkulturen, när hon tillsammans med vänner åker till Italien eller till Japan och äter sig igenom det som bjuds. Alltid med gott humör, alltid med god aptit, och med minst ett recept i varje kapitel (och ja, jag blev sugen på att prova på några av dem 
)
Relish är utgiven av First Second och precis som alla deras andra titlar gillar jag den här på grund av stämningen och de charmiga teckningarna. Men det är inte en av de starkaste titlarna de gett ut, långt därifrån, för därtill är boken alldeles för fragmentarisk. Det märks tydligt att kapitlen ursprungligen publicerats som fristående serier när fakta upprepas, som att hennes föräldrar skiljde sig när hon var liten, flytten till landet från New York, med mera. Knisleys liv med dess fokus på mat och hur maten har påverkat hela hennes familj och hennes sociala liv vore värd en mer genomarbetad bok, en bok som känts mer helgjuten än den här.
Bara en så enkel sak som att publicera kapitlen i kronologisk följd som de utspelar sig och kanske med lätt redigering ändra texten så att en som läser boken inte ska behöva få sig upprepat Knisleys allmänna bakgrund i varje kapitel hade hjälpt, för nu blir det bara slumpmässiga nedslag i hennes historia, huller om buller. Trevliga nedslag, förvisso, men ändå.
Så Relish är inte en fullträff men som alltid med First Second finns grundkvalitén där, men prova helst att läsa någon episod eller två på nätet innan ni köper boken; varför inte läsa just kapitlet om junk food som sidan härovan är hämtad ifrån?
Legends of Zita the Spacegirl
En av de nya serier jag tyckte allra bäst om förra året var Ben Hatkes Zita the Spacegirl. Berättelsen om hur den lilla men naggande handlingskraftiga Zita en dag av en olyckshändelse rycks bort till en främmande planet var bra berättad och alldeles fantastiskt illustrerad. Jag vet att jag inte var ensam om att tycka det så därför är det nog inte bara jag som blev glad häromdagen när nästa bok i sviten dök upp: Legends of Zita the Spacegirl.
Zita är när boken börjar en hjälte på planeten Scriptorius efter det att hon räddade den från undergången i boken innan. Tillsammans med sina vänner försöker hon samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna resa hem till Jorden igen genom att sälja autografer med mera till sina beundrare, även om hon inte riktigt trivs i hjälterollen. När en utsänd från en annan planet hör av sig för att få hennes hjälp mot de gigantiska hjärtan som hotar att förstöra planeten ifråga med löfte om en betalning som skulle göra att hon kan komma hem blir hon lockad, trots att hon inte har en aning om hur hjärtana ska stoppas…
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Legends of Zita the Spacegirl än att det återigen är en alldeles fantastiskt charmig bok, och att jag njöt av varenda sida. Hatkes teckningar är perfekta in i minsta penselstreck, oavsett om det handlar om humor eller allvar. Sekvenser som den där Zita beslutar sig för att faktiskt försöka leva upp till sin hjälteroll får fram hennes känslor galant helt utan ord, och på samma sätt känner jag verkligen vad hon upplever i bokens klimax när det blir rejält allvarligt. För att inte tala om den nya roboten som dyker upp här som trots att hen helt saknar ansiktsdrag ändå förmedlar det inre tumultet i sin emotionella utveckling.
Hm, det där lät allt lite högtravande och det passar inte alls till Zita. Det är nog bäst att avsluta nu, men låt mig bara tillägga att den enda kritik jag kan komma på är att 1,5 år mellan böckerna är alldeles för lång tid, så det så!
Giants Beware!
Jag håller på att gräver mig ner igenom några boktravar med saker jag läst men inte skrivit om, och inser att eftersom det kan ha gått ett tag är jag inte så intresserad av att skriva om dem alla längre. Så tji inlägg om Ted Naifehs Polly and the Pirates (småtrevlig piratserie som påminner lite om Tanith Lees Piratika-böcker, om än för lite mindre barn), Joann Sfars Herr Krokodil är mycket hungrig (mer än bilderbok än en serie, och lika charmigt tecknad och berättad som allt annat av Sfar), Shuzo Oshimis The Flowers of Evil (jag hoppar av efter de första två volymerna av den här mangan; det känns som om den redan börjat gå lite på tomgång, och dessutom är den alltför negativ på ett för mig trist sätt). Men det blir några fler ord om Rafael Rosado (teckningar) och Jorge Aguirres (manus) Giants Beware! eftersom jag gillar First Seconds barnserier och gärna gör reklam för dem
En liten by är så terroriserad av monster och jättar att ingen vågar gå utanför barrikaderna. Åtminstone är det vad som sägs, men den lilla flickan Claudette vägrar gå med på det. Hennes far jagade drakar och jättar så det tänker hon minsann också göra, och ingen ska stoppa henne! Med smålist lurar hon med sig sin lillebror Gaston och sin bästa vän Marie för en tur till jättarna, som om allt går planenligt ska bli ett enkelt byte för henne. Hon har gubevars sitt magiska träsvärd så hur ska jättarna ha en chans?
Giants Beware! är en klassiskt upplagd saga för barn. Huvudpersonerna klarar sig igenom alla knipor med en kombination av idérikedom och tur, och även om det är läskigt på riktigt här och där så är det största delen av tiden godmodigt humör för hela slanten så att man inte behöver vara orolig för att det inte ska gå bra. De tre vännerna krisar när det uppdagas att Claudettes anförda skäl till att de andra två ska följa med inte var helt sanna (lindrigt talat!) men när det kommer till kritan kan de lita på varandra. Vuxna vars roll är att vara oförstående och dryga spelar sin roll till fulländning, medan mer förstående vuxna (och för den delen de flesta monstren) hjälper barnen när det behövs och låter dem klara sig själv när det går bra.
Jag nämnde härovan att Herr Krokodil är mycket hungrig snarast var en bilderbok. Giants Beware! är definitivt en serie men ibland känns det som om Rosado & Aguirre inte är helt vana vid vad det innebär. Rytmen är ibland konstig och känns mer som en tecknad film än en serie. Typexemplet är scener där en snärtig replik ska levereras; i en serie krävs ofta en speciell rytm i rutorna för att få fram poängen, medan en tecknad film ofta fokuserar på framförandet snarare än teckningarna i sådana fall. Här tycker jag att det oftast är den senare typen som används och det är synd för replikerna i sig är det inget fel på, bara framförandet.
Men det är en charmig bok som stannat kvar i minnet; trots att det är snart ett halvår sen jag läste den kommer jag ihåg den mycket väl, och det kan jag sannerligen inte säga om allt jag läser. First Seconds utgivning av originalserier för barn fortsätter att imponera
Hundar! Och en och annan gris…
Två serier idag igen; det blir lätt så när det blir lite längre mellan inläggen Båda bra, båda med hundar i huvudrollen.
Mush! Sled Dogs with Issues
Det finns två goda skäl till att prova den här serien: Den är utgiven av First Second, det amerikanska förlaget som hör till mina absoluta favoriter, men framförallt älskar jag titeln!
Vad Mush! visade sig vara var en underhållande bok om ett hundspann bestående av 6 neurotiska, intrigerande, och/eller allmänt förvirrade hundar: Ledarhunden Dolly vet inte om hon egentligen passar för rollen, hennes sido-partner Guy vill överta jobbet, Fiddler filosoferar om allt och inget, Buddy fattar ingenting. Och så vidare.
Det enda alla är överens om är att det är när de får springa framför släden som allting blir bra igen; alla gräl är som bortblåsta, och funderingar över meningen med livet blir meningslösa. Människoparet som äger spannet har det inte lika lätt: De har flyttat långt ut i vildmarken för att undkomma all mänsklig kontakt, och framförallt Patty är inte helt nöjd med resultatet.
Det här är en riktigt trevlig liten serie, inte oävet tecknad av Joe Infurnari. Om man tittar noga märker man att det egentligen är rätt stelt i konturerna, men det döljs väl tack vare den mer livliga pennföringen när han tecknar päls, hår och tyger. Manuset av Glenn Eichler (en av manusförfattarna till The Colbert Report) känns hela tiden småputtrigt, även när det blir mer dramatik som när Dolly och Guy slutligen gör upp om ledarrollen.
Mush! är en sån där serie som jag är glad för att den finns. Den är inte fantastiskt bra (till skillnad från den som följer) men den visar att det går att göra en serie som underhåller väl så bra som exempelvis en sitcom på TV på precis samma sätt. En enkel, förutsägbar intrig med en dos av allvar, snärtiga repliker, och karaktärer som nog är intressantare än handlingen. Och det är precis det här som gör att jag är så förtjust i First Second: De är ett av ytterst få serieförlag som alltid håller en hög lägstanivå, och som är lika bra på att hitta riktiga mästerverk som pålitlig underhållning.
Salvatore
Salvatore är en hund med en plan: Han ska bygga en bil som ska ta honom förbi alla hinder och fram till sin älskade Julie. Men det är svårt för hon är någonstans i Latinamerika, och det är åratal sen hennes ägare tog med sig henne dit. För att inte tala om bilen som kräver det allra yppersta av hantverksskicklighet, men turligt nog är Salvatore en bilmekaniker av yppersta klass.
Det här var ett sätt att beskriva vad som händer i Salvatore, skriven och tecknad av Nicolas De Crécy. Ett annat skulle kunna vara att berätta om den närsynta son Amandine och hennes jakt på kultingen Frank som försvann ner i kloakerna när hon födde Franks 12 syskon på ett tak i staden. Frank har otur och hamnar i klorna hos ett gäng djur som tänker offra honom som en symbol för frossarsamhället, men han undkommer med hjälp av en tonårig goth-katt. Tyvärr hatar hennes föräldrar grisar och anlitar därför lönnmördare för att bli av med honom…
Eller så skulle jag kunna skriva om den mycket besynnerliga värld allting utspelar sig i, där djur och människor lever tillsammans, men där exempelvis en gris som jobbar i fabrik bör hålla sig undan den dag det ska skäras ned om han/hon inte vill hamna på matbordet, och där Salvatores lilla husdjur är en mycket liten så gott som skallig medelålders man, i full utstyrsel som revisor. Är husdjuret intelligent? Han kan helt klart hantera datorer bättre än Salvatore själv, men han har å andra sidan definitiva husdjursinstinkter.
Det är en alldeles omöjlig serie att göra rättvisa i ord, för De Crécys både tecknar expressivt som få och har tumme med skrivandet också; han varierar berättarstil och blandar högt och lågt allt efter vad handlingen för ögonblicket kräver. Det är ibland löjligt roligt, ibland rejält sorgligt, bitvis gripande, och ofta underbart förbluffande. Det här är en av de bästa serierna jag läst på mycket länge, men samtidigt en av de svåraste att beskriva, så jag kan bara hoppas att fler läser den och att De Crécy tänker fortsätta med den
PS. Två album av Salvatore finns utgivna på engelska (Transports of Love & An Eventful Crossing) av NBM, och de samlar de hittills fyra franska albumen. Läs dem! DS.
First Second bekräftar sin position: Astronaut Academy & Anya’s Ghost
Dags för fler original-serier utgivna av förlaget First Second, vilket den som läst min blogg ett tag vet innebär hög-kvalitativa ungdomsserier. Två stycken att beta av idag, båda utkomna i sommar:
Astronaut Academy – Zero Gravity av Dave Roman: Science fiction i små doser, om en skola i rymden för en udda samling barn får man sig till livs i den här lilla boken. Hakata Soy är en rymdhjälte som redan har skaffat sig ärkefiender, Doug Hiro har alltid på sig sin rymddräkt som gör att han närmast ser ut som om han rymt från ett Bomberman-spel, Miyumi-san från framtiden ger sig själv i nutiden en klocka som kan manipulera tiden, och så vidare. Allt som pågår presenteras via små vinjetter på några få sidor, och med hjälp av en besynnerlig dialog där alla pratar på ett mycket konstlat och styltigt sätt. Men det är ingen kritik utan mer ett stildrag som Roman har valt att använda sig av. Jag är inte helt säker på att det fungerar för den tilltänkta målgruppen, men jag tyckte det var helt okej, även om det kanske skulle bli jobbigt i längden om jag läste flera böcker om astronaut-akademin i rad. Men nu finns det bara en, även om det finns antydningar om att det kan bli fler delar (den här skildrar ett år i skolan, så jag misstänker att om den säljer bra kommer vi få se fler år). Det är småskojigt rakt igenom, utan att någonsin bli mer är just småskoj.
Teckningarna är vad jag skulle kalla moderna, i en stil som mixar Cartoon Network, manga och de nyare franska serierna typ Trondheim och Sfar. Kort sagt, en trevlig stil som jag uppskattar även om Roman inte är så originell, vilket jag också kan säga om hela boken. Den gjorde inget stort intryck på mig, därtill är den alltför generisk, men den är ett bra hantverk vilket inte är så illa.
Anya’s Ghost av Vera Brosgol: Här är det fråga om en lång berättelse, och istället för Romans småputtriga serie har Brosgol skrivit en klassisk spökhistoria. Anya råkar av en slump få med sig ett spöke hem en dag, och det gör att hennes liv förändras. Från att ha varit en ensling (Anyas familj har emigrerat från Ryssland till USA, och acklimatiseringen har inte varit helt enkel) blir hon nu närmast tvingad att lära känna andra, speciellt som spöket visar sig ha en del erfarenheter gemensamma med Anya själv.
Det här är alltigenom Anyas serie; även om andra karaktärer antyds ha djup är det Anya vi får följa och det är också hon som förändras under seriens gång. Tonårstjurighet parat med tonårsrevolt triggas av mötet med spöket, och det är en riktigt bra historia Brosgol fått till. Teckningarna är lika bra de med, med sina mjuka linjer och vanligtvis tilldragande karaktärer, och när det vid några få tillfällen ska vara mer skrämmande är det inte heller oävet (även om Brosgol är bättre på det vardagliga). Det enda lilla minuset är att bokens tema blir lite övertydligt i slutet när Anya i en konfrontation uppenbarligen ser sig tvingad att sammanfatta budskapet för den läsare som inte själv snappat upp det innan. Onödigt, men jag kan acceptera det i en ungdomsbok, och hursomhelst är det bara en liten fläck på en annars mycket väldigt lyckad serie.
Sammanfattningsvis fortsätter First Second på sin inslagna bana, dvs ungdoms/barn-serier som alltid är läsvärda och alltid billiga att köpa; frågan är om det finns något amerikanskt förlag just nu som är lika pålitligt ifråga om kvalité som dem. Jag har hittills aldrig blivit besviken på någon av deras böcker, inte ens när det som idag i ett fall var fråga om ett lite svagare nummer. Heja heja!
First Second slår till igen: Zita the Spacegirl
Jag har skrivit flera gånger om The Unsinkable Walker Bean, en av förra årets allra bästa nya serier, som gavs ut av förlaget First Second. Från sin start då de huvudsakligen gav ut nyare franska serier med inriktning på skaparna runt Trondheim och Sfar har First Second allteftersom satsat mer på nygjorda allålderserier med riktigt bra resultat. Förutom Walker Bean kan jag nämna A Home for Mr. Easter och Brain Camp, och nu har de alltså lyckats igen med Zita the Spacegirl
Handlingen i korthet: Zita och hennes vän Joseph råkar på en meteoritkrater där de hittar en konstig maskin. Ett tryck på en knapp, och Joseph förflyttas till en okänd plats i det stora världsalltet. Zita känner sig tvingad att försöka hjälpa honom, och trycker på knappen igen. Vår hjältinna har alltså fått sitt uppdrag, och äventyret är igång.
Det är en alldeles underbar serie, en av de bäst berättade jag har läst på mycket länge. Inte nog med att Hatkes teckningar är små mirakel av charmerande enkelhet, utan han har också en utmärkt känsla för tajming och hur man berättar en handling i serieform. Han gör det så bra att jag flera gånger stannade till i min läsning för att uppskatta hur en sida var utformad för maximal effekt; risken med en såhär flyhänt berättad historia är att det blir lite för lite tuggmotstånd, men Hatke undviker det problemet genom sin bitvis geniala sidlayout.
Genial i det lilla formatet ska sägas för det är inte någonting som är uppenbart vid en snabb titt i boken utan det är först när man verkligen läser serien som man märker hur bra den är. En av mina pet peeves vad gäller serier, böcker, filmer är hur många som förstörs av en dålig känsla för rytm, dvs hur man varierar snabba sekvenser med långsamma, och i fallet med serier när man ska berätta med många bilder och när man ska nöja sig med några få (och samma sak vad gäller textmängden). Zita the Spacegirl är ett skolboksexempel på hur den sortens rytm ska hanteras, oavsett om det handlar om att bygga upp spänningen eller om att presentera ett skämt.
First Seconds serier ser ofta mycket olika ut på ytan, men de finns ändå en hus-stil. Det är inte ifråga om teckningar de liknar varandra (även om exempelvis Walker Bean är mycket lik Sfars Sardine) men ifråga om temperament. De är alla fyllda av känslan att vad som helst kan hända, och att det också gör det, sådär i förbifarten. Även om handlingen kan vara nog så dramatisk och tät (som bitvis i Zita) så finns det alltid plats för en utvikning eller en mystisk krumelur som slumpartat dyker upp. Det är en stil som kan bli frustrerande om det blir för mycket av slirande hit och dit, men det är ingen fara vad gäller Zita the Spacegirl för Hatke vet precis vad han gör.
Så om det inte är uppenbart ännu kan jag helhjärtat rekommendera Zita the Spacegirl; jag tycker alldeles förskräckligt bra om den här lilla boken. Jag hör ofta att det klagas på bristen på bra nya serier för barn men det är egentligen bara en brist här i Sverige (och eventuellt Europa): Det finns en hel del fynd, men just nu verkar det som o man får leta sig till USA eller Japan för att hitta dem. Vad gäller USA måste man också leta sig utanför de klassiska serieförlagen för där finns inget att hämta, och istället får man kolla bland de vanliga barnböckerna för det är dem First Second konkurrerar med. Det märks också på priset där man som jag redan nämnt i tidigare blogginlägg ligger löjligt lågt jämfört med de rena serieförlagen. Zita the Spacegirl kostar $11 för 192 färgsidor i utmärkt tryck, en smula lägre än 23 sidor från Marvel à $4…
PS. På Zitas hemsida kan man läsa några kortare serier med henne också; rekommenderas varmt! DS.
The Zabîme Sisters
Well waddya know! Förlaget First Second har visserligen sorgligt nog minskat sin utgivningstakt men de lyckas ändå ge ut en del för mig okända serier, framförallt från Frankrikes 90-tal, och nu är turen kommen till The Zabîme Sisters från 1996. Boken ifråga är Aristophanes sista innan en mystisk olycka i slutet på 90-talet varefter han slutade göra serier och drog sig tillbaka innan sin död vid 37 års ålder 2004.
The Zabîme Sisters skildrar de tre systrarna M’Rose, Ella och Célinas första sommarlovsdag i en liten by på en av öarna i Guadeloupe. Det är ingenting särskilt med dagen: Systrarna gnabbas, några pojkar de känner råkar i bråk, och så vidare. Men skildringen av barnen är närmast perfekt; Aristophane fångar på pricken hur barn pratar och umgås med varandra, med deras självklara blandning av gravallvar och tanklöshet. Det tog ett tag medan jag läste den innan jag kom på vad det var för någonting det påminde mig så starkt om, men sen gick det upp ett ljus: Stämningen är mycket lik den i första delen av Tom Sawyers äventyr (innan den enligt mig onödiga intrigen med Indian-Joe börjar).
Teckningarna i sin tur är mycket expressive och ser ut som om de är ritade med kolstift. Det är långt från realismen men det är trots det en mycket realistisk karibisk känsla i illustrationerna. Säger alltså jag, som aldrig varit där, men jag står ändå fast vid omdömet . För den som till äventyrs läst Baudoins eminenta album Kärlek som Medusa gav för många år sedan (jag har för mig att det var ett av de där Medusa-album som bara sålde i några hundra exemplar så oddsen är inte så goda för det) så kan jag inte låta bli att påpeka hur mycket det liknar The Zabîme Sisters. Teckningarna har en omedelbarhetskänsla som om Aristophane stått med ritblocket och snabbt, snabbt skissat vad han såg framför sig. Han var själv född i Guadeloupe så på sitt sätt kanske det stämmer, även om han tecknade ur minnet flera år senare.
Ett riktigt lyckat album är det, och det är synd att Aristophanes produktion är så liten för det här gav definitivt mersmak. Jag brukar försöka undvika att recensera serier genom att tala om hur mycket de påminner om X eller Y men idag gick det inte alls; inte för att Aristophane är icke-originell utan snarare tvärtom: Det här är en ovanlig serie (och ovanligt bra dessutom) som är svår att beskriva på ett kortfattat sätt, så därför fuskar jag och liknar den istället vid två andra mycket bra läsupplevelser!
Mer bra ungdomsserier från First Second: Brain Camp
För några veckor sedan skrev jag om The Unsinkable Walker Bean, en ny serie utgiven av First Second som annars gjort sig mest känt för att de översätter några av de bästa nya franska serieskaparna (bland annat Sfar). Sen jag skrev den har jag flera gånger kommit att tänka på den igen; den har någonting alldeles extra som gör att den biter sig fast i minnet; jag gillade den redan när jag läste den men så här i efterhand känns den ännu bättre.
Så när jag började läsa Brain Camp, en likaledes ny serie avsedd för ungdomar utgiven av First Second, hade den mycket att leva upp till.
Den här boken utspelas i nutid och med en till en början realistisk handling: Jenna och Lucas är två tonåringar som ses som misslyckade av sina föräldrar eftersom de inte lever upp till förväntningarna (Jennas väntar sig ett supergeni, Lucas mamma bara att han inte ska bli en ungdomsbrottsling). 
Därför blir de båda skickade till sommarskolan Camp Fielding där en radikal förbättring utlovas. Men någonting står inte rätt till: Varför blev det egentligen plötsligt två platser lediga på skolan, och vad hände med de två tidigare barnen?
Det är lite av en korsning av typiska ungdomsdetektivböcker med Invasion of the Body Snatchers som Brain Camp presenterar. Liksom i böckerna jobbar Jenna och Lucas oförtrutet på med att försöka avslöja vad som egentligen pågår, utan hjälp av föräldrarna, och liksom filmen är det ingen som tror på dem när de försöker berätta vad de funnit.
Susan Kim och Laurence Klavans manus är som bäst när det handlar om allmänna tonårsproblem; själva plotten känns mer påklistrad för att få en bok som har en spännande handling. Det är inte att den egentligen är dålig men jag tycker att det fungerar bättre när vi får se hur Jenna hanterar föräldrarnas press på henne snarare än när vi får se hur ledarna på skolan försöker förvandla henne till ett geni. Blandningen av genrer är inte heller helt utan problem; exempelvis känns Lucas typiska pubertsproblem efter nattliga drömmar malplacerade i en serie som mest känns som en modern Enid Blyton-skräckis (en bra sådan, skall sägas).
Faith Erin Hicks teckningar är kanske inte så upphetsande men jag tycker om dem; hennes stil är enkel och okomplicerad, något som passar bra till en historia som blandar det vardagliga med det bisarra.
Allt som allt är den en bra ungdomsserie; delvis ojämn men bra mycket bättre än det mesta andra som ges ut i genren, och den befäster First Seconds plats som ett genuint intressant förlag inte bara vad gäller översatta serier. Den når inte upp till The Unsinkable Walker Bean, men å andra sidan misstänker jag nu att den senare kommer att figurera i mina tankar när jag ska säga vad årets bästa nya serier var, någon gång runt nyår
The Unsinkable Walker Bean
Jag har nu spenderat några dagar i mer eller mindre koma (jetlag orsakat att ha kommit hem efter 3 månader i New York) så det har inte blivit några recensioner på några dagar. Nu har jag piggnat till (nåja), och har en hög med serier som väntar. Utan någon egentlig orsak blev det Aaron Reniers The Unsinkable Walker Bean som jag först plockade fram.
Förlaget First Second brukar vara genuint pålitligt ifråga om kvalité, med serieskapare som Trondheim, Sfar med flera bland det redan utgivna, och Renier visade sig passa utmärkt in. Hans bok, som är en äventyrsserie för barn, ser närmast ut som en något enklare version av en del av just Sfars serier, och det är rejält suggestivt; en del av passagerna är riktigt skrämmande för det är inte fråga om någonting utvattnat och snällifierat för barn här inte.
Huvudpersonen, den unge pojken Walker Bean, har en far som inte bryr sig om honom, en mor som är död, men en farfar som däremot älskar honom reservationslöst. När boken börjar är farfar Bean dödligt sjuk, drabbad av en förbannelse efter att ha råkat få med sig en del av trollpackorna Remora och Tartessas skatt. Walker vill försöka upphäva förbannelsen men eftersom ingen tror på hans och farfaderns berättelse blir han tvungen att försöka leta sig fram till trollpackornas hemliga undervattensgrav själv, och en dramatisk nautisk färd tar sin början.
Renier packar boken full med sjörövare, monster och konstiga uppfinningar; det hela utspelar sig i en värld som närmast påminner om vårt eget 17-1800-tal men med en fantasy- touch. Och som redan nämnts är det inte en sockersöt historia för här är hoten hela tiden på allvar, och det ges ingen garanti för att någon ska överleva.
Det som är Reniers styrka är definitivt stämningen han bygger upp. Remor och Tartessa är skrämmande i sig, men det finns också andra varelser som inte är vidare trevliga. Walkers kärlek till sin farfar (och sjörövarflickan Genoas till sin kapten) känns genuin, och överlag är Renier bra på att göra känslorna trovärdiga. Och det behövs i en episk historia som den här som annars lätt skulle kunna tippat över i en menlös räcka av dramatiska händelser, men det blir aldrig ett problem. De livliga teckningarna med sina starka färger gör mig också glad att se, och när jag la ifrån mig boken var det med en känsla av att nästa del inte kan komma snart nog (208 sidor till trots är historien inte avslutad i och med den här boken). En excellent skröna är det, och det är inte varje dag en så här bra serie som riktar sig till barn kommer ut.
Den kritik jag ändå har är att det ibland kan vara svårt att hänga med i personernas motivation till varför de agerar som de gör, som exempelvis Genoa som verkar handla helt slumpmässigt innan vi lär känna henne bättre mot slutet av boken. Detsamma gäller även en del av de andra; det beror delvis på teckningarna (stilen är som sagt fartig och väldigt passande, men ansiktsuttrycken är ibland svårtydda), delvis på manuset (det går undan lite väl fort ibland), men jag misstänker att vid en omläsning är det ett mindre problem eftersom jag då har bättre koll på vad de olika karaktärerna egentligen vill.
Utmärkt underhållning för alla åldrar, mycket att läsa, och billig: Köp!
PS. En liten utvikning: Jag brukar skriva de här inläggen live, dvs jag bestämmer mig för vad jag ska skriva om och sedan börjar jag skriva utan senare rättelser. När jag skrivit klart brukar jag också googla lite grann om det jag ska skriva om är någonting för mig okänt och jag behöver lägga till något, och det gäller definitivt Reniers bok; jag kunde inte påminna mig att jag hört talas om honom förut. Men just nu upptäckte jag att inte nog med att han har givit ut en del serier förut, jag har dessutom recenserat en av dem vilket jag totalt glömt bort. Jag gillade serien ifråga, Spiral-Bound, men The Unsinkable Walker Bean är bättre på alla vis. Teckningarna är fylligare, manuset mer koncentrerat, och hans fantasirikedom är lika stor som i den tidigare boken. Men det här gör att mina förväntningar inför den nästa delen ökar, för om den uppåtgående trenden fortsätter kommer det här bli riktigt skoj! DS.
Cat Burglar Black
Det är lite förvånande för mig själv att jag nu sitter här och recenserar en bok av Richard Sala igen, med tanke på att jag skrev om hans Delphine nyligen och att han inte är en storproducent av serier precis. Så kan det gå!
Cat Burglar Black är dock en serie riktad mot en helt annan målgrupp än Delphine: Här är det någonting så ovanligt som en amerikansk serie inriktad på ungdomar som gäller. Visserligen kan man hävda att alla superhjälteserier också är det; vad jag menar är att Cat Burglar Black känns som en typisk ungdomsbok som händelsevis är gjord i serieformatet.
Huvudpersonen, den tonåriga flickan K., är föräldralös och har växt upp på ett barnhem där föreståndarinnan i sann Dickens-anda utbildat alla barnen till tjuvar, 
men efter att det avslöjades av polisen börjar K. istället på Bellsong Academy for Girls, en flickskola som driva av hennes moster.
Någon som blir förvånad om jag säger att allt inte är vad det verkar vara i skolan, och att både elever, lärare och samhället som omger skolan döljer mörka hemligheter?
Salas typiska drag som människor med bisarra utseenden och kusliga miljöer passar som handen i handsken, låt vara att det underliggande temat inte är lika skrämmande som det brukar vara. Inte för att flickorna har det lätt, med sorgliga barndomar och (eventuellt) några dödsfall i boken, men lika förkrossande obehagligt som i Delphine är det definitivt inte.
Teckningarna är nog de mest inbjudande som Sala har gjort, med i grunden samma stil som i hans tidigare serier och lika styvt genomfört som i Delphine, men här finns också en mycket smakfull färgläggning som också lättar upp. Det är också imponerande hur han lyckas ge elevernas ansikten en egen karaktär med de små medel han använder; ibland är ansiktena ytterst minimalt tecknade men de behåller alltid personligheten.
Det som är mindre bra med Cat Burglar Black är att det är alldeles för tydligt att den är avsedd som första delen i en längre svit. Historien är onekligen avslutad, men lika otvetydigt har Sala planer för flera; det finns alldeles för många antydningar om ytterligare hemligheter här för att jag ska känna mig helt nöjd med manuset. Det går även lite väl snabbt i svängarna här och där, som plussar på intrycket av att det är en bok som har en viktig uppgift i att lägga ut grunden för fortsättningen.
Ergo, köp den ni med så att den säljer tillräckligt bra för att förlaget First Second ska våga sig på att ge ut en del till
