Phoebe Zeit-Geist: En klassiker?

25 juli, 2010 at 23:57 (Serier) (, , )

Frågetecknet i titeln är mycket välförtjänt för dagens serie The Adventures of Phoebe Zeit-Geist, tecknad av Frank Springer och skriven av Michael O’Donoghue, är en extremt bisarr serie från mitten av 60-talet. Det är en av de första vuxen-serierna från USA, dvs den handlar framförallt om att visa huvudpersonen naken så mycket det bara går. Andra samtida serier i samma genre var exempelvis Little Annie Fanny och Barbarella.

Men TAoPZ-G är betydligt mer säregen än så; nakenheten är inte riktigt av den vanliga sorten, som i de andra nämnda serierna, utan här är det bondage och fetischism för hela slanten. Och inte en uppenbart glimten i ögat-dito heller, utan Phoebe Zeit-Geist utsätts på varje sida för det ena övergreppet värre än det andra. Att hon blir slagen medvetslös är mer regel än undantag, och bokstavligen varenda människa hon träffar på vill åt henne på det ena eller det andra sättet. Världen som skildras är så rå man kan tänka sig, där det enda människor vill är att utnyttja och förnedra andra, utan minsta anledning.

Det här låter ju skojigt, eller hur, så vad är det då som gör att serien kanske ändå förtjänar åtminstone en minor classic-stämpel?

Låt mig börja med det enklaste: Springers teckningar är bitvis suveräna. Han är mest känd från sina serier på Marvel (och en del på DC) varav jag bara läst en bråkdel, men det jag läst är inte lika bra som Phoebe Zeit-Geist. Här påminner hans teckningar mest om den klassiska Raymond/Drake/Starr-skolan (med ett mycket annorlunda innehåll…) med en viss dos Wood, och han gör det riktigt bra. Det är lite ojämnt i albumet; här och där har det nog gått lite väl snabbt att teckna, men när det är bra är det riktigt bra. Jag gillar också färgläggning i boken, som varierar mellan lingon-färgläggning (dvs svartvitt + skärt) och fyr-färg (serien publicerades ursprungligen i tidskriften Evergreen Review, där den uppenbarligen inte alltid fick färgsidor att leka med). Så grafiskt är det exemplariskt.

Manuset är det nog som framgått lite knepigare med. Jag är helt beredd att bli övertalad om att jag har fel här, men ruskigheterna till trots har nog O’Donoghue inte varit helt allvarlig när han skrivit det här. Det är helt enkelt för mycket; satiren är snarare riktad mot de serier/böcker/filmer som tanklöst slänger in lite sadism för att försöka göra det hela mer spännande, men när Phoebe Zeit-Geist återigen dör (det händer några gånger) eller utsätts för en sadistisk och liderlig stövel-fetischist så misstänker jag att inte ens de som gillar sånt kan tycka att Phoebe Zeit-Geist med en gigantisk stövel på huvudet är så värst lockande.

Men jag vill inte ge för mycket beröm till O’Donoghue för jag tvivlar inte ett ögonblick på att även om överdrifterna är medvetna så finns det också mer än en gnutta allvar i dem. Det är inte en behaglig serie att läsa, men den är inte heller lika avgrundslöst usel som den ibland har sagts vara. Den har kvalitéer, men den har också en hemsk människosyn (jag skriver inte kvinnosyn här, för även om huvudpersonen är den som utsätts för all världens ondska är männen inte precis några ideal heller). Mycket andra gamla unkenheter dyker också upp, som episoden hos de lesbiska kvinnorna; en lika subtil skildring som man skulle kunna tänka sig i en serie som den här.

Albumet med den samlade serien gavs ut 1968 och är tydligen rätt svår och dyr att få tag på (jag råkade på den hos Roger’s Time Machine häromveckan, en osorterad men välsorterad New York-butik för baknummer och udda serier och tidskrifter som har hemula priser och en mycket trevlig innehavare), men det är inte en serie man ska leta ihjäl sig efter. För den som är nyfiken att se vad är för något finns den att ladda ner gratis på nätet om man letar lite, och det priset är nog det rätta för The Adventures of Phoebe Zeit-Geist ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare