Fridas resor

6 september, 2013 at 23:39 (Biografiska serier, Svenska serier) (, , )

Fridas resor omslag

Dags för en serie som jag verkligen sett fram emot alltsedan jag hörde att den var på väg: Frida Ulvegrens självbiografiska Fridas resor. För den som inte vet vem hon är har jag recenserat några kortare serier av henne förut och hon har också synts till då och då i antologititlar som Zelda – Sex Out West och i Rocky. Ofta med självbiografiska inslag och med en rå energi i serierna som jag verkligen gillat; leta upp serierna för det är de värda.

Hursomhelst är Fridas resor, hennes första egna bok, en smula annorlunda: Här handlar det om en enda lång berättelse om hur Frida som ung, kanske alltför ung, blir fotomodell. Eftersom det såklart är hur lockande som helst med vad som verkar vara ett glamoröst jobb och jetset-liv, för att inte tala om att bli behandlad som en vuxen och få resa utomlands, skriver hon kontrakt med agenturen. Lite osäker är hon på varför just hon blir anlitad när en del av människorna på agenturen ideligen klagar på hennes utseende (hållning, gångstil, solbränna, …), men å andra sidan blir hon ju anlitad för modelljobb så allt kan väl inte vara fel?

Precis som utlovats på det underbara omslaget (som verkligen känns som ett halvdant månadstidningsdito, inklusive den glassiga/kitschiga guldfärgen) får vi sen följa Fridas äventyr i Italien, Grekland och andra länder, alltid helt själv utan vuxet sällskap. Själv blev jag uppriktigt orolig flera gånger och tänkte att nu, nu kommer det gå alldeles åt helvete; situationerna kändes upplagda för standardberättelsen ”Ung kvinna råkar illa ut med slemmo i modevärlden”.

Fridas resor - Dålig idé

Jo, ja,… Hm.

Men efterhand visar det sig att det här inte är den sortens berättelse. Visst blir det någon jobbig episod, men det går aldrig riktigt illa. Utlandsresorna fungerar bra: Det finns alltid någon som har ordnat boende, resor mm. ”De fixar allt. Jag kan vara lugn.” tänker hon på ett ställe och det stämmer faktiskt, agenturen fixar allt. Och det är bitvis glamoröst med lyxliv i Malaysia, yachter, gratisfester och så vidare. Så varför finns det hela tiden en smått ledsen känsla i bakgrunden, en känsla av att det här trots allt inte är så bra som det kan verka på ytan?

Svaret antyds då och då men är tydligast i slutet: Modelljobbet handlar till syvende og sist om att alla kommer behandla dig som en vara, som ett objekt man kan kritisera utan tanke på att det faktiskt är en i det här fallet mycket ung kvinna man kritiserar för hennes utseende. Visst är det en egoboost att vara en modell eftersom det borde betyda att andra tycker man är vacker, men det betyder också att du kommer bli bedömd efter ditt utseende; andra egenskaper är helt irrelevanta.

Sen att Frida är så ung som hon är gör det givetvis etter värre; jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att i den åldern åka ensam utomlands och försöka upprätthålla någon slags inre självrespekt när du konstant skyfflas runt till personer som säger ”Gör A! Gör B! Gör C!”. Otroligt spännande och kul, säkert, men på samma gång säkert väldigt jobbigt i längden.

Fridas resor - Bedömning

Ulvegrens teckningar är livfulla som alltid och jag gillar att Kartago vågat spendera pengar på utgåvan med tjockt papper och lyxigt omslag (som redan nämnts) men ändå inte dyr, sidantalet till trots. De som gillar anatomiskt korrekthet och prydliga teckningar får leta någon annanstans för här är det närmast undergroundstilen som gäller, men det är inte alls en amatörmässig undergorund; stilen är väldigt driven och väldigt trevlig att läsa tycker jag, och det är en stil som känns mycket serieaktig. Ibland läser jag serier där tecknaren har en personlig stil, precis som här, men där det inte känns som serier utan mer som en illustrerad berättelse och det är rätt sorgligt.

Så japp, Fridas resor är precis som jag hoppades en utmärkt serie. I början kände jag mig ändå lite besviken eftersom den inte var riktigt lika rolig och spretig som hennes andra serier, men allteftersom jag läste försvann den känslan. Det här är mer av en roman medan de andra serierna jag läst snarast varit personliga kåserier så det annorlunda tonfallet är bara helt naturligt. Sen är det också skönt att läsa en självbiografisk serie som har en rejäl och ovanlig historia att berätta; i längden kan det bli lite tröttsamt när det enda handlingen består av är hur serieskaparen har ångest över sitt liv. Visst kan också sådana självbiografiska serier vara bra, men när det blir för mycket av den typen så… :-)

 

PS. När jag skriver Frida i texten ovan menar jag karaktären i serien; när jag skriver Ulvegren menar jag hon som står bakom boken. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Två små anmälningar

11 augusti, 2013 at 16:49 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut :)

Usagi Yojimbo Book 27 cover

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Usagi Yojimbo - Teru Teru Bozu

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Zelda Sex Out West omslag

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera :-)

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment :D

Zelda Sex Out West - Intro

Direktlänk Lämna en kommentar

Sex och/eller samlevnad: Tack & förlåt

30 januari, 2012 at 15:17 (Biografiska serier, Svenska serier) (, )

Jahapp, dags för den klichéartat knepiga situationen: Att recensera en bok av någon man känner. Inte någon nära vän, men ändå! Så jag kanske ska ta den enkla utvägen, och göra en mycket strikt & objektiv recension?

  • Titel: Tack & förlåt
  • Författare/Tecknare: Frida Ulvegren
  • Utgivare: Kolik / Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter
  • Fakta: 32 s, färg.
  • Pris: 59:- på nätet

Tack & förlåt skildrar huvudpersonen Fridas relation till Aron, den första stora kärleken, och till Sam, en man hon har ett rent sexuellt förhållande med. När serien börjar…

Tråååkigt! Vill inte skriva prydligt och propert om Tack & förlåt för det är inte en sån serie! Strunt i objektiviteten!

Kärlek! Sex! Kontroll! Släppa kontrollen! Gör vad som känns bäst! Ångra dig ibland! Njut av dig själv! DET är vad Tack & förlåt handlar om, och ingenting annat.

Förutom en himla massa av Frida själv förstås.

En kort liten bok som gör skäl för namnet novellett, och precis som hennes fanzine Frida på gott och ont som jag första gången läste efter SPX 2010 så är det väldigt bra. Precis som jag vill ha sådana här självbiografiska serier så har den den rätta blandningen av självfokusering och känslor, utan att någonsin förirra sig in i enerverande självömkande eller navelskåderi; finns det några navlar här så är det för att de är svettiga av betydligt trevliga orsaker. Och mängder av energi, en bok som ger mig lust att göra saker snarare än att deppa i en soffa :-)

Det är en kort serie och det blir en kort recension. Att läsa den är att uppleva en känsloexplosion i miniatyr, så om jag skulle skriva längre om den skulle det krävas en riktigt lång artikel om kärlek, genus, individer med mera för att göra den rättvisa, för en halvlång artikel kommer bara förminska intrycket. Ergo, slut!

Kärlek!

Tji kärlek!

Direktlänk 3 kommentarer

SPX 2010: Nya upptäckter i fanzine-världen

2 maj, 2010 at 00:17 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , )

För mig, alltså; jag är säker på att många andra redan läst serier av dem jag tänker skriva om idag :-)

Dagens första fanzine: Ainur Elmgrens Golden Bird. Jag köpte bara det första dubbelnumret (eftersom jag inte visste om jag skulle tycka om det eller inte) men jag ska försöka komma över det andra också; Golden Bird är en klassisk äventyrsserie och jag vill gärna läsa fortsättningen. Den utspelar sig i det lilla italienska landet Ginestra i tiden mellan världskrigen; allsköns äventyrare dras dit, bland annat jazzartisten Mayann Sparks och präststudenten Falco Peregrini där den första bara verkar vara på turné medan den andra är ute efter en skatt, oklart vad. I bakgrunden skymtar en arbetarrevolution i vardande, riktad mot den lokala diktatorn, men det är inte en allvarlig serie utan mer av en berättarglad skröna.

När jag läste Golden Bird försökte jag förtvivlat komma på vad det var för en serie jag oupphörligen kom att tänka på, och just nu har jag kommit på det: Det var Donna Barr jag associerade till, framförallt The Desert Peach. Teckningar, berättarstil, tidsepoken (ungefär), humör. Och eftersom jag verkligen gillar Barr menar jag det som beröm för Elmgren: Golden Bird är en helgjuten upplevelse som jag ser fram emot att läsa klart. Enligt hennes blogg ska det bli totalt 7 kapitel (men jag har för mig att hon sa 6 på SPX…), och när det väl är klart tror jag säkert att det kommer att bli en samling av hela serien för det är den värd. I början var jag lite misstänksam mot att den var skriven på engelska istället för på svenska, men när engelskan låter så fullkomligt naturlig som den gör här (vilket inte är det vanligaste i fanzine) så föll till och med den minimala invändningen :-)

Dagens andra fanzine: Bita på läpparna nummer 2 av Louise Lange. Här är det ett mer typiskt fanzine med kortare serier, fristående illustrationer, självbiografiskt,  och mindre format som gäller (Golden Bird är i A4, Bita på läpparna i A5). På det hela taget är ett bra häfte, med teckningar och historier som lovar mer. Det här är på något sätt precis vad jag ser framför mig när någon nämner ordet fanzine: En samling serier som ser ut som om de kommer direkt från skissblocket, en gott och blandat-påse där man inte funderat i oändlighet över vad man ska välja.

Serierna är kanske lite för korta för att de ska riktigt fastna i minnet så jag skulle nog föredra lite längre saker i framtiden, men å andra sidan är ju fanzine till för att kunna rita av sig precis vad man vill. Lite som en antologi-tidning alltså men en där alla bidragen råkar vara gjorda av samma person, och jag hoppas jag får se fler serier av Lange i framtiden.

Och dagens sista fanzine: Frida på gott och ont av Frida Ulvegren. En liten bakgrundshistoria: Det här var det sista fanzinet jag köpte på SPX, tillsammans med Bita på läpparna. Hela tillställningen höll på att stänga och jag var på väg ut när jag fastnade vid ett bord som stod nära utgången. Jag kikade i fanzinen på bordet, och jag tittade bara som hastigast i dem innan jag bestämde mig för att prova båda. När jag skulle betala var personen bakom bordet mycket noga med att poängtera att det inte var serier för barn (och mycket riktigt finns en stor text ”For Mature Readers” på omslaget). Jag vet inte riktigt om jag såg ovanligt oskyldig ut men jag försäkrade iallafall Frida U., som det visade sig vara, att jag inte hade några problem med serier som, hur ska vi säga, inte väjer för att skildra alla sidor av tillvaron. Vi pratade lite, jag fick en teckning i fanzinet, och sen gick jag.

Och var fanzinet så farligt? Sanningen att säga tycker jag inte det. Det är närgånget så det förslår och serierna handlar om sex, lust, och åtrå, oh ja, men stötande är det inte alls för mig som tycker att exempelvis Dori Seda är en av de bästa serieskaparna någonsin i genren. Jag älskar serier som är så här uppsluppna men samtidigt självutlämnande, och Frida på gott och ont var egentligen det fanzine jag gillade mest bland dem jag köpte på SPX. Jag skrev visserligen häromsistens att Li Österbergs Agnosis är Sveriges bästa fanzine och det är det fortfarande, men Ulvegrens slags serier ligger mig personligen ännu varmare om hjärtat.

Serierna är små pärlor som fokuserar stenhårt på sitt tema, oavsett om det är besattheten vid en kille, vad man kan roa sig med i studion när ingen annan är där, eller sina orala behov ;-) Teckningarna är inte dumma de heller i sin cartooniga stil som passar fint till de  passionerade historierna; de påminner ibland om en del av Ariel Schrags serier men mest är det Ulvegrens egen stil.

Det är väl typiskt att när jag slutade köpa Rocky-magasinet så var det precis innan Ulvegren publicerades där, så det var tur att jag fick syn på fanzinet på SPX. Jag kan inte riktigt peka exakt vad det är som gör det, men det här var ett fanzine som jag har lätt för att minnas alla serierna i. Delvis beror det nog på att serierna tematiskt hörde ihop, men framförallt tror jag att det helt enkelt är serier som är min typ av självbiografiska serier: Aldrig gnälliga, ofta humoristiska, alltid personliga :-D

Och därmed tror jag att det var slut på fanzine-recensionerna från SPX för min del. Slutbetyget var högt, och ändå är jag säker på att jag missat en hel del godbitar (som jag höll på att missa Frida på gott och ont). Säg gärna till om det fanns något speciellt fanzine jag borde läst men inte gjort.

PS. I avdelningen kuriosa kan jag nämna att Ainur Elmgren är syster till Tinet Elmgren som förra året gav ut Asbesthjärtan, ett av mina svenska favoritalbum 2009. Inte för att det märks i serierna för det är väldigt olika slags serier, förutom att båda är fiktion (hurra!) och bra (hurra-hurra!). DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare