97 år sedan: Baron Bean

28 januari, 2013 at 21:01 (Dagspresserier) (, )

Baron Bean cover

Den moderna serien (dvs serier från det man började se dem som en speciell konstform, uteslutande Hogarth o dyl) börjar bli gammal. Dagens serie Baron Bean är inte riktigt ett århundrade gammal, men 97 år är inte fy skam! Och med så många år på nacken kan man med gott samvete börja utnämna en del serier till äkta klassiker; för egen del känns det lite löjligt att prata om klassiker som bara är några decennier gamla eftersom det är oerhört svårt att avgöra vad som kommer överleva i långa loppet :-)

Men Baron Bean är knappast en av dessa äkta klassiker. Visst är den rätt kul och jag gillar definitivt teckningarna, men mer än så är det inte. Den stora behållningen är istället just det historiska värdet: Samtidigt som Baron Bean gick också Herrimans serie Krazy Kat, och större serieklassiker än den finns inte. Eftersom jag älskar Krazy Kat var jag såklart nyfiken på baronen också, så en uppskattande nick skickar jag till förlaget IDW som står bakom den här samlingen med det första årets strippar i en charmig men besynnerlig utgåva (boken har en stripp/sida så resultatet är en tjock, bred men alls inte hög produkt).

Baronen är en typisk dagdrivare; han har ingen synlig inkomstkälla men på något sätt får han ändå mat varje dag, även om han ibland behöver bluffa till sig den. Pengar snor han från sin vän Grimes eller lurar till sig från sin fru, som tillsammans med Grimes fru är de mer jordnära personerna.

Baron Bean - Dreams

Det märks att Herriman inte riktigt vet vad han ska ta sig till med serien. I början är baronen ensam men efter ett kort tag dyker Grimes upp, och deras respektive fruar dyker lika plötsligt upp efter ett halvår varpå baronen+Grimes utan förklaring plötsligt har varsitt hus och hem, från att tidigare ha verkat ha varit närmast luffare. Tjänstefolk har de också råd med (givetvis av diverse etniciteter som inte precis skildras politiskt korrekt, trots Herrimans egen härkomst), så ursprungsidén med en moraliskt flexibel fattiglapp med en självuppfunnen flådig titel är puts väck.

För humorn spelar förändringarna i serien egentligen ingen roll. Rakt igenom är den bäst när den är som mest absurd och helt glatt struntar i realismen, medan den är som tristast när den mest påminner om Agust & Lotta i Amerika. Teckningarna förändrar sig däremot inte alls för Herriman var redan när serien började en driven tecknare. Fast jag måste säga att när i en sekvens en kvinna dyker upp som ska vara en sexbomb ser hon ganska besynnerlig ut:

Baron Bean - Model

Som sagt är Baron Bean småputtrig och ibland även bättre än så, men det spelar ingen roll: När jag läser serien blir jag mest frustrerad över hur miljöerna begränsar vad Herriman kan göra. Jag vet ju hur mycket bättre det blir när han helt släpper alla anspråk på realismen och bara svävar iväg över Coconino Countys öken.

Direktlänk 3 kommentarer

En klassiker i titaniskt format: Krazy Kat

7 april, 2011 at 23:12 (Dagspresserier) (, , )

Idag blir det mest konsumentinformation och inte så mycket av en recension. Orsak: Serien ifråga är Krazy Kat, den mest mytomspunna och kritikerrosade serien någonsin, och jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna säga om den som inte redan sagts.

Men några små ord ska jag nog kunna komma på, innan konsumentinformationsdelen ;-)

Så, Krazy Kat, den oftast givna 1:an i alla listar över bästa serien någonsin. På min egen högst privata lista beror det lite på humöret var den hamnar; när jag är på rätt humör instämmer jag till fullo, men om jag inte känner för Herrimans fantasier kommer den lite längre ner. Om jag däremot skulle bli ombedd att producera en bästa-lista så objektivt som möjligt hamnar den definitivt överst, för den har så många kvalitéer som få andra serier är i närheten av.

Det jag gillar med den (här kommer alltså de små orden) är den otroligt lätta Herrimanska handen; när Krazy Kat är som mest lyckad känns det som om man svävar på små moln när man läser serien. Allt är så lätt, så lätt, och både språket och teckningarna håller mig kvar däruppe. Det är som ett perfekt pussel där bit efter bit läggs på exakt rätt ställe utan att någonsin bli fel. Och sen är den rolig också, förstås, på det där sättet som en del av mina andra favoritserier Yotsuba&! och Beanworld, där det inte är en slutpoäng som är poängen, utan den underbara känslan jag får medan jag läser serien.

Det var väl en härligt oprecis beskrivning av varför jag tycker om Krazy Kat, eller hur? Jag tror det är dags att dra mina råd till seriekonsumenterna nu, innan jag flummar ut alltför mycket…

Den titaniska utgåvan jag nämner i rubriken är den bok jag just har läst, nämligen förlaget Sunday Press Krazy Kat-bok. Jag har nämnt Sunday Press förut i samband med deras andra gigantiska böcker som Little Nemo och Gasoline Alley; Sunday Press idé är att ge ut serierna i det fysiska formatet som de ursprungligen publicerades i. Eftersom till exempel Little Nemo publicerades som helsidor i tidningarna innebär det böcker av det slag som inte får plats i någon rimlig bokhylla och med ett lika titaniskt pris som fysiskt format. Men Little Nemo och Gasoline Alley gör sig verkligen i den här storleken, och jag önskar att Sunday Press hade gett sig på Prins Valiant, Captain Easy och en hel del andra serier också. Så det var omöjligt för mig att undvika deras Krazy Kat-bok när den kom ut förra året, även om jag redan läst alla söndagsserierna tack vare Fantagraphics och Eclipse.

Men jag blev faktiskt besviken, sorgligt nog. Boken är väl så elegant som deras andra, men att läsa Krazy Kat i det här formatet gjorde inte serien det minsta bättre. Det var överraskande för mig eftersom jag både tycker att Herrimans söndagssidor är några av de vackraste som gjorts, och jag brukar tycka om serier i större format. Men trots det märkte jag att det här var en serie som jag precis lika gärna kunde läsa i mindre format, och jag tror att jag förstår varför såhär efteråt.

Det är en serie som fullkomligt sprudlar av fantasi; språket, teckningarna, manusen är alla snudd på övermätta med idéer och uppslag. Så när jag läser den behöver jag inte ett större format, det mindre ger mig redan så mycket att en större sida gör varken från eller till. I fallet med till exempel Little Nemo är teckningarna så oändligt mycket bättre än den uppriktigt tradiga handlingen, och den gör sig verkligen bättre i Sunday Press variant än de andra jag läst. Men Krazy Kat är på ett lustigt sätt för bra för att behöva sån hjälp.

Om man inte läst Krazy Kat förut är det här en excellent bok att börja med, men för den som redan läst serien är det mycket tveksamt om den här också behöver inhandlas. Överraskande, som sagt, men sen är det ju också en serie som gjorde överraskningen till en skön konst :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare