Senast (och det var ett tag sen; så kan det gå när det är helg!) skrev jag lite om en fransk barnserie med en del brister, och idag rör jag mig över vattnet till England får två nyare serier med samma målgrupp: Good Dog, Bad Dog av Dave Shelton, och The Adventures of Julius Chancer: The Rainbow Orchid av Garen Ewing.
Good Dog, Bad Dog är en hårdkokt humoristisk deckarserie med (som titeln antyder) hundar i huvudrollerna. Kirk Bergman och Duncan McBoo är en polisduo vi sett förut: Kirk är liten och smart, Duncan betydligt större, matglad, och inte riktigt lika skärpt. Mycket dialog uppblandat med en del harmlös action där pistolerna till trots det aldrig känns farligt på riktigt är receptet och det känns väl sådär, uppriktigt sagt. De korta historierna känns alla som tagna från de mest generiska tv-deckarna, och teckningarna är en gnutta stela och ger mer intrycket av en mycket flitigt illustrerar bilderbok snarare än ett seriealbum; illustrationerna och layouterna saknar seriemediets dynamik och skulle passa bättre som enstaka bilder till en text.
Det är egentligen inte dåligt, bara extremt oförargligt. Jag skulle kunna säga att den kanske kan funka som serie för barn, men varför ska de små behöva läsa den här när det finns så mycket bättre böcker att läsa? Och en ytterligare fråga är varför jag köpte just den här boken i DFC Library, en ny imprint för nya engelska serier med barn som målgrupp från förlaget David Fickling Books? När jag nu kikar på de andra 5 titlarna som gavs ut samtidigt verkar det finnas betydligt mer intressanta serier där, så jag får väl skylla på ett tillfälligt hjärnsläpp eller dito…
Över till någonting bättre, nämligen Garen Ewings serier om Julius Chancer. Och det är väl lika bra att börja med det mest uppenbara: Det här påminner alldeles förskräckligt mycket om Blake och Mortimer. Förutom att Chancers arbetsgivare Sir Alfred Catesby-Grey ser ut som Mortimers kusin är teckningsstilen genomgående någonting som Edgar Jacobs skulle ha kunnat åstadkomma. En smula modernare och lite mjukare linje till trots är det ändå tydligt att Ewing läst en hel del Jacobs, förutom alla andra i klara linjen-skolan förstås. Kort sagt ser TAoJC:TRO ut som en typisk europeisk allåldersserie, och en synnerligen smakfull sådan dessutom. Att handlingen sen är förlagd till mellankrigstiden vilket passar perfekt för Ewings stil är bara grädde på moset 🙂
Men att jag kommer att tänka på Blake och Mortimer specifikt beror inte bara på vissa personers likhet, utan också på att TAoJC:TRO även den har ett manus som är tätt, bitvis komplicerat, men också mycket välskrivet. Historien om jakten på en mytisk orkidé spänner över stora delar av världen, och Ewing verkar ha lika bra koll på England som på Indien, såvitt jag kan avgöra. 
Textmängden är inte riktigt lika ymnig som i BoM men innehållet är lika genomtänkt, och jag ser verkligen fram mot den avslutande boken i den här första historien om Julius Chancer när den väl kommer ut (hittills finns bara de två första delarna i The Rainbow Orchid utgivna).
Om jag ska dra till med en liknelse så är serien om Julius Chancer en lyckad mix mellan huvudfiguren från Tintin (Chancer är den av huvudpersonerna som har minst personliga egenskaper -> liksom med Tintin för man själv fylla i vad man vill; dessutom ser Chancer väldigt androgyn ut så till och med könet är vagt specificerat) och historierna från Blake och Mortimer, all hoppackat i en något modernare stil. Alldeles utmärkt, helt enkelt!
Simon säger 