Blänkare 1: Happy!

24 mars, 2013 at 15:21 (Serier) (, , )

Jag känner inte för att skriva någonting längre idag (solen lockar) så det får bli några mini-recensioner, och för en gångs skull en recension / inlägg istället för ett inlägg med flera serier. Ergo, Happy!

Happy 1 cover

Happy! är en fyradelars miniserie skriven av Grant Morrison och tecknad av Darick Robertson om den nedgångna före detta polisen Nick Sax som råkat i dåligt sällskap. Det dåliga sällskapet vill döda honom, själv vill han bara sticka från stan och glömma allt, men tyvärr envisas en enerverande optimistisk blå miniatyrhäst med vingar att försöka få honom att istället rädda en liten flicka som kidnappats…

Poängen med serien är kontrasten mellan det riktigt skitiga, sunkiga och mycket våldsamma livet som Sax lever och Happy the Horse som ser ut som tagen från My Little Pony, men ärligt talat är den poängen så pass lättviktig att den inte ens räcker till för de fyra numren vi talar om här. Småkul första gången Happy dyker upp, men sen ack så meningslöst.

Happy - Happy the Horse

Robertsons bidrag till serien är helt OK, med teckningar som ser ut som de ska skulle jag säga: Det våldsamma är han van vid att teckna från serier som The Boys, och det gulliga gör han också helt godkänt.

Morrison är däremot inte i högform här. Serien känns mycket mer som Warren Ellis (när Ellis skriver på rutin istället för när han anstränger sig mera) eller för den delen som Mark Millar (men inte lika illa), och det är inte en genre som passar Morrison tydligen. Det är inget direkt fel, det är bara det att jag kommer glömma bort den här serien mer eller mindre omedelbart; jag kanske kommer ihåg att hästen var med bara för att den var ett ovanligt inslag, men det inslaget gör inte serien bättre. Det hela känns som något någon kommit på en sen kväll på puben (”Jag vet! Varför inte slänga in en en urgullig sagohäst mitt i en sluskig thriller?”) och som man sen inte funderat vidare över om det egentligen är någon poäng med. Tyvärr.

Och på tal om Mark Millar…

Direktlänk Lämna en kommentar

Grant Morrisons Batman

25 februari, 2013 at 15:33 (Superhjältar) (, )

Ibland har jag svårt att motivera ens för mig själv varför jag läser vissa serier. Jag menar, jag är inte så där himskans förtjust i superhjältar i allmänhet och Batman i synnerhet, så varför ska jag läsa knappa 2000 sidor Batman i ett svep? Visserligen är det Grant Morrison som står för manuset och han kan skriva riktigt bra, men hans tidigare Batman-serier (Arkham Asylum, Gothic) tyckte jag tydde på att han inte hade något vidare grepp på Batman-karaktären så serierna blev trista (till skillnad från Superman som Morrison alltid förstått sig på).

Men i och med att det nyligen kom ut en Absolute-samling med hans Batman and Robin som såg lockande ut gav jag efter, plus att det var så många som sa att hela hans Batman-svit var någonting man verkligen borde läsa. Sagt och gjort: Jag började noggrant från början och har nu läst ikapp till dags datum.

Batman and Robin - Dick Grayson & Damian

Dick Grayson som Batman, Damian Wayne som Robin (från Batman and Robin 1, tecknad av Frank Quitely)

Var det då mödan värt?

Jag har svårt att ge ett entydigt svar på frågan, ärligt talat. Det finns en del riktigt bra saker men också djupt frustrerande inslag, så det beror nog lite på vad man själv har för preferenser när det gäller hur serier ska skrivas. Först en mycket översiktlig beskrivning av handlingen (dagens inlägg kommer ha en del spoilers, men bara för den som inte har en susning om vad Morrison pysslat med i serien):

Morrison vill sätta in Batman i ett större sammanhang, och istället för den ensamme vigilanten är hans Batman både mer mytisk och mer äkta som person. Med hjälp av idéer från gamla Batman-serier pusslar Morrison ihop en bakgrund för Gotham, för att inte säga hela världen, där Batman är en viktig del och till och med avgörande för universums överlevnad, samtidigt som han ger Bruce Wayne en son, Damian, och betydligt mer samverkan med hans närmaste vänner (som han faktiskt har, åtminstone i Morrisons version). Samtidigt är Wayne under psykologisk attack från vad som först verkar vara olika håll men som allteftersom visar sig ha en och samma källa.

Först och främst är det tveklöst en imponerande planering som ligger bakom de hittills 7 åren av serier, och ju längre jag läste desto tydligare blev det att Morrison redan från början hade tänkt igenom vad som skulle hända även långt i framtiden, där små detaljer och oförklarade inslag får sin förklaring först flera år senare. Och som alltid med Morrison är det en svindlande samling idéer som närmast trängs om att få plats; nya fantasifulle skurkar dyker upp i parti och minut, medan de gamla trotjänarna lika fantasifullt får nya tolkningar. Dessutom är det flera riktigt bra tecknare som är inblandade i serien, där Andy Kubert, Frank Quitely och Chris Burnham är de jag kommer på på rak arm som mest minnesvärda.

Batman 702 - Kosmiskt

Batman vs Darkseid (från Batman 702, tecknad av Tony Daniel)

De mytiska delarna där Morrison lyckas väva in sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som naturliga inslag till och med när Batman blir som mest kosmisk (serien brukar ju annars beskrivas som en kontrast mot den mer sf-inriktade Superman).

Men det jag gillar allra mest är nog hur Morrison faktiskt får mig intresserad av Bruce Wayne och hans omgivning. Damian är en riktigt intressant karaktär, och Dick Grayson som här ikläder sig Batman-dräkten när Bruce Wayne tillfälligt är död är ett lyckokast; de är en dynamisk duo som jag tyckte var intressantare att läsa om än någon annan uppsättning.

Batman Incorporated - Chris Burnham

En något mindre allvarlig episod (från Batman Incorporated 1, tecknad av Chris Burnham)

Varför är jag då kluven trots att allt jag skrivit hittills varit positivt, och rätt rejält så också?

Morrisons Batman är, vill jag hävda trots att det bara är en dag sen jag läste klart, en serie som fungerar bättre i minnet än medan jag läser den. De bra delarna är enkla att komma ihåg, medan de mindre bra lätt faller ur minnet. Skälet till det är att min irritation under läsningen beror på att Morrison alltför ofta i sitt överflöd av idéer gör att jag som läsare känner mig helt vilsen. När jag bombarderas av nya inslag sida upp och sida ner har jag ingen chans att förstå vad som är viktigt och vad som inte är det. Behöver jag lägga just den här skurken på minnet, trots att han bara skymtat förbi; han kan ju visa sig vara fundamental för min förståelse längre fram? Är den här obegripliga sidan en glimt av framtiden, en hallucination, en parallell värld? Morrison själv vet såklart vart han är på väg, men det gör inte jag, förrän i efterhand.

Med andra ord skulle Morrison behöva lugna ner sig. Varje gång han gör det och bara berättar en okomplicerad historia från A till Ö är det suveränt bra, en demonstration hur man kan skriva superhjälteserier idag utan att falla i dark-and-gritty-fällan. Det känns lite synd att tidningar som Batman 700-702 som hoppar tillbaka i kontinuiteten och fyller i vad som hände i några tidigare nummer av Batman & Final Crisis känns som en mer fullödig och givande läsning än de tidningar där händelserna egentligen utspelade sig (om ni förstår hur jag menar). Därmed inte sagt att jag vill att Morrison ska sluta med sina nya idéer och sina in media res-berättelser, bara att det som omväxling vore bra med att ibland låta en historia börja på ett enkelt sätt och sen bara låta det fortsätta därifrån; nu känns det som om tempot alltid är så högt uppskruvat att det blir lite dåligt med möjligheter att hämta andan.

Batman 665 - Förvirring

Bruce Wayne är liksom jag förvirrad (från Batman 665, tecknad av Andy Kubert)

Och hur var det med Morrisons halvdana grepp på Batman-karaktären som jag pratade om i början? Den kritiken tänker jag inte hålla fast vid längre för i och med den här långa Batman-sviten har Morrison istället ändrat på en ikon och gjort den till sin, framförallt i och med Damians introduktion och Batman, Incorporated, den pågående Batman-tidningen som han fortfarande skriver. Sen misstänker jag att när Morrison slutar skriva om Batman kommer allt glida tillbaka till det gamla igen; DC har deprimerande svårt att låta nya tolkningar leva vidare…

Tillägg: Och några timmar efter att jag skrivit det här får jag syn på en länk till det här, där Morrison själv skriver om sin serie; jag blev extra glad när jag ser att Morrison nämner att han medvetet omtolkat Bruce Wayne så att han inte längre är den halvgalne ensamvargen utan istället någon med ett rikt nätverk av vänner och t o m familj, precis som jag uppfattade det när jag läste den ;-)

Direktlänk 5 kommentarer

Uppdatering: Action Comics

17 augusti, 2012 at 22:29 (Superhjältar) (, , , )

Dags för en kort uppdatering av en pågående serie! Det blir alltid lite slumpartat exakt när jag ska skriva om pågående serier, men efter ett år sedan första numret av Action Comics tänkte jag att det passade bra :-)

En återberättelse av Kryptons undergång ingår alltid när Stålmannens historia skrivs om

Efter att ha läst de första tolv numren efter nystarten i o m DCs New 52 känner jag mig kluven. Som jag skrev om serien tidigare har Grant Morrison bra kläm på Stålmannen-karaktären och teckningarna är inte så dåliga de heller i sin visserligen något opersonliga men ändå fartiga stil. Men det är någonting som skaver och det har att göra med mitt ointresse av att följa med i alla detaljer av vad som händer i DCs universum.

I All-Star Superman berättade Morrison sin historia i en hoppig stil där bakgrundsdetaljer bara antyddes och man som läsare var tvungen att fylla i mycket själv. Visst fick jag ibland en känsla av att jag befann mig på ett gungfly där jag inte var säker på vad som hände eller varför, men jag var inte orolig för att det skulle ordna sig om jag bara fortsatte att läsa och koncentrerade mig.

Men i Action Comics saknas den tryggheten; när jag här inte riktigt hänger med känns det som om det istället beror på att jag inte läser resten av DCs titlar där Stålmannen ingår. “Kanske skulle det vara mer begripligt om jag läst Superman/Justice League/…?”, ungefär. För det är mycket som känns osammanhängande och upphugget, åtminstone i det jag hittills har läst. Men jag tror inte att det hjälper att fortsätta med bara den här titeln; för att förstå allt som händer är jag helt enkelt tvungen att investera betydligt mer i även andra titlar och det har jag ingen lust till, framförallt eftersom det jag läste av de två andra nämnda DC-titlarna förut var så erbarmligt usla. Sen tycker jag också att det är en smula fusk att kalla det här för en omstart av Stålmannen avsedd för nya läsare: Om man inte stött på Stålmannen tidigare kommer den här titeln vara fruktansvärt förvirrande.

Men därmed inte sagt att man ska skippa AC. Jag gillar den något yngre versionen av Stålmannen som skildras här, med hans mer impulsiva personlighet. Jag kommer ihåg att de få gånger som serier skildrade Clark Kent som nybliven Metropolis-bo i pre-Crisis-universumet så var det alltid givande; hur han ändrades från den naiva Stålpojken till den gudalike Stålmannen var någonting som det spenderades alldeles för lite tid på att skildra. Det var också lite konstigt egentligen att huvudpersonen oftast var den väldigt träige och medelålders Clark Kent; jag kan inte riktigt förstå hur man kunde tro att målgruppen skulle uppskatta att läsa om någon så pass alldaglig vuxen.

Risken med infallsvinkeln Morrison har valt är att det blir lite för likt den klassiska versionen av Spindelmannen: Ung, fattig reporter med stort hjärta och moral kämpar för de svaga genom både sina avslöjande artiklar och sin hemliga identitet. Det är inget fel på det förstås, bara att det inte känns så nytt som det kanske borde. Men det är riktigt bra superhjälte-underhållning av det klassiska slaget som jag läser med glädje, de små irritationsmomenten till trots.

Direktlänk Lämna en kommentar

2 x Hitler: Moers & Morrison

24 november, 2011 at 02:36 (Europeiska serier) (, , , )

Dagens tema är en smula känsligt, milt sagt: Hur skildrar man Adolf Hitler i en serie, och kan man göra det hursomhelst? Orsaken att jag skriver om Walter Moers & Grant Morrison/Steve Yeowells försök är faktiskt en ren slump: Jag råkade ramla över en sajt som listade högvis med scanlations av europeiska serier men även en och annan udda scan av serier som inte finns att få tag på längre, och när jag fått tag på det jag ville ha och börjat läsa insåg jag att de två serier jag läste först och alltså var mest nyfiken på båda handlade om Hitler. Skum slump!

Walter Moers har jag läst mycket lite av, någon enstaka sida, max. Men däremot såg jag för flera år sedan hans alldeles underbara lilla video Der Bonker (inte den bästa kvalitén men den enda jag kunde hitta just nu med engelsk text):

Så jag kunde bara inte låta bli att läsa hans serie med samma huvudperson. Den var inte så lång, ungefär 40 sidor totalt översatta till engelska (om det finns mer på tyska vet jag inte), men det var å andra sidan riktigt roliga sidor. Hitler i Moers serie-tappning lever i nutiden; han har gömt sig i 50 år i kloakerna, men nu har han klättrat upp igen. Han är givetvis rätt så överraskad över hur världen förändrat sig, och det är inte så konstigt med tanke på var han befunnit sig det sista halvseklet, men också vad han råkar ut för.

En prostituerad Göring, tamagotchi-kärlek, crack-kokain, utomjordingar, och allmänt smått och gott råkar han ut för. Moers satsar på ren humor, med en lätt förvirrad Hitler som bara glider med i vad som händer med honom. Det är riktigt roligt, men bara om man tycker att det går att skämta om Hitler och det kan man definitivt diskutera. Jag tycker det går bra, men jag kan absolut förstå de som inte gör det. Med andra ord, Caveat Emptor!

Den andra serien är någonting helt annat. Skapad 1989 för den skotska tidskriften Cut skildrar The New Adventures of Hitler huvudpersonen som en ung man under en årslång vistelse i Liverpool 1912-13. Teamet Morrison/Yeowell har gjort flera serier tillsammans men den här är den enda som inte utgivits i samlad form. Det har varit tal om det några gånger men förlagen har alltid valt att backa ur på grund av innehållet och uppståndelsen runt serien.

Jag misstänker att själva titeln orsakat en hel del av ilskan; The New Adventures of Hitler låter som någonting putslustigt och frivolt. Men det är inte en rättvisande beskrivning av serien. Visserligen är den bitvis rolig, men framförallt är den skrämmande med den uppenbart djupt störde Adolf Hitler som en alienerad tysk i ett England han inte förstår sig på. Hallucinationer, förnedrande gräl med släktingarna han bor hos, sökandet efter gralen (som han tror sig hitta på ett mindre trevligt ställe) och att han alldeles uppenbart är 100% onyttig gnager ständigt på honom, och den person han kommer att bli känns ständigt närvarande.

TNAoH var en mycket intressantare serie än jag väntat mig för jag hade nog själv tänkt mig den ungefär som jag skrev härovan: Ett försök att vara lite intellektuellt småcool sådär, med att visa att man minsann inte bryr sig så mycket om Hitler och visst kan skämta om honom. Jag borde vetat bättre för även om Morrison inte alltid skriver lyckade serier och ibland drar åt det alltför esoteriska hållet är han aldrig oempatisk. Men här är det alltså inte en Morrison som försöker visa upp hur finurlig han kan vara utan en allvarlig Morrison. Med humor ibland, som sagt.

Några ord om Yeowells teckningar är också på sin plats. Tydligen var ursprungspubliceringen i svartvitt men när den trycktes om i tidningen Crisis året efter blev den färglagd, och det är den version jag hittade. Det är lite lustigt eftersom det jag mest av allt tänkte på när jag läste serien var hur färgerna användes, och hur jag gillade saker som att Yeowell då och då låter personer bli halvt genomskinliga så att bakgrunden lyser igenom, och fonder med abstrakta mönster som ibland påminner om gamla engelska tapeter. Mycket bra, helt enkelt, och det kontrasterar bra mot Yeowell enkla och rättframma sätt att teckna människor.

För den som är intresserad av den historiska bakgrunden så hade Adolf Hitler mycket riktigt en svägerska, Bridget Hitler, som tillsammans med Adolfs halvbror Alois bodde i Liverpool den här tiden, och en del andra detaljer stämmer också, som Alois intresse för rakblad. Men att Adolf skulle bott där finns det inga belägg för förutom i Bridget Hitlers memoarer/dagbok där hon hävdar att så var fallet. Det är sant att Adolf själv aldrig nämnde var han befann sig just den här perioden, men det finns rikliga bevis för att han i själva verket bodde på ett sjaskigt ungkarlshotell i Wien. Men det är en fascinerande tanke att Hitler istället flytt till England, och att Morrison gärna skrev en serie om det förstår jag till fullo.

Två serier om Hitler, en grovkornigt humoristisk och en seriös, men allvaret i den senare hindrade den inte från att vara kontroversiell. Hitler är självklart en mycket problematisk person att skildra, oavsett medium, och en tecknad serie med honom i huvudrollen kommer automatiskt ses med misstänksamhet av många. Själv har jag förutom de här två läst minst en till serie med samma huvudperson, Tezukas Adolf, som liksom de här två var bra (med brasklappen för Moers att den definitivt kan verka stötande). Kanske är det snarare så att om man ger sig på Hitler så anstränger man sig lite extra eftersom ämnet är så känsligt? Eller så är det naivt av mig att tro det, och det är bara det att Moers, Morrison/Yeowell och Tezuka alla vet hur man gör bra serier, på olika sätt :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Klassisk barnboksfantasy à la Morrison: Joe the Barbarian

20 november, 2011 at 22:43 (Serier) (, , )

Till alla som älskade brittiska barnböcker av typen C S Lewis Narnia-svit och som också gillar serier kan jag bara säga att ni borde verkligen läsa Grant Morrison (manus) och Sean Murphys (teckningar) serie Joe the Barbarian; miniserien om åtta nummer har nyligen kommit ut i en vacker samlingsutgåva, så ta och beställ den, nu.

Till alla andra: Läs vidare så ska jag försöka förklara varför serien är så bra :-)

Grant Morrison har jag skrivit om många gånger förut, och också nämnt hur hans serier har förändrats över tiden; från de smått bisarra uppläggen i hans tidigare mainstream-serier som Doom Patrol och Animal Man, via ofta överdrivet esoteriska serier som The Filth och The Invisibles, till att nu ha blivit den kanske allra bästa aktiva mainstream-serieförfattaren, med All-Star Superman, X-Men och We3 som de bästa exemplen. Personligen gillade jag den tidiga perioden men den nuvarande är egentligen lika bra, åtminstone när han är som bäst (han har gjort en del ganska dåliga serier också, där det känns som han inte brytt sig så mycket om resultatet), trots att han är mindre egen. Han skriver helt enkelt rakare och bättre superhjälteserier än någon annan för närvarande, en ganska förvånande utveckling med tanke på hur han började.

Joe the Barbarian är däremot inte en superhjälteserie utan istället handlar det om fantasy. Och titeln till trots är det inte Conan-typen av fantasy; det JtB mest påminner om är klassisk brittisk barn/ungdomsfantasy av C S Lewis-typen.

Huvudpersonen Joe är ensam hemma en dag när hans diabetes slår till. Han måste försöka få tag på sitt insulin, och dessutom har de problem både med elektriciteten i huset och med avbetalningarna. Seriens åtta nummer handlar om hur han kämpar sig genom huset för att nå fram till de livsnödvändiga målen. Och fantasyn? Samtidigt som han kravlar sig nerför trappor och annat är han också tvungen att göra samma sak i ett sagoland, där handlingen i den ena världen återspeglas i den andra, som att hans tama mus Jack i sagolandet är en våghalsig fäktmästare, och att legenden där berättar om hur ”The Dying Boy” en dag ska rädda landet från undergång.

När jag läste JtB kom jag att tänka på Fröken Ensam Hemma, för de som nu råkar komma ihåg den svenska tv-serien; det är lite av samma svindlande känsla av att allting är möjligt när jag läser om Joe och beundrar Sean Murphys teckningar (jag har inte läst något av honom förut men det här gav mersmak, i stor dos). Sen var jag förstås väldigt liten när jag såg tv-serien så det är väl inte säkert att jag skulle tycka samma sak idag, men lika fängslad som jag var då blev jag nu. För den som är mer inne på serier så kan jag också nämna A Game of You, Sandman-sviten skriven av likaså brittiske Neil Gaiman som också var tydligt inspirerad av Narnia-böckerna, med ett liknande upplägg med växelspelet mellan den riktiga världen och en sago-version.

Jag hade ärligt talat rätt låga förväntningar på JtB när jag började läsa för det lilla jag hört om den var inte lovande, men allteftersom insåg jag att det var ett litet mästerverk, och för att vara en amerikansk serie en udda sådan. Det som kändes ovanligt var att det var en så tydligt brittisk ton i den, kopplat med de extravaganta illustrationerna som däremot kändes betydligt mer amerikanska. En synnerligen lyckad kombination, med andra ord, och en överraskande bra bok!

Direktlänk 3 kommentarer

The New 52-uppföljning: Bleargh

3 oktober, 2011 at 22:51 (Superhjältar) (, )

Jag var inte precis imponerad efter att ha läst den första titeln (där tillika flaggskepps-tidning) i DCs reboot, Justice League. Eller för att vara exakt, det var en djupt deprimerande erfarenhet att läsa tidningen, så usel var den. Men för att ge DC en chans tog jag och läste en bunt till av de nya titlarna; inte alla (jag tänker inte göra om misstaget med att läsa så mycket DC-tidningar i en bunt igen, som jag gjorde med Blackest Night…), men väl de som jag av olika anledningar var lite nyfiken på. Så, i utgivningsordning:

Action Comics: Den mest lovande av tidningarna, på min ära! Grant Morrison står för manuset, och den som läst hans All-Star Superman tidigare vet hur väl han behandlar gamle Stålis. Rags Morales står för teckningarna i den här titeln som utspelar sig när Stålmannen är nyanländ till Metropolis. Hans krafter är ännu inte fullt utvecklade (vi är tillbaka i ett universum där hans krafter växer med åldern, så här kan han t ex ännu inte flyga, bara hoppa högt), och han är betydligt mer impulsiv än vi är vana vid att se honom: Om han tycker att någon gjort fel så ska personen straffas, även om metoderna inte alltid är lagliga. En Stålmannen som han var från allra första början, med andra ord, och det första numret är en enda lång actionscen, mycket skickligt utformad. Om Morales & Morrison fortsätter lika bra som de börjat blir det här en riktigt intressant titel att följa.

Animal Man: Jeff Lamire (manus) & Travel Foreman (teckningar) tar sig an den gamle DC/Vertigo-karaktären, och faktiskt borde nog det här ha varit en Vertigo-tidning. Den är definitivt mer inriktad på skräck, så jag undrar om de vanliga DC-hjältarna verkligen kommer passa in här, om/när de dyker upp. Det är svårt att säga hur det kommer arta sig i långa loppet, men Foremans teckningar är bitvis riktigt bra och säregna, och kanske, kanske kan det bli någonting som är värt att följa.

Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.: En till Jeff Lemire-skriven tidning, den här gången tecknad av Alberto Ponticelli. Och skräck den här gången med, men bortsett från ett kort gästspel av Ray Palmer / Atomen så är det klassiska skräckfigurer som här bildat ett team som ska ta sig an monster mm. Frankensteins monster, en varulv, en vampyr, en mumie, och några till är vad vi bjuds på. En svagare skräck-start än Animal Man skulle jag säga, men det kan bero på att det är så mycket mer okänd bakgrund som måste presenteras här (organisation S.H.A.D.E., teamet, monstren som anfaller den amerikanska småstaden) Teckningarna är sådär; de är inte alltför stelt trista, men de är å andra sidan en smula grötiga. Så kanske kan bli någonting, men mindre lovande än AM, definitivt.

Hittills inte så pjåkigt faktiskt, men nu börjar det gå nerför. Mycket.

Legion Lost: Rymdens hjältar / Legion of Super-heroes var en favorit när jag var liten. Sen har jag då och då följt dem, trots att seriernas kvalité har varit en extrem berg-och-dalbana (med det fysiskt omöjliga resultatet att dalarna alltid varit djupare än topparna varit höga). Nu är det omstart igen, och en av LoSH-titlarna är alltså Legion Lost, skriven av Fabian Nicieza och tecknad av Pete Woods. Här får vi en handfull hjältar som blir strandsatta i vår tiden efter att tidsresor blivit mycket svårare att genomföra i och med rebooten. Jag har faktiskt inte mycket att säga om titeln; några rymdhjältar dyker upp, käbblar med varandra, jagar en skurk, och alla huvudpersonerna skulle kunna byta plats utan att det någonsin märktes. Att till exempel Brin Londo är en ensling gör bara att han sticker från de andra utan att vänta och att alla kommenterar att han återigen dragit iväg själv; i replikerna märks ingenting av personliga skillnader. En typisk blaha-titel.

Superboy: Scott Lobdell skriver om och R. B. Silva illustrerar ytterligare en tolkning av Stålpojken. Serien själv är väl inte så dålig; Stålmannens gener har på konstgjord väg korsats med en jordbos (hemligt vems), och klonen som nu har en tonårings kropp ska precis dumpas eftersom militären som driver projektet tror att de misslyckats när klonen plötsligt vaknar upp, visar sig ha åtminstone en del av Stålmannens krafter, varpå man måste försöka få kontroll på honom igen för att senare (antagligen) kunna använda sig av honom som ett vapen. En historia vi hört förut, och att man dragit in Stålmannen i det hela gör varken från eller till. Det här är ett exempel på det som jag inte gillar med hela konceptet The New 52: Alla tidningar ska knytas hårdare till varandra och det vanliga DC-universat, oavsett hur passande det är. Den här tidningen hade blivit minst lika bra som en fristående titel, och med större utvecklingsmöjligheter; som det är nu är den fast i alla traditioner som följer av att det är en Stålmannen-titel. Inte för att den verkar ha i sig att bli ett storverk, men en traditionellt berättad historia är inte alltid fel det heller, men nu kommer möjligheterna till överraskningar minska drastiskt.

Catwoman: Här har vi kanske The New 52s clou, på sitt alldeles egna sätt: En alldeles förskräcklig version av Kattkvinnan som är kat(t)astrofal så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Allting i serien handlar om sex, presenterat på det mest sexistiska och torftiga sätt man kan tänka sig. Som höjdpunkt får vi oss till lags en liten inblick i hur Kattkvinnan och Läderlappen har sex; det intressantaste med det är nog att Läderlappen visar sig ha en hel uppsättning magmuskler som är helt unika:

Jag tänker inte skriva mer om den här titeln. Om ni googlar på den så kommer ni hitta hur mycket skriverier som helst om den, och jag kan bara instämma i all kritik den fått. Det enda positiva är tecknaren Guillem March som ibland visserligen visar upp anatomi-kunskaper som de ovan, men andra gånger faktiskt lyckas teckna riktigt intressant:

Manusförfattaren Judd Winick däremot…

Legion of Super-Heroes: Rymdens hjältars huvudtidning är överlämnad till den gamle räven Paul Levitz, med Francis Portela vid ritbordet. Det här är skräp: Urtrista och stela teckningar, och ett manus som känns som en hopplös misch-masch mellan det gammelmodiga och det moderna där Levitz tyvärr valt det sämsta hos båda. Det gamla är sättet som huvudpersonerna presenteras, med textblock, en efter en i en prydlig men dödligt tråkig rad, kompletterat med att personerna själva förklarar för människor de känt i åratal vad deras krafter består av. Det nya är att alla hjältarna ska vara så himla hippa, på ett sätt som känns extremt konstruerat. Det käbblas (här med), det ska vara mer realistiskt (dvs mer rått och fler sexanspelningar), och allt helt könlöst presenterat. Ibland kan man blanda gamla ingredienser och få någonting nytt och intressant, men här blir det bara helt förutsebart. Brainiac 5 tycker att han skulle vara ledare istället för den nuvarande eftersom han är så mycket mer intelligent? Jag har sett det förut, men mycket bättre.

Pust, snart klar!

Supergirl: I ännu högre grad än Stålpojken har DC alltid haft problem att få till Stålflickan. Hennes bakgrundshistoria har ändrats ett otal gånger, och här ger Michael Grenn+Mike Johnson (manus) och Mahmud Asrar (teckningar) sin version. Det är en variation på den vanligaste Stålflicke-versionen: Hon kommer till Jorden som tonåring, när Stålmannen redan är där som en fullvuxen man. I övrigt går det inte att säga mycket om tidningen; handlingen hinner inte komma igång riktigt så jag vet inte vad den egentligen kommer gå ut på. Hittills har vi bara fått se ett långt slagsmål med några stridsandroider, och Stålmannen som deus ex machina. Jag kan säga en sak: Asrars teckningar är ett utmärkt exempel på hur man kan teckna en klassisk superhjälte-serie på ett elegant sätt.

All Star Western: Här har vi en av de två titlarna jag trott på (tillsammans med Action Comics). Efter att ha läst igenom hela den senaste Jonah Hex-tidningen och blivit riktigt imponerad hoppades jag att tidningen bara skulle fortsätta i samma stil som innan namnbytet. Det är egentligen för tidigt att uttala sig om men början är inte lovande. Manusförfattarna är kvar (Palmiotti & Gray), intressant tecknare likaså (Moritat), men när Jonah Hex här besöker en storstad där en okänd mördare attackerar kvinnor är det nu givet att det är Gotham han besöker. Och inte nog med det, Arkham-fängelsets grundare dyker också upp i en av huvudrollerna. Om det här hade varit ett av numren i Jonah Hex-tidningen hade jag nog inte haft någonting emot att man drog in Gotham och Arkham, men i och med att man nu gör det i första numret efter rebooten som ska göra alla tidningar mer beroende av varandra blir jag misstänksam. Djupt misstänksam. Jag hoppas att det här var en engångshändelse, men jag fruktar det värsta.

Klicka, men bara om ni vill läsa Clark Kents inte riktigt odödliga prosa

Superman: Och så en till av de större titlarna som avslutning, Stålmannens egna. George Pérez (mest känd som tecknare) skriver medan Jesús Merino illustrerar (med viss hjälp från Pérez), och det de åstadkommit är, tyvärr, inte någonting jag kan rekommendera. Det är liksom många av de andra tidningarna jag skriver om härovan inte uselt, men det är menlöst. Vad består omstarten i? The Daily Planet har precis köpts upp av en Rupert Murdoch-liknande Morgan Edge (som alltså dammats av igen); Clark & Lois är inte gifta; Clark är misstänksam mot uppköpet som han tror kommer förstöra den anrika tidningen medan Lois istället tror på att förändra inifrån. Det känns sunkigt värre, med gamla torra idéer och tråkiga anpassningar (som icke-giftermålet), och än värre är den Clark Kent-författade artikel som är interfolierad med handlingen. Den ska vara ett paradexempel på hur bra det gamla mediet dagstidningen är, i kontrast mot nyare som TV och internet (vilket är temat i det här numret), men den är skriven på en prosa som är så bottenlöst usel att jag omedelbart skulle säga upp prenumerationen om jag blev utsatt för den i min morgontidning. Det här var kanske det tydligaste exemplet på hur meningslös hela rebooten känns; var det för att kunna skriva så här torftiga serier?

Jahapp, det var alla förstanummer jag klarade av att läsa. För den som vill ge sig på en större dos ska DC ge ut en omnibus-bok med alla 52 förstanummer senare i år; för $150 kan ni läsa 52 stycken kapitel 1. Det låter alldeles fruktansvärt enligt mig men det finns säkert någon som vågar sig på det*. Jag själv kommer följa någon enstaka av titlarna; varken fler eller färre än innan rebooten.

Jag har inte tagit upp den minst sagt tvivelaktiga kvinnoskildringen som flera av tidningarna roar sig med, men liksom med Catwoman är det trivialt att hitta mer om det på nätet. DC har alltid haft problem med de kvinnliga hjältarna, och om något har problemet förvärrats efter rebooten. Starkt jobbat!

* Det skulle vara roligt om DC gjorde som min vän Sandra föreslog: Efter omnibusen med alla kapitel 1 skulle man sen ge ut en med alla nummer 2, osv. Det vore åtminstone en fascinerande idé :-) DS.

Direktlänk 6 kommentarer

Ennis, Millar, Morrison: Jag läser ikapp

6 augusti, 2011 at 20:55 (Superhjältar) (, , , , )

Hängmattan, igen, plus min iPad, så nu blir det några (ganska dåliga) serier av ovannämnda herrar som jag inte hade läst förut :-)

Nu kanske det räcker?

Back to Brooklyn: Jag skulle verkligen inte vilja säga att den här serien var bra, men den var tusan så mycket bättre än dagens övriga serier. Ennis skriver tillsammans med Jimmy Palmiotti och Mihailo Vukelic tecknar den här 5-delars miniserien om en gangster från (såklart) Brooklyn. Den liknar på pricken alla andra hårdkokta gangsterserier som Ennis men framförallt Warren Ellis vräkt ur sig de senaste åren: Mycket våld, skildrad från gangsterns sida, helst väldigt obehagliga sexbrott (typ pedofili, ofta kryddat med incest), och gärna med ett olyckligt slut, dvs en huvudperson som dör. Det är visserligen skönt med avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att det är roligt att få vara precis hur våldsam och nihilistisk som man vill, men det är inte lika roligt för mig som läsare i längden.

Det som ändå gör att serien är OK läsning är att Ennis som vanligt har ett bra flyt i dialogen och handlingen. Det märks att han inte stått för manuset helt själv; både hans humor och ultravålds-kärlek verkar hållas i schack av Palmiottis medverkan, men nog är det ändå en Ennis-serie. Vukelics teckningar är definitivt av den stela typen men jag tycker ändå rätt bra om dem, med den lite udda stilen med tydliga konturer tillsammans med ett 3.dimensionellt skulpterande med färgen. Om något påminner det en smula om Kyle Bakers i Justice, Inc., hans sorgligt bortglömda miniserie från 80-talet, även om Baker var mycket mer rörlig i sin serie.

Lex Luthor, mannen bakom männen bakom mannen

Aztek, the Ultimate Man: Skriven av Grant Morrison tillsammans med (brrr!) Mark Millar är den här kortlivade DC-serien från 90-talet ingen höjdare. Det är från perioden precis innan Morrisons gyllene superhjälteålder, som inleddes så smått med JLA precis efteråt (där också Aztek gör ett omotiverat inhopp) för att sedan fortsätta med X-Men, All-Star Superman, och en del annat. Antingen hade Morrison inte riktigt klurat ut det bästa sättet att skriva om superhjältar ännu, eller så är det Millars dåliga inflytande, för det här var en riktigt trist erfarenhet. Aztek är en hi-tech-utrustad hjälte med en komplicerad bakgrund (hemlig organisation, som i sin tur är hemligt grundad av Lex Luthor) och har som många andra serier i genren problem med att bli begriplig. Vad kan han egentligen göra? Varför gör han det han gör? Varför avslutas aldrig några plot-trådar?  Och varför i hela friden ska jag bry mig om det?

När Morrison senare hittade rätt så skalade han bort allt oväsentligt: Fokus på tydliga hjältar. En rak historia utan krångligheter. Och dessutom, klara teckningar utan onödiga detaljer. Här är det tyvärr en rätt typisk representant för 90-talssuperhjältarna som gäller, med en vilsen identitet. Vilket också gäller nästa titel:

Ett välkomponerat omslag som lever upp till innehållet

The Flash #130-138: Under samma period skrev samma team också The Flash i ungefär ett år. En gammal beprövad hjälte, förvisso, men serien blir inte bättre för det. Även den här serien lider svårt av att handlingen känns som ett förvirrat mishmash mellan en tråkig 70-talsserie med deras typiskt träiga handling (En skurk! Och kanske en till! Och sen ett slagsmål!) och en lika träig 90-talsserie som givetvis ska försöka vara realistisk, vad det nu innebär med en huvudperson som klär ut sig i knallröda trikåer och springer jättesnabbt. Ju mindre sagt om serien, desto bättre.

Doom konspirerar med en deprimerad Ben Grimm

Fantastic Four 1234: Och slutligen en Morrison där han själv står för manuset (äntligen!), medan Jae Lee ansvarar för illustrationerna. Det här är en lite senare Morrison när han i mitt tycke återigen var bra, men tyvärr är den här serien inte bland hans bättre från den senare perioden. Det finns drag av kompressionstekniken från en del av hans andra serier, och Jae Lee är en ibland riktigt bra tecknare så ingredienserna är på plats, men receptet är inte välbalanserat. Delvis beror det på mig: Jag kan inte F4s historia så bra, och den här historien är extremt fokuserad på deras och deras ärkefiende Dr Dooms själsliv så jag misstänker att en del av detaljerna går mig förbi.

Men å andra sidan har Morrison visat att han kan skriva så att även nybörjare blir intresserade, så jag tänker inte ge honom ett frikort här. Dessutom är Lees teckningar svårlästa. Som sagt tycker jag han ofta är skicklig, men här blir serien alldeles för svårläst när både manus och teckningar drar åt det obskyra hållet. Jag tror att det finns en bra serie här någonstans som försöker bryta sig ut, men det vill sig inte riktigt.

Summan av kardemumman är att det tydligen fanns goda skäl till att ingen av de här serierna är vidare känd, trots de namnkunniga kreatörerna, och att jag gjorde rätt som sparade dem till en snabbläsning i hängmattan istället för att hoppas på något mera ;-)

Nästa gång: Lite bättre serier, jag lovar, och nyare!

Direktlänk 1 kommentar

Joss Whedons Astonishing X-Men

26 juli, 2011 at 23:56 (Serier) (, , , )

Länge sen sist, men så kan det gå i sommarens soliga (nåja) dagar!

Dagens övning är en tung kloss: 672 sidor mutanter som samlar ihop Joss Whedon (manus) och John Cassadays (teckningar) 25 nummer av tidningen Astonishing X-Men. Det är en direkt uppföljare till Grant Morrison och Frank Quitelys version av mutanterna, och det är nog huvudskälet till att jag också läste Whedon/Cassadays version: M&Qs New X-Men är en av mina absoluta favoriter vad gäller superhjälteserier, trots att jag egentligen inte hade läst några X-Men-serier innan dess. Morrison lyckades med konststycket att presentera huvudfigurerna på ett begripligt sätt, utan att någonsin förlita sig på tidigare kunskaper för att kunna njuta av serien, och Quitely är helt enkelt den kanske allra bästa superhjältetecknaren just nu. M&Q gick efter New X-Men-sejouren vidare till att skriva All-Star Superman, en serie som jag skrivit om flera gånger här eftersom den är en av de allra bästa serierna som gjorts någonsin, alla kategorier.

Alltnog, hur klarar då W&C att följa i M&Qs fotspår?

Inte alls illa skulle jag säga. Det är en rejält berättad historia man får sig till livs, dvs inte så mycket tjafs med aldrig avklarade delintriger och annat utan istället rakt berättade äventyr, och den som gillar Whedons dialog (som är en stor del av charmen i hans Buffy) får rikliga doser av densamma. Och Cassaday är också en mycket skicklig tecknare, vilket han visat även i serier som Planetary. Här fortsätter han på M&Qs inslagna väg med widescreen-serier även visuellt, med rikliga mängder serierutor som täcker hela bredden av sidan. Så det är definitivt en serie som de som gillar någondera av Whedon/Cassaday/X-Men bör läsa.

Men den är inte perfekt, och på en del sätt når den inte alls upp till M&Qs höjder. Det största problemet är att Whedon är en X-Men-fan ut i fingerspetsarna. Det i sig gör förstås ingenting, men vad det får till följd är att en hel del av seriens värde bygger på att läsaren redan har en relation till serien. Typexempel är återkomst av en X-Men-karaktär som är menad att vara en känslomässig höjdpunkt, men scenen faller platt till marken för den som inte läst serien i åratal (för att inte säga decennier): Det inte finns någon som helst uppbyggnad av varför just den personens uppdykande skulle vara så omvälvande så det finns ingen anledning att jag skulle bry mig om det (eftersom jag som sagt inte läst de tidigare serierna med karaktären).

Liknande saker förekommer flitigt, och det är intressant att jämföra med Morrisons sätt att presentera sina karaktärer. I hans första nummer dyker två fiender till X-Men upp: Cassandra Nova (en slags psyk-tvilling till professor Xavier) och Sentinels (robotar programmerade för att utplåna alla mutanter). När jag läste serien hade jag ingen aning om huruvida de var nya påhitt av Morrison eller gamla, och det spelade ingen roll eftersom Morrison nogsamt såg till att presentera dem båda för mig som läsare. Och, vilket är viktigt, Morrison vet att det är skillnad på vad läsaren vet och vad X-Men själva vet: Nova var en helt nytt påhitt av Morrison, så hon presenteras givetvis så både för mig som serieläsare och för karaktärerna i serien, medan Sentinels som funnits med länge givetvis är en självklarhet för karaktärerna och därför inte presenteras internt i serien (karaktärerna utgår från att alla vet vad Sentinels är när de pratar om den) men serien är skriven så att jag som nytillkommen läsare ges en chans att förstå vad det är fråga om.

Kort sagt, Morrison skriver serien på ett sätt som visar att han är medveten om skillnaden mellan mig som läsare och en X-man, medan Whedon skriver som om det inte är någon egentlig skillnad mellan de två (bortsett från gener och diverse superkrafter).

Beroende på läsaren behöver förstås Whedons sätt att skriva inte vara någon nackdel, även om det råkar vara det för just mig, men det fanartade sättet att förhålla sig till serien leder också till att han ibland skriver lite slarvigt; han utgår från att läsarna kan fylla i eventuella luckor i historien. Och det är symptomatiskt att i den här samlingen finns en kort rekapitulation i början av boken av de gamla X-serier som man behöver ha koll på för att förstå innebörden i det som händer (dvs det är inte nödvändigt för att hänga med i historien, men nödvändigt för att man ska förstå varför det som händer är viktigt), medan M&Q-samlingen istället hade med Morrisons presentation av sina idéer för Marvel om hur han tänkte sig skriva en serie som skulle kunna locka alla de som sett X-Men-filmerna och tyckt om den, utan att ha läst serien tidigare.

Hm, det här blev mer än ”Jämför Whedon och Morrison”-kommentar än en recension. Så i den andan ska jag också säga att Whedon lyckas med en del saker bättre än Morrison; framförallt är Whedons avslutning bättre. Medan Morrisons var lite av sanden-utrinnande, med en klart bättre start än slut, är Whedons tvärtom. De första episoderna är lite hafsiga och saknar ibland fokus, men när han i slutet koncentrerar sig på framförallt Kitty Pryde blir det en riktigt bra slutkläm, som dessutom passar Cassaday vars stora styrka är anslående scenarios snarare än människor.

En underhållande lunta till bok för den som vill ha god förströelse alltså, med en del brister som jag inte tycker ska avskräcka någon från att läsa den om man kan uppskatta en traditionell superhjälteserie.

Direktlänk 2 kommentarer

Uppsamlingsheat

4 december, 2010 at 14:16 (Europeiska serier, Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem :-)

Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.

De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…

Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me. Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.

Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.

Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.

Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.

Härnäst: Vi får se :D

Direktlänk 2 kommentarer

Gårdagens imorgon: Rian Hughes

13 november, 2010 at 12:20 (Europeiska serier, Science fiction) (, , )

Jag har tidigare skrivit lite grann om Rian Hughes & Grant Morrisions Dan Dare-version i samband med att jag läste några av Frank Hampsons original. Nu har jag läst en hel bok med serier av Rian Hughes, Yesterday’s Tomorrows, och han är verkligen en trevlig bekantskap. Han har inte varit så värst produktiv vad gäller serier så Knockabout Comics bok lyckas samla det mesta han gjort; författarna varierar, men Hughes stilkänsla är konsistent rakt igenom.

För mycket av poängen med Hughes är hans teckningsstil som påminner en hel del om några av de mer kända franska klara linjen-tecknarna Serge Clerc och Yves Chaland: Det är spetsiga kanter och snitsiga linjer, och de flesta serierna utspelas i en sorts retro science fiction-värld som verkar designad på 50-talet. Ergo, bokens titel är väl vald.

Men Hughes serier är bättre än både Clerc och Chalands, för där de senare ofta var extremt eleganta höll manusen tyvärr rätt låg klass, med historier som trist nog också var pastischer på menlös 50tals-sf. Hughes har istället valt att samarbeta med riktigt bra författare, bland annat tidigare nämnda Grant Morrison men också exempelvis en adaptering av en Raymond Chandler-historia.

Bokens huvudnummer är utan tvekan just den 70-sidiga Dan Dare-historien. Det är en mycket typisk tidig Morrison-serie som till lika delar gör upp med brittisk plikttrogenhet (dvs Dan Dare själv) och Margaret Thatchers inflytande på England (ett favorithatobjekt hos Morrison; se t ex hans utmärkta St. Swithin’s Day från samma tid), och väl värd att läsa även om den är lite väl deprimerande. I bokform har färgläggningen piffats upp en smula, för en gångs skull utan protester från mig, och likaså har handtextningen ersatts av ett väl valt typsnitt vilket inte är så förvånande eftersom Hughes egentligen är mer känd som typsnittsdesigner än serietecknare.

Men för min del, som redan läst Dare, var Chandler-serien den mest intressanta. Den är gjord 10 år senare än någon av de andra serierna och visar hur Hughes har utvecklats under tiden. Teckningarna är aningen mer realistiska, vilket passar till handlingen, medan färgläggningen snarare drar åt det abstrakta hållet. Det är verkligen synd att inte Hughes gör mer serier; han har en stil som jag verkligen uppskattar, och han behärskar den till fullo. De övriga serierna är bra men huvudsakligen skickligt genomförda bagateller (och det inkluderar Morrisons andra bidrag här, Really & Truly).

Hughes är ingen av de riktigt stora serietecknarna; därtill är hans produktion alltför snäv och för liten till omfånget. Men han är en av de där serieskaparna som om jag skulle få syn på någonting nytt av honom/henne så skulle jag tveklöst köpa det. Därför är Yesterday’s Tomorrows en alldeles utmärkt bok: Den presenterar en inte så välkänd men intressant och mycket driven tecknare på bästa sätt.

Direktlänk 3 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare