All världens problem: Groo – The Hogs of Horder

24 juli, 2010 at 00:29 (Serier) (, , )

Dags för det mer eller mindre årliga Groo-albumet igen, den här gången kallat The Hogs of Horder.

Som vanligt är det en miniserie som samlats ihop eftersom Groo sedan länge upphört att ges ut som månadstidning. Och likaså som vanligt briljerar Aragonés med sina teckningar utan att briljera, så att säga; han fortsätter i sin personliga, naturliga stil med runda streck, ett myller av bakgrundsdetaljer, och en tecknarglädje som få andra. Det finns nog ingen lika tydlig tecknare som Aragonés, som ibland känns som urtypen för en serietecknare. Därmed inte sagt att jag tycker att han är den bästa tecknaren någonsin, men han är svår att förbise om man ska peka ut ett exempel på någon är serietecknare snarare än illustratör/målare/designer :-)

Och tyvärr som vanligt igen fortsätter Evanier att med sina manus försöka tackla allsköns aktuella problem. Det han gjort ganska länge nu i de här miniserierna, och det är nu definitivt ett problem: Eftersom det inte längre finns möjlighet att göra enstaka nummer av Groo som bara innehåller Grooerier, dvs fånigheter där Groo kan glänsa i att göra det han kan bäst, så blir det lite för allvarligt i längden.

Som sagt är det inget nytt med Hogs of Horder att det här problemet finns, men det är värre än vanligt. För den här gången avhandlas: Globaliseringsproblemen när billig arbetskraft utnyttjas lokalt och samtidigt leder till arbetslöshet annorstädes; USAs invasion av Irak; bilbranschens kris i USA; miljöproblemen med olja; den senaste finanskrisen; företagsledares absurda löner. Och jag har säkert glömt några…

Evaniers sedvanliga brist på subtilitet känns också mer irriterande eftersom det blir så extremt övertydligt när så mycket olika händelser tas upp. Kina = Khitan, Irak = Mesopia, Hummer-bilar = hästkärror som kräver fler hästar än nödvändigt, buffu & suppu = sunniter & shiiter. Ibland är det mer en katalog över globala problem än en serie, och det är inte det roligaste att läsa. Personligen tycker jag det fungerar bättre när Evanier tacklar mer personliga problem, som Groos analfabetism, än politiska; hur sympatisk man än må tycka att Evaniers åsikter är så blir det rätt usla serier när han skriver dem.

Men ändå läser jag serien, för Aragonés teckningar är värda det. Humörhöjningen blir lite mindre än vanligt på grund av det svaga manuset, men när Evanier då och då lämnar moralkakorna och istället släpper fram Groo själv i all sin glans blir det genast mycket bättre, som i en scen på några sidor där en armé desperat försöker undvika att hamna på samma skepp som Groo. Mer sånt, tack!

Direktlänk 4 kommentarer

Teckningar > manus

14 februari, 2009 at 00:22 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Idag blir det två böcker som trots att de kommer från helt olika håll ändå har en hel del likheter med varandra: Sardine in Outer Space 6 och Groo: Hell on Earth.

För de som inte läst de tidigare Sardine-böckerna så är det en fransk barnserie; bok 1-4 är tecknad av Joann Sfar och skriven av Emmanuel Guibert, men i bok 5-6 är det Guibert som gör rubbet. Det är fullt ös, med rymdpirater (Sardine är själv en sådan), superskurkar, och en hel drös med bisarra varelser. Historierna är korta, runt 10 sidor, och det är inte så mycket logik i det som händer utan det är mer som om ett litet barn själv berättade: ”Och sen satte sig Sardine på karusellhästen, och sen flög den iväg till kometen, och sen fångade Sardine Superduperman som var elak, och sen…”. Med andra ord, fantasifullt så det räcker men kanske inte så väldigt eftertänksamt alla gånger; det funkar bättre om jag bara läser en enstaka episod i taget för om jag läser flera på raken blir det alldeles för jobbigt med en volym som alltid är ställd på 11.

Teckningarna är däremot väldigt charmiga, och även om jag själv föredrog Sfars teckningar så är även Guiberts mycket bra.

Sen har vi då Groo: HoE, och för den som läst serien tidigare vet ni precis vad som gäller: Groo är som vanligt den nötigaste nöten, och han lyckas som alltid göra en komplicerad situation än mer komplicerad i sin ständiga jakt på ostdipp och krig. Sen har vi de vanliga bifigurerna, med Rufferto och The Sage (kommer inte ihåg vad han kallades på svenska…) i spetsen. Den här gången handlar det om miljöförstöring, och det är bitvis rejält moraliserande som det ibland är i Groo. Själv tycker jag absolut bäst om Groo när den bara är fånig eftersom Groo själv gör sig bäst i de episoderna, och Mark Evanier (manusförfattaren, medan Sergio Aragonés står för teckningarna) är inte precis subtil när han ger sig på mer allvarliga ämnen.

Så återigen är det teckningarna som är behållningen, och det är någonting ytterst sympatiskt med Aragonés bilder. De är på något sätt extremt serieartade; det finns ingen möjlighet att missta det här för någonting annat än serier, om det nu låter begripligt. Sen gillar jag också som jag nämnt tidigare artister med en egen stil, och Aragonés känner man alltid igen, omedelbart.

Men jag måste erkänna att det räcker med ett Groo-album med rätt långa mellanrum för jag tror inte jag någonsin blivit överraskad av dem, och det blir lite trist i längden.

Så, två serier som båda har mycket bra teckningarna, svagare manus, och dessutom i de här böckerna tar en klar ställning för naturen och mot nedskräpning (den enda allvarligare episoden i Sardine 6 handlar om just det, men det är förstås gjort på ett mycket lättsamt sätt). Och dessutom två böcker som jag inte kan rekommendera till alla och envar, men det finns absolut läsare som kommer gilla dem.

Härnäst: Zombies (försenat, men jag skyller 1. på posten, 2. på att albumet är så pass tjockt, och 3. på zombierna själva eftersom de är av den långsamma, klassiska typen).

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare