Hitman lever

9 maj, 2009 at 13:32 (Superhjältar) (, )

Som utlovat tidigare: En recension av mini-serien JLA/Hitman från 2007 som jag missade när den kom ut, men som jag nu fått tag på.

Jag har redan skrivit om hur mycket jag tycker om Hitman, så man kan lugnt säga att jag hade höga förhoppningar när jag började läsa, med både Ennis och McCrea tillbaka. Och som alltid i sådana fall blir det lätt en liten missräkning: Att motsvara förväntningarna blir nästan omöjligt.

Samma sak här, och när jag läst första delen av två om hur Tommy blir tillfångatagen av Läderlappen eftersom Lagens Väktare behöver kontrollera hans blod (fråga inte varför, förklaringen är helt irrelevant…) kändes det sisådär. Underhållande, givetvis, eftersom Ennis alltid lyckas med den delen, men eftersom den stora behållningen av Hitman var relationerna mellan Tommy, Nat, Cheng och de övriga snarare än äventyren så är det inte förvånande att en relativt allvarlig serie med Läderlappen, Stålmannen, Mirakelkvinnan med flera inte fungerar lika bra.

Men allteftersom jag läste den andra delen så gick det upp för mig att det här inte var en Hitman-historia. Istället var det på samma sätt som när Stålmannen och Tommy möttes förra gången i Hitman #34 en berättelse om Stålmannen, där Tommys roll den här gången är att få honom att fundera djupare på vad en hjälte egentligen är. Jag blev lika förvånad nu: Ennis gillar verkligen inte superhjältar och skriver därför aldrig rena superhjälte-serier förutom när han driver med dem, men det är uppenbart (och han har i intervjuer medgett det) att han är svag för Stålmannen. Och när han skriver om honom gör han det bra; det är inte en lika stark historia som i Hitman-tidningen, men tillsammans ger de ett helgjutet porträtt av Stålmannen som sällan setts förut.

Sedan är serien också en lovsång till Tommy från Ennis; det är nog inte bara jag som tycker att Hitman är det bästa Ennis skrivit…

Så, lite överraskande visade det sig att vad jag fått hem inte var vad jag först trodde, men det gjorde verkligen ingenting eftersom jag också är en smula svag för gamle Kal-El :-) Ennis är mycket bra på att få fram både det storslagna och mytiska hos Stålmannen och att samtidigt visa hans mänsklig sidor, oavsett hur utomjordisk hans bakgrund är.

PS. Svensk blogg ⇒ svenska namn på figurerna, så Batman, Superman med flera göre sig icke besvär ;-) DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Uppföljning (kort)

12 mars, 2009 at 23:44 (Europeiska serier, Superhjältar) (, , )

En dag till i Amsterdam, och sen ska jag hem igen. Så ingen recension idag men en mini-uppföljning till gårdagens post om Hitman:

Min holländske vän Alfred frågade idag om jag hade läst mini-serien med Hitman & Justice League of America, med tanke på att den knyter an till Stålmannen-episoden jag skrev om, och jag var tvungen att erkänna min okunnighet i frågan. Så det visade sig att Ennis & McCrea nyligen gjorde den här serien i två delar, någonting jag komplett missat. Och ännu trevligare, Alfreds butik hade båda numren inne. Tyvärr hinner jag inte träffa honom och få dem den här gången så det får bli nästa besök här istället; räkna med en recension!

Jag har däremot hunnit med ett litet besök på seriebutiken Lambiek igen, och jag kunde inte motstå den Swarte-litografin de hade inne; 125€ men det får det vara värt. Tyvärr var det här den enda Swarte-liton de hade inne den här gången så det fanns inga fler att fotografera för eventuellt övriga intresserade, men de sa att de relativt ofta fick in dylika, så vid nästa besök kan jag förhoppningsvis agera agent :-)

Europa: Tillsammans hittar vi lösningar (usel kamera, sorry)

Europa: Tillsammans hittar vi lösningar (usel kamera, sorry)

Direktlänk 4 kommentarer

Ett personligt ”Äntligen!”

11 mars, 2009 at 18:31 (Superhjältar) (, )

Jag är för närvarande återigen strandsatt i Amsterdam, det vill säga här på jobb, så det är lite dåligt bevänt med serieläsandet den här veckan. Men igår råkade jag ändå hitta en serie som gjorde mig själaglad: När jag gick förbi en seriebutik som en god vän till mig jobbar i här i Amsterdam så visade det sig att de hade Hitman #34, det enda numret som jag saknade :-)

Jag har nämnt Hitman här tidigare; det är en serie som Garth Ennis skrev parallellt med Preacher, men till skillnad från Preacher så utspelar sig den i DCs ”normala” universum så Stålmannen, Batman med flera kan dyka upp i serien. Tyvärr har aldrig de senare numren av Hitman blivit samlade i bokform så den enda chansen att läsa dem är att lyckas hitta tidningarna (eller ladda ner dem från nätet, vilket är vad jag gjort för att kunna läsa #34 tidigare). Det är lite trist eftersom jag värderar den här serien högre än Preacher: Hitman är definitivt mer ojämn, där vissa episoder är superba medan andra är lite mer sisådär, men miljön och karaktärerna passar Ennis som handen i handsken. Det absolut viktigaste i hela serien är vänskapen mellan Tommy Monaghan och Nat ”The Hatt” Walls, och buddy-förhållanden är någonting som Ennis alltid skildrat riktigt bra. Dessutom är miljön betydligt mer sjaskig än i Preacher; Tommy är en yrkesmördare men med ett samvete, och han har alltid problem med pengar och sitt sociala liv. Det finns inte heller något stort drama som ska redas ut i serien, à la ”Leta reda på Gud och sätt dit honom”-diton i Preacher; istället skildrar Ennis Tommys personliga drama, hans liv och vad det slutligen oundvikligen leder till. Det är inte någonting som spelar roll för resten av världen, men för Tommy och hans nära finns det ingenting viktigare.

Det kanske låter torrt, men det är det ju givetvis inte när Ennis är i farten. Istället far handlingen än hit, än dit, i en faslig fart; två nummer om hur Gothams akvarium drabbas av en zombie-farsot vilket tvingar Tommy + vänner att slakta zombie-pingviner, söta zombie-sälar och givetvis en zombie-vithaj, följs av en historia om Tommys familjebakgrund med prostitution, våld och död. En klassisk Ennis-blandning alltså, men här samsas allting i en enda fortlöpande historia på ett fascinerande sätt. Allteftersom tar de dramatiska dragen över, även om humorn alltid finns med på ett litet hörn.

Teckningarna av John McCrea är också passande; han har en stil som inte är ett dugg elegant men för att skildra pub-besök (mycket frekventa) och annat liknande så är den perfekt.

Men för att återgå till #34 som jag alltså äntligen hittat: Det här är det enda knepiga numret att hitta; alla andra kan man köpa billigt och enkelt. Orsaken är att det är en cross-over med Stålmannen som gäst, och efter det här numret så upphör Ennis med alla referenser till de vanliga DC-figurerna. Och det är inte vilken cross-over som helst: Personligen anser jag att det är en av de bästa Stålmannen -historierna jag läst, och den fick också en Eisner Award för bästa tidnings-nummer 1999.

Ennis är ingen superhjälte-fan, men däremot älskar han USA, och det är i den aspekten Stålmannen skildras här. Det är inte superkrafterna som historien handlar om, utan istället är det hur Tommy ser Stålmannen som en symbol för allt det som är bra med USA: Möjligheten att starta ett nytt liv, utan all gammal historia som ställer till problem. Det här är något som Ennis återkommit till i andra serier också, ofta med en referens till kriget i Nordirland (Ennis är irländare) och hur meningslöst han anser det kriget vara.

Så, en seriös Stålmannen i en historia om en yrkesmördares beundran av den förstnämnda. Mycket läsvärd, och jag är väldigt glad att jag nu också kan läsa den på papper istället för på en datorskärm.

Och jag är också väldigt glad att höra att DC har sagt att de ska trycka om de första samlingarna med Hitman med start i sommar, och om de säljer bra så ska de också samla ihop resten av historien. :-D

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare