Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

13 september, 2011 at 22:05 (Dagspresserier, Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , )

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Genre-mix: Crime & Superheroes

29 november, 2009 at 23:38 (Superhjältar) (, , , , )

Det bidde inte Ennis efter den hyperromantiska manhwan jag skrev om senast, men väl någonting hårdkokt: Bendis & Oemings Powers: The Definitive Hardcover Collection 3 och Brubaker & Phillips Incognito.

Att blanda superhjältar och kriminalthriller har blivit en relativt vanlig företeelse de senaste åren och mycket av äran för det tillkommer just författarna Bendis och Brubaker, med titlar som Alias (Bendis) och Sleeper (Brubaker). Båda har en förkärlek för dialogdrivna serier där superhjältedåd lyser med sin frånvaro, och framförallt Brubaker håller sig ofta mycket nära den rena kriminalthrillern.

Så ock här: För att börja med Powers-boken så är det alltså den tredje samlingen av serien, och det mesta är sig likt från tidigare. Bit för bit avslöjas bakgrunden till den värld Bendis & Oeming målar upp, där superhjältar är en naturlig del av vardagen. Teckningarna känns också igen, med sina skarpa linjer och tidvis röriga layout. Med andra ord kan man läsa min tidigare recension av bok 2; det enda jag egentligen vill tillägga är att det är mer av superhjältesidan här i och med att Christian Walkers bakgrund är huvudtemat för episoden Forever som upptar ungefär halva boken. Det är lite synd för den charm som Powers ändå har kommer definitivt från kriminalsidan snarare än superhjältesidan. Ett tveksamt plus för ap-episoden: Det är roligt att se en så tydlig homage till Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr, men 30 sidor med apor som slåss (”Yaarrggff!!”) eller har sex (”Gruunk! Gruunk!”) var kanske lite väl mycket…

Till Incognito istället, som håller en betydligt högra kvalité, och eftersom det är en avslutad bok inte heller kräver att man läser några andra böcker innan. Här får radarparet Ed Brubaker & Sean Phillips till en klassisk undercover-historia men med en tvist: Huvudpersonen ifråga är en kriminell superhjälte (Zack Overkill) som efter att ha agerat huvudvittne mot sin före detta boss nu är med i ett skyddat vittnesprogram. Hans superkrafter är bortraderade med hjälp av medicin som han tvingas ta, och han har ett utomordentligt tråkigt kontorsjobb i en håla någonstans i USA.

Incognito överraskar inte med sitt manus; att Zack kommer att få tillbaka sina krafter under seriens gång är självklart från första stund, liksom hans inte längre helhjärtade engagemang för ohämmat dödande. Men om man är krass kan man nog säga att det gäller kriminalgenren i allmänhet: För att vara en genre där handlingen är en så extremt viktig del är det förvånande hur sällan någonting överraskar.

Men Brubakers sätt att presentera Zack är mycket intressant, med Zacks förtvivlan över hur trist hans liv är utan den gamla spänningen. Han har smakat på ett liv där allting är målat med grällare färg, och nu har han förlorat det. De övriga karaktärerna i serien är tunna som det papper de är tryckta på men det saknar betydelse eftersom det här är en enmansshow där den enda person vars tankar vi får följa är Zack.

Serien förlorar lite i styrka när hans gamla kumpaner dyker upp, och Brubakers flört med gamla pulphistorier fungerar bara sisådär. Problemet är att Brubaker är en mycket bättre kriminalförfattare än superhjälte- / pulp-dito, och den realistiska tonen försvagas när kloner, galna vetenskapsmän och utomjordiska krafter dyker upp i förgrunden. Det är när serien är skitig och vardaglig som den fungerar bäst, och jag skulle helst se att den hade hållit sig kvar där lite längre.

Men det är ingenting som stoppar mig från att rekommendera serien. I det stora hela är det riktigt underhållande, och Sean Phillips lågmälda och jordnära teckningar matchar handling perfekt. Med andra ord, färgglada kostymer saknas helt ;-)

Summa summarum en mycket bra serie, och en mer för fansen. Och sen finns det som sagt mycket annat i samma genre, från Bendis & Brubakers andra serier till sådant som Alan Moores Top 10, för den som vill ha ännu mera betoning på superhjältedelen av den här mixen.

Direktlänk 6 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare