Så sant som det är sagt: Lost Cat

3 september, 2013 at 22:16 (Europeiska serier) (, )

Lost Cat cover

Det är dags för en alldeles sprillans ny bok av norska superstjärnan Jason: Lost Cat, precis som vanligt utgiven på engelska av Fantagraphics i ett mycket trevligt inbundet format. Förutom det ska jag väl också påpeka att det vare sig handlar om svartvitt eller färg den här gången utan istället om gamla hederliga lingonfärgläggningen, dvs svartvitt+en svagt röd nyans.

Precis som vanligt är serien en uppvisning i deadpan-humor; ingen kan som Jason skildra de mest besynnerliga situationer med karaktärer som inte rör en min. Allvarligt eller komiskt så ser det nästan alltid likadant ut och det fungerar väldigt bra, och att det oftast är väldigt lite dialog förstärker bara teckningarnas styrka. Det är fascinerande hur Jason kan teckna långa scener där nästan ingenting händer och med minimala skillnader frammana markant olika känslor; stort allvar/djup tragik/melankoli/humor/alltings meningslöshet. Så visst har Lost Cat de vanliga Jason-inslagen som gör den väldigt läsvärd.

Men det var det enkla för i övrigt är jag ärligt talat ganska perplex.

Handlingen är nämligen inte alls sig lik. På ytan är det typiskt Jason: En hårdkokt deckare, en försvunnen katt, utomjordingar. Men för en gångs skull har jag väldigt svårt att förklara vad som verkligen händer. Att historien är komplicerad är ingenting nytt men att det som här är extremt dubbeltydigt (och ibland otydligt) vad det hela gick ut på även efter avslutad läsning är någonting nytt; Jasons intriger brukar lösa upp sig i slutet, åtminstone om jag funderar litegrann. Den här gången är det däremot tji för mig, även efter myckna funderingar och bakåtbläddring.

Lost Cat - Bogart

Så visst är det en ovanligt knepig bok den här gången, men inte alls en dålig. Min känsla är inte frustration utan mera spänning på att snart läsa om den igen och se om bilden klarnar; med tanke på att jag var rätt sjuk när jag läste den första gången kanske oklarheten har mer att göra med min feber än Jason, men jag tror ärligt talat inte det.

Och om det känns lika obegripligt efter ytterligare en eller några genomläsningar kommer jag inte känna mig besviken heller; det är lite av Lynch över Lost Cat och allting behöver faktiskt inte förklaras för att upplevelsen ska bli stor :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Athos in America

3 mars, 2012 at 16:03 (Europeiska serier) (, )

Det är dags för en ny bok av den norska superstjärnan Jason igen, och som vanligt är det Fantagraphics som står för den amerikanska utgåvan. Det är lite sorgligt att den svenska utgivningen av Jason helt upphört; Optimal kämpade på bra i början, men till slut gick det tydligen inte längre. Engelska går såklart bra, men det känns lite underligt att läsa norska författare på engelska, egentligen…

The Smiling Horse

Hur som, Athos in America: Liksom Low Moon är det här en samling av kortare berättelser; sex stycken närmare bestämt. Och det är bra berättelser; utan tvekan en av de bästa Jason-böckerna på länge. Som vanligt behärskar han den extremt lakoniska, nästan stumma, stilen som han gjort till sitt signum, men den här gången blandas det med episoder där det faktiskt pratas en hel del. Och det ser lika bra ut som det alltid gör, med Huberts färgläggning som grädde på moset. Ju mer jag ser av deras samarbete, desto bättre tycker jag om det. De små variationerna i färgskalan som indikerar olika stämningslägen eller epoker matchar Jasons lika små och subtila antydningar om vad människorna känner i hans teckningar.

Jag har skrivit om Jason rätt många gånger nu så de som redan vet med sig att de gillar honom kommer nog läsa den här boken oavsett vad jag säger, och tvärtom. Men om det fortfarande finns de som tvekar och inte har provat på någon av hans böcker rekommenderar jag verkligen den här. Det finns prov på hans allvarliga sida, som den inledande The Smiling Horse med en ton av grekiskt ödesdrama när huvudpersonen inväntar den oundvikliga hämnden; The Brain That Wouldn’t Virginia Woolf med den typiskt bisarra grundförutsättningen (en galen vetenskapsman försöker hitta en ny kropp till sin flickväns huvud som tjatar på honom om att han måste skynda på) som presenterar på ett alldeles förtjusande vardagligt sätt; So Long, Mary Ann, ett kriminaldrama i noir-ton; Tom Waits on the Moon med en handfull oberoende trådar som knyts ihop mot slutet.

Från titelnovellen

Kort sagt, en förbålt bra bok av Jason som fortsätter bevisa att han är lika bra som han sägs vara :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

12 juli, 2011 at 12:35 (Serier) (, )

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.

Direktlänk 4 kommentarer

Varulvar i Montpellier

2 juli, 2010 at 14:57 (Europeiska serier) (, )

Det är bara någon vecka sedan jag skrev om Jason sist, och då var jag lite besviken över hans några år gamla The Left Bank Gang. Men idag är jag mer nöjd, efter att ha läst hans nyaste bok Werevolves of Montpellier!

Varulv...

Det är en mycket typisk Jason-historia om en små-deppad inbrottstjuv vid namn Sven vars MO består i att klä ut sig till varulv för att förhoppningsvis skrämma den som råkar upptäcka honom och därmed få några extra sekunder till godo för att fly. På dagarna umgås han med sina vänner (varav han är obesvarat kär i en), på nätterna skuttar han runt på Montpelliers tak. Och givetvis, eftersom det är Jason, spelar det ingen roll om det är en odramatisk kväll framför tv:n eller ett pistoldrama ovanför marken: Allting behandlas lika metodiskt och lugnt. Om Hergé med sin ligne claire ville att varje linje och objekt skulle få samma tyngd och relevans gör Jason någonting motsvarande med sin scenuppbyggnad och sitt manus; ingenting är viktigare än någonting annat.

...inte varulv

Ibland kan jag irritera mig på hur alla personer ser så likadana ut i Jasons serier, och hur de så gott som aldrig visar känslor medelst ansiktsuttryck. Men så läser jag en serie som den här, och så kommer jag ihåg igen att det är en del av Jasons sätt att berätta. Istället för att ge enkla och omedelbara besked om vad karaktärerna tänker och känner så måste man som läsare plocka upp ledtrådar på andra sätt. I den här boken finns flera exempel på det; som ofta med Jason var jag ibland tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att se om jag kom ihåg en scen rätt, och vem som var med i den (för Jasons personer liknar också varandra, vilket gör att man måste koncentrera sig ordentligt om man ska hänga med i svängarna), men pusselläggandet får sin belöning när jag långsamt förstår vad Sven och de andra egentligen har för känslor och tankar. Och i Werevolves of Montpellier fungerade tajmingen perfekt: När jag väl hade fått mina misstankar så bekräftades de mer eller mindre omedelbart av vad som sedan hände.

Och att Jasons figurer har så små skillnader sinsemellan har ytterligare en fördel i den här serien. Jasons har alltid drag av absurd teater, men den här gången blir det mer så än vanligt när skillnaden mellan hur en varulv ser ut och en vanlig ”människa” är såpass minimal som här. Det är utan tvivel första gången jag sett någonting varulvsrelaterat där jag bara har de andra karaktärernas reaktion att utgå ifrån för att förstå att det är en varulv jag ser. Det påminner mig en smula om den klassiska Barks-serien där Oppfinnar-Jocke har gjort en maskin som får djur att tänka, och ankorna blir oerhört fascinerade av att en kanin eller varg kan prata som de…

Sen finns det förstås andra orsaker till att jag gillade serien, bland annat den att jag alltid har varit fascinerad av varulvar. Tyvärr finns det få bra serier/böcker/filmer om dem, men det gör bara att jag bli än gladare när jag läser någonting lyckat med våra håriga vänner :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Ikappläsning: The Left Bank Gang

24 juni, 2010 at 03:30 (Europeiska serier) (, )

Jag misstänker att det är en humörfråga och att om jag läst boken en annan dag hade jag kanske tyckt någonting helt annorlunda, men när jag igår för första gången läste Jasons serie The Left Bank Gang (originaltitel Hemingway) så blev jag besviken. Jason har gjort en del fantastiska serier och jag hade hört bra omdömen om den här boken som utspelar sig i Paris på 20-talet, med diverse kända konstnärer i huvudrollen. Hemingway, Fitzgerald, Pound, Sartre, Stein med flera dyker alla upp, tecknade i Jasons typiska stil och med hans lika typiska Buster Keaton-humor.

Alla författarna är i Jasons bok serieskapare; de beklagar sig över mediets dåliga rykte, konstaterar att Dostojevskijs serier har personer som är svåra att hålla isär, och så vidare, och det är fyndigt gjort. Efter ett tag avviker boken ännu mer från det historiska när några av dem planerar ett bankrån för att få ordning på sin dåliga ekonomi, och det blir en komplicerad berättelse med många döda, allt berättat lika snitsigt som Jason brukar.

F Scott Fitzgerald på nattligt besök hos Hemingway

Men den här gången fungerade inte formeln riktigt för min del. Hela idén med klassiska författare som serieskapare kändes påklistrad, och bortsett från några enklare poänger tillför det inte mycket till historien utan blir snarare en distraktion när kriminalintrigen börjar. Och kriminalintrigen blir inte så bra som den skulle kunnat eftersom alltför mycket tid spenderas på konstnärs-kameos. Med andra ord smälter de två delar inte samman som de borde utan skaver hela tiden mot varandra.

En Jason-bok är sällan dålig och även de sämsta är värda att läsas, och det gäller definitivt för The Left Bank Gang så jag är ändå glad att Fantagraphics tryckte om den eftersom jag missade den första gången. Dessutom kan det som sagt vara fråga om läshumöret; jag brukar tycka bättre om hans serier och faktum är att när jag nu skriver om The Left Bank Gang får jag snudd på lust att läsa om den igen för att se om jag bara misstagit mig :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Diverse gör Hulken: Strange Tales

4 april, 2010 at 18:00 (Superhjältar) (, , , )

Arbetsresor följt av påsk -> inga recensioner på ett tag, men nu är jag hemma igen och har hunnit läsa en del. Först ut blir Marvels mini-serie Strange Tales från i fjol som nu finns i samlad form.

För den som inte vet vad det var för en mini-serie så handlade det om att släppa lös indie-artister på Marvels vanliga figurer. Alltså kan man läsa serier som Stan Sakais version av Hulken i samurajernas Japan, James Kochalkas version av Hulken som en något naiv flanör, Peter Bagges version av Hulken som en kvinnotjusare (eller snarare hur kvinnor tjusas av honom för hans animaliska charm), och faktiskt en hel del icke-Hulken också :-)

Med andra ord någonting som påminner mycket om DCs moderna Bizarro-böcker där DCs hjältar istället skämtades med. Ingenting allvarligt, allt är bara på skämt.

Men tyvärr är det inte så roligt, och så gott som alla serierna är bagateller som glöms bort så fort jag läst dem. Visst är det småskoj att se Matt Kindts använda sin teknik från Super Spy i sin serie om Svarta Änkan, eller för den delen Becky Clooan ta sig an Namor, men det blir aldrig något riktigt lyft. Återigen, precis som med DCs böcker saknas det där lilla extra som överraskar; det finns ytterst få serier här som avviker från det jag förväntar mig när jag börjar läsa.

Några få undantag finns där jag kommer ihåg serierna utan att titta i boken. Jasons lilla Spindelmannen-serie känns som om den skulle kunnat varit med i hans böcker där han skildrar masskulturella figurer som Darth Vader. Peter Bagges två långa bidrag (som tecknades för flera år sedan, men bara Spindelmannen-serien publicerades då medan hans Hulk placerades i arkivet) är kanske inte så värst roliga men ändå värda att läsa, om inte annat så för teckningarnas skull, även om det hade blivit bättre serier om Bagge fått ta ut svängarna betydligt mer à la tidiga Hate. Och Kochalka, som är en tecknare som vanligtvis lämnar mig iskall, lyckas faktiskt med en sorts Buster Keaton-humor få mig att le med Hulk vs The Rain.

Men det är alldeles för få sidor för att göra boken köpvärd, och det är typiskt att de serier som jag ändå fastnade för egentligen inte hör hemma i antologin: Jasons bidrag hade kunnat vara kopierat från hans vanliga album, som sagt (men OK, serien är gjord för Strange Tales så den måste nog räknas trots allt); Bagges serier var som sagt gjorda som one-shots i början av 2000-talet; Kochalkas serie publicerades ursprungligen i en underground-bok som drev med Marvels serier.

Ett sant Marvel-fan har nog roligare än jag hade; jag misstänker att en del av anspelningarna går mig förbi. Dessutom känns det lite dyrt med $30 för < 200 sidor, så även om man vill ha boken skulle jag rekommendera att man väntar till i augusti då soft cover-versionen dyker upp.

Härnäst: Kommer slutet på Urasawas Pluto motsvara mina förväntningar? Jag har precis kommit hem med nummer 8 så jag har ingen aning, men lita på att jag kommer läsa den ikväll!

Direktlänk 1 kommentar

Ett mästerverk i det mindre formatet: Emily Says Hello

13 juli, 2009 at 02:12 (Serier) (, , , )

Idag: Nordens klarast lysande superstjärna i seriebranschen, Jason, med sitt nya album Low Moon, utgivet av Fantagraphics. Den klockar in på drygt 200 sidor och är därmed bland hans tjockare böcker, men som alltid med Jason går det snabbt att läsa: Börja läsa i sängen innan det är sovdags, och vips är boken slut.

Men därmed inte sagt att det är en bagatell. Jason kan som bekant vända från allvar till underhållande trivialiteter på en femöring, och båda sidorna av honom finns med i den här boken som samlar ihop en handfull historier.

Titelhistorien har tidigare publicerats i New York Times, och är kanske inte någon av Jasons allra bästa. Den är lite för lång för innehållet, med en vilda västernstad i en slags obestämbar tid där mobiltelefoner samsas med gammeldags uppgörelser som använder sig av schackspel istället för revolvrar. Jasons uttryckslösa ansikten funkar fint i den här homagen/parodin på High Noon, men det är som sagt lite väl utdraget.

Men om Low Moon är lättviktig är däremot den inledande Emily Says Hello desto tyngre; det var länge sedan jag läste en lika fascinerande historia. Vänta lite… som var Jasons genombrottsbok är mycket bra, men egentligen tycker jag inte Jason nått samma höjder sedan dess. Han har blivit proffsigare, men berättelserna har saknat det där lilla extra som Vänta lite… hade innan Emily Says Hello. Det är en perfekt liten historia om två människor med starka känslor, blandat med ömsesidigt utnyttjande av varandra. Under ytan rasar stormar, på ytan märks knappt någonting. Utan tvekan årets, och kanske de senaste årens, bästa korta historia, och värd priset bara den. Enda problemet var väl att resten av boken blir lite av ett antiklimax efter den starten, oavsett hur bra de övriga styckena är. Och en del av dem är bra, inte tu tal om annat, men det är Emily som fastnade för mig.

Tecknarmässigt är det inte några större skillnader mot hur Jason har sett ut ett tag nu, men jag tycker att han här är snäppet vassare; han har nu fulländat sin stil, både i färg (som här) och i svart-vitt, där kanske Emily återigen var bäst genomförd med sina passande nattsvarta bakgrunder. Så nu vore det roligt att se honom experimentera lite mer med stilen snart, för att han inte ska stagnera.

För Jason-diggare är Low Moon ett självklart köp, och Emily Says Hello gör att den förtjänar att köpas av alla.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare