Min fars dagbog
Jiro Taniguchi är ibland en alldeles fantastisk serieskapare med få, om några övermän. The Walking Man är ett mästerverk jag nämnt flera gånger här på bloggen, och serier som A Zoo in Winter och A Distant Neighborhood förstärker bara bilden.
Så egentligen borde jag inte bli förvånad när jag läser hans Min fars dagbog (dansk utgåva; serien finns varken på svenska eller engelska) och flera gånger måste ta en paus i läsningen för att reflektera över hur bra boken är. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur någon med så små medel lyckas förmedla så mycket.
Här är det liksom A Zoo in Winter fråga om en serie som visserligen är skönlitterär men med stora doser från Taniguchis eget liv. Huvudpersonen Yoichi får en dag meddelandet att hans far har dött och det gör att han inte längre kan undvika att resa tillbaka till sin barndoms stad Tottori (där också Taniguchi växte upp) för första gången på många år. Ändå sedan hans föräldrar skilde sig då han var en mycket ung pojke har han känt sig avskärmad från familjen och framförallt från sin far; hans saknad efter sin mor som övergav honom satte sig djupt.
Väl där sitter han tillsammans med släkt och vänner till fadern och hör deras berättelser om sin fars liv, både vad som hände efter att Yoichi som ung man lämnat staden och vad som hände när han var för liten för att egentligen förstå vad som pågick. Det är en smått sorglig och melankolisk berättelse; Yoichi inser själv att han egentligen aldrig förstått sig på sin fars känslor och nu är det försent för dem att lära känna varandra bättre.
Men även om Yoichis sorg över att han aldrig tog chansen att lära känna sin far och det är lika tydligt från berättelserna han hör att fadern alltid hoppades att Yoichi skulle återuppta kontakten är det inte en så deprimerande historia som det kanske låter som. Trots Yoichis flykt från familjen har fadern haft ett rikt liv; allt kanske inte var perfekt men det kan man inte heller kräva.
Taniguchis teckningar är precis lika finstämda som historien och ibland är de så perfekta att jag nästan inte kan titta på dem; kompositionen, strecken, figurteckningen är alltigenom rätt. Men lustigt nog svajar han också till lite ibland när det gäller anatomin (proportionen huvud/kropp, med mera); det är bara någon enstaka ruta här och där men när det så ofta ser så fantastiskt bra ut märks det när även små detaljer fallerar 
Försök för allt i världen få tag på Min fars dagbog för det här är ungefär så bra serier kan bli. Om det inte går så finns The Walking Man (som jag har för mig är ännu bättre, men det var ett tag sen jag läste den) att låna på biblioteket här i Stockholm; 3 exemplar ska Serieteket ha, minsann!
A Zoo in Winter
Varje gång förlaget Fanfare/Ponent Mon kommer ut med en ny bok är det en glad överraskning. Inte bara för att det oftast är utmärkta böcker utan också för att det är ett förlag som är absolut odugligt på att göra reklam för sina böcker, eller för den delen att överhuvudtaget meddela någon att de kommit ut. För egen del brukar det bli att jag någon gång med långa mellanrum tittar in på deras webbsajt för att se vad de håller på med, och sen om det finns något nyutkommet / något planerat så beställer / förbeställer jag den. Att hoppas på att böckerna ska dyka upp i en bokhandel nära dig är att ha större förtröstan än jag vågar ha…
Men nu, till den senaste surpris-boken: A Zoo in Winter, en envolyms historia både skriven och tecknad av Jiro Taniguchi, Fanfare/Ponent Mons största stjärna. Taniguchis serier är alltid läsvärda, oavsett vem manusförfattaren är, men när det är han själv som ligger bakom kan man räkna med mästerverk som The Walking Man eller A Distant Neighborhood. Och AZiW är ingen besvikelse; den här inbundna boken är lika känslig, lika finstämd som jag kunnat hoppas, utan att någonsin bli pjåskig eller melodramatisk. Det är en av Taniguchis stora talanger, att kunna presentera historier som ADN eller AZiW som om man återberättar dem låter som någonting som garanterat kommer drypa av känslopjunk av den sort som Hollywood-filmer ibland excellerar i, men i Taniguchis serier är handlingen istället medryckande och oavbrutet engagerande.
Sen har vi hans teckningar som är lika bra de med. Om man bara kastar ett öga på dem ser de kanske ut som vilken manga som helst i den realistiskt och en smula stela stil (som exempelvis långköraren om Kōsaku Shima), men tittar man lite närmare märker man hur Taniguchi fångar in känslor med en utsökt precision, och med små medel förmedlar karaktärernas inre liv. Och den som påstår att alla människor ser likadana ut i manga (jodå, det finns de som gör det fortfarande) kan gott studera Taniguchi; de är alla olika, ögon-näsa-mun och hela alltet
Men några ord om vad AZiW faktiskt handlar om kan nog behövas också.
Hamaguchi kastas oförberedd in i kampen
AZiW är något så oväntat som en nästan självbiografisk serie. Huvudpersonen heter visserligen Hamaguchi, men liksom Taniguchi själv bosätter han sig på 60-talet i Tokyo där han får ett jobb som assistent hos en redan etablerad manga-tecknare. Som en sann Taniguchi-serie saknas det yttre dramat så gott som helt; allt av betydelse utspelas inom personerna. Ett typiskt exempel är det första kapitlet som berättar hur det kom sig att Hamaguchi flyttar till Tokyo, där en garanterat dramatisk scen måste ha utspelat sig men Taniguchi väljer att bara hänvisa till den i det nästa kapitlet. Så den som letar efter klassisk action får letanågon annanstans!
I och med AZiW kan man nu på engelska läsa åtminstone tre radikalt olika serier om hur det är att jobba i mangabranschen: AZiW själv, Yoshihiro Tatsumis hyllade självbiografiska tegelsten A Drifting Life, och Ohba & Obatas Bakuman. En nedtonat känslig berättelse, en mer utpräglad historielektion, och en överdriven men mycket rolig action-version av manga-tecknandet. Men det fascinerande med dessa tre är hur lika de är i själva skildringen av hur skapandet går till, trots att de utspelas med ett halvt sekels tidsskillnad och med helt olika mål: Redaktörerna, assistenternas slit för att kanske en dag själva bli en manga-ka (dvs den som får sätta sitt namn på serierna), deadlinens avskyvärda press med de sena nätterna, övernattningarna i studion/särskild lägenhet. Jag vet inte om det är för att det är klichéer att det är såhär det fungerar, men med tanke på att åtminstone både Taniguchi och Tatsumi knappast är intresserade av dylika så kan det nog vara att det helt enkelt är så det ser ut. Ganska långt från svenska Fantomen-tidningen misstänker jag 
Så ta och beställ A Zoo in Winter (eller hoppas på att er lokala seriebokhandel lyckats få in den, mot alla odds); Taniguchi förtjänar det.
Fortsättningar följer
Dags igen för en liten summering av några serier jag redan skrivit om som nu har kommit ut med fler delar.
Liksom förra gången har jag läst en ny del av Leos serie om utomjordiska kolonier. Handling har nu flyttat över till Betelgeuse, en planet som saknar det globala havet vi såg i Aldebaran-sviten, men likafullt flödar över av diverse bisarra djur. Precis som förut är det återigen Leos teckningar av den extraterrestriella faunan som lockar; hans människor har lite stela ansikten och framförallt munnar.
Om jag ska vara lite petig verkar handlingen i den här sviten vara lite väl lik den förra (koloni som tappat kontakten med Jorden, och därefter har en otrevlig diktatur tagit över), Cinebook fortsätter med sin fåniga censurering, och tyvärr verkar triste Marc dyka upp igen. Men det spelar faktiskt ingen (eller mycket liten) roll; det jag läser Leos serie för är naturen han skildrar, och det fortsätter han med den äran även här.
Raskt över till den andra och avslutande delen av den alldeles förträffliga serien A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi. När jag hade läst den första delen hoppades jag att Taniguchi skulle hålla hela vägen fram; det fanns i så fall en god chans
att det här skulle bli en av de bästa serierna jag läst.
Frustrerande nog blev det lite både och; på en del sätt är den andra delen ännu bättre än den första, men å andra sidan finns det några små saker som stör mig rejält. Men man får ta det goda med det onda:
Det goda: Taniguchis skildring av Nakaharas känslor efter att ha blivit 14 år igen är superb. Den finstämda skildringen av familjen och framförallt fadern är enastående i sin skarpsynhet och ömhet, där faderns känslor bara berörs helt lätt men ack så elegant. Taniguchi balanserar också perfekt mellan Nakaharas nostalgiska känslor när han träffar människor som han vet hur det kommer att gå för, och hans lycka i nuet, lyckan över att vara ung och stark igen. Det är en mycket tydligt japansk känsla över sättet som känslorna skildras som långt mer påminner om japansk romaner än japanska serier. Absolut toppbetyg, med andra ord.
Det onda: Avslutningen. Tidsresehistorier och liknande är notoriskt svåra att avsluta på ett tillfredsställande sätt, och inte ens Taniguchi klarar av det på ett sätt som jag hade önskat. I och med att resten av serien är så fantastisk köpte jag ändå slutet men i vilken annan serie som helst hade det blivit underbetyg här. - För den som inte vill veta vad problemet är, hoppa till nästa stycke nu -. Den urgamla och sugiga lösningen med att det bara var en dröm men där det precis på slutet dyker upp ett bevis på att det ändå inte var det har jag läst alldeles för många gånger förut. Tacka vet jag exempel som Måndag hela veckan där man aldrig får någon förklaring till varför allt hände; en mycket bättre lösning. Men som sagt är serien i sin helhet så bra att jag inte kan bli så deprimerad över det som jag kanske egentligen borde :-/
Och till sist, en annan manga som jag livligt rekommenderar: Hikaru no Go, som i och med bok nr 17 borde vara slut men tyvärr inte är det. Vad jag menar med det är att i och med den här boken känns det som om historien helt enkelt är färdigberättad; det som skulle sägas är sagt. När jag sen ser att det fortfarande är 6 volymer kvar, och att nummer 18 utannonseras som en samling med kortare berättelser om bifigurer låter det alldeles för mycket som en serie där förlaget desperat bett serieskaparna om att fortsätta ett liiitet tag till. Jag kommer att köpa och läsa även dessa volymer, men är som sagt skeptisk. Det har varit en underbar serie om Hikarus framfart inom Go-spelandet och hans utveckling både som människa och spelare, och jag kommer att sakna den; det är förunderligt hur en serie som handlar om så lite ändå kan vara så spännande. Jag kan spela Go själv (alldeles extremt uselt, dock), men det behövs inte för att man ska uppskatta Hikaru no Go. Ett praktexemplar bland gedigna japanska underhållningsserier utan litterära ambitioner.
Taniguchi x 2
Så sent som idag såg jag en amerikansk serie diskuteras och omtalas som ”English manga”, det vill säga en serie skriven på engelska men i manga-stil. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite löjlig terminologi: Det låter som om manga, och därmed japanska serier, alla är så lika varandra att de därför bildar en genre. Men det är givetvis komplett felaktigt; tvärtom finns det en enorm spännvidd av japanska serier, med en större variation än i princip alla andra länder.
Case in point: Igår skrev jag om Tokyo Zombies, en vulgo-serie tecknad i en primitiv stil och med totalt infantil humor. Idag tänkte jag skriva om två nya engelska böcker av Jiro Taniguchi, en ålderman på den japanska serien, 
och med en stil som är ungefär så långt från Tokyo Zombies man kan komma.
Böckerna är båda utgivna på förlaget Fanfare / Ponent Mon som koncentrerar sig på manga i den mer höglitterära stilen, och båda böckerna är första delen i varsin svit. Det är lite av en svaghet hos F / PM att de inte ger ut en serie klart innan de börjar med nästa; själv har jag väntat på fler delar i Taniguchi & Sekikawas The Times of Botchan ganska länge nu…
Men, till saken. Först ut är The Summit of the Gods, den första feta volymen av fem som handlar om den misslyckade bestigningen av Mount Everest 1924, men framförallt om Jouji Habu, en nutida japansk bergsbestigare. Serien bygger på en roman av Yumemakura Baku, som också står för seriemanuset här. Det är som alltid svårt att säga hur en historia jag bara läst en femtedel av kommer att utveckla sig, men lovande är det. Habu är en intressant personlighet som i den här volymen bara dyker upp på några enstaka sidor i nutiden; i övrigt får läsaren lära känna honom via tillbakablickar som andra personer berättar om honom. Bilden av en människa som är besatt av klättringen i sig framträder, och allting annat blir lidande i hans sökande efter den ultimata utmaningen.
Taniguchis långsamma, majestätiska bilder passar självklart utmärkt till en historia som utspelar sig uppe i den höga klara luften bland massiva berg. Det står i efterordet att Baku hade funderat på om det skulle gå att göra en serie av hans roman, och att från första början hade kommit fram till att Taniguchi var det enda möjliga valet. Bra tänkt!
Så, till sak två (och att ha fått två nya Taniguchi samma vecka är en mycket trevlig upplevelse ), nämligen A Distant Neighborhood Vol. 1., den första volymen av två. Här är det Taniguchi själv som står för manuset, och även om The Summit of the Gods är mycket lovande är ändå A Distant Neighborhood flera strån vassare.
Skälet till det är att när Taniguchis egna manus fungerar, som här och i exempelvis The Walking Man, en av de absolut bästa serier jag läst, så blir resultatet någonting helt unikt i känsla och ton.
I A Distant Neighborhood får vi följa den medelålders mannen Hiroshi Nakahara på en resa till hans yngre tonår. Och jag menar verkligen en resa; efter att ha rest tillbaka till sin barndoms stad vaknar han nästa dag upp och upptäcker att han förflyttats i tiden tillbaka till sin barndom. Långsamt inser han sedan att det inte är en dröm, och att han givits en andra chans att se till att ställa saker till rätta.
Med andra ord, samma plot som i ett otal Hollywood-filmer de senaste åren. Men Taniguchi är långt ifrån Hollywood här, och historien som utspelar sig är en lågmäld berättelse om känslor och familjeproblem, allt med en drömsk ton. Takten är maklig (inte lika maklig som i The Walking Man men snudd på) och Taniguchi uppehåller sig vid små detaljer, sin vana trogen. Jag ser verkligen fram mot den avslutande delen och håller tummarna, hårt, att manuset inte faller över varken mot science fiction-hållet eller överdrivna känslor-hållet.
En liten guldstjärna i kanten får boken också på grund av att Fanfare / Ponent Mon har kostat på sig att spegelvända sidorna, och därmed flyter läsningen på bättre än annars. Taniguchi är definitivt värd den merkostnaden, och om man bara hade råd att göra det med en av titlarna så valde man helt rätt när det blev A Distant Neighborhood med dess speciella tempo.
Mycket bra, bra och nja…
Eller lite tydligare: Why I Killed Peter av Ka/Alfred, The Quest for the Missing Girl av Taniguchi, och Battler Britton av Ennis/Wilson.
Peter
Egentligen borde jag skriva mer om WIKP; albumet är utan tvekan värt det. NBM har lyckats ge ut en hel del riktigt bra franska serier den senaste tiden i den vardagsrealistiska stilen (till exempel den utomordentliga Ordinary Victories som jag skrivit om för Komika), och här är en till i samma stil; den här gången är det självbiografiskt av Ka, och det är inte en trevlig historia. Men när jag googlade lite om serien innan jag började skriva hittade jag en lång artikel av Paul Gravett och som alltid skriver han bra, så jag tänkte vara lite lat och hänvisa till den istället.
Taniguchi
Så, TQftMG. Som vanligt extremt prydligt tecknat när Taniguchi är inblandad, och Ponent Mons utgåva är lika rejäl som de brukar vara. Problemet med Taniguchi är att hans egna manus är så fruktansvärt ojämna (för att inte tala om en del av de manus andra skrivit åt honom, som Mœbius extremt lusiga dito till Icaros), och det här är bara godkänt, med alltför mycket klichéer i en ordinär thrillerhistoria om en försvunnen flicka. En vän till hennes föräldrar försöker ta reda på vad som hänt, och han blir tvungen att gräva sig ner i Tokyos seedy underbelly (som jag just nu inte kommer på något bra svenskt uttryck för…). Inget fel i historien så långt, och skildringen av de smått desperata ungdomarnas liv, med enklare prostitution osv, är helt OK. Men om jag säger att han är bergsbestigare, och att flickans pappa omkom i Himalaya och att han känner sig ansvarig för det, och att det sedan visar sig att hon hålls fången i toppen på en skyskrapa av en miljardär? Och den som inte förstår vad som kommer hända sedan måste nog konsumera lite mer kultur. Det finns inslag där Taniguchi visar vad han kan, men han är ojämförligt bäst lämpad för historier som The Walking Man, där det faktiskt inte händer någonting; här är det istället alltför mycket handing.
Battler Britton
Och sist men inte bäst, BB av Ennis och gamle Blueberry-tecknaren Colin Wilson. Ennis fortsätter att skriva nytt om gamla engelska serier-figurer som han gillade som barn, som Dan Dare, och det är Ennis på tomgång här. Dvs som alltid med Ennis underhållande och en bra dialog, men alltför lite emotionell tyngd. Jag gillar Ennis skarpt, men det vore roligt om han kunde ge sig på någonting där han verkligen lade ner sin själ i igen, som i Preacher och Hitman. Så slam bang, flygstrider en masse, ultravåld, lite USA-bashning, och allt annat som Ennis excellerar i. Och om det gillas så kan man alltid hugga in i The First Flight of the Phantom Eagle där Chaykin illustrerar; första världskriget så lite långsammare dog fights, men annars ingen större skillnad (och som den Ennis-fan jag är så har jag såklart läst den).
