Hängmattetips

28 juni, 2010 at 19:17 (Serier, Superhjältar) (, , , , )

Bra väder, värme -> hängmattan är lockande. Och vad passar väl bättre än två feta serieböcker som dessutom är inbjudande billiga?

  • Giant Size Little Lulu: De första 14 numren med John Stanleys underbara barnserie. 640 sidor, $25? Köp! Jag misstänker att många svenska serieläsare inte sett mycket av Stanley eftersom det finns minimalt med översättningar av hans serier och det är synd; även om han inte är riktigt lika bra som Barks så är han nog min nummer 2 vad gäller klassiska amerikanska barnaserier som vuxna också kan njuta av :-)
  • The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century: När den här boken först kom ut i en lyxutgåva i storformat skrev jag att det var en bättre serie än jag kom ihåg, framförallt att om man läste alla serierna om Martha Washington på en gång. Min största invändning var att $100 var alldeles för dyrt för en visserligen underhållande men ändå inte alltför speciell actionserie. Och ser man på; nu har Dark Horse gett ut albumet på  nytt men häftat och i standardstorlek, och då hamnar vi på $30 för 600 sidor i färg. Mycket hemulare, mycket mer självklart att rekommendera.

Direktlänk Lämna en kommentar

Små huvudrollsinnehavare: Melvin & Yotsuba

22 april, 2010 at 00:15 (Manga, Serier) (, , , )

Yotsubas pappa smittas av hennes stormvädersentusiasm

Dagen före dagen före SPX blir det bara en blänkare om två nya böcker i två olika reprintprojekt som jag gillar. Först och alltid främst: Yotsuba&!, den fantastiska mangan av Kiyohiko Azuma som kommit fram till sin åttonde del. Jag har skrivit om den förut men det tål att upprepas: Yotsuba&! är kanske den bästa serien som görs idag, alla kategorier. Åtminstone är det min favorit och när en ny del dyker upp är det en given högtidsstund.

Tempot är lika långsamt som alltid; efter 8 böcker har bara 2 ½ månad gått sen första kapitlet, men framförallt grannfamiljen Ayase verkar ha vant sig vid att Yotsuba dyker upp när som helst. Yotsubas säregna beteende verkar också smitta, eller så har alla lärt sig att det är bäst att bara följa med i händelserna när hon sätter igång. Det är omöjligt att vara på dåligt humör efter att ha läst om Yotsuba; mina mungipor åker upp bara av att skriva om serien.

Teckningarna fortsätter att imponera, både när det gäller stämningsfyllnad och personteckning. Och när det gäller manuset gillar jag verkligen hur Azuma ofta avslutar kapitlen mitt i handlingen, ett extremt effektivt grepp för att sluta episoderna ska sluta när de är som allra bäst; här är sista sidan i The Typhoon:

Sen lite grann om bok 2 i Drawn & Quarterlys utgivning av John Stanleys barnserie Melvin Monster. Det är roligt att Stanleys serier ges ut igen men jag tycker också att det blir tydligare och tydligare att Little Lulu / Lilla Lotta är och förblir hans mästerverk. Hans andra serier är inte okända bara för att de inte publicerades lika länge; de är helt enkelt inte lika bra.

Som Melvin. Det är charmigt och ibland glimtar Stanley till, men på samma sätt som i Thirteen (Going on Eighteen) saknar jag Irving Tripps tuschning, och Stanleys manus passar mycket bättre för mer realistiska serier som Lulu. Här har serien en miljö där fantasterier är vardagsmat och det gör att Stanleys speciella humor som har en stor portion av det absurda i sig försvinner; själva grunden i Melvin-serierna är ju att alla monster fungerar tvärtom mot den vanliga världen (skolfröken vill att eleverna inte ska gå i skolan, föräldrarna vill att barnen ska vara elaka, osv) så Stanleys vardagsabsurditeter märks inte.

Och sen är det lite för mycket av DCs Bizarro-serier från 60-talet. Att bygga en hel serie på att det är roligt med en tvärtom-värld fungerar inte i längden, hur roligt det än är för manusförfattaren att komma på knasiga situationer.

Medan Thirteen (Going on Eighteen) blev bättre av att läsa i ett stort sjok är det tvärtom med Melvin: En enstaka serie är inte dum alls, men att läsa flera episoder på raken känns torrt. Trots bristerna hoppas jag ändå att Drawn & Quarterly fortsätter ge ut Melvin Monster; bara en bok till och sen är alla serierna publicerade. Om jag nu bara kunde förstå varför de inte inkluderar tidningarnas omslag också…

Direktlänk Lämna en kommentar

Oskyldiga tonåringar: Thirteen (Going on Eighteen)

18 februari, 2010 at 00:20 (Serier) (, )

Drawn & Quarterlys utgivning av udda John Stanley-serier tuffar på, och nu är det dags för Thirteen (Going on Eighteen), en serie med de två tonåriga flickorna Val & Judy i huvudrollen. Och som alltid med Stanley är det en mycket speciell slags humor som erbjuds; istället för någonting à la Acke som man kanske skulle kunna tro att det är vid en snabb titt är det personer som utan att blinka gör de mest egendomliga saker som om det vore det naturligaste i världen.

Det är enkelt att känna igen Stanleys serier, åtminstone när man som här får läsa en bunt av dem: Variationerna på ett tema, den totala fokuseringen på mänsklig interaktion snarare än yttre handling, och vissa speciella ord (som ropet YOW! när någon blir rejält förvånad). Tecknaren Seth går igenom precis det här i sitt förord så den som vill läsa mer om det kan kika på det (tyvärr är förordet lite för tydligt skrivet av ett fan som inte har faktagranskats; Seth påstår flera saker om serien som sen visar sig vara direkt felaktiga när man faktiskt läser den).

Stanley tecknar också större delen av serierna här, men ärligt talat ser det inte lika roligt ut som Lilla Lotta/Little Lulu, Stanleys bästa serie; jag tror att Irving Tripps tuschning av den senare ska ha en hel del av äran där. Stanleys teckningar är oändligt mycket bättre än andras i den här boken och klart charmiga, men jag saknar den där speciella ikoniska Lulu-stilen :-/

Jag har läst några enstaka nummer av tidningen förut, men jag måste säga att serien vinner på att läsas i en större samling som den här. Stanley manus vinner på att jag efterhand börjar känna igen mönstren och personernas egenheter, och sedan blir det bara bättre ju mer jag läser. De första serierna (där Stanley inte tecknar) är inget vidare, men sen blir det riktigt underhållande, betydligt mer än jag egentligen trodde när jag började läsa, framförallt när Stanley efter ett tag överger idén att överhuvudtaget ta de romantiska inslagen på allvar. De två huvudpersonerna är också originella typer som man inte sett förut; de liknar inte några andra tonåringar jag har läst om, utan att för den skull kännas konstlade.

Självklart ska man om man inte läst något av Stanley förut börja med några av de bästa Lulu-böckerna, men Thirteen (Going on Eighteen) är en bra uppföljare. Tyvärr sålde tidningen tydligen inte så bra så det blev bara 25 nummer totalt, men jag är inte förvånad; jag misstänker att många köpare blev rätt konfunderade över vad det egentligen var för en tidning de köpt…

Direktlänk 2 kommentarer

Mer absurditet: Melvin Monster

4 juni, 2009 at 00:16 (Serier) (, )

Dags för en kort recension av en till serie av John Stanley, annars mest känd för Little Lulu (recenserad här): Melvin Monster, en serie som han själv skapade och som utkom med nio nummer. Tidningarna är inte helt lätta att få tag på (jag har några stycken själv men inte alla); de är inte dyra, men rätt så ovanliga, så att Drawn & Quarterly nu ger ut dem i tre böcker är en välgärning.

Melvin är ett litet monster som är en smula missanpassad eftersom han gärna vill gå i skolan och vara ett snällt barn,något som inte uppskattas av hans mamma (”Mummy”) eller pappa (”Baddy”) eftersom ett väluppfostrar monsterbarn givetvis är olydigt och ställer till med bråk. Det vill säga det är lite av Bizarro-logiken som gäller, där ordens betydelser inte är helt uppenbara.

Den som redan läst Lulu-serierna vet att Stanley är bra på bisarra historier och karaktärer; att läsa Melvin är ungefär som att läsa serierna där Lulu berättar sagor för grannpojken Alvin. Men tyvärr är Melvin inte riktigt lika bra: Där sagorna i Lulu blir närmast surrealistiska när de berättas av en liten hyper-realistisk flicka känns Melvins konstigheter närmast naturliga; det är ändock en serie om ett monsterbarn vi läser, så att fantastiska saker händer är väntat.

Därmed inte sagt att det är en dålig serie. Stanleys speciella deadpan-humor är lika underhållande här som i Lulu, och jag gillar också hans sätt att knyta ihop alla de kortare serierna i varje tidning till en längre berättelse. Jag hade roligt när jag läste boken, och kommer absolut skaffa de nästa också. NärMelvin-utgivningen är klar har Drawn & Quarterly sagt att de ska ge sig på Stanleys tonårsserier (tänk Acke), och de jag läst av dem är inte heller så dumt.

Men för den som aldrig läst Stanley och inte vet vad det är för någonting skulle jag ändå rekommendera att börja med Little Lulu, förslagsvis de samlingar som jag nämnde i min recension av Lulu; det är de serierna som är orsaken till att Stanleys serier fortfarande ges ut, och Melvin med flera andra är bara grädden på moset.

Direktlänk Lämna en kommentar

Barntillåtet: Little Lulu

12 maj, 2009 at 10:34 (Serier) (, )

Eller Lilla Lotta, som hon översatts till här i Sverige. Tillsammans med Barks Kalle Anka är det här den stora klassikern bland amerikanska barnserier, men på samma sätt som med Kalle är det Little Lulu-serierna skapade av en viss artist som är bra: John Stanley (ibland med hjälp från tecknaren Irving Tripp).

Serien har aldrig varit särskilt framgångsrik utanför USA och det är inte så konstigt eftersom den är betydligt mer amerikansk i sin stil än exempelvis Barks; vissa teman finns hos både Stanley och Barks eftersom båda skildrar amerikanska familjer på 50-talet, men Barks serier kan utspela sig varsomhelst och intrigerna kan likaså variera vilt, medan Stanley strikt håller sig till den lilla småstaden och den ständiga kampen mellan Lulu och Tubby, mellan flickorna och pojkarna, och mellan barnen och föräldrarna.

Stanleys historier är mästerliga variationer på en handfull strikta scenarion: Lulu läser en saga för grannpojken Alvin som en muta för att få Alvin att göra det han ska (det här är mina favoriter; sagorna är absurt fantastiska, som H C Andersen korsad med en sorts vardagens surrealism); Lulu blir falskt anklagad för någonting men Tubby i gestalt av detektiven ”the Spider” lyckas avslöja att det egentligen är Lulus pappa som är den skyldige; pojkarna i Tubbys pojkklubb försöker lura flickorna men misslyckas (flickorna i Little Lulu framställs alltid som snäppet smartare än pojkarna). Med andra ord, Stanley jobbar inom ytterst begränsade ramar där vägen är viktigare än målet, eftersom målet är känt i förväg. Och vägen är oftast rejält underhållande, med en stillsamt knasig humor, allt tecknat i en stil som är lika lätt igenkännlig som Bushmillers Lisa och Sluggo.

Och varför skriver jag om Lulu idag? Jo, Dark Horse har i dagarna kommit ut med ytterligare en volym av sina återtryck av Stanleys historier, Alamo and Other Stories. Det är en trevlig och för en gångs skull billig återutgivning av en klassisk serie; till skillnad från de flesta andra är det här böcker som är prissatta för att läsas av alla, och inte bara av redan existerande fans. Det märks också på att alla album är namngivna istället för att vara numrerade, trots att det är en strikt kronologisk utgivning. För den som inte läst serien tidigare tycker jag det är självklart att man borde läsa åtminstone ett album. De bästa serierna är runt mitten av de hittills utgivna, dvs ungefär bok 6-12, och exempelvis Staffars har inne flera av volymerna; här finns en lista på vilka namn som motsvarar vilka nummer.

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 178 andra följare