Slutet på Jonah Hex

3 september, 2014 at 22:29 (Serier) (, )

All-Star Western 34 - cover

(Jo, titeln är allt lite lik det sista numret av Bat Lash som jag skrev om igår)

Myyycket kort idag, om att tidningen All-Star Western nu lagt ner efter 34 nummer. All-Star är tidningen som jag klagat på förut eftersom den var en sån besvikelse när den tog över efter Jonah Hex-tidningen på grund av DCs The New 52-spektakel.

Så egentligen är det enda jag vill säga att serien inte blev serien mot slutet heller (även om Darwyn Cookes teckningar i de sista numret var ovanligt lyckade för att vara honom). De sista 5 numren ägnades åt att knyta ihop alla trådar som lämnats öppna (FYI, there be spoilers ahead):

  • Gina som följde med Jonah Hex tillbaka till 1800-talet tas snabbt död på. Det var uppenbart att det fanns mer planerat för henne men eftersom hon var en lös tråd nu när titeln lades ner som skulle komplicera eventuella nylanseringar av Hex så var det enklast att göra sig av med henne. Så hennes karaktär blev det inget med.
  • Jonah Hex ärr fick han inte tillbaka (!). Lite överraskande, onekligen, men sen visade det sig att det gjorde att man kunde avsluta serien på ett sätt som gjorde att allt vi fått veta om Jonah Hex senare öden när han befann sig i framtiden och såg sig själv beskrivas på ett museum kan vi glömma bort; det är av noll och intet värde.
  • Tallulah Black försvinner också ur DCs interna historia tillsammans med Hex, utan att lämna spår efter sig.

Kort sagt så sopar man rent så att vi som läsare i praktiken kan låtsas som att de  här 34 numren inte fanns. I sig har jag ingenting emot det eftersom de (som sagt, flera gånger) inte var mycket att ha, men det är ändå frustrerande typiskt att mindre än 3 år efter rebooten gör man sig beredd att kunna reboota igen, om det skulle behövas…

All-Star Western 34 - upplösning

Direktlänk Lämna en kommentar

The New 52: Hur man förstör en serie

19 juli, 2014 at 17:01 (Serier) (, , , , )

All-Star Western 21 - cover

Ja, nä, inte är det en positiv post idag inte! Nu har jag nämligen läst igenom alla 32 hittills utkomna nummer av All-Star Western, den nygamla tidningen som tog vid när DC i samband med rebooten The New 52 lade ner Jonah Hex. Och det är en smått fascinerande läsning, fast av det tråkigare slaget: Båda tidningarna har samma huvudrollsinnehavare (Jonah Hex) och samma manusförfattare (Jimmy Palmiotti & Justin Gray), men kvalitén är som natt och dag.

I den nya versionen har det uppenbart utgått order på att göra serien mer säljande och mer anpassad till de ”vanliga” DC-tidningarna; samma idéer låg  också bakom neutraliseringen av John Constantine som en intressant karaktär, något jag nämnde när jag skrev om den serien. Resultatet är mycket nedslående:

  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex befinner sig i 1800-talets Gotham City. Han träffar där grundaren av Arkham Asylum som visar sig vara en proto-Freud av det tristare slaget, Bruce Waynes förfäder, och diverse framtida Batman-fiender. Det är mer som att läsa en Batman-titel än en Jonah Hex-dito.
  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex sammanstrålar med superhjälten Booster Gold som slungats tillbaka i tiden. Efter ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Gold försöker anpassa sig till 1800-talet följer ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Hex dyker upp i vår tid och försöker anpassa sig till 2000-talet. Inklusive de plikttrogna sammanträffandena med Batman, Superman osv.
  • Den tidigare mycket fria formen där handlingen hoppade fram och tillbaka i Hex liv är ersatt av en mycket mer traditionell presentation där varje nummer utspelas i strikt kronologisk ordning (tidsresor undantaget, natch!), och det känns mycket mindre spännande eftersom den Hex vi ser nu är mycket mer förstelnad i sin roll, jämfört med den tidigare som var annorlunda beroende på när i hans liv handlingen utspelades.
  • Teckningarna är också de mycket tråkigare och mer förutsägbara. Förut sa jag att det kändes som om titeln användes som en plantskola för nya tecknare att prova sina vingar och för storfräsare att få chansen att göra lite annorlunda serier. Nu ser det bara habilt ut, utan några spännande inslag.
  • Istället för att DCs udda westernhjältar, som Bat Lash, dyker upp i huvudtiteln är de här relegerade till de då och då uppdykande backupserierna. Jag tycker det var betydligt roligare när de fick interagera med Hex; de är lite tunna som karaktärer för att bära upp sina egna äventyr. Den enda som syns till i huvudserien nu är Tallulah Black som i huvudsak bara är en kvinnlig version av Jonah Hex själv, så all friktion mellan de två saknas.
All-Star Western - Superman

Alltså, Stålis nya kostym är så…så…gräslig!

Kort sagt så har en originell och oväntad serietidning blivit någonting mycket förutsägbart och klichéartat. I de allra sista numren jag läst är Hex äntligen tillbaka i sin vanliga miljö och tid vilket är bra, men tyvärr antyds det att de tidigare tidsresorna kommer att påverka serien och föra med sig diverse nya problem; jag anar att Hex inte kommer att kunna återgå till att bara vara en bra westernserie. Till exempel ser han för närvarande alldeles normal ut efter att ha plastikopererats under besöket i vår tid, och jag kan inte tänka mig att han inte snart på ett eller annat sätt kommer att återigen se ut som förut, med hemska ärr och allt :-/

Direktlänk 2 kommentarer

Jonah Hex

15 september, 2011 at 23:30 (Serier) ()

Med anledning av DCs reboot tog jag och kollade igenom vad för tidningar de egentligen gav ut innan rebooten, jämfört med vilka som skulle finnas efteråt. Jonah Hex visade sig vara en av titlarna man faktiskt gett ut ett tag nu; 70 nummer närmare bestämt, en ganska hög siffra för en så pass avvikande serie: En västern utan övernaturligheter, och såvitt jag visste utan egentliga kopplingar till de vanliga DC-universumet. Dessutom skriven av Justin Gray & Jimmy Palmiotti, författarna till den utmärkta Power Girl-serien, och med teckningar av bland annat Jordi Bernet. Lite pinsamt att jag helt hade missat den, men nu har jag läst igenom de 70 numren och ska därför dela med mig av mitt tyckande :-)

Tecknare: Jordi Bernet

Först och främst vill jag konstatera att det är en riktigt lyckad serie, som känns samtidigt modern och en smula gammalmodig. Det moderna består i hur huvudpersonen själv skildras: Jonah Hex är en anti-hjälte av det råare slaget som faktiskt inte har ett hjärta av guld gömt bakom den grova yttre fasaden (Hexs särpräglade utseende med hans vanställda ansiktshalva har alltid varit ett kännetecken för serien). Men han är inte heller framställd som en ren våldsverkare där underhållningsvåldet är poängen med serien och karaktären. Istället är han en förvånansvärt tredimensionell människa som har en relativt stark inre moralisk kompass (som kanske inte pekar åt något trevligt håll, förvisso), men till skillnad från den uttjatade mannen som aldrig kommer överge sina principer gör Hex det ibland, när det verkar vettigt.

Tecknare: Rafa Harres

I de tidigare Jonah Hex-serierna presenterades han betydligt mer endimensionellt, som en prisjägare som aldrig avvek från sin privata moraluppfattning, men här är han betydligt mer mänsklig. Framförallt har han fått ett närmast suicidalt temperament; han bryr sig inte ett skit om vad som händer honom, även om han ibland, med långa mellanrum, kan bry sig en smula om någon annan. Han gör några fåtal tämligen tafatta försök att komma ur våldsspiralen, som ett giftermål med påföljande barnafödsel, men han faller alltid tillbaka i gamla spår. Från att ha varit en av de mer ointressanta karaktärerna i DCs stall har han här hastigt och lustigt förvandlats till en av de starkaste med en personlig historia som berör.

Tecknare: Eduardo Risso

Det gammalmodiga draget i serien är att den otrendigt nog satsar på avslutade historier, med några enstaka exempel på historier som sträcker sig över mer än ett nummer. Det påminner om Gray & Palmiottis Power Girl som också fungerade att plocka upp ett nummer här och där, något som är nästan unikt i DC och Marvels tidningar nuförtiden. Det är skönt att som omväxling kunna slå sig ner och läsa en berättelse utan att behöva ha läst alla nummer innan för att kunna hänga med.

Och för att ytterligare understryka att det här inte handlar om en oändlig fortsättningsserie hoppar också numren vilt mellan åren. I ett nummer får vi följa Hex som medelålders, i nästa är han en nedsupen gammal gubbe på gravens rand, och efter det en pojke. Kort sagt, de 70 numren porträtterar Hex genom att ge oss mer eller mindre slumpmässiga episoder ur hans liv. Då och då innebär det att man kan läsa en episod där någon försöker ta död på Hex för någon gammal oförrätts skull, men oförrätten ifråga har ännu inte skildrats i serien. Det är ett lapptäcke som långsamt fylls ut av den som läser alla numren, men för den som inte gör det är det ändå bra underhållning. Själv var jag i början inte säker på om det jag inte riktigt förstod berodde på att jag inte läst 70-80-talsseriena med Hex, men efter ett litet tag insåg jag att det bara var att acceptera att allt inte hade förklarats (åtminstone inte ännu).

Tecknare: David Michael Beck

Jag måste också nämna att även om det mesta är relativt dystra historier om våld och död (det är inte för inte som Jonah Hex försörjer sig som prisjägare) så finns det också historier som istället drar åt det humoristiska hållet. Framförallt gäller det när en annan av DCs gamla västern-hjältar dyker upp, Bat Lash, vars pratglada och optimistiska humör inte faller Hex i smaken. Alls.

Väl i farten med att läsa tog jag också och läste igenom de tre mini-serierna med Hex som gavs ut på Vertigo på 90-talet och det var intressant att jämföra versionerna. Vertigo-serien visade sig vara en mycket typisk Vertigo-titel för dess tid, med en alldeles för krystad ansträngning att vara bisarr och utmanande. Jonah Hex får i mini-serierna slås mot monster som zombies och Cthulhu-fasor, ihopkopplat med en himskans massa antydningar om sex. Hex själv är den i grunden präktige mannen med ett hårdhudat yttre skal, som dessutom kan kläcka ur sig ironiska kommentarer så fort det krävs. En serie som har åldrats extremt mycket; den kan knappast ha känts fräsch när den kom ut, i kölvattnet av alla andra liknande Vertigo-serier, och att läsa den nu (och kanske framförallt efter att ha läst de nya serierna om Hex) känns rent ut sagt antediluvianskt.

Tecknare: Darwyn Cooke

Och slutligen måste jag också nämna en annan mycket positiv sak med serien: Tecknarna. Titeln saknar en fast tecknare och istället passerar diverse artister förbi, och fascinerande nog visade sig varenda en vara intressant. En del klassiska serietecknare finns med, som redan nämnda Jordi Bernet tillsammans med namn som J H Willimas III, Paul Gulacy, Russ Heath, Dick Giordano (hans sista serie) och Darwyn Cooke, men även en hel del för mig nya namn. Ingen av dem tecknar i den generiska (och extremt tråkiga) moderna superhjältestilen, och även om en del kanske inte helt lyckas med teckningarna är de alla åtminstone intressanta att studera, i deras försök att göra någonting eget. Det verkar som om DC bitvis har använt Jonah Hex som en titel att låta nya artister pröva sina vingar, och det visar sig vara ett vinnande koncept; det var länge sedan jag läste en mainstream-titel som var lika grafiskt spännande/omväxlande.

Tecknare: Phil Noto

Nog skrivet; det är som förhoppningsvis framgått en serie av ett ovanligt handfast slag, med rejäla historier utan alltför mycket krusiduller, paketerade på ett lika ovanligt läsvänligt sätt. Och halleluja, hela sviten ges ut i samlingar om 6 nummer / bok för de som liksom jag missat tidningen!

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare