Skönheten – Svindlande begär

30 oktober, 2012 at 20:58 (Europeiska serier) (, , )

Det fortsätter att komma ut intressanta serier på svenska den här hösten; jag har recenserat en hel del men fler är på väg. Det allra roligaste är nog att flera av dem är serier av en typ som jag nästan gett upp hoppet om att få se på svenska igen, som Mamette och dagens ämne, Skönheten – Svindlande begär, skriven av Hubert och tecknad av tecknarteamet Kerascoët och utgiven på Kolik Förlag.

Serieskaparuppsättningen är inte ny för den här bloggen för jag har tidigare skrivit om deras serie Miss Don’t Touch Me, en fantastiskt bra serie i hittills fyra delar som jag verkligen hoppas de fortsätter med. Kerascoët har också översatts till svenska förra året med Svart tomtebloss, men den gången var det Fabien Vehlmann som stod för manuset. Också det en bra serie men inte riktigt lika genomarbetad som Miss Don’t Touch Me. Så förväntningarna var minst sagt uppskruvade när jag såg att Skönheten – Svindlande begär skulle komma ut på svenska.

Skönheten – Svindlande begär är upplagd som en klassisk saga. Den obemärkta flickan Sillen (som kallas så pga sin lukt eftersom hon hanterar fisk varje dag) träffar en dag på en förtrollad padda i skogen som uppfyller hennes innersta önskning: Att bli vackrast av alla. Eller åtminstone någonting åt det hållet; paddan kan inte förändra hennes utseende på riktigt men alla kommer när de ser henne se framför sig den skönaste kvinna de kan föreställa sig.

Men när önskningar slår in i sagor blir det aldrig riktigt som den önskande tänkt sig…

Precis som i de andra Kerascoët-serier jag läst ser serien riktigt bra ut. Färgskalan som Hubert använder liknar den han nyttjade i Miss Don’t Touch Me, men är en smula dovare och mer stiliserad (jag vet inte vem som stod för färgerna i Svart tomtebloss som ser helt annorlunda ut; kanske är det Kerascoët själva). Jag gillar också hur Sillens utseende växlar från bild till bild när hon ibland ser ut som sig själv, och ibland som andra uppfattar henne.

Och precis som de tidigare nämnda serierna är det här inte någon lättsam historia. Miss Don’t Touch Me handlar om mord, prostitution och vansinne. Svart tomtebloss är en utdragen slakt av alla huvudpersonerna. Skönheten – Svindlande begär blir lika mörk den med när männen i byn vill bestämma om vem som ska få utnyttja Sillen och när. Med vissa inslag av varmare känslor, som kärlek, och en del humor med, men jag skulle inte sätta många kronor på att serien kommer sluta lyckligt. För det här är första delen av jag vet inte hur många; en del till finns iallafall på franska. Det är också min enda egentliga kritik mot boken: Det känns väldigt mycket som en oavslutad historia så nästa del behövs på svenska ASAP!

Det är underbart att se att seriemarknaden i Sverige lever, med ett faktiskt ganska varierat utbud både vad gäller svenskt och utländskt material. Visst är det långt ifrån hur det var på Epix/Medusas storhetstid när det gäller översatta serier, men om jag jämför med hur det var för säg 10 år sedan är det ojämförligt mycket bättre och vad gäller svenska serier tror jag aldrig det kommit ut mer intressant än det gör nu. Skönheten – Svindlande begär är ett exempel på välmåendet, och nu hoppas jag bara att vi får se fler delar vad det lider :-)



Direktlänk Lämna en kommentar

Hemskheter i sagoskogen: Svart tomtebloss

20 maj, 2011 at 22:29 (Europeiska serier) (, , )

Förlaget Epix ger ut bra moderna serier igen, och jag kan bara säga Halleluja! Något enstaka album här och där har de klämt ur sig, men lagom till SPX fick de ut flera på en gång. Ett av dem var den sorgligt försenade Lille prinsen-boken som jag redan hunnit köpa och läsa på engelska, men Svart tomtebloss, skriven av Fabian Vehlmann tillsammans med Marie Pommepuy (ena halvan av tecknarparet Kerascoët)  och tecknad av just Kerascoët, var ny för mig. Vehlmann skriver bland annat Spirou nuförtiden, och Kerascoët har jag berömt tidigare för bland annat deras Miss Don’t Touch Me-böcker.

Svart tomtebloss är för att fatta mig kort en fullständigt ohygglig historia, tecknad med all den charm och gullighet som Kerascoët kan uppbringa. Ohygglig i bemärkelsen att det som händer är ohyggligt, inte att serien är ohyggligt dålig alltså ;-) Utan att någonsin förklara var de kommer ifrån (även om det starkt antyds att de hör hemma i en död flickas fantasivärld) får vi följa ett antal småväsen när de försöker överleva i den skog de oväntat hamnat i. Huvudpersonen Aurora gör sitt bästa för att hjälpa de andra och lära känna skogsdjuren men till ingen nytta: Mat är det brist på, men ond bråd död och svikna löften finns i överflöd.

Teckningarna är som sagt precis så bra som man kan önska sig, med akvarellfärger som ibland påminner om Elsa Beskows illustrationer och med de typiska intagande figurteckningarna som så många moderna franska serietecknare anammat (som till exempel Sfar, Blain, med flera).

Men manuset har jag lite svårare för. Det är inte direkt dåligt, men det blir för mycket frosseri i hur illa det kan gå och för lite annat. Det finns en grundhistoria om kärlek och individualitet med Aurora i huvudrollen som jag tycker är intressant, men Vehlmann tappar tråden i mitten av boken då det bara känns som en variation på Tio små negerpojkar/indianpojkar/cyklister/soldatpojkar. Mot slutet tas Aurora-tråden upp igen, men då känns det nästan lite påklistrat eftersom det var så länge sen den sist berördes.

Men trots det vill jag rekommendera den här serien. Teckningarna är suveräna, och historien är  med sina brister ändå värd att läsa. Och sen gillar jag ju brytningen mellan manus och illustrationer (råhet kontra gullighet) när den fungerar som i den här nattsvarta sagan. Så köp den, och sen kanske Epix fortsätter med sin comeback i det lilla :-)

Direktlänk 9 kommentarer

Uppsamlingsheat

4 december, 2010 at 14:16 (Europeiska serier, Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem :-)

Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.

De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…

Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me. Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.

Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.

Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.

Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.

Härnäst: Vi får se :D

Direktlänk 2 kommentarer

Tillbaka på toppen: Dungeon Twilight – The New Centurions

20 juli, 2010 at 14:36 (Europeiska serier) (, , , , )

En glad överraskning: När Trondheim & Sfar överlät tecknandet till andra i Dungeon Zenith var resultatet sådär, så jag var lite orolig för att se hur det skulle bli med Dungeon Twilight. Men det var ingen som helst fara eftersom Kerascoët fortsätter lika bra som han slutade i förra delen, och Obions bidrag är inte heller dumt.

Fast det är fortfarande kombinationen av Sfar & Trondheims manus med de förunderligt välanpassade teckningarna som gör den här serien till en av mina favoriter. Nu har jag sett Trondheim, Sfar, Blain, Kerascoët och Obion göra sin version av Dungeons värld, och trots de olika stilarna är de alla lika bra.

Jag sa när jag läste senaste Dungeon The Early Years att det var min favorit av de tre huvudserierna men nu har jag blivit osäker; Twilight oförutsägbarhet är nog minst lika bra. I The New Centurions får vi som vanligt två franska album samlade i ett, där det första tar upp tråden med Terra Amatas nya geografi och politik, medan den andra utspelar sig på en besynnerlig värld där alla måste konstant röra sig framåt och uppåt eftersom de annars kommer ramla av (klippan roterar, och efter Terra Amatas explosion är ju geografin en smula ovanlig, minst sagt).

Jag tjatar nog om hur fascinerande och rolig serien är varenda gång det kommer ett nytt bra album i Dungeon-serien, men jag tänker fortsätta med det tills varje läsare av den här bloggen åtminstone har provat att läsa något av albumen. Superlativen är slut, jag har skrivit om dem så många gånger, och jag vill inte berätta mer om vad som händer i de enstaka albumen eftersom en stor del av Dungeons charm är den redan nämnda oförutsägbarheten, där Sfar & Trondheim vandrar åt vilket håll som helst utan att det känns spretigt eller okoncentrerat. Köp. Läs. Basta.

Direktlänk 3 kommentarer

Vilseledande reklam (lyckligtvis)

25 januari, 2009 at 23:59 (Europeiska serier) (, , , )

Det här var inte alls vad jag trodde. När jag var och handlade i veckan fick jag syn på en liten nyutkommen bok på NBM, Miss Don’t Touch Me, skriven av Hubert, tecknad av Kerascoët. Låt se:

  • Samma format som NBMs Astronauts of the Future, Isaac the Pirate, Ordinary Victories, med flera utgåvor, dvs två franska album i ett
  • Från några i samma gäng som de tidigare nämnda (Kerascoët har tecknat ett antal Donjon-böcker tidigare)
  • Baksidan tyder på att det är en lättsam serie med en lätt fransk erotisk touch (”…she ends up hired into a luxury house of call-girls. She even becomes quite good at certain lascivious practices while still remaining a virgin!”)
  • Teckningarna ser självklart bra ut (jag gillar verkligen Sfar/Blain/Kerascoët-stilen, med skruffiga streck men samtidigt väldigt charmigt)

Ergo, givet köp. Men när jag börjar läsa märker jag efterhand att det är någonting helt annat som pågår; trots att ytan ger sken av att det är lättsam underhållning är det en mycket mörk historia som utspelar sig. Bordellen Blanche hamnar på är visserligen flott, men det finns ingenting nostalgiskt eller pikant i skildringen av den. De som jobbar där är misstänksamma, missunsamma, och miserabla, och Blanche blir trakasserad av dem utan egentlig anledning. Och även om baksidestexten är helt korrekt i att Blanche gör ett ”bra” jobb finns det ingenting erotiskt eller lockande i det: Hon blir husets mistress för de kunder som vill ha en sådan, och eftersom Blanche hatar jobbet och kunderna blir hon uppskattad för sin behandling av dem.

Seriemördandet i boken är inte heller skildrad på något lockande eller egentligen spännande sätt, utan morden är enbart råa och vedervärdiga, liksom skildringarna av vardagslivet för de prostituerade på bordellen. Allt presenterat med urcharmiga teckningar som lindrigt talat bryter totalt mot handlingen.

Jag är inte säker på att historien håller i de ytterligare böcker som getts ut i Frankrike (två till finns), speciellt som den här bokens handling är helt avslutad, men jag är riktigt glad att jag läst den här. Jag gillar överraskningar!

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare