Den första Kapten Amerika: Truth – Red, White & Black

6 september, 2010 at 21:31 (Superhjältar) (, , , )

Lite radikala tolkningar av gamla superhjältar, någon? Vad sägs om Truth: Red, White & Black, Kapten Amerika-serien från 2003 skriven av Robert Morales och tecknad av min gamla favorit Kyle Baker?

Jag läste den inte då den kom ut eftersom jag egentligen inte har en susning om Kapten Amerika som karaktär, och när jag tittade i den såg den inte heller så lockande ut; den är tecknad i en stil som jag skulle vilja karakterisera som Bakers sena period, med teckningar som är långt från den stil han började med då hans teckningar var en besynnerlig (men mycket lyckad) blandning av fotorealism och extremt få pennstreck. Istället ser det ut som en satirisk version av Burne Hogarths böcker om serieteckning som alla heter någonting på Dynamic (Dynamic Hands, Dynamic Wrinkles osv.) för männen i T:RW&B är alla närmast förvridna i muskelkramp, musklerna får nästan inte plats på kroppen.

Så teckningarna parade med ett manus som jag förstått var av det allvarligare slaget kändes föga lockande som kombination -> jag hoppade över serien.

Men för några dagar sedan blev jag lite sugen på att läsa någonting av Baker igen så jag letade upp den här miniserien och läste igenom de sju numren. Och ser man på, det var inte så illa som jag hade befarat. Morales historia om de första testerna av serumet som senare skulle frambringa den klassiska Kapten Amerika är bra sammanhållen och intressant historiskt. Inte för Kapen Amerika-delen, förstås, men för att den uppmärksammar hur sällsynt illa de färgade soldaterna i USAs arme behandlades under andra världskriget. Här används en bataljon färgade soldater som försökskaniner för ett serum som ingen vet hur farligt det är, i en parallell till det ökända  Tuskagee-experimentet. Den enda som överlever behandlingen intar rollen som den första Kapten Amerika, men tacken uteblir helt.

Och Bakers teckningar blev bättre i längden. Inte för att de någonsin kändes som mer än acceptabla, men efter något nummer eller två irriterades jag åtminstone inte längre av deras drag av karikatyr i en i övrigt gravallvarlig historia. Jag tycker fortfarande att manusförfattare/tecknar-kombinationen är en av de mindre lyckade jag sett, men det är ingen total katastrof; historien är så pass stark att den överlever illustrationerna.

Truth: Red, White & Black är en av de där serierna som är rätt bra i sig, men dess stora styrka är att den pekar på en mycket sorglig men fascinerande del av amerikansk nutidshistoria: Det dröjde ändå fram till 1954 innan de sista amerikanska arméförbanden med rasindelning försvann.

Direktlänk Lämna en kommentar

???: Special Forces av Kyle Baker

8 juni, 2009 at 23:24 (Serier) ()

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; en del av Bakers serier hör till mina absoluta favoriter, men andra, som King David, lämnar mig helt kall. Och så har vi Special Forces, en serie Baker gjorde för Image som nu har samlats ihop i en volym…

Irak-kriget skildrat ur några missanpassade ungdomars synvinkel är vad som bjuds, och för den som läst Bakers motivering till varför han gjorde serien låter det intressant: Han vill skildra absurditeten i en armé som villigt värvar autistiska / narkotika-beroende / hel- eller halvkriminella tonåringar, och vad det leder till, och hur idiotiskt hela kriget är.

Låter som det skulle kunna bli läsvärt, speciellt som Baker kan vara fruktansvärt rolig och ironisk i sina bästa stunder.

Men ack… Vad som presenteras är en riktig sörja av våld och halvnaket (huvudpersonen är kvinnlig och hennes kläder är i trasor mer eller mindre från start), där jag visserligen kan se att det finns ansatser till krigskritik och kommentarer (legosoldater som står utanför lagen, privatföretag som tjänar pengar på kriget, osv; allt företeelser som förekommer i Irak på riktigt), men helt utan finess. Det är lika subtilt som ett slag på käften, men utan energin.

Teckningarna är bättre än manuset, men de saknar det där lilla extra. Baker är bra på rörelse; det är full fart som gäller, liksom i en del andra av hans serier, men lustigt nog känns hans stil lite mer stillastående sedan han för några år sedan började pyssla med animationer. Sedan dess ser hans teckningar mer ut som en storyboard än en serie, och där han förut valde precis den pose som tydligast framhävde rörelsen är det som om han nu bara slumpmässigt har valt en bild från en tecknad film. Resultat: En starkare känsla av stillastående än i hans äldre serier, även om han fortfarande är bättre än de flesta andra serietecknare.

Det här är lika deprimerande som att läsa exempelvis Peter Bagges eller Alan Moores nyare serier: Ingredienserna från förr finns kvar, men det som gjorde serierna bra har helt försvunnit. Som att dricka te gjort på en påse som redan använts alltför många gånger, ungefär.

Direktlänk Lämna en kommentar

Who knows what evil lurks in the hearts of men?

27 maj, 2009 at 23:22 (Serier) (, , )

The Shadow knows, såklart. Och i det här fallet handlar det om en serie från andra halvan av 80-talet, närmare bestämt om The Shadow, skriven av Andy Helfer och tecknad av Kyle Baker & Bill Sienkiewicz.

För den som inte känner till The Shadow så är det en pulphjälte skapad 1930, långt före superhjältarnas tid men med klara likheter med somliga: Han bekämpar brott genom att avrätta brottslingar medelst sina pistoler, han kan hypnotisera människor med hjälp av den träning han genomgått i fjärran Östern, han har en hemlig identitet som miljonären Lamont Cranston, och så vidare. Mest känd är han från radioteatern, där bland annat Orson Welles spelade honom.

Givetvis är en sådan figur lockande att göra serier av, och flera förlag har vid olika tillfällen försökt men mestadels med magert resultat. De flesta versioner har behållit 30-talet som miljö, och de jag läst har varit rätt trista.

Men Helfers version utspelar sig istället i nutid, och framförallt Bakers nummer (7-19, då tidningen lades ner), är baske mig någonting av det allra bästa från DCs 80-talsutgivning, och då inkluderar jag Millers och Moores serier. Det är svart humor som är ordningen för dagen, med Bakers säregna teckningsstil med sin blandning av fotorealism och karikatyrer, och Helfers manus som passar perfekt till teckningarna (Helfer har varken förr eller senare varit i närheten av att skriva någonting lika bra).

De nitton numren hann avverka tre längre historier (Sienkiewicz gjorde en, Baker två) innan The Shadows rättighetsinnehavare Condé Nast oturligt nog fick upp ögonen för vad DC gjorde med sin licens, och omedelbart stoppade utgivningen. På sitt sätt kan jag förstå varför: Efter att ha tagit död på The Shadow i den andra historien, Seven Deadly Finns, tillbringade han nästa historia, Body & Soul, som ett lik som ska transporteras till den hemliga staden Shambala. Under transporten används liket som handelsvara (i utbyte mot en dvärg som misstas för en avancerad mini-robot), sexualobjekt för en galen popstjärna (hon misslyckas med att få tag på hela liket men nöjer sig med ett av hans fingrar som skärs av), skydd mot gevärseld (som försvar mot en kinesisk armestyrka), för att slutligen bli halshuggen av en helikopter innan huvudet i sista numret kan transplanteras på en robot, och han slutligen kan återupplivas. Inte precis en ärofull behandling av en hjälte…

Förutom den svarta humorn är historierna också mycket skickligt konstruerade, med The Deadly Finns som höjdpunkt där en brottsfamilj bestående av sex söner och deras mamma, en samling psykopatiska massmördare, en terrorist, en rubbad gorilla, och diverse andra bifigurer alla dras in i en komplicerad väv som avslutas med The Shadows död. Det är roligt, burleskt, och bitvis rejält blodigt; det är lite svårt att förstå att serien är så pass gammal som tjugo år eftersom den än i dag känns som en fräsch fläkt.

Tyvärr är nog chansen ungefär 0% att den här serien kommer samlas ihop i album; förutom att Condé Nast knappast gillar den mer nu än de gjorde tidigare, så har den inget riktigt slut. Men tidningarna är värda att leta upp, trots att den komplexa handlingen gör att enstaka nummer är svårlästa.

PS. Fortfarande tji scanner här, så sorgligt nog får ni nöja er med några av Bakers omslag istället för hans teckningar inne i tidningarna. DS.

Direktlänk 6 kommentarer

Why I Hate Saturn

3 april, 2009 at 23:11 (Serier) (, )

Jag är snart klar med Tatsumis självbiografi A Drifting Life, men det är fortfarande några hundra sidor kvar. Under tiden jag läst denna kanske blivande klassiker har jag också läst en lite äldre dito från 1990, Kyle Bakers Why I Hate Saturn.

Jag vet inte om det är korrekt att säga att Baker är en av mina största favoriter inom serievärlden, men han har gjort några böcker som är enastående bra. Han är också en av de ytterst få serieskaparna som gör serier du kan stoppa i handen på vem som helst, van serieläsare eller ej, och ändå vara i trygg förvissning om att boken får en rättvis bedömning (d.v.s. även om läsaren inte gillade den så är det inte för att det var en serie utan för att den inte var bra nog).

Det gäller förstås bara de bra böckerna; de senaste åren har han tyvärr inte gjort någonting som är ens i närheten av hans bästa böcker som The Cowboy Wally Show eller Why I Hate Saturn, eller för den delen den nihilistiska version av The Shadow som tecknades av Baker och skrevs av Helfer.

Så, Why I Hate Saturn: För den som inte läst den förut så handlar det om en urtypisk, cynisk New York-bo, Anne, och vad som händer när hennes syster Laura dyker upp på besök. Laura är å sin sida löjligt optimistisk och egentligen mer välanpassad än Anne, även om hon envist hävdar att hon egentligen kommer från Saturnus (därav titeln). Annes och Lauras gamla pojkvän, en nyare psykopatisk pojkvän till Laura, och en Thelma & Lousie-tripp fyller ut resten.

Men egentligen är handlingen komplett irrelevant, och det känns som att de mer spektakulära delarna av den mest är med för att någon (Baker eller förlaget) trodde att det behövdes för att kunna sälja den. Det som gör boken så bra är Bakers öra för dialog, och de allra bästa bitarna är de som bara består av personer som pratar med varandra; på en pub, hemma hos någon, och så vidare. Det påminner rätt mycket om en klassisk sitcom, förutom att det är roligare och mer träffande än de någonsin är. Det kan nämnas att det draget är ännu tydligare i The Cowboy Wally Show som handlar om en nerdekad tv-kändis, där hela boken består av intervjuer med Wally själv.

Bokens första halva är definitivt bäst, där Anne klubbar och munhuggs med sin kompis Ricky, sin redaktör, och andra New York-existenser. När Laura dyker upp och den större handlingen kickar igång är det fortfarande bra, men som sagt är det lite onödigt; jag vill istället läsa mer om Annes New York.

Baker tecknar bra också, även om jag personligen hade föredragit att han struntat i gråtoningarna och hållit sig till rent svart-vitt. Baker har jobbat med animation och det syns att han vet precis hur man ska skildra rörelse och människor, men det som gör honom ovanlig är att han kombinerar det med en teknik med mycket exakta linjer; resultatet blir något som är en mycket personlig blandning av fotorealism och karikatyrer.

Som en avslutning, från baksidan Bakers egen reklam för boken:

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare