Nemo – The Roses of Berlin

10 april, 2014 at 22:50 (Serier) (, , , )

Nemo - Roses of Berlin - cover

Kort liten blänkare bara, men jag brukar ju skriva någonting om varje del av The League of Extraordinary Gentlemen som kommer ut så varför bryta den vanan?

Nemo – The Roses of Berlin är den andra delen av tre där huvudpersonen är kapten Nemos dotter, Janni Nemo. Den första delen, Heart of Ice, saknade så gott som helt handling men den här gången finns det faktiskt en (tyvärr en synnerligen tunn och tråkig sådan, men jag vill ändå påpeka det): Nemos dotter Hira har enligt ryktet blivit tillfångatagen av diktatorn Hynkel (från Chaplins Diktatorn) tillsammans med hennes man Armand så Janni ger sig tillsammans med sin man Jack av i Nautilus för att befria dem.

Mycket mer än så är det inte; väl i Berlin möter de (förstås) dr Mabuse, dr Caligari med flera. Lite slagsmål, några dödar, och sen är det slut. Det är svårt att förstå vad poängen med den här trilogin böcker med Janni Nemo i huvudrollen egentligen syftar till. Karaktären har aldrig växt till sig sen hon först presenterade i Century: 1910; om något har hon blivit mer ointressant sen dess.

Jag skulle gärna vilja tycka om de här böckerna med den snygga fysiska utformningen (mysigt inbundna och snyggt designade som de är) och eftersom de inte är lika hårt fokuserade på att fyllas upp med kulturella referenser som Century-trilogin var men det lyfter aldrig. Janni är ointressant, hennes man Jack likaså, och sen finns det ingen mer att bry sig om eftersom alla andra antingen knappt finns med eller genast dör när de presenterats. Handlingen lämnar mig likaså helt likgiltig, som den centrala delen med drottning Ayesha som i båda böckerna som hittills kommit ut är det som driver handlingen framåt. Hon är sur på Janni Nemo, men mer spännande än så är det inte.

Nemo - Roses of Berlin - Berlin

Kevin O’Neill gillar jag däremot, som alltid, men precis som i Heart of Ice slarvar han här mer än han gjort förut. Det verkar faktiskt som om till slut även han har tröttnat en smula och tappat en del av sin energi, och det är just energin som brukar göra O’Neill så bra. Skarpa konturer, drastiska vinklar och sidlayouter, smådetaljer som fyller bakgrunderna, karikerade människor som utstrålar personlighet; allt det känns lite svagare här och lite mindre engagerat. Dåligt, nix, men definitivt går tecknandet rätt mycket på rutin numera.

En bok kvar om Nemo som jag antar dyker upp nästa år, så inrikta er på en recension då om hur Moore inte bryr sig om sina karaktärer och hur O’Neill likaså inte längre tycker det är lika roligt med gentlemans-ligan. Om serien nu inte överraskar mig med sin avslutande del förstås!

Direktlänk 2 kommentarer

Edisonader en masse: Nemo – Heart of Ice

19 mars, 2013 at 00:02 (Serier) (, , , )

Nemo - Heart of Ice cover

Egentligen är det lite fånigt att jag envisas med att skriva om varje ny del av Alan Moore/Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen. Serien har stabiliserat sig på en nivå med flyhänt skrivna men ack så torftiga manus tillsammans med underbara teckningar, och mycket mer finns inte att säga.

Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vet ju hur bra Moore kan vara när det vill sig (även om det är decennier sen sist), och O’Neill är så förförisk med sin stil att jag varje gång det kommer ut en ny del tänker att kanske, kanske, kommer den här gången bli annorlunda. Nemo – Heart of Ice lät dessutom lite extra lovande eftersom Nemo är en av de allra bästa karaktärerna i den här serien, och även hans dotter Janni var trots mina invändningar mot serien hon dök upp i intressantare än de flesta andra i de senare delarna.

Nemo - Heart of Ice Kane et al

Fast resultatet blev tyvärr detsamma: Jag imponeras av O’Neill trots att hans figurteckning känns lite mindre perfekt den här gången och misströstar om Moore. Det blir så uppenbart när jag läser serien att Moore inte ens anstränger sig för att sätta ihop en riktig historia. En löjligt tunn intrig kickas igång när Janni stjäl några dyrbarheter från H Rider Haggards drottning Ayesha vilket får till följd att Ayeshas värd Charles Foster Kane anlitar ett gäng Edisonad-hjältar (min alldeles egna svenska översättning av Edisonade) för att ta tillbaka dem. Varpå vi får se den gamla vanliga Moore-genomgången av alla möjliga litterära fantasier om en särskild miljö, den här gången Antarktis dit Janni bestämmer sig för att göra en slags pilgrimsfärd.

Efter alla dessa klagomål på Moore för att han struntar i att berätta en historia som har ett i värde i sig förutom att vara en lista över vad Moore har läst ska jag dock ge honom ett litet plus: De avslutande textsidorna var faktiskt helt läsliga och till och med smått roande den här gången. Halleluja!

Nemo - Heart of Ice wraith

Direktlänk 2 kommentarer

Mer av samma sak: The League of Extraordinary Gentlemen – Century: 2009

28 juni, 2012 at 00:26 (Superhjältar) (, , )

Jahapp.

Det här blir inget långt inlägg men eftersom jag skrivit om både del 1 (Century: 1910) och del 2 (Century: 1969) tänkte jag iallafall pränta ner några tankar om den avslutande delen i den fjärde sviten i Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen-serie, nyutkommen som den är.

Skälet till att det inte blir långt är att jag egentligen redan skrivit vad jag tycker om serien i de tidigare inläggen: O’Neills teckningar är förunderligt bra och jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst, medan Moores manus uppriktigt sagt är rätt uselt, kanske det sämsta i Century-sviten. Efter att både 1910 och 1969 i stort sett saknat nerv och Mina Murray/Harker dessutom helt förlorat sin personliga karisma från de tidigare böckerna (hon var den centrala karaktären där, den som höll ihop böckerna och som de andra i gruppen interagerade mot, och när hon inte längre känns intressant gör inte heller de andra personerna det) så hade jag väl inga stora förhoppningar, men tyvärr var 2009 lite sämre än jag väntat mig:

En del av TLoEGs charm har alltid bestått av att se olika gamla litterära personer blandas, som Bertie Wooster + Cthulhu-monster. Tyvärr led 1910 svårt av att huvudpersonerna (förutom Mina Murray) var för mig helt ointressanta karaktärer, som mästertjuven Raffles; det verkade som om Moore haft svårt att hitta några lämpliga referenser att jobba med. 1969 var bättre i den aspekten, med en ung lord Voldemort, Monty Python och annat, och därför hoppades jag att Moore skulle kunna hitta på något roligt när han fick chansen i 2009 att använda sig av moderna litterära referenser.

Jag vet inte om det beror på mig eller Moore, men refererandet kändes rejält trött, som någonting han var tvungen att göra snarare än någonting han hade roligt medan han kom på. 30 Rock, James Bond och alldeles för mycket Harry Potter är en del av det som bjuds, och en del av problemet är väl att karaktärer som mr Hyde i de första TLoEG-sviterna eller för den delen sjörövar-Jenny i 1910 är en del av det allmänna medvetandet, urtyper, medan till exempel Harry Potter inte har nått samma stadium (ännu, kan tilläggas).

Med andra ord, själva grundkonceptet med ett collage av litterära karaktärer verkar inte fungera lika bra när det handlar om nutiden snarare än klassikerna.

Egentligen är det patetiskt att klaga på att referenserna inte känns lika roliga för de två första (och framförallt den allra första) TLoEG-böckerna är bra serier där referenserna bara är en liten del av helheten. Men tyvärr är det så lågt som serien har fallit: Jag kan inte komma på någonting intressantare att säga om serien än att klaga på trista referenser. Förutom att berömma O’Neills teckningar förstås :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Det blev inte bättre: Century – 1969

18 augusti, 2011 at 21:34 (Serier) (, , )

Dags för den andra avsnittet av Alan Moore & Kevin O’Neills glacialt publicerade fjärde del (eller tredje om man ignorerar The Black Dossier, vilket man nog kan göra) av League of Extraordinary Gentlemen, serien som började så lovande men sen fallit ner i samma träsk av ockultism, dassig erotik, och allmänt flummande som de allra flesta av Moores serier de senaste åren.

För det här är på intet sätt bra. Det första avsnittet, Century – 1910, tyckte jag inte om något vidare eftersom den förutom de allmänna bristerna med Moores manus nuförtiden också föll i kliché-fällan med den kvinnliga huvudpersonen som blir utsatt för en våldtäkt. Det som var bra med den var som alltid O’Neills teckningar, och att hoppet ändå levde om att serien skulle bli bättre och få mer styrsel när del två kom ut.

Men så blev det alltså inte.

O’Neill får fortfarande toppbetyg; det är en fröjd att titta på hans teckningar. Det är så få tecknare som liksom O’Neill känns så genuint anpassade för just serier att om den här serien blir hopsamlad i en Absolute-utgåva när väl den avslutande episoden kommit ut nästa år så kommer jag bli allvarligt frestad. Men det är i så fall helt och hållet O’Neills förtjänst för Moore är nog snäppet sämre i den här episoden än i den förra.

Mina Harker på en dålig tripp med lord Voldemort

Visserligen slipper vi de värsta klichéerna, men å andra sidan finns det nu inte tillstymmelse till handling kvar. Det är sida upp och sida ner av Moore som trycker in så många referenser han bara kan (och problemet från förra episoden med att Mina Harkers kompanjoner i de två första delarna var så mycket intressantare än i den här serien finns kvar, flytten till 1969 till trots), med endast vaga antydningar om ett möjligt månbarn som ska leda världen in i en ny och förfärande (antagligen, med tanke på att de som försöker frambringa barnet är ockultister av den ondare sorten) som en eftergift till de som vill ha en orsak att läsa vidare.

Jag tycker också att det är lite tråkigt att se utvecklingen Mina Harker genomgår (så ja, det finns faktiskt tillstymmelsen till karaktärsutveckling); från att ha varit en superbt kompetent ledare av de olika grupperna är hon här betydligt tristare skildrad. Kanske har Moore en plan för henne och del tre kommer att förlåta den här delen, men tillåt mig tvivla. När det inte ens känns roligt att se Moores skildring av lord Voldemort eller Moores version av Rolling Stones Sympathy for the Devil känns det tyvärr som om han till slut tappat den lilla gnista som trots allt gjorde att delar av Century – 1910 hade ett visst sug.

Till slut måste jag dock erkänna att jag gillar att hålla Century – 1969 i min hand. Det är en förföriskt paketerad bok med O’Neills inbjudande teckningar, tyngden känns bra, och pappret precis lagom styvt. Och med all min kritik av Moore måste jag också säga att han kan skriva en serie så att den är lätt att läsa; seriesidorna flyter på, även om jag inte bryr mig om vad som händer personerna på dem. Hans textsidor däremot är nästan (men bara nästan) lika tröga som Dave Sims ökända diton i Cerebus. Huga!

Direktlänk 4 kommentarer

SPX-köp, del 3: Små ambitioner och stora

2 maj, 2009 at 00:29 (Serier) (, , , , )

Jag har fortfarande inte läst igenom allt jag skaffade på SPX, och det har varit lite ont om tid att läsa de senaste dagarna men några till serier har jag hunnit med!

Först ut av de två jag ska skriva om idag är Stuff Sucks av Liz Greenfield, en egenhändigt utgiven serie i sex delar som utspelar sig i Amsterdam (pluspoäng för mig eftersom jag varit där ett antal gånger sista året för jobborsaker; på måndag ska jag dit igen). Det är sympatiskt tecknat, det är en småskojig historia, karaktärerna är lagom skruvade, men det bästa med den är förpackningen: Alla de små böckerna har sitt eget fodral som de ligger i, ungefär i CD-storlek. Att plocka ut en för att läsa är helt enkelt mysigt; det är som att plocka ut en liten present. Så, en helt okej och underhållande serie,  med en genial förpackning :-)

Och sen en serie med lite större ambitioner: Den senaste, tredje delen av Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen, kallad Century: 1910. Det är den första delen av tre i en historia som sträcker sig fram till 2009, men här är det återigen London som gäller; Mina Harker och Allan Quatermain är kvar, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller. Och redan här uppenbarar sig ett problem jämfört med de två första böckerna: Medan de hade Dr Jekyll, den osynlige mannen och kapten Nemo bland sina medlemmar får vi här hålla till godo med gentlemanna-tjuven Raffles och det övernaturligas detektiv Carnacki, två fiktiva personer som jag, och de flesta med mig misstänker jag, inte har några speciella känslor för. Orlando som också är en ny medlem är lite bättre, men det är en betydligt ointressantare grupp den här gången.

Och Moore har också andra problem med manuset; liksom i de första två böckerna är han lite för förtjust i att visa hur många referenser han kan trycka in. Men till skillnad från de tidigare böckerna som dessutom hade en stark historia är det sämre ställt med det här. Historien är rätt banal, och jag är personligen rätt trött på alla historier som tar till standardknepet våldtäkt för att motivera varför en kvinna plötsligt blir ett mordiskt monster; det känns, om uttrycket ursäktas, alldeles för lättköpt. För att uttrycka det kort: Från att ha varit bra historier där de fiktiva karaktärerna var en roande bisak är nu de fiktiva karaktärerna viktigare än historien.

En annan sak som också är problematisk för mig som svensk läsare är att en viktig del i den fiktiva delen av Century: 1910 baseras på Tolvskillingsoperan som ursprungligen skrevs på tyska. Det gör att jag inte känner igen den engelska översättningen (jag är van vid den svenska), och därför hade jag svårt att relatera till Moores pastischer på de tyska sångtexterna. Det är förstås inte Moores fel, men det var ytterligare ett litet minus.

Det kanske blir bättre när den större handlingen har avslutats i och med de resterande två delarna, men jag tvivlar. Det är väldigt länge sedan Moore ansträngde sig för att skriva istället för att gå på autopilot; med undantag för de tidigare League-böckerna och Smax (och i dem var han ändå en skugga av det han var när han var som bäst) har han inte gjort det sedan From Hell, och det är länge sedan nu.

O’Neill är dock lika bra som någonsin, och ju mer jag ser av hans teckningar desto bättre tycker jag om honom. När serien utspelar sig i London vid förra sekelskiftet passar hans stil förträffligt, och jag ser fram emot att se hur hans skildring av vår nutid ser ut.

PS. Förutom de tidigare två League-delarna har Moore och O’Neill också gett ut Black Dossier; den var riktigt usel och det märktes att enda skälet till att den skrevs var att Moore var tvungen enligt kontrakt att ge ut en till bok på Wildstorm. Därför struntar jag i den när jag pratar om tidigare böcker i serien härovan. DS.

Direktlänk 12 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare