Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

5 september, 2011 at 22:59 (Dagspresserier, Europeiska serier) (, , , , , )

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt ;-)

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Gamla och nya strippar

8 januari, 2011 at 22:48 (Dagspresserier) (, , , , , , )

Nu har jag läst en stor bunt dagspressserier igen, och bra sådana; det behövdes eftersom det varit lite si och med kvalitén på en del andra återtryck jag läst…

Big Ben Bolt har nu gjort sällskap med Mary Perkins och Juliet Jones på det lilla förlaget Classic Comics Press, och den passar väl in: Teckningsstilen är i den fotorealistiska stilen, och historierna är äventyrsinriktade med drag av såpa. I den första volymen så upptäcker Ben hur bra anlag han har för att boxas, med åtföljande problem eftersom hans släktingar anser att boxningssporten är alltför vulgär för att en Bolt ska ägna sig åt slikt. En vacker dam, skumma promoters, och fixade matcher är givna inslag som dyker upp med jämna mellanrum.

Det är en skickligt hopkommen serie med manus av den mycket erfarne Elliot Caplan (Al Capps bror), som också skrev Juliet Jones, och att Murphy är en skicklig tecknare är allom bekant; att han fick överta Prins Valiant efter Hal Foster var välförtjänt. Här är han inte helt fullfjädrad ännu men på god väg mot mästarformen.

Men toppbetyg blir det inte. Liksom i Juliet Jones är Caplan lite för oäventyrlig i sina historier som bokstavligen alltid slutar på ett sätt man kan räkna ut från första rutan. Det finns inte skuggan av personlighet eller någonting unikt som skulle höja serien över andra, så slutresultatet blir proffsig underhållning för stunden. Ju mer jag läser av serier av den här typen, desto bättre blir Mary Perkins med dess komplexa och fullödiga manus.

Utgåvan i sig ser också lite deprimerande ut i början med ganska låg kvalité på stripparna, där streck saknas alternativt smälter samman. Men med start 1 januari 1951 blir kvalitén plötsligt klart bättre, och sedan fortsätter det i samma stil. Det verkar som om förlaget haft tillgång till en samling som började i o m det nya året, men innan dess har man fått klara sig med sämre förlagor. Så nästa volym kommer med lite tur se bra ut, rakt igenom :-)

Fantomens dagsstrippserie har nu kommit ut med sin andra volym på Hermes förlag, och den är till och med snäppet bättre än den första. När jag läser den så blir det väldigt uppenbart varför serien en gång i tiden var så stor för det här är riktigt kul läsning.

En snärtigare Fantomen (klicka för hela strippen)

Falks manus är fartfyllda och med mängder av snärtiga kommentarer (Fantomen själv står för de flesta), och Moores teckningar är lika bra de med. Historierna i sig är inte originella (pirater, tjuvpärlfiskare, kidnappade maharajor osv) men där Caplans manus saknade personlighet har Falks det i drivor.

Det är definitivt en serie som känns mycket äldre än Big Ben Bolt; att det bara skiljer drygt 10 år mellan dem är nästan obegripligt. Men eftersom Fantomen är ett otvivelaktigt mästerverk är det ändå den klart bättre serien av det två, för de som inte har något emot att läsa en mer gammeldags typ av serie alltså. Skildringen av alla människor som inte råkar vara vithyade män är förstås extremt fördomsfull, och att Fantomen och Diana lyckas missförstå varandra så ofta är nästan löjligt (de flesta historierna här avslutas med att Fantomen precis missat att hejda Dianas båt/flyg/bil när hon reser iväg, ovetandes att han är i närheten). Någon av dem borde komma på att de kanske borde utbyta adresser om de nu ska gifta sig…

Men berättarglädjen gör att jag har överseende med det. Fantomen är en frisk fläkt som huvudperson här, i en stil man kan känna igen från andra hjältar från den här tiden som Errol Flynns roller mm. Förbaskat bra underhållning, och dessutom är trycket bra. Ibland är det lite urvattnat där gråskalan saknas, men med tanke på seriens ålder är det med beröm godkänt, och det är bara att hoppas att utgivningen fortsätter.

Och sist den med marginal nyaste serien idag: Frode Øverlis Pondus som nog de flesta känner till. Med en egen serietidning i Sverige och ett stående inslag i många dagstidningar är det nog den mest populära norska serien i Sverige någonsin (med konkurrens från Nemi), men i Norge är den ännu större. Att jag tar upp den just nu beror på att jag precis avslutat läsningen av 1664 sidor Pondus i kronologisk ordning via 8 inbundna böcker från norska Egmont.

Pondus är egentligen inte så speciell; om man beskriver den för någon som inte läst den så låter den nog som de flesta andra serier. Det som gör att jag tycker så bra om den är att Øverlis humor fungerar perfekt för mig, ungefär på samma sätt som Ennis (när han är bra). Jag kan inte avgöra om jag tycker bäst om Jockes öden och äventyr, Else och Günthers förhållande, Pondus galna fotbollsintresse/kunskaper, eller någonting annat. Det här med humor är svårt att förklara: En del gillar Pondus, en del Alla älskar Raymond (…), och jag har vänner som jag i mångt och mycket har samma smak som, men när det gäller humor kan vi ändå bli helt oförstående inför den andre. Äventyrsserier/filmer/böcker/tv-serier har inte samma drastiska utfall; även om jag inte tycker lika bra om verket ifråga kan jag ändå tycka att det är OK underhållning. Med humor nix: Om det inte är roligt är det poänglöst att se på / läsa.

Men om jag ska försöka mig en liten förklaring trots detta så tycker jag om Øverlis lösa teckningsstil, hans fina känsla för timing, att han uppenbarligen tycker om sina karaktärer (ingen av huvudpersonerna är med enbart för att drivas med, inte ens Günther), och att han förstått att ett visst mått av såpa behövs för att serien ska fungera i längden. Att Jocke nuförtiden är far, att Sofia växt upp och går på dagis, att Pondus bytt yrke; allt detta gör att jag bryr mig mer om serien än att jag bara läser dagens stripp och sen glömmer den. Pondus är inte alltid glimrande men det är skoj att min favorit bland nutida humoristiska dagspresserier görs i Norden. Heja Norge!

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare