Before Watchmen: Hela konkarongen

Det här blir nog inte så långt eftersom jag redan gnällt över att Before Watchmen åtminstone inleddes rätt uselt för ett knappt år sedan, men jag tänkte ändå skriva några ord om projektet efter att den 36:e och sista tidningen kom ut i onsdags.

Så, efter att ha läst några av de inledande tidningarna klagade jag på Cookes dåliga känsla för serieberättande; fortsatte det, fanns det några bra inslag bland den uppsättning miniserier som ingick, hur var det med själva idén att göra en föreföljare till Watchmen?

Cookes problem tänkte jag faktiskt inte så mycket på efter ett tag. Inte för att det blev bättring på den fronten men det var en så uppriktigt sagt trist och menlös läsning i gemen att sådana detaljer inte spelade så stor roll. Jag är ingen stor älskare av uppföljningar till framgångsrika serier/böcker/filmer men det stora problemet med Before Watchmen är inte att det vanhelgar någon slags helig relik utan bara att det mestadels är undermåliga serier.

Egentligen skulle jag vilja såga dem helt på egna meriter men det går inte för utan Watchmen skulle de här serierna vara helt obegripliga för en läsare; det saknas helt saker som introduktion och presentation av karaktärer och handling eftersom det förutsätts att alla läsare kan originalet på sina fem (tio?) fingrar. Så förutom att de är trista i sig blir jämförelsen med Moore/Gibbons serie oundviklig och tja, det är inte en jämförelse som Before Watchmen klarar av 😉

Men att bara säga ”Dåligt!” är att göra det lätt för mig så jag ska precisera en smula:

• Där Watchmen aldrig egentligen skildrar några superhjälteäventyr och det istället är uppenbart att de som skildras bara är vanliga, ganska taffliga människor i fåniga kläder (med undantag för Manhattan och i viss mån Ozymandias, men inte heller de skildras i bild göra superhjälteaktiga saker) är det i BW gott om slagsmål och annat. För ett tag sen påpekade jag det tråkiga i hur serien Kick-Ass efter den första rätt OK delen snabbt föll in i gamla uttjatade spår där en föregivet ”realistisk” serie förvandlades till en alldeles normal nutida superhjälteserie av det sjaskigare slaget och precis samma sak händer här. Författarna som ska bygga vidare på Moores serie har inte förstått å vilket sätt den var annorlunda och skriver istället samma gamla vanliga serier.
• Man kan givetvis inte låta bli att peta på vad som hände i Watchmen; för att ett sådant här projekt ska bli framgångsrikt måste man såklart tillföra någonting nytt (se nästa punkt) men jag är inte förtjust i att man ändrar vad som egentligen hände i originalverket. Trodde ni att Hollis Masons bok Under the Hood beskrev vad som egentligen hände med The Minutemen? Icke då! Sådana här förändringar i efterhand var inte kul när Asimov öste på med dem i uppföljarna till Stiftelse-trilogin; de var trista när Card gjorde det i de senare böckerna om Ender Wiggin, och samma sak gäller alltså den här gången.
• En hel del av serierna består också i alltför hög grad av att man fyller i mellanrummen mellan rutorna hos Moore/Gibbons, dvs det som förut bestod av någon enstaka ruta ska här skildras i detalj. Vill ni läsa sidor om hur Blake upptäcker vad som försiggår istället för en kort dramatisk beskrivning av samma sak så är det bara att läsa här.
• Serierna har en egendomlig brist på känslomässigt engagerande personer. Efter att originalet lagt en så utmärk grund för människor som jag som läsare bryr mig om, oavsett om de var sympatiska eller inte, borde jag åtminstone känna någonting när jag nu läser mer om samma människor men resultatet är bupkis. Med visst undantag för Silk Spectre och Ozymandias (lite mer om dem här nedanför). 

Det finns mer att kritisera men jag nöjer mig med det här; jag tänker inte peka ut någon av mini-serierna som extra klandervärd eftersom svagheterna är gemensamma.

Men det finns några få ljusglimtar mitt i medelmåttigheten också.

Silk Spectre-serien är tack vare Amanda Conners teckningar (hon är också medansvarig för manus) roligare att läsa även om färgläggningen förtar en del av teckningarnas styrka. Men det är enstaka scener som fungerar bra för manuset i stort känns precis som för de andra som en enda lång transportsträcka för att nå sitt slut, som liksom det mesta här slutar med en scen direkt tagen från Watchmen.

Ozymandias-serien är än mer läsvärd och återigen är det teckningarna som fixar kakan. Jae Lees illustrationer tillsammans med June Chungs färgläggning är en fröjd att läsa och gör att den här mini-serien kan jag med gott samvete rekommendera till vem som helst som känner för att läsa en serie som utspelar sig i Watchmens universum. Sidlayouter med sina rikliga inslag av runda detaljer och de mycket rena rutorna som helst saknar distraherande detaljer gör att Ozymandias själv framstår som någonting förmer än alla andra, snudd på en gudaliknande varelse (åtminstone i sina egna ögon). Och igen, Chungs färgläggning är genial!

Len Weins manus är egentligen inte bättre än några av de andra men det här är ett fantastiskt bra exempel på att serier är en kombination av bild och text; bilderna är här så strålande att slutresultatet blir en riktigt bra serie. Den kan inte stå på egna ben för utan vetskapen om vad som händer i Watchmen skulle den vara helt meningslös men nu finns ju förstås Watchmen och då blir Ozymandias ett inte alls oävet tillägg.

Så läs för allt i världen inte hela Before Watchmen, men kasta ett getöga eller två på Ozymandias om ni känner för det.

Härnäst: Seriefestivalen 2013 i Stockholm (som redan startat med diverse förlagsfester och föreläsningar; jag tänkte inte skriva om dem här, det är sånt FB/Twitter är gjort för). Yes!