Två läsvärda scanlations: Kenya & Alexia’s Demons

14 juni, 2012 at 23:22 (Europeiska serier) (, , , , , )

Det har varit ovanligt mycket aktivitet hos scanlators av europeiska serier på sista tiden (alternativt så är det jag som inte hållit koll på vad som gjorts) så jag tänkte passa på att tipsa om två av serierna jag tycker har sina poänger. Ingen är oumbärlig men de är båda två trevlig underhållning för stunden, framförallt Alexia’s Demons. Men jag tänkte börja med att skriva om Kenya volym 1-4.

Skälet att jag laddade ner Kenya var ett och endast ett: Serien är tecknad av brasilianaren Leo som jag tidigare skrivit om i samband med hans science fiction-svit Aldebaran/Betelgeuse/Antares. Manuset står Rodolphe för och eftersom det ärligt talat inte var manuset som var det bästa med Leos tidigare serie så tänkte jag att det här skulle kunna bli riktigt bra. Men tyvärr visade det sig att Rodolphes berättarskicklighet är ungefär på samma nivå som Leos egen; historien om utomjordingars eventuella manipulation av djurlivet på Jorden år 1947 är stelt och helt utan överraskningar. Återstår: Teckningarna.

Men men, på illustrationsfronten är det snäppet sämre än i ABA-sviten. Det är alldeles för mycket människor som pratar med varandra och alldeles för få djur, och det är Leos fantasifulla fauna jag vill se mer av. Dessutom är de flesta djuren i den här serien helt vanliga afrikanska djur och helt vanliga forntida djur, som dinosaurier med mera. På två ställen dyker det upp fantasifulla djur, och de ställena är de bästa i hela serien. Så en besvikelse men ändå värd att ladda ner och läsa för de som fascineras av skumma varelser, prydligt tecknade av Leo. Om de bara vore fler av de sistnämnda!

Så till den bättre av dagens två serier, Alexia’s Demons, skriven av Dugomier (pseudonym för Vincent Lodewick) och tecknad av Benoît Ers. Jag har läst de tre första albumen; om nu bara nummer fyra också tas om hand av de vänliga fansen så skulle det innebära att hela den första sviten i serien vore översatt till engelska.

Huvudpersonen Alexia är en exorcist, och serien tar sin början när hon blir anställd av C.R.P.S., en internationell organisation som skyddar världen mot ondskans krafter. Det kan låta dramatiskt och det är det också för det visar sig att alla inom organisationen inte arbetar mot samma mål, Alexias anställning är inte en slump, och detsamma gäller hennes talang för exorcism.

Men dramatiken till trots (hundar som attackerar personer och äter upp delar av dem för vidare transport till ett skelett som behöver mer kött på benen; de levande begravdas hämnd; en värld där alla magins hemligheter avslöjas) så känns det mest av allt som en klassisk europeisk äventyrsserie blandad med humor. Både manus och teckningsstilen är avkopplande att läsa, och för en som mig som är uppfödd på Lucky Luke, Tintin mm så är det alltid lika behagligt att se serieskapare som behärskar den här tekniken. För faktum är att det inte är så lätt att göra den här typen av serier på att bra sätt; det blir lätt menlös pannkaka av alltihop.

Här och där gräver den också en smula djupare i det emotionella när Alexia får riktiga problem, men i det stora hela är det någonting man skulle kunna beskriva som en modern Spirou-historia mixad med en gnutta Hellblazer, allt i en charmig förpackning. En bra lässtund, helt enkelt!

Direktlänk 5 kommentarer

Fortsättningar följer

25 november, 2009 at 00:51 (Europeiska serier, Manga, Serier) (, , , , )

Dags igen för en liten summering av några serier jag redan skrivit om som nu har kommit ut med fler delar.

Liksom förra gången har jag läst en ny del av Leos serie om utomjordiska kolonier. Handling har nu flyttat över till Betelgeuse, en planet som saknar det globala havet vi såg i Aldebaran-sviten, men likafullt flödar över av diverse bisarra djur. Precis som förut är det återigen Leos teckningar av den extraterrestriella faunan som lockar; hans människor har lite stela ansikten och framförallt munnar.

Om jag ska vara lite petig verkar handlingen i den här sviten vara lite väl lik den förra (koloni som tappat kontakten med Jorden, och därefter har en otrevlig diktatur tagit över), Cinebook fortsätter med sin fåniga censurering, och tyvärr verkar triste Marc dyka upp igen. Men det spelar faktiskt ingen (eller mycket liten) roll; det jag läser Leos serie för är naturen han skildrar, och det fortsätter han med den äran även här.

Raskt över till den andra och avslutande delen av den alldeles förträffliga serien A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi. När jag hade läst den första delen hoppades jag att Taniguchi skulle hålla hela vägen fram; det fanns i så fall en god chans att det här skulle bli en av de bästa serierna jag läst.

Frustrerande nog blev det lite både och; på en del sätt är den andra delen ännu bättre än den första, men å andra sidan finns det några små saker som stör mig rejält. Men man får ta det goda med det onda:

Det goda: Taniguchis skildring av Nakaharas känslor efter att ha blivit 14 år igen är superb. Den finstämda skildringen av familjen och framförallt fadern är enastående i sin skarpsynhet och ömhet, där faderns känslor bara berörs helt lätt men ack så elegant. Taniguchi balanserar också perfekt mellan Nakaharas nostalgiska känslor när han träffar människor som han vet hur det kommer att gå för, och hans lycka i nuet,  lyckan över att vara ung och stark igen. Det är en mycket tydligt japansk känsla över sättet som känslorna skildras som långt mer påminner om japansk romaner än japanska serier. Absolut toppbetyg, med andra ord.

Det onda: Avslutningen. Tidsresehistorier och liknande är notoriskt svåra att avsluta på ett tillfredsställande sätt, och inte ens Taniguchi klarar av det på ett sätt som jag hade önskat. I och med att resten av serien är så fantastisk köpte jag ändå slutet men i vilken annan serie som helst hade det blivit underbetyg här. – För den som inte vill veta vad problemet är, hoppa till nästa stycke nu -. Den urgamla och sugiga lösningen med att det bara var en dröm men där det precis på slutet dyker upp ett bevis på att det ändå inte var det har jag läst alldeles för många gånger förut. Tacka vet jag exempel som Måndag hela veckan där man aldrig får någon förklaring till varför allt hände; en mycket bättre lösning. Men som sagt är serien i sin helhet så bra att jag inte kan bli så deprimerad över det som jag kanske egentligen borde :-/

Och till sist, en annan manga som jag livligt rekommenderar: Hikaru no Go, som i och med bok nr 17 borde vara slut men tyvärr inte är det. Vad jag menar med det är att i och med den här boken känns det som om historien helt enkelt är färdigberättad; det som skulle sägas är sagt. När jag sen ser att det fortfarande är 6 volymer kvar, och att nummer 18 utannonseras som en samling med kortare berättelser om bifigurer låter det alldeles för mycket som en serie där förlaget desperat bett serieskaparna om att fortsätta ett liiitet tag till. Jag kommer att köpa och läsa även dessa volymer, men är som sagt skeptisk. Det har varit en underbar serie om Hikarus framfart inom Go-spelandet och hans utveckling både som människa och spelare, och jag kommer att sakna den; det är förunderligt hur en serie som handlar om så lite ändå kan vara så spännande. Jag kan spela Go själv (alldeles extremt uselt, dock), men det behövs inte för att man ska uppskatta Hikaru no Go. Ett praktexemplar bland gedigna japanska underhållningsserier utan litterära ambitioner.

Direktlänk 4 kommentarer

Fortsättningar följer

7 september, 2009 at 20:55 (Europeiska serier, Superhjältar) (, , )

Idag blir det bara lite kort om några serier vars tidigare delar jag redan skrivit om, men nu har jag sett hur de fortsätter. Och lyckligtvis är det serier som började lovande och som håller stilen :-)

Först ut på banan är Adam Warren och hans mycket underliga serie Empowered. Serien fortsätter med sin högst egensinniga blandning av slapstick,empowered_take_2 superhjältar, och T&A&bondage, och det är fortfarande roligt att läsa den. Möjligen känns det inte lika överraskande som när jag först läste den eftersom jag nu är förberedd på det hela, men det är likafullt utmärkt underhållning på sitt eget speciella sätt. Det blev lite mycket att läsa flera volymer på raken, men i fortsättningen kommer inte det vara ett problem eftersom jag nu får göra som alla andra: Vänta på nästa nummer.

Sen har vi Leos fascinerande science-fictionhistoria Aldebaran, som har kommit ut med den tredje delen på engelska som i sin tur samlar nummer 5 och 6 av originalalbumen. Namnet Aldebaran är kanske inte det allra bästa samlingsnamnet eftersom sviten om fem album som utspelar sig på den planeten i och med nummer 5 är slut, och den första delen som förflyttar handlingen till planeten Betelgeuse tar över. Avslutningen i sig var lite av en besvikelse med en deus ex machina-upplösning, men till Leos försvar måste jag säga att dels hade han faktiskt presenterat deusen långt tidigare så helt överraskande var det inte, och dels är den del av handlingen som berör den politiska situationen på planeten definitivt inte det som gör att jag läser serien.

Några av personerna följer också med till Betelgeuse, och Leo förtjänar beröm för att ha insett att den ursprungliga huvudpersonen egentligen inte var så intressant, och därför förpassas ut ur handlingen. Allting tyder också på att det som varit det allra bästa med serien hittills,Aldebarans fantastiska havsfauna, kommer att få sin motsvarighet i Betelgeuses ökendito. Personligen har jag alltid varit lite extra svag för havets invånare snarare än landets, men det blir säkert okej med öknen med.

Lite trist är det med censuren som fortsätter; eftersom handlingen ändå är rättfram vad gäller att sex förekommer blir det rätt så fånigt med dessa ditritade underkläder som dyker upp och sedan försvinner lika snabbt igen, allt efter vad de skulle avslöjat om de inte funnits. Men en utgåva i det pryda England har antagligen inte så mycket val om det ska kunna säljas där…

Och slutligen tuffar en del av mina favoritmanga fortfarande på; för de som inte redan följer Pluto, 20th Century Boys, Nana, Nodame Cantabile och Black Jack kan jag bara säga att ni missar några riktigt bra serier.

Direktlänk 1 kommentar

Fransk-brasiliansk science fiction

15 april, 2009 at 10:09 (Europeiska serier, Science fiction) ()

För ett tag sedan nämnde jag det brittiska förlaget Cinebook och deras utgivning av Blake & Mortimer. Trevligt nog ger de även ut andra serier från kontinenten, både för oss svenskar välkända serier som Lucky Luke, Blårockarna, Iznogoud med flera, och sådana som inte har översatts till svenska. Den jag har tyckt bäst om av de för mig tidigare okända är science fiction-serien Aldebaran, skriven och tecknad av brasilianaren Leo, ursprungligen utgiven i Frankrike.

Cinebook samlar ihop två original-album i varje volym, och hittills har man publicerat två volymer, The Catastrophe och The Group. Det är en serie i typisk fransk stil, elegant tecknad och med en rak historia utan alltför mycket krusiduller. Som alltid med franska äventyrsserier finns det med en gnutta naket, men i den engelska utgåvan har man tecknat om en del bilder eftersom det är lite känsligare med naket i England (i klartext: det finns en hel del behåar som ser misstänkt annorlunda ut i teckningsstilen…).

Historien har en klassisk science fiction-bakgrund: Kolonin på Aldebaran har tappat kontakten med Jorden, och efter hundra års isolering har man börjat utveckla sitt eget samhälle. Men förr eller senare kommer jordborna förstås tillbaka…

Faktum är att manuset är fyllt av klichéer: Politiska intriger, korrupta politiker / kyrkomän, en underjordisk motståndsrörelse och så vidare. Med andra ord, inte så mycket att hurra för där. Det som däremot gör serien riktigt läsvärd är Leos skildring av den utomjordiska faunan: Ett huvudtema i serien är ett mystifierande gigantiskt sjö(o)djur som av allt att döma spelar en viktig roll för planeten. Leo lyckas osedvanligt bra med att skildra i bild djur som verkligen är annorlunda än våra egna, med en ibland drömsk skönhet. Hans människoteckningar är inte dåliga (även om munnarna ibland ser lite skumma ut), men det är djurlivet som är den stora behållningen här.

Jag skulle föredragit att Leo hade skippat den politiska intrigen och istället koncentrerat sig på ekologin och havsdjuren, men man kan inte få allt här i livet.

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare