Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

13 september, 2011 at 22:05 (Dagspresserier, Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , )

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Gamla recensioner 3(6): Little Nothings

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Nummer 3 av mina gamla recensioner, om en serie som jag också recenserat senare delar av:

Little Nothings – The Curse of the Umbrella

Av: Lewis Trondheim

90-talet var lite av en nystart för serierna i Frankrike. Förlaget L’Association var centrum för detta, och av dess grundare är det utan tvekan Trondheim som har varit viktigast. Fram till för några år sedan var han också ruskigt produktiv, med runt hundra publicerade böcker under en period på drygt tio år år, men år 2004 meddelade han att han tänkte trappa ner på serieskapandet, och kanske upphöra med det helt och hållet.

Men hittills har han inte verkställt hotet om att sluta, även om takten sänkts betydligt. Bland annat ritar han korta självbiografiska serier på sin blogg, http://www.lewistrondheim.com/blog, och det är från den som det här albumet är hämtat.

Som titeln antyder är det här en fråga om just bagateller; det är iakttagelser från Trondheims vardag och hans familjeliv vi får läsa om här. Till exempel handlar titel-paraplyets förbannelse om Trondheims vidskepelse, när han tycker sig ha haft för mycket tur och därför rimligen står på tur för lite otur. Andra berättelser handlar om ett besök på seriemässan i Angoulême 2006, en resa till Réunion, och en annan till Hong Kong.

Trondheim är inte någon nybörjare i den självbiografiska genren, men tidigare har det handlat om betydligt mer utstuderade historier där det märkts att han har valt ut någonting som utgör en bra historia. Här däremot är det dagboksandan som gäller: Det viktiga är inte att historien är traditionellt intressant, utan att det är någonting som fångar ögonblicket. Det är också ett sätt att arbeta som Trondheim alltid har varit svag för, och hans tidigare extremt höga produktionstakt var ett annat sätt att se till att det spontana alltid syntes.

Men tyvärr måste jag säga att även om Trondheim när han skriver och tecknar själv alltid är läsvärd, så är inte det här någon av hans bättre böcker. Ibland fungerar sidorna bra, men alltför ofta känns det som ett jaha när jag läst klart. Med andra ord, det är mycket professionellt gjort men lite för menlöst. Det som enligt fungerar bäst är de episoder som håller sig till ett tema över flera sidor, som just Réunion-historien och Trondheims paranoia för moskitbett.

För de som liksom jag verkligen gillar Trondheim är boken ett givet köp, men för andra finns det bättre böcker av honom att inhandla (trevligt nog numera även på svenska). Och för de som behärskar franskan är original-publiceringen på hans blogg ett givet val.

Direktlänk Lämna en kommentar

Trondheimsk vardag, take 3

17 februari, 2010 at 00:05 (Biografiska serier) (, )

Det är dags för en ny samling av serier från Lewis Trondheims blogg, Little Nothings, den här gången med namnet Uneasy Happiness. Vi får följa Trondheim på resor till bland annat Fiji och Barcelona, men framförallt får vi följa Trondheim själv i hans små vardagsfunderingar och minimala äventyr.

När jag skrev om den andra boken i serien, The Prisoner Syndrome, så konstaterade jag att jag hade haft fel när jag tidigare varit tämligen njugg i min kritik av serien, och det är bara att erkänna igen att jag hade fel när jag skrev om den första boken: Det går inte att göra en dag-för-dag-bloggserie bättre än så här.

Teckningarna är suveräna i sin spontanitet och fräschör, och manuset är lika imponerande det med sin omedelbarhet.

Som synes är jag våldsamt förtjust i Little Nothings men eftersom det här är tredje boken så kan jag inte säga mycket mer än jag redan sagt. Ett litet tillägg kan jag göra: Det verkar som om NBM (förlaget som ger ut serien på engelska) numera också lägger ut översättningen via RSS här. Det är inte en dagsaktuell översättning av det franska originalet; i skrivande stund är inläggen tagna från början av just Uneasy Happiness så om man vill spara pengar kan man prenumerera på RSS-feeden. Man missar förstås nöjet att läsa en stor chunk serier tryckt på trevligt pappar, men å andra sidan får man en trevlig liten överraskning i sin nyhetsläsare då och då ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Trondheimsk vardag, take 2

8 mars, 2009 at 01:02 (Biografiska serier) (, )

NBM kämpar på med utgivningen i bokform av Lewis Trondheims blogg-serie om hans vardagsliv; andra boken kom nyss och heter The Prisoner Syndrome. Jag har recenserat första volymen, Little Nothings, förut, så kika på den för att få lite bakgrundsinfo.

Men jag har ändrat åsikt om den här serien jämfört med förut: Det är inte en svagare Trondheim vi ser i den här sviten utan en stark Trondheim; han har vunnit över mig i och med den här volymen. Jag kan inte säkert säga huruvida det är jag som helt enkelt förstår den bättre nu eller om det tog ett tag för Trondheim att få upp ångan, men bra är det.

Till skillnad från många andra självbiografiska serier är det här en extremt introspektiv serie: Det är nästan enbart Trondheims egna tankar och kommentarer som vi får följa. Och det är inte några djupa tankar eller sammanhängande diton utan istället är det de små monologer vi för inför oss själva varje dag (åtminstone gör jag det, och uppenbarligen Trondheim också). Fantasier om vad som skulle kunna hända, små spydigheter som vore roligt att få utlopp för men det är inte värt det, personliga nojor (den gode Trondheim har definitivt lite hypokondriska drag), och så vidare.

Det är dessutom väldigt snyggt; jag är en usel tecknare, men om jag själv dagdrömmer lite så är det såhär jag skulle vilja kunna teckna, spontant, varmt, och mycket charmigt. Att illustrationerna helt saknar ramar passar också perfekt för en serie som ska kännas som ett ögonblicksverk, utan alltför mycket tankar bakom den.

Så, den här gången vill jag verkligen rekommendera den här Trondheim-serien, och själv ska jag ta och läsa om den första boken nu för att se om jag helt var ute och cyklade förra gången!

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare