Gammal New Age: Jodorowsky & Moebius

3 februari, 2011 at 22:24 (Europeiska serier) (, , , )

Det har blivit lite gamla franska klassiker i serieväg för min del den senaste tiden. Först var det Madwoman of the Sacred Heart, skriven av Jodorowsky och illustrerad av Moebius, och sedan samma pars mest kända samarbete, Inkalen. De är skrivna med ungefär ett decenniums mellanrum (90- respektive 80-talet), och även om det finns olikheter är det likheterna som är tydligast. Att läsa dem samtidigt är givande; Jodorowskys teman framträder klarare, och det är intressant att se hur Moebius stil förändras. Det lär bli ett rätt långt inlägg, för förutom serierna i sig tänker jag också skriva en del om de olika utgåvor man kan få tag i; framförallt när det gäller Inkalen är det tyvärr en extremt viktigt del.

Låt mig börja med MotSH, den mer okända serien, och Jodorowskys bidrag till serierna. Huvudpersonen, Alan Mangel, är den klassiska extrem-intellektuelle franska akademikern. Han är så övertygad om sin egen förträfflighet att inte ens när hans hustru överger honom under de mest dramatiska (och för honom pinsamma) former funderar han ens en sekund på om hans överteoretiska personlighet egentligen är någonting att skryta med. Men bokens 192 sidor kommer inte lämna honom ifred; om man ville skulle man kunna säga att vad som följer är förnedringsserier, där Mangel ska fås att ta reson och ge upp sitt intellektualiserande.

(Klicka för att se hela sidan, när Mangel blir lite överraskad)

För vad som händer i MotSH är att Johannes Döparen och även Jesus  själv ska återfödas, med Mangel i en av huvudrollerna. Gång på gång tvivlar han på att någonting så bisarrt och anti-intellektuellt som mirakler verkligen finns, och gång på gång inträffar de precis som hans kvinnliga följeslagare utlovat. Varpå Mangel ångrar sig djupt, blir troende, för att sedan återigen falla tillbaka i sina gamla tankefåror. Förnedringsdelen är inte bara det psykiska i hur han aldrig lär sig läxan, utan också en fysisk: Boken igenom lider han av kraftiga diarréanfall när han blir stressad (dvs nästan jämnt); han tvingas fly från polisen tillsammans med personer hans mycket småborgerliga jag är livrädd för, dvs en knarkande utlänning och några sinnessjuka (tror han) kvinnor; han tar chansen till sex så fort han får tillfälle, men oftast under kraftig ångest över om det egentligen är OK (katolsk som han är); han råkar hamna i ett homosexuellt samlag vilket förfasar honom, och än mer det faktum att han gillar det. Osv, osv.

Bortsett från Mangels prövningar är det som sagt kristendomen som står i fokus i boken, rikligt uppblandad med doser av New Age à la Castaneda. I den avslutande delen genomgår han både en kroppslig och själslig återfödelse med hjälp av en shamanliknande sydamerikansk kvinna i en sekvens som påminner mycket om John DiFools mystiska upplevelser med Inkalen, men här är det inom en kristen ramberättelse. För den som blir upprörd över blasfemi finns det gott om saker att bli upprörd över, som den mycket grafiska skildringen av hur den nya jungfru Maria blir med barn och andra godbitar.

Men Jodorowsky är aldrig gravallvarlig och jag läser MotSH mer som en komedi än en seriös historia, och hädelserna har mest känslan av en barnslig förtjusning i att förskräcka de som tar religionen på allvar. Underhållande, javisst, men knappast djupt.

Och det skulle gå precis lika bra att beskriva Inkalen på samma sätt. Det är en längre berättelse med mycket större spelplan, där vi istället för MotSHs begränsade persongalleri och miljöer får lära känna en uppsjö personer och ett helt universum med alla dess samhällen och religioner, där ingenting påminner om vår vardag förutom det faktum att några av huvudpersonerna råkar vara människor. Men den bara halvt seriösa berättartonen är densamma och även förtjusningen i New Age-spiritualitet.

Det som skiljer dem  åt är att Inkalen har en betydligt mer traditionell seriekänsla. De första  fyra albumen (totalt består Inkalen av sex album som Jodorowsky och Moebius gjorde tillsammans) kan utan problem läsas som en klassisk äventyrsserie i sf-miljö, medan MotSH däremot från första stund visar att det handlar om någonting helt annat. Det dröjer fram till den avslutande tredjedelen innan Inkalen helt tas över av filosofi, och enligt mig tappar den då i kvalité.

Jodorowsky är nämligen rätt bra på att få fnurr på ett fartigt äventyr, men som tänkare är han helt utan originalitet och djup. Det blir mest ostringenta flummerier om de fem elementen, själens olika byggstenar, kristaller, och i princip allting som man kan läsa om i godtyckliga böcker som man kan hitta hos exempelvis Vattumannens bokhandel här i Stockholm. Det är mer påtagligt i Inkalen än i MotSH eftersom delarna inte håller ihop lika bra, med de stora skillnaderna mellan början och slutet. Att läsa första albumet i Inkalen och sen jämföra med det sista skorrar rejält falskt; en underhållande deckare har plötsligt blivit ett försök till djup filosofi, och slutet känns minst sagt påklistrat och har en stark känsla av i-brist-på-bättre för att äntligen få till en avslutning.

Min känsla är att Jodorowsky under seriens gång fick lust att göra någonting helt annorlunda och sen tryckte in det i Inkalen, oavsett om det passade eller inte. Det är på intet sätt en katastrof; när John DiFools roll blir mer lika Alan Mangels i det att DiFool upprepade gånger ger upp tron på att den mystiska Inkalen vet vad den håller på med passar det bra med hans yrkesroll, den cyniske privatdeckaren. Men det är likafullt en stor skillnad mellan de första två tredjedelarna och deras anda av anything-goes och den avslutandes med försöken att Berätta Någonting Viktigt. Jodorowsky skulle inte vara Jodorowsky om inte allvaret blandades med fånerier, men jag skulle definitivt ha föredragit att han avslutat som han börjat.

Nog om Jodorowsky för även om han är nog så känd är det här ändå Moebius show i mycket högre grad. Bortsett från Blueberry är det här de två längsta serierna Moebius gjort, och framförallt Inkalen är en nog så viktig anledning till hans berömmelse. Det är en njutning för ögat att se hans teckningar här i de här båda serierna. Varje linje är i det närmaste perfekt, och han gör inte ett enda misstag. I vanliga fall när jag lusläser en serie och studerar teckningarna i detalj brukar jag alltid hitta småfel här och där, med linjer som inte är riktigt som de ska, men Moebius är säkerheten själv. Den spontana känslan i linjerna finns där utan att det någonsin ser galet ut. I båda serierna finns exempel på hur han kan teckna utan att använda några skrafferingar alls och därmed låta ytorna breda ut sig, och mer detaljerat tecknat i en stil som påminner ganska mycket om exempelvis Manaras. Jag misstänker att om Moebius hade lust skulle han kunna teckna precis som Manara, men gudskelov varierar han sig mycket mer.

Generellt sett är MotSH en smula mer realistisk och tecknad med lite tyngre penseldrag, säkerligen medvetet eftersom det är en mer realistiskt sinnad historia (om nu Jodorowsky någonsin kan beskyllas för realism…). Jag tycker det är mer spännande att se Moebius i de mer vildsint fantastirika miljöerna i Inkalen där han kan spela ut hela sitt register av personteckningar, design och formkänsla. Den börjar ganska sansad i en typisk myllrande framtidsstad för att senare förflytta sig ut i rymden med rymdskepp, främmande planeter och varelser, med mera, och Moebius klarar givetvis av det hela med glans.

Både serierna är i färg, och personligen föredrar jag definitivt Inkalens. Den är mer fantasieggande där allting är färglagt på ett sätt som gör att sidan ser maximalt tilltalande ut; vad som är realistiskt eller inte spelar ingen roll. MotSH är mer jordnära och stillsam, m a o anpassad till berättelsen.

För att sammanfatta: Både serierna har gott om våld och sex och flummig filosofi. MotSH har en mer sammanhållen och tajtare historia medan Inkalen spretar åt alla håll, och medan båda har en smula hastiga slut (även Moebius teckningar i slutet av MotSH ser lite stressade och komprimerade ut, som om alltför mycket stoff ska in på alltför få sidor) är MotSHs mer stilenligt. Båda serierna är med rätta moderna klassiker och jag tycker nog att alla serieläsare borde läsa dem. Min favorit är trots den mer ojämna kvalitén Inkalen som känns mycket mer som en genuin serie; MotSH skulle nog med ganska gott resultat kunnat vara en roman eller en film, men Inkalen är definitivt en serie mer än något annat. Och dessutom gillar jag fartfylld sf så valet är lätt :-)

Men nu över till någonting som definitivt är allvarligare, nämligen olika utgåvor av serierna ifråga…

Först den enklare, nämligen MotSH. Den utgåvan jag just läst är en som kom ut i slutet av förra året, och det är en elegant utgåva utan att vara överdådig. 192 sidor i färg, inbunden, och en storlek snäppet större än en vanlig serietidning. Jag hade kanske hellre sett att man istället hade gått hela vägen upp till det vanliga europeiska seriealbumet men å andra sidan verkar det som om Moebius har tecknat åtminstone de första två albumen (totalt är det tre stycken som ingår) för ett mindre fysiskt format. Linjerna är om något lite för tjocka och framträdande, och om jag jämför med den tidigare amerikanska utgåvan från Dark Horse från 90-talet som var betydligt mindre är jag inte säker på att ett större format verkligen behövs.

Färgläggningen är som tidigare nämnts helt OK utan att briljera; den tidigare utgåvan var i svartvitt och det såg också bra ut. Jag tror jag föredrar den färglagda men det är med ganska liten marginal; en svartvitt komplett utgåva (Dark Horses bok saknar det sista albumet) hade inte heller varit fel för Moebius linjer kommer mer till sin rätt utan färgerna.

Men Inkalen… Det jag skriver härovan baserar sig på den senaste amerikanska utgåvan, liksom MotSH utgiven av Humanoids i slutet av 2010. Det är en så kallad lyxutgåva i en begränsad upplaga om 750 exemplar, i samma fysiska format som den svenska från något år sedan, och givetvis har den trots priset på $100 redan sålt slut. Humanoids har lovat att de ska ge ut serien igen men troligtvis i ett mindre format, någon gång i år. Den enda egentliga invändning jag har mot både MotSH och Inkalen är att textningen är rätt trist i sin opersonliga regelbundenhet, och av någon anledning är det ofta lite väl mycket tom yta mellan texten och kanten av textbubblan.

Varför har jag då uppenbarligen köpt en fransk serie översatt till engelska när den alldeles nyss getts ut översatt till svenska, i ett lika överdådigt format fast till ett klart lägre pris? Ett ord: Färgläggningen.

För den svenska utgåvan har begåvats med den mest förstörande och fasansfulla färgläggning jag skådat. Jag har skrivit om dåliga färgläggningar förut men det här är sju resor värre. Där Alverfolkets nya färger förtog sagostämningen och gjorde serien mycket tråkigare lyckas Inkalens förutom det också med att förstöra Moebius teckningar i sig.

Vad jag menar med det är att det som Moebius är en mästare i, de utsökta linjerna, helt försvinner i den nya komplett okänsliga färgläggningen. Där linjerna förut antydde en liten utbuktning tar nu färgerna över och tonar varenda yta till förbannelse. Antydningar göre sig icke besvär, här ska allt bli så övertydligt det bara går! Instället för att låta linjer och ytor tala har man valt att bara se dem som begränsningar att hålla färgen inom för att sedan försöka skulptera till någonting tredimensionellt med den jävla färgen. Ursäkta för svordomen men det ser helt enkelt för hemskt ut.

Att sedan färgskalan som valts är stålgrå och blaskig och helt utan den lekfullhet som finns i originalet gör det hela än sorgligare. Här hade vi chansen att få en av de stora serieklassikerna på svenska i ett stilfullt utförande, men i stället fick vi en travesti på serier. Jag har sett recensioner som säger typ ”Moebius teckningar är väl OK men inte lika bra som X”, där X är någon som tecknat senare Inkal-relaterade album (Jodorowsky har skrivet ett otal sådana, alla ganska usla), och jag kan inte ens säga att recensenterna har fel: Om man läser den svenska utgåvan så är det en alldeles korrekt slutledning för krocken mellan Moebius cartoon-liknande stil och de horribla färgerna gör att man istället för att se en mästare i arbete får genomlida en ganska medioker artist som försöker teckna stålgrå-realistiskt men misslyckas.

Det goda jag kan säga om den svenska boken är att översättningen av serien är bra. Sen är förstås korrläsningen icke-existerande och det faktum att det är ett samtryck redigerat från Danmark (förlaget Faraos Cigarer är danskt men valde sympatiskt nog att också ge ut boken på svenska) pinsamt tydligt med ett antal danska ord som råkat lämnats här och där. Exempel: första rubriken i förordet är Indledning, följt av avsnitten Jean Giraud, Mœbius, och Doktor Gir og Mister Mœbius, så två fel i de fyra första rubrikerna…

Alltså: En stor eloge till Faraos Cigarer som gav ut den här på ytan vackra boken även på svenska, men tyvärr är det en bok som jag inte kan rekommendera till någon. Att välja den här färgläggningen istället för originalets var så hejdundrande fel att jag inte riktigt vet vad jag ska säga; jag blir deprimerande ledsen bara av att tänka på det :-(

PS. Om man vill läsa Inkalen på svenska med dess överlägsna originalfärger så kan man leta upp de nummer av Tung Metall som publicerade den på 80-talet. Tyvärr är trycket inte det bästa och man hann bara med de första fyra albumen men å andra sidan är det då serien är som bäst :-) DS.

Direktlänk 7 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare