All världens problem: Groo – The Hogs of Horder

24 juli, 2010 at 00:29 (Serier) (, , )

Dags för det mer eller mindre årliga Groo-albumet igen, den här gången kallat The Hogs of Horder.

Som vanligt är det en miniserie som samlats ihop eftersom Groo sedan länge upphört att ges ut som månadstidning. Och likaså som vanligt briljerar Aragonés med sina teckningar utan att briljera, så att säga; han fortsätter i sin personliga, naturliga stil med runda streck, ett myller av bakgrundsdetaljer, och en tecknarglädje som få andra. Det finns nog ingen lika tydlig tecknare som Aragonés, som ibland känns som urtypen för en serietecknare. Därmed inte sagt att jag tycker att han är den bästa tecknaren någonsin, men han är svår att förbise om man ska peka ut ett exempel på någon är serietecknare snarare än illustratör/målare/designer :-)

Och tyvärr som vanligt igen fortsätter Evanier att med sina manus försöka tackla allsköns aktuella problem. Det han gjort ganska länge nu i de här miniserierna, och det är nu definitivt ett problem: Eftersom det inte längre finns möjlighet att göra enstaka nummer av Groo som bara innehåller Grooerier, dvs fånigheter där Groo kan glänsa i att göra det han kan bäst, så blir det lite för allvarligt i längden.

Som sagt är det inget nytt med Hogs of Horder att det här problemet finns, men det är värre än vanligt. För den här gången avhandlas: Globaliseringsproblemen när billig arbetskraft utnyttjas lokalt och samtidigt leder till arbetslöshet annorstädes; USAs invasion av Irak; bilbranschens kris i USA; miljöproblemen med olja; den senaste finanskrisen; företagsledares absurda löner. Och jag har säkert glömt några…

Evaniers sedvanliga brist på subtilitet känns också mer irriterande eftersom det blir så extremt övertydligt när så mycket olika händelser tas upp. Kina = Khitan, Irak = Mesopia, Hummer-bilar = hästkärror som kräver fler hästar än nödvändigt, buffu & suppu = sunniter & shiiter. Ibland är det mer en katalog över globala problem än en serie, och det är inte det roligaste att läsa. Personligen tycker jag det fungerar bättre när Evanier tacklar mer personliga problem, som Groos analfabetism, än politiska; hur sympatisk man än må tycka att Evaniers åsikter är så blir det rätt usla serier när han skriver dem.

Men ändå läser jag serien, för Aragonés teckningar är värda det. Humörhöjningen blir lite mindre än vanligt på grund av det svaga manuset, men när Evanier då och då lämnar moralkakorna och istället släpper fram Groo själv i all sin glans blir det genast mycket bättre, som i en scen på några sidor där en armé desperat försöker undvika att hamna på samma skepp som Groo. Mer sånt, tack!

Direktlänk 4 kommentarer

En mästerlig tecknare: Sergio Aragonés

7 april, 2010 at 23:23 (Superhjältar) (, )

En liten kort blänkare idag bara, på grund av att jag just läst om några av Sergio Aragonés serier från 90-talet. Om man kikar på kategorierna för inlägget kan man se att det är superhjältar skrivna av Mark Evanier det handlar om, närmare bestämt The Mighty Magnor, en 6-delars miniserie om en egenhändigt påhittad hjälte, och Sergio Aragonés Massacres Marvel respektive Sergio Aragonés Destroys DC, två tidningar där han som utlovas gör vad han vill med respektive förlags hjältar.

Jag älskar Aragonés teckningar; någonting i hans sätt att rita känns så befriande lättsamt. Groo är inte den roligaste serien jag läst, men jag köper likafullt varje album som kommer för att kunna njuta av illustrationerna. The Mighty Magnor påminner en del om Groo med sin minst lika intelligensbefriad huvudperson som den mer kända serien (Magnor är en utomjordisk krigare som tappat minnet, och efter att ha förläst sig på superhjälteserier får han för sig att han är en), uppblandat med en hel del gliringar riktade mot samlarhysterin hos seriesamlare, media med mera, precis som man kan förvänta sig av Aragonés och Evanier.

Upplägget med Magnors förvirring är lite begränsat så det är inte förvånande att det aldrig blev någon uppföljare till miniserien, men vad vet jag; Evanier har ju hävdat att Groo bara har ett enda skämt men den titeln är ju uppe i några hundra nummer nu ;-) Men det är en serie värd att läsa om man gillar Aragonés, utan tvekan, så det är synd att serien aldrig samlats ihop i en bok.

De två DC- och Marvel-titlarna är udda fåglar. De två storförlagen har ju då och då gjort crossovers, men det här är mig veterligt enda gången crossovern består i att samma artist får göra vad hen har lust med, snarare än en crossover med utvalda hjältar som möts. I båda tidningarna är Aragonés och Evanier själva med: I DC-tidningen får Aragonés för sig att han ska visa DC redaktion att han minsann också kan teckna superhjältar och inte bara lustiga krumelurer i marginalen på MAD, medan han i Marvel-tidningen råkar komma in på Marvels kontor när alla är på lunch och prompt bestämmer sig för att hjälpa dem genom att teckna alla månadens tidningar innan de är tillbaka.

Inte så seriösa historier att vänta, som synes, och det påminner faktiskt rätt mycket om mitt förrförra inlägg om Strange Tales. Lite av samma fel och brister som den boken hade finns också här, men tack vare att varje tidning är en lång sammanhängande historia känns det inte lika rumphugget. Trevliga små tidningar för den som har koll på de olika superhjälteuniversumen, även om Evanier som vanligt är rätt förutsägbar i sin humor.

Så två småtrevliga serier i den stil som det strävsamma paret Aragonés och Evanier gjort så många av, men fortfarande är det så att Aragonés roligaste serier nog är de som gick i Plop! på 70-talet, och att de bästa alla kategorier är de självbiografiska serier som han gjort i diverse antologier; någon borde verkligen ta och samla ihop dem!

Härnäst (antagligen): Gadget-rapport om hur det fungerar att läsa serier på en iPad. Om min nu lyckas dyka upp som planerat imorgon förmiddag…

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare