Blänkare 2: Hit-Girl
Jag gillade serien Kick-Ass när den kom; den var ett lyckat försök i genren ”Tänk om någon tog superhjältar på allvar”. Och det trots att Mark Millar skrivit den, en författare som så gott som alltid får mig att bli uppriktigt arg när jag läser honom pga hans närmast våldspornografiska serier.
Kick-Ass 2 var däremot en flopp som fick mig att tro att det var en lycklig slump att den första serien blev så bra den ändå blev, för i 2:an visade Millar upp sina vanliga sidor istället, och det som från början närmast var en elak kritik mot superhjältar blev hastigt och inte alls särskilt lustigt en alldeles vanlig Millar-superhjälteserie som frossar i våld. Liiite mindre våld än vanligt eftersom karaktärerna inte har några riktiga superkrafter och därför inte kan orsaka lika mycket skada som brukligt är hos Millar, men det var allt.
Och nu finns det alltså en mini-serie med Hit-Girl i huvudrollen som utspelar sig mellan Kick-Ass 1 & 2.
Handlingen knyter samman de tidigare serierna så att man som läsare ska få reda på vad som hänt innan 2:an börjar, med Hit-Girl, Kick-Ass och deras ”fiender”. Givetvis är det otroligt våldsamt eftersom Hit-Girl har huvudrollen och hon är lika effektiv på att döda som någonsin exempelvis Punisher, sin ringa ålder till trots.
Den antydan till intressantare handling som skymtar till utspelar sig i Hit-Girls dagliga liv: Hon vet inte hur man ska uppföra sig i skolan tillsammans med jämnåriga efter sin ovanliga uppfostran, och hennes adoptiv-pappa oroar sig för att hon ska fortsätta sitt superhjälteliv i hemlighet. Men eftersom det är Millar vi talar om så tappas de här inslagen bort för att göra plats för de mycket viktigare sidorna som skildrar alla uppfinningsrika sätt man kan döda en människa på som Hit-Girl lärt sig av sin döde pappa.
Skräp? Jo, nog är det det. Teckningarna är riktigt bra, men manuset är upprörande uselt. Egentligen är det inte så mycket som skulle behöva förändras för att göra det till en bra serie (och detsamma gäller många andra Millar-serier); han har idéer som kan vara intressanta, men han är förtvivlat usel på att utnyttja dem. Men om man gillade Kick-Ass 2 så kan man definitivt läsa den här serien med; mer av detsamma och av ungefär samma kvalité.
Nu: Ut i solen! Och sen kanske någon blänkare till ikväll/imorgon 
Lite mindre navelskådning, tack!
Dagens två serier är rätt olika men jag kände samma missbelåtenhet med dem, trots att båda serierna faktiskt är ganska bra. Först lite grann om serierna, sen navelskådningskritiken!
The Unwritten, skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross: Den här Vertigo-serien har blivit något av en kritikerfavorit, och det kan jag förstå eftersom den är intelligent skriven och charmigt tecknad. Den handlar om Tom Taylor, sonen till en extremt framgångsrik författare till böckerna om Tommy Taylor, en Harry Potter-lookalike. När serien börjar livnär sig Tom på att åka runt och skriva autografer mm eftersom alla utgår att hans far använt honom som förebild till Tommy. Visserligen ogillar Tom alla jämförelser mellan honom och Tommy, men vad ska man göra om man inte har något annat sätt att försörja sig?
Existentiella problem under uppsegling
Men en dag börjar gränserna mellan den fiktiva världen och den riktiga att försvagas; är det Tom som användes som förebild till Tommy, eller är det tvärtom? Och vad betyder det att Tom plötsligt för två följeslagare med klara likheter till Tommys två bästa vänner i böckerna (tänk Hermione & Ron)? Careys manus går på jakt efter hemligheten bakom världen sen historierna början, och mer och mer verkar det som om historier och de som styr författarna också är de som styr världen.
Serien lär hålla på ett bra tag till för historien är inte i närheten av avslutad ännu, och som sagt är det en underhållande läsning, med hjärngymnastik, rikliga litterära referenser och teckningar som åtminstone jag tycker passar alldeles förträffligt. Jag har inte läst Carey & Gross tidigare Vertigo-serie Lucifer men jag funderar på att göra det för att se om den är lika skickligt gjord.
Superior, skriven av Mark Millar och tecknad av Leinil Yu: Hallelujah, en serie av Millar som är riktigt läsvärd! Det händer inte precis varje dag så kanske är jag så överraskad att jag ger den för högt betyg, men den här berättelsen om Simon Pooni, en ung tonåring med MS, är (och det här är ett ord som jag inte precis brukar använda om Millar) hjärtevärmande. Pooni får en dag besök av en underlig liten varelse som förvandlar honom till Superior, en fram tills dess fiktiv superhjälte. Pooni går sitt absolut bästa för att använda sina nyfunna krafter för det goda även om det är knepigt att lära sig hantera dem; seriens allra bästa delar lyckas visa hur fantastiskt och overkligt en person med Stålmannens krafter skulle vara om han fanns på riktigt. Som sekvensen med den störtande rymdstationen, och hur Superior/Pooni långsamt flyger med den över New York.
En del av den majestätiska känslan är förstås Yus förtjänst, men Millar gör sitt jobb bra han med. Och för en gångs skull lyckas han hålla sig (nästan helt) borta från de onödiga excesser i våld som han annars brukar gödsla friskt med. Superior är snudd på barntillåten, och de sju numren är ett bra exempel på hur man kan skriva en avslutad superhjälteserie utan att det känns fånigt eller juvenilt.
OK, två serier med mestadels beröm, så hur var det nu med min missbelåtenhet?
The Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary Gentlemen). Allt möjligt av Morrison (som Joe the Barbarian). En hel del mer från Vertigo. Alla serier där referenser till annan litteratur/sagor/berättelser är centralt för serien. Och jag tycker att nu kan det kanske räcka ett tag. Det börjar kännas som att det är mer originellt att bara berätta en egenhändigt påhittad historia än en som drar in all litteratur som funnits innan (och det är en orsak till att jag gillade Northlanders som jag nyss skrev om).
Ett The Unwritten-omslag; hur många gånger har vi sett fejkade gamla serier insprängda i nya nu?
Vertigo är den stora skurken här, med Moore och Gaiman som ansvariga för förkärleken till att visa upp hur beläst man är. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men när flera av Vertigos nuvarande stora titlar pysslar med samma sak blir det tröttsamt. The Unwritten hade varit mycket bättre om t ex Fables inte funnits; det kanske låter orättvist men är likafullt sant (för min del alltså; andra kan tycka något annat 
). Förutom Vertigo är det Moore som jobbar hårt på att bli rankad som mest tröttsamma refereraren, men det har han å andra sidan hållit på länge med nu. Sluta gärna!
Vad gäller Superior är det en annan typ av navelskåderi som jag irriterar mig på, nämligen det faktum att det tydligen är helt omöjligt att göra en ny superhjälteserie utan att för elftielfte gången återanvända Stålmannens historia & karaktär. Det spelar ingen roll om man är ute efter att göra en rättframt berättad klassisk superhjälteserie som Kirkmans Invincible, en rå revisionistisk superhjälteserie som Straczynskis Supreme Power, en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma bakgrund, och samma pojkscoutpersonlighet.
Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut!
Visst förstår jag att det låter lockande att göra sin egen version av honom, men tänk vad skönt det vore att läsa en superhjälteserie där en Stålmannen-version (eller för den delen Läderlappen som också dyker upp alltför ofta) helt saknades? Det känns uppriktigt sagt lite slött: Ta med en version av honom och du behöver som författare inte lägga ner någon ansträngning på att skildra honom som person; vi vet alla hur Stålmannen är.
Så det blir en repris på min önskan härovan: Kom på något eget och sluta med att återanvända Stålmannen. Snälla?
Kick-Ass 2: Suck!
Omslaget till Kick-Ass 2s tidning nr 1; som alla ungdomar/barn i serien saknar Kick-Ass helt och hållet höfter
Ja, vad ska jag säga? Jag antar att jag får skylla mig själv: Att läsa Mark Millar vet jag ju är plågsamt efter att ha gett mig på hans serier alltför många gånger. Men nu är det trots allt så att Kick-Ass, hans serie gjord tillsammans med John Romita Jr., hade en del poänger. Förvisso var mycket av förtjänsten Romitas, med tanke på de väldigt snygga teckningarna, men även manuset hade sina ljusa stunder. Visst var det som alltid med Millar ett frossande i våld, men för en gångs skull balanserades det av en viss empati för personerna i serien, och dessutom var idén med en realistisk superhjälte, där realism innebar en kille som klär ut sig i trikåer och börjar bråka med ligister inte så dum.
Nu är det dock frågan om uppföljaren, Kick-Ass 2, och i och med den bevisar Millar igen att han är en suveränt trist serieskapare; inte ens när han gör en fortsättning på sin egen serie blir det bra. Jag hade nog trott att hans massakrerande av andras serier som han tagit över, typ Ellis The Authority (länkad till härovan), till en del berodde på prestationsångest, men här visar han att det inte är det som är problemet. Jag har nämnt förut att han ibland har helt OK grundidéer men att han (nästan alltid) är oförmögen att utnyttja dem på ett bra sätt. I och med Kick-Ass första del var allt krut bränt, så del 2 består bara av extra allt: Mer våld, mer superhjältar, mer svordomar, mer våldtäkter 
Skillnad mot valfri annan Millar-serie: Nada.
Det känns helt enkelt väldigt trött och meningslöst. Det som förut kändes åtminstone lite fräscht är nu utraderat i och med att den glädje som trots allt fanns i den första ersatts av att allt går åt helvete för alla inblandade i en typiskt Millar-nihilism , och vad värre är så har hela tanken med en realistisk (nåja) serie försvunnit. Till den redan förut misstänkt klassiskt superhjälteartade Hit Girl (som jag delvis gillar men som samtidigt kändes malplacerad i första delen, med tanke på att det inte är någon egentlig skillnad på henne och en karaktär som Frank Millers Elektra) ansluter nu exempelvis en gigantisk rysk kvinnlig livvakt som hade kunnat vara med i vilken Punisher-serie som helst. När sen hela New York hyllar superhjältegruppen som Kick-Ass är med i, till polisens förtrytelse, är förvandlingen klar: Kick-Ass 2 är inte på något sätt längre ens en på ytan subversiv superhjälteserie utan bara en i mängden, skriven av en Mark Millar i gammal dålig form. Kanske är det bara mitt missnöje som gör det, men jag tycker inte heller Romita är lika bra här. Jag saknar de precisa teckningarna, och i och med att handlingen här har betydligt mindre glimt i ögat så känns det ibland rentav konstigt med de gummiartade figurerna som är så typiska för Kick-Ass.
Så även om man som jag tyckte att Kick-Ass inte var så dum, framförallt med tanke på att Millar var inblandad, så rekommenderar jag att man inte läser Kick-Ass 2. Den utlovade Kick-Ass 3 vill jag helst inte tänka på.
En modern superhjälte-klassiker: The Authority
Jag har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men då och då får han till det, och då kan det bli riktigt bra. Bland hans allra bästa serier har jag tidigare skrivit om Planetary och Transmetropolitan, men det finns en till äldre serie av honom jag hittills inte nämnt: The Authority.
The Authority är egentligen en uppföljare till Ellis tidigare serie Stormwatch, men det finns ingen anledning för en ny läsare att leta upp Stormwatch-serien som inte är i närheten av lika intressant som The Authority. Ta till exempel Jenny Sparks, ledaren från gruppen. När hon dyker upp i Stormwatch är hon bara en helt vanlig superhjälte med kraften att manipulera elektricitet och som det verkar evig ungdom. I förbifarten nämner hon att en man hon var tillsammans med ett kort tag skämtsamt kallat henne ”The spirit of the 20th century”. Men i The Authority har hon transformerats till att verkligen vara precis detta, dvs hon och det 20e århundradet är intimt förknippade, och att hon kan kontrollera elektriciteten beror på att århundradet utan tvekan kan kallas för elektricitetens. På samma sätt är det med de andra i gruppen som går från att vara några superhjältar bland alla andra till att bli något som mer påminner om gudar. Och då menar jag gudar typ asagudarna eller den grekiska mytologin, där de är ungefär som människor men med mycket större tyngd och symbolisk innebörd.
Dessutom startar The Authority om från scratch så man behöver heller ingen bakgrundshistoria för att förstå vad som händer: När serien börjar har superhjältegruppen precis bildats under ledning av Jenny Sparks, och man har bestämt sig för att verkligen ställa världen tillrätta. Inga fåniga strider med superskurkar eller annat tjafs för här gäller det att förändra världen! Det innebär att avsätta (eller ibland avrätta) diktatorer, slänga ut ockupationsmakter (som Kina från Tibet), och i allmänhet stoppa utsugningen av fattiga och svaga. Det är givetvis inte så populärt hos maktinnehavarna men det skiter de i; att USAs president säger att han inte tänker tillåta det betyder ju ingenting när man har typ Stålmannen på sin sida.
Det är egentligen inte en så värst unik premiss för en superhjälteserie nuförtiden, men Ellis gör det annorlunda än de andra tolkningarna av temat jag sett:
- Han håller sig strikt till temat, vilket innebär att förutom den allra första episodens klonade superarmé (som enkelt utplånas) finns det inga andra med superkrafter som blandar sig i. Att The Authority kan göra vad de själva vill med Jorden är absolut, och det gör att dynamiken i serien känns fräsch. Inga superskurkar och annat bjafs göra sig besvär.
- Huvudpersonerna är oupphörligt förundrade över vad de gör; de har inte förlorat sin sense of wonder som så gott som alla andra superhjältar man läser om. Här kan någon även om han/hon riskerar döden ibland ändå säga att det här är fantastiskt, det som de gör och det som händer. Precis samma känsla finns också i Planetary och det är någonting jag saknar i de flesta andra superhjälteserier: Den blaserade inställningen är frustrerande och tråkig.
De här två dragen gör att det är bra mycket roligare att läsa The Authority än det mesta andra serier i genren; känslan av att vad som helst kan hända är en frisk fläkt. Tecknaren Bryan Hitch gör också en storartad insats; framförallt den andra längre episoden där Jorden invaderas av en parallell värld där utomjordingar ingick förbund med några europeiska stormakter under renässansen är extremt trevlig att titta på.
Men ingen glädje varar beständigt och efter bara 12 nummer av tidningen gick Ellis & Hitch vidare. På teckningssidan ersattes Hitch av Frank Quitely, en av de allra yppersta superhjältetecknarna, och hans illustrationer är lika bra här som någonsin. Men på manussidan tog Mark Millar över, en av de allra värsta författarna jag vet, och han drog snabbt ner serien med sina sedvanligt usla och deprimerande historier. Omedelbart dyker typiska superskurkar upp och det blir nu förkrossande trista superstrider. Amerikanska armén visar sig ha ett eget superhjälteprogram, lett av ett ont geni à la dr Gargunza/dr Sivana/Lex Luthor. Och precis som alltid när det gäller Millar ska han försöka visa hur vuxen han är genom att gödsla flitigt med rått våld och förnedrande sex. Det är lätt att i början bli förledd av Quitelys eleganta teckningar, men efter ett litet tag märker man att jodå, det är den gamle vanlige Millar som visar upp sig här. Tyvärr.
The Authority är inte riktigt lika lyckad som de allra bästa av Ellis serier (Planetary & Transmetropolitan), därtill är den lite för lättviktig. Men den är mycket underhållande, och om man är intresserad av hur Warren Ellis utvecklats som manusförfattare bör man läsa Stormwatch också som börjar som en helt vanlig superhjälteserie men långsamt förvandlas till någonting annat, med The Authority som slutpunkt.
Skälet till att jag skriver om serien just nu är att jag till slut fått tag på den första volymen av Absolute-utgåvan av serien, dvs böckerna i mycket större format och tryckt på betydligt bättre papper än i de vanliga utgåvorna. Sorgligt nog är den här volymen som samlar ihop alla Ellis nummer sen länge slut på förlaget och inga nytryck är planerade; det är tragiskt att en så här bra serie bara finns tillgänglig på halvdant papper och med murriga färger för den förtjänar så mycket mer. Den andra volymen som samlar ihop Millars version är betydligt lättare att hitta och mycket billigare, men jag tror det är uppenbart vilken jag tycker man ska satsa på
Ennis, Millar, Morrison: Jag läser ikapp
Hängmattan, igen, plus min iPad, så nu blir det några (ganska dåliga) serier av ovannämnda herrar som jag inte hade läst förut
Nu kanske det räcker?
Back to Brooklyn: Jag skulle verkligen inte vilja säga att den här serien var bra, men den var tusan så mycket bättre än dagens övriga serier. Ennis skriver tillsammans med Jimmy Palmiotti och Mihailo Vukelic tecknar den här 5-delars miniserien om en gangster från (såklart) Brooklyn. Den liknar på pricken alla andra hårdkokta gangsterserier som Ennis men framförallt Warren Ellis vräkt ur sig de senaste åren: Mycket våld, skildrad från gangsterns sida, helst väldigt obehagliga sexbrott (typ pedofili, ofta kryddat med incest), och gärna med ett olyckligt slut, dvs en huvudperson som dör. Det är visserligen skönt med avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att det är roligt att få vara precis hur våldsam och nihilistisk som man vill, men det är inte lika roligt för mig som läsare i längden.
Det som ändå gör att serien är OK läsning är att Ennis som vanligt har ett bra flyt i dialogen och handlingen. Det märks att han inte stått för manuset helt själv; både hans humor och ultravålds-kärlek verkar hållas i schack av Palmiottis medverkan, men nog är det ändå en Ennis-serie. Vukelics teckningar är definitivt av den stela typen men jag tycker ändå rätt bra om dem, med den lite udda stilen med tydliga konturer tillsammans med ett 3.dimensionellt skulpterande med färgen. Om något påminner det en smula om Kyle Bakers i Justice, Inc., hans sorgligt bortglömda miniserie från 80-talet, även om Baker var mycket mer rörlig i sin serie.
Lex Luthor, mannen bakom männen bakom mannen
Aztek, the Ultimate Man: Skriven av Grant Morrison tillsammans med (brrr!) Mark Millar är den här kortlivade DC-serien från 90-talet ingen höjdare. Det är från perioden precis innan Morrisons gyllene superhjälteålder, som inleddes så smått med JLA precis efteråt (där också Aztek gör ett omotiverat inhopp) för att sedan fortsätta med X-Men, All-Star Superman, och en del annat. Antingen hade Morrison inte riktigt klurat ut det bästa sättet att skriva om superhjältar ännu, eller så är det Millars dåliga inflytande, för det här var en riktigt trist erfarenhet. Aztek är en hi-tech-utrustad hjälte med en komplicerad bakgrund (hemlig organisation, som i sin tur är hemligt grundad av Lex Luthor) och har som många andra serier i genren problem med att bli begriplig. Vad kan han egentligen göra? Varför gör han det han gör? Varför avslutas aldrig några plot-trådar? Och varför i hela friden ska jag bry mig om det?
När Morrison senare hittade rätt så skalade han bort allt oväsentligt: Fokus på tydliga hjältar. En rak historia utan krångligheter. Och dessutom, klara teckningar utan onödiga detaljer. Här är det tyvärr en rätt typisk representant för 90-talssuperhjältarna som gäller, med en vilsen identitet. Vilket också gäller nästa titel:
Ett välkomponerat omslag som lever upp till innehållet
The Flash #130-138: Under samma period skrev samma team också The Flash i ungefär ett år. En gammal beprövad hjälte, förvisso, men serien blir inte bättre för det. Även den här serien lider svårt av att handlingen känns som ett förvirrat mishmash mellan en tråkig 70-talsserie med deras typiskt träiga handling (En skurk! Och kanske en till! Och sen ett slagsmål!) och en lika träig 90-talsserie som givetvis ska försöka vara realistisk, vad det nu innebär med en huvudperson som klär ut sig i knallröda trikåer och springer jättesnabbt. Ju mindre sagt om serien, desto bättre.
Doom konspirerar med en deprimerad Ben Grimm
Fantastic Four 1234: Och slutligen en Morrison där han själv står för manuset (äntligen!), medan Jae Lee ansvarar för illustrationerna. Det här är en lite senare Morrison när han i mitt tycke återigen var bra, men tyvärr är den här serien inte bland hans bättre från den senare perioden. Det finns drag av kompressionstekniken från en del av hans andra serier, och Jae Lee är en ibland riktigt bra tecknare så ingredienserna är på plats, men receptet är inte välbalanserat. Delvis beror det på mig: Jag kan inte F4s historia så bra, och den här historien är extremt fokuserad på deras och deras ärkefiende Dr Dooms själsliv så jag misstänker att en del av detaljerna går mig förbi.
Men å andra sidan har Morrison visat att han kan skriva så att även nybörjare blir intresserade, så jag tänker inte ge honom ett frikort här. Dessutom är Lees teckningar svårlästa. Som sagt tycker jag han ofta är skicklig, men här blir serien alldeles för svårläst när både manus och teckningar drar åt det obskyra hållet. Jag tror att det finns en bra serie här någonstans som försöker bryta sig ut, men det vill sig inte riktigt.
Summan av kardemumman är att det tydligen fanns goda skäl till att ingen av de här serierna är vidare känd, trots de namnkunniga kreatörerna, och att jag gjorde rätt som sparade dem till en snabbläsning i hängmattan istället för att hoppas på något mera
Nästa gång: Lite bättre serier, jag lovar, och nyare!
Mark Millar får en ny chans: Nemesis, Old Man Logan och Wanted
Från Wanted
Jag har nämnt tidigare hur trist jag tycker Mark Millar är som författare, och att det länge kändes som om han fick ta över titlar andra, skickligare, författare inte längre var intresserade av. Men det senare är inte riktigt rättvist för han har faktiskt skapat en hel del egna serier också. Som Kick-Ass, serien som illustrerades så elegant av John Romita Jr. och som också blev en helt OK film. Det är nog fortfarande den serie jag tycker han lyckats bäst med, men det som gör den bra är dels teckningarna, dels grundintrigen. Den senare ska Millar ha all cred för, men jag tycker inte riktigt serien blev så bra som den skulle ha kunnat bli med ett mer lyckat manus.
För Millar är en extrem kombination av hantverksskicklighet och meningslöshet.
Wolverine & Hawkeye
När det gäller att få till några bra idéer och en spännande historia så är han väl så skicklig som någon annan, men tyvärr saknar han helt förmåga att ingjuta genuina känslor i sina alster.
Ta de tre verk som jag läste igenom tidigare idag; serier som anses vara bland hans bättre:
- Old Man Logan
: Utspelar sig 50 år in i framtiden då Wolverine har blivit pacifist efter ett katastrofalt krig där så gott som alla superhjältar dödats, och superskurkarna därmed regerar USA. Wolverine har skaffat familj (en fru som är 40-50 år yngre än han själv, plus några barn), och han försöker försörja dem på sin farm med begränsad framgång. Men en gammal kollega till honom dyker plötsligt upp för att be honom om hjälp på ett sista uppdrag… M a o en handling rakt av snodd från Eastwoods De övergivna / Unforgiven, men det finns sämre filmer att sno ifrån (även om likheterna är löjligt stora). Wolverines färd genom ett apokalyptiskt USA innehåller ungefär det man skulle kunna vänta sig: Diverse gamla skurkar och deras avkomma påträffas, reliker efter de döda hjältarna likaså, och den som tror att Wolverines pacifism kommer hålla i sig serien igenom finns inte. Så en grundintrig som inte har några egentliga fel. Men ack vad usel serien ändå är. Även om man bortser från de trista teckningarna som inte ens jag kan beskylla Millar för saknas allt vad drama heter. Millar kämpar och sliter med att försöka få läsaren att gripas av handlingen men det hjälper föga; varken ond död eller det stora
Steve McNiven tecknar stelt i Old Man Logan
avslöjandet om varför Wolverine blev pacifist resulterar i annat än en axelryckning från mig eftersom personerna är tunnare än en såpbubblehinna.
- Wanted
: The Sunday Times bevisade att de vet absolut noll om serier när de utnämnde Wanted till ”The Watchmen for super-villains”. Världen som skildras är en värld där superskurkarna har tagit över efter att ha dödat alla superhjältar 1986 (och ja, Millar har brist på fantasi; inte bara detaljer utan hela scener och intriger återkommer i hans serier med jämna mellanrum). Dessutom har man fått hela världen att glömma bort att det någonsin fanns vare sig superhjältar eller superskurkar via supervetenskap, så när huvudpersonen Wesley Gibson en dag informeras om att hans försvunne far inte var en pilot utan världens skickligaste supermördare förstår han inte vad som menas. Men efter en rejäl dos sex och våld vänjer han sig snabbt med att leva ett liv han inte kunnat föreställa sig, där han kan göra vad som helst utan påföljder. Som i så gott som alla Millar-serier är det ett frossande i spekulativt våld som är extremt osmakligt.
J G Jones har uppenbarligen aldrig sett en naken karls rumpa förut
Vad Millar saknar till skillnad från en del andra serieförfattare som också är förtjusta i ultravåld (exempelvis Warren Ellis och Garth Ennis) är glimten i ögat. Att läsa en Millar-serie känns som att läsa en historia där en grupp synnerligen humorlösa och tråkiga män suttit i ett mötesrum och diskuterat vad det obehagligaste man kan tänka sig är, och sen röstat fram resultatet. J G Jones teckningar är en smula bättre än Steve McNivens i Old Man Logan utan att för den skull nå högre än betyget acceptabelt, och är helt oförmögna att rädda den här våldssörjan. Och Millars försök att på sista sidan, efter sex nummers oförtrutna våldsorgie (givetvis blandat med en del sex, men Millar är märkligt ointresserad av det ämnet; han nämner Gibsons sexuella extravaganser men i en oengagerad ton som helt avviker från Millars besatthet i våld, och i våldet räknar jag in alla gånger våldtäkt med efterföljande mord nämns, vilket är ofta), försöka få Wanted att ha ett budskap, nämligen att alla läsare borde ta efter Gibsons exempel och leva livet istället för att bara läsa om någon som vågar handla är förolämpande uselt och påklistrat. Urkeliurk, helt enkelt!
- Nemesis
: En 4-delars miniserie som är utformad för att påminna om Kick-Ass, liksom Old Man Logan tecknad av Steve McNiven men i en något enklare stil som jag tycker är betydligt mer lyckad. Men serien är inte bra för det och den här gången har Millar helt struntat i att ens försöka få till en handling: Från första rutan handlar det bara om hur titelns Nemesis, en superskurk (nåja, egentligen en vanlig människa men tränad så att han i allt väsentligt har superkrafter), mördar så många han kan på så utstuderade och sadistiska sätt som möjligt. Titeln till trots finns det inget hämndmotiv, bara en uttråkad förmögen man som roar sig på det sätt som han önskar. Den extremt tunna handlingen har så gapande stora hål att det är pinsamt, och när de fyra numren är över är det med en känsla av ”Äntligen!”.
Brist på superkrafter hejdar inte Nemesis från att attackera flygplan i luften
Den enda förmildrande omständigheten är McNivens teckningar som gör att Nemesis ser mycket mer tilltalande ut än dagens andra serier, men det är inte mycket att hänga i julgranen när man även måste stå ut med Millars manus!
Jag hade lite små förhoppningar om att om jag gav Millar en chans genom att läsa lite fler av hans serier så skulle jag kanske inte tycka att han var helt igenom hopplös, men så var alltså inte fallet. Istället känner jag mig nu ännu säkrare på att det inte finns någon som helst anledning att läsa någonting han skrivit, och de få serier som jag tidigare läst av honom verkar nu sämre (det kanske är orättvist men det är så det känns just nu). Som exempelvis Kick-Ass som led lite av den uppenbara förtjusningen i att skildra våld, och efter de här serierna ser jag det inte längre som en olycka i arbetet utan som en fullkomligt naturlig del av Millars intressen. Den som följt den här bloggen ett tag vet att jag ofta gillar Garth Ennis serier, där våld är vanligt förekommande, men skillnaderna är de jag redan nämnt: Ennis har oftast glimten i ögat, alternativt en önskan om att skildra våldets obehagliga följder, men Millars kynne är den opersonlige sadistens som inte ens njuter av det han skildrar.
