JJ & MP, igen

23 november, 2014 at 17:55 (Dagspresserier) (, , , , )

Jag har fortfarande inte riktigt läst ikapp alla nya serier som dök upp när jag var ute och reste, men snart så! Idag, några ord om två serier som jag skrivit om flera gånger och ofta tillsammans: Leonard Starrs Mary Perkins On Stage och Stan Drakes The Heart of Juliet Jones (manus av Elliot Caplin). De är två av de bäst tecknade dagspresserierna genom tiderna med mycket likartade teckningar, båda är åtminstone delvis såpoperor, och Starr & Drake jobbade flera gånger tillsammans, så jämförelser är svårt att låta bli. Fast det är klart, den som läst den här bloggen några år vet nog precis vad jag tycker om de två vid det här laget ;-)

Först, Juliet Jones, som i den här fjärde samlingen från Classic Comics Press (som ger ut båda serierna) befäster mina tidigare intryck: Stan Drake är en ypperlig tecknare, men Elliot Caplin är inte en ypperlig författare.

The Heart of Juliet Jones 4 - cover

Drake jobbar på; i de söndagssidor som ingår i boken (reproducerade i svartvitt) använder han sig av en mängd tekniker. Några månader är det en mängd cross hatching, sedan några ,månader med bara svart och vitt, sen kommer några månader med zip-a-tone, och så vidare. Det känns som om Drake experimenterar helt enkelt för att det är roligt. Så inga klagomål där, förutom att av någon anledning finns det en del sidor i början av den här volymen där anatomin är fullständigt fel, med alldeles för stora huvuden, saknade halsar mm; jag har ingen aning om varför men med tanke på hur det ser ut för övrigt misstänker jag att någon mindre skicklig assistent varit inblandad.

The Heart of Juliet Jones 4 - Glasses

Hejdå glasögonen, det var ganska roligt att träffas!

Men manuset saknar precis som jag skrivit tidigare en röd tråd och en förmåga att överraska. Det är små, oftast korta episoder där någon i familjen Jones (Juliet, hennes lillasyster Eve, eller deras far) råkar ut för något problem, som sedan snabbt löses, för att sedan glömmas bort för alltid. Som episoden där Eve plötsligt inser att hon behöver glasögon, varpå hon blir ”upptäckt” av en teaterregissör som fängslas av hennes udda utseende (som alltså består i att hon har glasögon…). Efter att först ha misslyckats när hon kastas in i huvudrollen i pjäsen gör hon succé när hon ärligt förklarar för publiken problemen med föreställningen. Glasögonen? Försvunna, för att aldrig synas till igen i serien.

Och så fortsätter det, med potentiellt omvälvande händelser som nästa söndag glömts bort (inklusive saker som döda/döende fästmän mm). Att så totalt ignorera kontinuiteten kan jag acceptera i vissa serier men i en såpopera av det här slaget känns det inte alls bra. Däremot är berättelserna i sig OK, även om det känns enformigt i längden med att familjen Jones alltid har ett enkelt moraliskt svar på alla frågor, oavsett hur komplicerade de är.

Så, full pott för teckningarna, men med stora avdrag för manus där man måste ha överseende med moraliska pekpinnar en masse och vad jag med kanslisvenska skulle kunna kalla bristande konsekvensanalys. Jag gillar ändå serien, bara så ni vet :-)

Till Mary Perkins, som har en helt annan klass på manus!

Mary Perkins On Stage 13 - cover

Tretton volymer har det hittills blivit, och nu är det bara två kvar innan allting har publicerats. Jag tänkte nog att Starr inte skulle kunna hålla samma höga klass på berättandet serien igenom men jag verkar få helt fel där. För här, i seriestrippar från 1974-75 fortsätter han glänsa.

Ta den första historien i volymen där hon lär känna helylle-skådespelaren Cookie Ayers, en nu snart 30-åring som fortfarande av sin publik ses som den gulliga tonårsstjärna hon var när hon slog igenom. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om vad som händer i episoden eftersom jag själv flera gånger helt ändrade mig om vad jag trodde pågick när hon ser ut att ha råkat ut för misshandel (och en mycket starkt antydd våldtäkt men Starr kunde givetvis inte skriva det rakt ut) efter en date. Jag vacklade mellan känslor av typen ”Hm, lite klichéartat här” och ”Uh-oh, undrar om Starr är helt ute och cyklar här?” tills jag insåg att Starr hade full koll på vad han gjorde, och att han lyckas täcka in de flesta problem som finns i fall som de här. Mästerligt, helt enkelt!

Lägg sen till att han förutom att kunna avhandla rejält knepiga situationer också har stor portion humor när det passar och en lekfullhet i handlingen som blivit tydligare allteftersom i serien, kanske för att han är mer bekväm med sin roll som författare (han var själv skeptisk till om han skulle klara av att skriva en serie när han började). Här dyker det upp karaktärer som gjorde att jag omedelbart kom att tänka på Little Orphan Annie där Gud, Jesus, jultomten och andra sagofigurer dyker upp i en realistisk serie. Först efteråt kom jag ihåg att Starr tog över just den serien efter att On Stage avslutats. Innan jag hade läst så mycket av On Stage tyckte jag att det varit ett märkligt val med tanke på hur olika jag tyckte serierna var men nuförtiden känns det hur naturligt som helst.

Mary Perkins On Stage 13 - TV

Jag skulle kunna fortsätta att skriva hur imponerad jag är över hur mogen huvudpersonerna (dvs Mary Perkins och hennes inte lika ofta närvarande make Pete) i serien är, det är mycket sällan som det förekommer fördömanden. Inte ens när de tillfälligt blir ansvariga för en knarkande tonåring dyker pekpinnarna upp; den episoden liksom många andra har ett öppet slut där huruvida det kommer att lösa sig är oklart och det enda som är uppenbart är att det oavsett kommer att bli jobbigt i framtiden för missbrukaren pga missbruket. Det gör att när det i On Stage dyker upp representanter för det unga, det moderna, det som garanterat kändes obegripligt och kanske lätt obehagligt  för majoriteten läsarna av serien, så blir det aldrig pinsamt eller med en von oben-känsla. Mary Perkins är en god människa själv men har inga illusioner om att det finns perfektion, hon är alldeles för van vid en värld (showbiz) där det finns drösvis med människor som gör nästan vad som helst för att bli framgångsrika. Som mest är hon ironisk när någon uppträder idiotiskt. Eller för att uttrycka det annorlunda, hon reagerar starkt när någon är ond men hon är väl medveten om att ondska != otrevlighet.

Ok, ordsvadan är över; jag kan bara inte låta bli att skriva om On Stage när jag kommit igång eftersom den är så imponerande och så väldigt kul att läsa. Men nu blir det nog bara max en gång till, som mest, när den femtonde och sista volymen kommit ut nästa år. Jag ser fram mot att läsa den, men kommer bli ledsen att serien är över. Jag får hoppas att Classic Comics Press kompletta utgåva av Starr-skrivna och Drake-tecknade Kelly Green som ska dyka upp i samma veva kan trösta mig lite :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Utmärkta gamla serier: Buz Sawyer & Mary Perkins

6 mars, 2011 at 21:50 (Dagspresserier) (, , , )

Kort-kort idag, med en liten blänkare om några bra samlingar av dagspresserier; det börjar bli en vana, med alla de trevliga samlingsböckerna som kommer ut nuförtiden :-D

Buz Sawyer (eller Buzz Cooper som den hetat i Sverige ibland) är serien som Roy Crane startade efter att Hearst lockat över honom till sin koncern. Cranes tidigare serie Wash Tubbs and Captain Easy var en slam-bang-äventyrsserie som levde på sitt goda humör och Cranes excellenta teckningar. När det var dags för Buz Sawyer blev det mer allvarligt, åtminstone till en början då den startade mitt under andra världskriget.

Så när första volymen från Fantagraphics nu anlänt så innebär det att man får sig tillgodo 200 sidor pro-amerikanska + anti-japanska (Sawyer håller till i kriget västerut) serier. Crane är skicklig på att få ihop sina historier och teckningarnas zip-a-tone är lika fascinerande som vanligt, men ju mer involverad serien blir med kriget desto sämre blir det. Cranes extrema karikatyrer av japanerna fungerar inte i ett realistiskt sammanhang som det här, så serien är som bäst när äventyren är av de mer pojkboksartade slaget.

En av de bästa seriernas början som inte är riktigt lika bra som den sen blir (den här slutar precis när Sawyer kommer hem från armén), i en mycket trevlig utgåva som förutom dagsstripparna också innehåller ett antal av söndagssidorna i färg. Trycket varierar från halv-OK till riktigt bra, så även om Fantagraphics skulle kunnat gjort ett bättre jobb är jag trots allt glad över den här boken. Orsak: Nästa bok har alla möjligheter att bli strålande!

Och några rader om Leonard Starrs Mary Perkins On Stage också, för den åttonde volymen av Classic Comics Press utgåva dök också upp häromdagen. Jag har skrivit om den många gånger redan och den är fortfarande den allra bästa realistiska såpan man kan hitta i serieväg; helt enkelt mästerligt och en given läsning för egen del :-)

PS. För den som är intresserad finns en intervju med Roy Crane från 60-talet upplagd här:

Roy Crane hos The Comics Journal

DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones

26 maj, 2010 at 22:32 (Dagspresserier, Serier) (, , , )

En svårslagen reprint-dubbel dök upp i veckan: Nya volymer av både Stan Drakes The Heart of Juliet Jones och Leonard Starrs Mary Perkins On Stage. Jag har skrivit om båda serierna förut så det blir inte ett så långt inlägg idag, men jag tänkte ändå fortsätta lite på mitt resonemang om varför Mary Perkins fungerar så mycket bättre än Juliet Jones.

Liksom tidigare är Starrs teckningar en gnutta stabilare, medan Drake är mer äventyrlig och då och då växlar stil; båda är fantastiska tecknare som även lyckas med det som många andra kompetenta tecknare misslyckas med, nämligen att ha tydligt igenkännbara kvinnliga personer (jfr med t ex Al Capp som bara varierar frisyren på i övrigt identiska kvinnor). Vem man föredrar är nog helt baserat på smak och jag är själv inte säker på vem jag tycker bäst om.

Det som skiljer dem åt är manuset. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att Juliet Jones är en mer renodlad såpopera och det intrycket är ännu starkare efter att ha läst den senaste volymen. Historierna är relativt korta, och oavsett hur dramatiska händelserna är så glöms de bort så snart nästa episod börjar. Och här finns en tydlig svaghet: Det saknas övergripande trådar som sträcker sig längre än den just pågående handlingen. Med andra ord finns det ingenting som knyter ihop serien på längre sikt och det tycker jag är tråkigt: Jag läser en episod och så fort den är slut kan jag helt glömma bort den. I en bättre såpopera belönas man som åskådare/läsare om man följer med en längre tid; personer dyker upp igen, känslor förändras långsamt, och så vidare. Juliet Jones saknar tyvärr så gott som helt och hållet detta, trots att det finns gott om möjligheter. Som ett exempel väljs hon i den nya volymen till borgmästare i sin lilla stad efter en valkampanj där hon smutskastats eftersom kvinnor inte borde vara politiker. Men efter segern är allt detta förbi, och allt är sig likt igen. Långt senare får vi reda på att hon inte tänker ställa upp i nyvalet eftersom hon inte har tid med både borgmästarjobbet och att driva sin hattbutik; en överraskning för mig för ingetdera av jobben har synts till under de två åren.

Nu är inte Juliet Jones så dålig som det kanske låter för episoderna är underhållande och teckningarna som sagt mästerliga. Men serien når inte upp till

Mary Perkins, som förunderligt nog lyckas vara ännu lite bättre i sin sjunde volym än i den sjätte. Vi är framme i mitten av 60-talet och omvärlden gör sig lite mer påmind än tidigare. Mary och hennes make Pete besöker Sovjetunionen mitt under kalla kriget, men ännu intressantare är kanske Petes besök i Vietnam. USAs politik berörs inte i sig, men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad när det tydligt sägs att amerikanska soldater inte är särskilt populära eftersom de förgriper sig på unga flickor. Jag kan inte tänka mig att det var någonting som uppskattades att det sas i amerikanska dagstidningar på den tiden.

Och även i övrigt fortsätter Mary Perkins att vara en ohämmat vuxen serie; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en dagspresserie där huvudpersonerna varit lika mogna. De är inte alls tråkiga utan ibland barnsligt förtjusta i det de gör, men det råder ingen tvekan om att det är en serie avsedd för post-tonåringar.

Dessutom briljerar Starr i det som saknades i Juliet Jones: Långsiktig utveckling av karaktärerna. Mary och Petes äktenskap har sina toppar och dalar, och de sammanfaller inte med episoderna utan ingår som en naturlig del i dem. De är också mänskliga, som i den här volymen då Pete blir kär i en annan. Han älskar fortfarande Mary högst, men det innebär inte att han är opåverkbar för andras charm.

Nu ska jag nog sluta skriva om Mary Perkins för det kommer bara bli mer beröm eftersom jag tycker så fantastiskt bra om serien. Visst märks det att den är mer än 40 år gammal men till skillnad från Juliet Jones där jag ibland störs av den gammalmodiga moralen händer det aldrig i Mary Perkins eftersom personerna är så mycket mer realistiska och helt enkelt barn av sin tid.

Om jag ska gnälla på någonting får det bli att Classic Comics Press inte alltid hittar så bra original att trycka från; ibland är linjerna i båda böckerna lite väl osynliga. Men tyvärr är det nog så att det saknas bättre förlagor. Alltnog: Köp Juliet Jones-böckerna om ni ser dem, det är serien värd. Men Mary Perkins ska man aktivt leta upp för bättre dagspresserie är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Såpopera redux: The Heart of Juliet Jones

2 september, 2009 at 00:47 (Dagspresserier) (, , , )

För några veckor sedan hyllade jag Mary Perkins On Stage, och nu är det dags för en ny volym av en serie som jag inte kan låta bli att jämföra med Mary Perkins, nämligen The Heart of Juliet Jones (eller Eva & jag, som den mer prosaiska svenska titeln lyder). Att serierna hänger ihop beror på flera saker, som att Leonard Starr (MPOS) och Stan Drake (THoJJ) har jobbat tillsammans;serierna är både tematiskt och teckningsmässigt lika varandra; och sist men inte minst är det samma förlag,  som nu ger ut dem i samlade utgåvor.

Själv stötte jag på Juliet Jones innan Mary Perkins, närmare bestämt för ungefär 20 år sedan när de första episoderna gavs ut på nytt, och jag älskade serien då; det var underbart att läsa en proffsigt gjord romantisk serie, och det fanns inte mycket annat i samma väg som gavs ut då.

Men nu är läget lite annorlunda, då fler och fler av de klassiska dagstidningsserierna finns tillgängliga i återtryck, och faktum är att Juliet Jones har tappat en smula i mitt tycke. Serien i sig är givetvis lika bra som förut, men problemet är att jag nu har läst fler av de gamla klassikerna, och framförallt Mary Perkins är egentligen bättre på alla sätt.

Drake är en skicklig tecknare i den realistiska stilen à la den sene Alex Raymond, men ibland slarvar han lite grann med anatomin; det ser lite stressigt ut. Å andra sidan gör han då och då strippar i en helt annan stil, ungefär som om han tänkt ”Idag vill jag faktiskt pröva att använda en massa zip-a-tone!” istället för sin vanliga stil, och det gillar jag skarpt. Men kvalitén varierar, som sagt.

När det gäller manuset som är skrivet av Al Capps bror Elliot Caplin är det skickligt ihopsnickrat, men jag måste faktiskt kontrastera det mot Mary Perkins: Där Juliet Jones håller sig rätt så strikt till såpopera-formeln (det avverkas en hel del potentiella äkta män här, och en lyckas till och med planera bröllop med Juliet innan han ack så tragiskt omkommer, men det är snart glömt) så varierar Mary Perkins sig mycket mera, med romantik, äventyr, och ibland ren slapstick.

Sen är det en sak till som irriterar mig med Juliet Jones: Hon är alldeles förskräckligt präktig. I allt exemplifierar hon den amerikanska (manliga) drömmen om flickan i huset bredvid som är vacker, chosefri, förståndig, och som framförallt aldrig någonsin sticker ut. Det är amerikansk 50-talsmoral som gäller för hela slanten; exempelvis ses det som alldeles självklart att en man som gifter sig med en rikare hustru absolut inte kan ta emot några pengar från henne eftersom en riktig man kan försörja sin hustru själv. Och även om storstaden kan vara intressant är det ändå i den lilla staden som det äkta Amerika finns… Det är helt enkelt lite för mycket av sådana tankar ibland, och jämfört (återigen och oundvikligt) med Mary Perkins är det en mycket mer inskränkt världsbild som idealiseras. Det är lite bättre när Eve, Juliets syster, har huvudrollen, med betoning på lite.

Det är inte det att Juliet Jones är dålig; tvärtom är det en alldeles utmärkt såpopera som har få om några övermän, och jag ser absolut fram mot flera volymer efter de två första. Men den är också begränsad i vad den försöker göra, och mycket tydligt rotad i sin tid.

Direktlänk 4 kommentarer

Såpopera när den är som bäst: Mary Perkins On Stage

13 augusti, 2009 at 01:20 (Dagspresserier) (, )

Sjätte volymen av den kronologiska samlingen av Leonard Starrs Mary Perkins On Stage (på svenska kallad På scenen) kom ut för några veckor sedan, täckande åren 1963-4, och bland alla de serier som väntar på att läsas var det här en av dem jag kastade mig över först (tillsammans med Bridge of Tears); det är kanske inte den bästa serien objektivt sett, men det är förbaskat bra underhållning som gjorde sig bra i hängmattan i helgen :-)

Rubriken ljuger egentligen lite grann, för även om det definitivt är en serie som har starka drag av såpopera är det också en serie med stora inslag av äventyr och komedi jämfört med rena såpoperor som exempelvis The Heart of Juliet Jones (som också kommit ut med en ny samling som väntar på att läsas av mig). Men det är definitivt en serie av en typ som inte längre skrivs. Det är ett gediget hantverk både manus- och tecknarmässigt, men den här typen av underhållning har sen länge flyttat från seriesidorna och in till TV:n istället. Det är lite synd eftersom jag tycker att genren gör sig väldigt bra i serieformat, åtminstone när det görs så bra som här; en TV-serie från samma tid i samma genre är i praktiken osebar (hmmm, undrar om det ordet verkligen finns…) men Mary Perkins är fortfarande underhållande att läsa för sin egen skull snarare än för historiska skäl.

För den som inte läst serien tidigare utspelar den sig föga överraskande i skådespelarvärlden, där Mary Perkins växlar mellan teater, TV, och film-roller. Men som sagt är äventyren i sig mycket varierande, med allt från raka kärleksepisoder (Mary Perkins är själv lyckligt gift, men det finns ju alltid vänner och bekanta) till spionhistorier och annat mer actioninriktat.

Det som fortfarande känns fräscht är att det så tydligt är en serie för vuxna: Det finns ingenting som är ämnat för barn/ungdom i serien. Kärleksförhållanden skildras (tämligen) realistiskt utan att romantisera, och saker som hur karriär och familjeliv ska gå ihop när Mary Perkins gifter sig med en frilansfotograf tas också upp. Sen gillar jag också att deras äktenskap inte hela tiden störs av missförstånd och annat; de älskar varandra och litar på varandra, basta.

Ett exempel på mognaden i serien från det här albumet: Johnny Q, en charmig man med tvivelaktig bakgrund som var kär i Mary Perkins innan hon gifte sig men nu är en vän till både henne och hennes man, dyker upp igen. Förutom att han hjälper henne ur en knipa (en galen teatergalning som bor i kloakerna under New York kidnappar henne för att tvinga henne att spela klassiska romantiska teaterscener) är han vänlig och gillar uppenbart att umgås med det äkta paret, och de gillar honom. Men i en eller två rutor ser vi honom kasta en blick på Mary Perkins i skymundan som klart visar att han fortfarande är kär. Det står inte ett ord om det i texten, det har ingen betydelse för handlingen, och det är mycket lätt att missa om man slarvläser och inte studerar teckningarna lite noggrannare, men för den uppmärksamma läsaren finns det mer att hämta än det som sker på ytan. Mycket elegant och skickligt gjort av Starr.

Det här är inte en av de allra största, mest klassiska dagspresserierna, men för mig är det en av de allra mest underhållande. Sex volymer utkomna, nio kvar!

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare