När vi var samer

Mats Jonssons serieböcker blir längre och längre, och mer kritikerros får de också → hans senaste bok från förra året, När vi var samer, klockar in på dryga 300 sidor (inbunden är den också, så en tung rackare!) och nominerades till Augustpriset, vilket var första gången det hände i den skönlitterära kategorin. Mycket högre är det svårt att komma i den litterära svenska världen, så grattis till Jonsson för det 🥳

För min del fortsätter jag att vara lite kluven till Jonsson serier. Varje gång jag skriver om honom ser jag mig tvungen att påpeka att hans teckningar är väldigt rudimentära och inte alls i min smak egentligen, men att de fungerar; om hans betyg vad gäller allmän skicklighet i att teckna blir lågt, blir det desto högre när det gäller hur väl han vet att utnyttja sina teckningskunskaper, och det kan man verkligen inte säga om alla! Och vad gäller just teckningarna ser det ut precis som vanliga i När vi var samer, och efter så här många böcker kan jag bara konstatera att det ser ut som en typisk Mats Jonsson-serie, med allt vad det innebär.

Men som vanligt är det manuset som står i fokus, och den här gången är det inte bara sidantalet som svällt utan också ambitionsnivån: Från Mats kamp som var en mycket privat skildring av hans eget liv via Nya Norrland, ett försök att skriva om dagens samhälle (tyvärr inte så lyckat enligt mig), har vi nu en bok som ger sig i kast med att ge en skildring av skogssamernas historia, från förhistorisk tid fram till våra dagar. Givetvis finns det en myckenhet av Jonsson själv i serien, hela handlingen bottnar i hur han söker efter sin egen familjs historia och hur han själv försöker hantera sin egen samiska bakgrund, men till skillnad från de tidigare nämnda böckerna där Jonsson själv var med på så gott som varje sida finns det här långa sekvenser av skildringar från skogssamernas historia. Ju närmare vår tid desto mer dokumentärt blir det (oftast med Jonssons anfäder), men om det i de tidigare böckerna alltid känts som om jag som läsare lyssnar på hur Jonsson beskriver vad som händer och hur saker är låter han den här gången ibland de historiska scenerna tala för sig själva, utan kommentarer från författaren.

Faktum är att jag kände mig skeptisk inför den här serien eftersom jag inte var så förtjust i den föregående som jag tycker inte alls lyckades med samhällsanalysen, och därför var jag inte så sugen på att läsa en bok som lät som om den gick ännu mer in för något liknande. Därför har jag inte läst den förrän nu; jag köpte den på SPX i våras på rea, men det var först förra veckan som jag kom mig för med att läsa den. Döm om min förvåning när jag nu, efter läsningen, tycker att det som är bäst i serien är exakt det som jag misstrodde, dvs skildring+analysen av skogssamernas historia och hur de behandlats av det svenska samhället.

En stor orsak till det är att skildringen känns så balanserad. Inte så att inte Jonsson är arg, för att inte säga rasande, över vad samhället har gjort, men ilskan grundas på sakliga skäl. Gång på gång dyker det upp historiska händelser som skulle varit lätt att i ilska klassa som förtryck, men varje gång det handlar om elände i allmänhet är Jonsson noga med att påpeka att det inte var skogssamerna som var specifikt utsatta i fallet ifråga utan helt simpelt att de allra flesta behandlades illa långt tillbaka i historien, hur gärna han än skulle vilja kunna skylla på rasism mot specifika samerna.

Med andra ord, när den tidiga historien skildras och vi stöter på scener där någonting går illa är det lätt att som läsare först ta det som en byggsten i berättelsen om hur illa behandlade samerna varit, men den stenen rycks snabbt undan med ett påpekande att så var det för de flesta fattiga på den tiden. Det går att känna berättarens undertryckta vrede som inte kan få sitt rättmätiga utlopp ännu, och spänningen byggs på det sättet upp ända tills vi når fram till relativ närtid, dvs de allra senaste århundradena, och gruppen blir riktigt illa behandlad för att de just samer som vreden får fritt utlopp och närmast exploderar. Jonsson är arg, och han bygger upp sin historia så att vi som läsare ska känna samma sak.

Med det sagt, det är inte en bok som bara består av jämmer och ve. Förutom att vara en debattbok om skogssamernas situation vill Jonsson också skildra det dagliga livet genom århundradena/årtusendena för gruppen, och då kan det såklart inte bara vara eländesskildringar. Familjeliv, fiske och annat får vi också se, och jag hade själv gärna sett lite mer av det för att balansera det politiska och också för att få mer insikt i vardagslivet; boken igenom beklagar sig Jonsson över att det nästan helt saknas den typen av skildringar både i den akademiska och skönlitterära världen, och efter att ha läst hela boken vet jag onekligen mycket mer om skogssamernas situation än jag gjorde förut, men inte så värst mycket om hur vardagen faktiskt såg ut

Ett annat smärre problem med boken är hur den hoppar fram och tillbaka i historien. Det är ambitiöst och ett betydligt svårare företag än att göra en mer strikt kronologisk skildring, och det speglar hur Jonsson själv gräver sig ner i sin familj och sin etniska bakgrund och den ordning han upptäcker saker på, men problemet är att det för min del blir svårt att välja med i alla detaljer om Jonssons anfäder, vem som är vem och hur de är släkt (det handlar om relativt små kretsar så mer eller mindre alla historiska personer som dyker upp är släkt med varandra). Så för min del ror Jonsson inte riktigt iland sin komplicerade berättarstruktur som istället mest av allt ibland känns som om den skulle behövt en redaktör som ordande upp en del saker.

Men en redaktör med mycket makt är förstås någonting som går på tvärs mot hur jag tror Jonsson vill göra serier: De är mycket personliga för honom, och jag anar att allting, inklusive upplägget med hur historien växer fram i takt med att han lär sig mer om sin familj, är en viktig del i det för honom. Och faktum är att det här berättarsättet nog passar Jonsson bäst, för i en mer traditionellt berättad historia hade nog hans svagheter, som teckningarna, framstått som viktigare än vad de känns här. När vi var samer är kort sagt en riktigt bra Mats Jonsson-serie, och ämnet är intressant och väl presenterat. Inte illa!

Kan köpas bl.a. här:

• När vi var samer (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Nya Norrland

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids avgörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

• Adlibris

Mats kamp

Innan jag börjar med recensionen av den här självbiografiska serieromanen ska jag själv erkänna en sak: Jag har haft svårt för Mats Jonssons serier. Både teckningsstilen, som jag tyckt varit lite väl simplistisk och tråkig, och det i mitt tycke rätt ointressanta självbiografiska innehållet. Jag har generellt svårt för både biografier och självbiografier eftersom jag helt enkelt inte är så intresserad av att läsa om vad personer har varit med om och tyckt; till exempel har jag alltid föredragit att läsa författarens romaner istället för att läsa om författaren själv. En historia blir inte sämre för att den har hänt på riktigt men den blir heller inte bättre, och därför vill det till att det biografiska är intressant i sig, och inte för att berättelsen råkar handla om en person som är känd. Dessutom är det så lätt hänt att självbiografier så uppenbart är skrivna bara för att författaren tycker att det är intressant med händelser som han/hon själv varit med om, bara för att det hänt just honom/henne. Så med den bakgrunden, dags att starta!

Mats kamp tar vid där den tidigare boken Hey Princess slutade. Kampen i titeln är kampen att kunna vara förälder, något som Mats och hans flickvän Victoria bestämmer sig för att bli. Det som följer är berättelsen om beslutet, boendet, reaktionerna, graviditeten, födelsen, och barnet själv under hennes första tre år.

Allt avhandlas med hjälp av korta historier som berättas på olika sätt: Klassiska seriestrippar, heluppslag med husen de bor i, sidor fyllda med text med enstaka illustrationer till. Det inbjuder till att alltid läsa lite till, bara ett avsnitt till, och för min del slutade det med att jag sträckläste boken trots att jag började läsa den sent på kvällen.

För mina tidigare invändningar till trots: Mats kamp är en riktigt bra bok, till och med för en skeptiker som mig. Jonsson lyckas skapa ett scenario som gör att jag som läsare rycks med, men som också gör att jag får lust att debattera om bokens idéinnehåll (jag är inte alltid överens med Jonssons samhällsanalyser, men det gör såklart inte boken sämre, snarare tvärtom). Att jag tycker den är betydligt mer lyckad än Jonssons tidigare böcker är väl just det att Mats kamps innehåll är intressantare: Det handlar inte bara om just Mats Jonssons erfarenhet av att bli/vara förälder utan också om hur det kommer sig att erfarenheterna blir det de blir.

Teckningsmässigt kommer nog aldrig Jonsson att bli någon av mina favoriter men jag tänker heller inte klaga på dem. Den myckna texten i serien kompletterar i det här fallet illustrationerna bra; utan texten skulle det inte alltid vara helt uppenbart vad personerna på bilderna känner och tänker (när de känner någonting starkt är det alltid mycket uppenbart, men när de inte storgråter/skrattar kan det vara knepigare att tolka ansiktsuttrycken). Passabelt, med andra ord.

Mats kamp var för mig en glad överraskning. Till och med en så pass glad att jag funderar på att leta upp Hey Princess och Pojken i skogen för att läsa igenom hela historien från början till slut!

PS. Ett exempel på att verklighetsbakgrund inte nödvändigtvis gör en berättelse bättre eller starkare: En av personerna som det berättas om i Mats kamp, Robert, är en person jag kände rätt väl innan hans alldeles för tidiga död 2006. Men skildringen av honom i Mats kamp blir för mig varken mer eller mindre gripande för att jag vet vem det är; det som gör att berättelsen fungerar är att Jonsson lyckas förklara varför Robert betytt så mycket för honom, ingenting annat. DS.