Chris Ware goes digital: Touch Sensitivity

26 september, 2011 at 23:24 (Serier) (, , )

Jag hade egentligen tänkt skriva några rader om Brecht Evens The Wrong Place idag, men så kom jag på att jag nog borde skriva om en betydligt mer aktuell serie; både för att den är sprillans ny, men också för vad den eventuellt representerar vad gäller seriemediets framtid: Chris Wares Touch Sensitivity.

För den som missat vem Chris Ware är kan jag bara kortfattat nämna att han är en av de allra viktigaste amerikanske serieskaparna det senaste decenniet. Hans mest känd serie är tidningen Acme Novelty Library som ända sedan starten varit ett oavbrutet formexperiment: Ett nummer kan vara en vanlig serietidning, nästa en gigantisk trycksak som inte får plats i en vanlig bokhylla, och nästa återigen ett inbundet album i liggande format. Serierna är lika experimentella de med, och Wares lek med saker som layout (där hans sidor ibland ser ut som om de är konstruerade av en arkitekt snarare än av en serieskapare) har bildat skola, och bland annat Seth och Daniel Clowes har i sina senare serier influerats starkt av Ware.

Dessutom har Ware fått rykte om sig att vara en nostalgiker av rang. Det beror nog egentligen mest på att hans serier ofta handlar om medelåldersplus-människor som inte har haft de mest lyckade liven, men också på att många av Wares serier är så fysiskt påtagliga, med pappers-konstruktioner av städer mm som man kan klippa ut och klistra ihop efter Wares instruktioner. Plus, förstås, att en del av hans epigoner är uttalade nostalgiker som mer eller mindre avskyr den tid vi lever i.

Så när Ware nu har gjort en serie som bara finns tillgänglig i digitalt format och dessutom bara kan köpas till inne-gadgeten iPad så känns det smått omtumlande. Jag är som sagt inte så säker på att Ware själv någonsin varit så nostalgisk som en del velat gjort gällande, med tanke på det hans livliga experimenterande med serieformen, men överraskad blev jag ändå. Att det är förlaget McSweeney’s som ligger bakom är däremot inte så förvånande; det är ett förlag som alltid provar på nya saker, och att de i och med att de släppt en app för iPaden också nu släpper material enbart avsett för att publiceras på densamma är bara följdriktigt.

Till serien!

Touch Sensitivity är inte en lång serie utan tar bara några minuter att läsa. Men det är väl spenderade minuter för precis som jag hoppats lyckas Ware både göra en gripande serie samtidigt som han experimenterar med berättandet. Historien handlar mycket passande om beröring, närmare bestämt om behovet av beröring och hur det påverkar den som helt saknar densamma. Huvudperson, en icke namngiven kvinna, lever i ett äktenskap där mannen helt sluta röra vid henne: Kramarna har förbytts mot klappar på ryggen som sen förbytts till ingenting, och hennes saknad är stor. En mycket väl berättad serie, som alltid när det gäller Ware, och hans förmåga att beröra även mig (känslomässigt dvs) är osviklig; det är lätt att bli så fascinerad av berättarstilen i sig hos Ware att man glömmer hur bra han faktiskt är på den rena manusdelen också.

(3 på varandra följande skärmdumpar; när man ”bläddrar” så ersätts de av varandra istället för att en vanlig bläddring sker; klicka för större format)

Vad gäller det tekniska så ser själva teckningarna ut som de brukar, med sin precisa stil. Eftersom Ware den här gången är tvungen att anpassa sig till ett strikt fysiskt format experimenterar han istället med hur han placerar rutorna på ”sidan”, hur jag som läsare bläddrar, och vad som faktiskt händer när jag bläddrar. Vad det här betyder i praktiken är att när jag ”bläddrar”, dvs sveper med fingret över skärmen från höger till vänster, så blir resultatet ibland en ny sida, ibland att sidan jag är på ändras (exempelvis att en vit yta fylls i med en ny ruta, att en liten detalj i en existerande ruta ändras, att det visar sig att sidan jag är på bara är en del av en mycket större sida). På några ställen leker han också med tidsaspekten i serier i och med att han här kan tvinga mig som läsare att vara snabb att se vad som visas eftersom det jag ser kan ändras utan att jag själv gör någonting.

Det hela fungerar fascinerande väl, utan att någonsin kännas som de enligt mig mycket misslyckade serier man då och då ser på nätet som egentligen bara är mycket primitivt tecknade filmer. Där de senare försöker fånga åskådaren med ljudeffekter, zoomingar, enstaka rörelseanimationer och/eller talad dialog, jobbar Ware istället mycket medvetet med att utnyttja seriekonventioner på ett nytt sätt, som det faktum att en enstaka liten ruta mot en stor tom vit bakgrund förmedlar en tydlig känsla av isolering eller att man när man läser en serie så läser man rutorna på en sida enligt förutbestämda regler, så att då plötsligt ändra rutordningen eller spränga in nya rutor mellan redan existerande ändrar hela upplevelsen av sidan.

Det är små små medel som Ware använder, och jag vill definitivt inte att alla serier ska fungera på det här sättet, men jag kan ärligt säga att det här är första gången jag någonsin läst en digital serie och känt att det digitala formatet tillförde någonting som skulle varit omöjligt att reproducera på papper, och att det som tillfördes var positivt. Jag tror inte att det här någonsin kommer att bli en stor genre (och jag hoppas definitivt att jag har rätt, för om det blir populärt fruktar jag att slutresultatet kommer att bli någonting som betydligt mer liknar de omnämnda serier-som-primitiva-tecknade-filmer än Chris Wares serier), men det var ett extremt fascinerande experiment som jag hoppas få se fler exempel på i framtiden.

PS. Scott McCloud har gjort några lyckade digitala serier också men de skulle faktiskt gå att överföra på papper och fungera lika bra ändå (även om själva trycksakerna skulle blivit av det ovanligare slaget, som en bokrulle istället för en vanlig bok). DS.

Direktlänk 2 kommentarer

McSweeney’s 33

18 september, 2010 at 11:53 (Serier) ()

Jag vet inte riktigt varför den här tidningen inte dykt upp i seriebutikerna förrän häromveckan eftersom den kom ut i vintras; antagligen tog inte seriedistributören Diamond med den i sin katalog förrän nyligen; jag hörde talas om den då men köpte den först nu.

För den som inte vet vad McSweeney’s är (det fullständiga namnet är Timothy McSweeney’s Quarterly Concern) så är det en tidskrift utgiven av Dave Eggers, som har den egenheten att varje nummer har en helt unik design. Det här numret som har undertiteln San Francisco Panorama är en fejkad dagstidning, och eftersom McSweeney’s alltid haft ett gott öga till serier(ett tidigare nummer redigerat av Chris Ware bestod av enbart serier) finns det en seriebilaga, och det är alltså den som jag har läst.

De som bidragit med söndagsserier är en veritabel Vem är vem-lista över kritikerrosade amerikanska serieskapare: Spiegelman, Bechdel, Ware, Tomine, Bell, Deitch, Seth och så vidare, så det går inte att klaga på urvalet. Därmed inte sagt att det är serier av högsta kvalitet för tyvärr känns det som om de flesta inte har ansträngt sig över hövan. Problemet är att serierna är så typiska för respektive författare att de nästan känns som parodier av sig själva: Spiegelmans bidrag handlar om klassiska serier, barndon och postmodernism; Seths är en nostalgisk betraktelse över en bro; Tomines har givetvis dystra överåriga tonåringar; Wares är mer layout än serie; osv.

Egentligen är det bra serier som visar upp bidragsgivarnas styrkor, men det är alldeles förbaskat förutsägbart för den som läst det mesta de gjort. Jag skulle önskat att de istället tagit chansen att göra någonting oväntat, någonting som verkligen använde söndagstidningsformatet på ett intressant sätt. Det vill säga, jag har ungefär samma invändningar som jag hade vad gällde DCs Wednesday Comics, där jag också saknade lekfullhet och fantasi hos serierna. Visst är det här bättre, men samma grundproblem finns: Formatet i sig är en What If?-lek, så varför är serierna samma gamla serier?

Undantag finns, förstås. Clowes bidrag var lite annorlunda och även om 50-talssettingen är någonting jag sett förut var det ändå roligt att läsa. Att Erik Larsen fick ett helt uppslag för sin Savage Dragon (ingen annan fick mer än en sida) var också förvånande; en eloge till redaktören för den idén som blev den roligaste serien i tidningen.

San Francisco Panorama är väl värd att läsa, men jag tror att det skulle varit bättre om tidningen funnits på riktigt och jag kunde se fram mot nästa veckas serier också för att se hur de utvecklats ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare