Lite mindre navelskådning, tack!

24 april, 2012 at 00:36 (Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Dagens två serier är rätt olika men jag kände samma missbelåtenhet med dem, trots att båda serierna faktiskt är ganska bra. Först lite grann om serierna, sen navelskådningskritiken!

The Unwritten, skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross: Den här Vertigo-serien har blivit något av en kritikerfavorit, och det kan jag förstå eftersom den är intelligent skriven och charmigt tecknad. Den handlar om Tom Taylor, sonen till en extremt framgångsrik författare till böckerna om Tommy Taylor, en Harry Potter-lookalike. När serien börjar livnär sig Tom på att åka runt och skriva autografer mm eftersom alla utgår att hans far använt honom som förebild till Tommy. Visserligen ogillar Tom alla jämförelser mellan honom och Tommy, men vad ska man göra om man inte har något annat sätt att försörja sig?

Existentiella problem under uppsegling

Men en dag börjar gränserna mellan den fiktiva världen och den riktiga att försvagas; är det Tom som användes som förebild till Tommy, eller är det tvärtom? Och vad betyder det att Tom plötsligt för två följeslagare med klara likheter till Tommys två bästa vänner i böckerna (tänk Hermione & Ron)? Careys manus går på jakt efter hemligheten bakom världen sen historierna början, och mer och mer verkar det som om historier och de som styr författarna också är de som styr världen.

Serien lär hålla på ett bra tag till för historien är inte i närheten av avslutad ännu, och som sagt är det en underhållande läsning, med hjärngymnastik, rikliga litterära referenser och teckningar som åtminstone jag tycker passar alldeles förträffligt. Jag har inte läst Carey & Gross tidigare Vertigo-serie Lucifer men jag funderar på att göra det för att se om den är lika skickligt gjord.

Superior, skriven av Mark Millar och tecknad av Leinil Yu: Hallelujah, en serie av Millar som är riktigt läsvärd! Det händer inte precis varje dag så kanske är jag så överraskad att jag ger den för högt betyg, men den här berättelsen om Simon Pooni, en ung tonåring med MS, är (och det här är ett ord som jag inte precis  brukar använda om Millar) hjärtevärmande. Pooni får en dag besök av en underlig liten varelse som förvandlar honom till Superior, en fram tills dess fiktiv superhjälte. Pooni går sitt absolut bästa för att använda sina nyfunna krafter för det goda även om det är knepigt att lära sig hantera dem; seriens allra bästa delar lyckas visa hur fantastiskt och overkligt en person med Stålmannens krafter skulle vara om han fanns på riktigt. Som sekvensen med den störtande rymdstationen, och hur Superior/Pooni långsamt flyger med den över New York.

En del av den majestätiska känslan är förstås Yus förtjänst, men Millar gör sitt jobb bra han med. Och för en gångs skull lyckas han hålla sig (nästan helt) borta från de onödiga excesser i våld som han annars brukar gödsla friskt med. Superior är snudd på barntillåten, och de sju numren är ett bra exempel på hur man kan skriva en avslutad superhjälteserie utan att det känns fånigt eller juvenilt.

OK, två serier med mestadels beröm, så hur var det nu med min missbelåtenhet?

The Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary Gentlemen). Allt möjligt av Morrison (som Joe the Barbarian). En hel del mer från Vertigo. Alla serier där referenser till annan litteratur/sagor/berättelser är centralt för serien. Och jag tycker att nu kan det kanske räcka ett tag. Det börjar kännas som att det är mer originellt att bara berätta en egenhändigt påhittad historia än en som drar in all litteratur som funnits innan (och det är en orsak till att jag gillade Northlanders som jag nyss skrev om).

Ett The Unwritten-omslag; hur många gånger har vi sett fejkade gamla serier insprängda i nya nu?

Vertigo är den stora skurken här, med Moore och Gaiman som ansvariga för förkärleken till att visa upp hur beläst man är. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men när flera av Vertigos nuvarande stora titlar pysslar med samma sak blir det tröttsamt. The Unwritten hade varit mycket bättre om t ex Fables inte funnits; det kanske låter orättvist men är likafullt sant (för min del alltså; andra kan tycka något annat ;-) ). Förutom Vertigo är det Moore som jobbar hårt på att bli rankad som mest tröttsamma refereraren, men det har han å andra sidan hållit på länge med nu. Sluta gärna!

Vad gäller Superior är det en annan typ av navelskåderi som jag irriterar mig på, nämligen det faktum att det tydligen är helt omöjligt att göra en ny superhjälteserie utan att för elftielfte gången återanvända Stålmannens historia & karaktär. Det spelar ingen roll om man är ute efter att göra en rättframt berättad klassisk superhjälteserie som Kirkmans Invincible, en rå revisionistisk superhjälteserie som Straczynskis Supreme Power, en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma bakgrund, och samma pojkscoutpersonlighet.

Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut!

Visst förstår jag att det låter lockande att göra sin egen version av honom, men tänk vad skönt det vore att läsa en superhjälteserie där en Stålmannen-version (eller för den delen Läderlappen som också dyker upp alltför ofta) helt saknades? Det känns uppriktigt sagt lite slött: Ta med en version av honom och du behöver som författare inte lägga ner någon ansträngning på att skildra honom som person; vi vet alla hur Stålmannen är.

Så det blir en repris på min önskan härovan: Kom på något eget och sluta med att återanvända Stålmannen. Snälla?

Direktlänk 8 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare