Slow Step

15 juli, 2014 at 18:48 (Manga) (, , )

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Direktlänk Lämna en kommentar

Cross Game

23 november, 2012 at 00:21 (Manga, Serier) (, )

Det blir nog inte ett så långt inlägg idag men jag måste ändå få säga hur genuint trevligt det är att äntligen ha fått läsa en lång Mitsuru Adachi-serie på papper, i en officiell översättning. Fram till att Viz gav ut hans Cross Game, vars åttonde och sista del dök upp i veckan, har jag bara kunnat läsa hans klassiska serier via scanlations. Bra gjorda sådana, absolut, men serier är ändå bättre på papper (än så länge!), och när Adachi är bra förtjänar hans serier bästa möjliga presentation :-)

Cross Game är precis som Adachis andra serier ett förkrossande bra hantverk: Historien är välkomponerad, teckningarna robusta i en (tycker jag) typisk japansk 80-talsstil (Cross Game är skriven på 00-talet men Adachi har hållit fast vid sin äldre teckningsstil), och det är så otroligt trevligt att läsa den att jag när jag läst klart den igår kväll omedelbart fick lust att läsa någonting mer av honom. Det är verkligen ingenting nyskapande eller storartat konstnärligt, men precis som sin samtida Rumiko Takahashi vet han exakt hur man gör en bra serie.

Därför gör det mig ingenting att Cross Game är till förväxling lik flera av hans andra serier, både vad gäller utseende på personerna (hans kvinnliga och manliga huvudpersoner ser likadana ut i alla hans serier, där bara frisyrer och kläder varierar beroende på när serien är gjord) och manus. Om jag jämför med till exempel hans mest kända serie Touch: (VARNING! SPOILERS! Hoppa till texten efter nedanstående lista om ni inte läst någon Adachi-serie förut; om ni gjort det vet ni redan vad som står)

  • Baseboll som tema
  • Koshien (en japansk baseboll-turnering för ungdomar) som det stora målet för huvudpersonerna
  • En manlig huvudperson som åtminstone på ytan motvillig visar sig vara extremt talangfull
  • En kärlekshistoria där kontrahenterna serien igenom gnabbas med varandra eftersom de inte vill erkänna att de älskar varandra (eller, beroende på hur man ser det, inte inser det förrän i slutet)
  • Ett dött syskon som var den som alla trodde skulle gifta sig med en av kärlekskontrahenterna
  • Ett basebollag som långsamt byggs upp till att bli konkurrensdugligt
  • Ett slut där vi inte egentligen får veta hur det går i Koshien, för i och med att laget kvalificerat sig till slutspelet är målet nått

Sen har vi också såklart alla Adachis egenheter när det gäller hur han berättar, som metaskämten med honom själv, den ofta långsamma takten i allt som sker, oavsett om det är vardagsliv eller dramatiska matcher. En av de saker han är allra bäst på just tempot i serierna: Det finns inga longörer överhuvudtaget, och Cross Game är en så gott som perfekt guide på hur man gör en serie som aldrig känns tråkig eller seg trots dess sävlighet. Varje kapitel känns välmatat och för handlingen framåt, och för en gångs skull kan jag säga att det inte spelar någon roll om man läser serien med något kapitel i taget eller slukar alla 3000 sidor i ett sträck för oavsett vilket kommer man ha ytterst trevligt på vägen. Och roligt; jag uppskattar hans något säregna och lågmälda humor.

Om något skulle jag säga att Cross Game är lite bättre än Touch, med en historia som tar tillvara på personernas känslor bättre och med teckningar som känns lite ledigare men ändå mer drivna. Dessutom finns det ännu mindre fan service i Cross Game, kanske 3-4 rutor totalt, och det är ju skönt! Men totalt sett är det hårfint, så om något förlag följer upp den här Adachi-serien med flera så kommer jag bli mycket glad, det är ett som är säkert!

Direktlänk 1 kommentar

Några små lästips

19 oktober, 2010 at 22:11 (Europeiska serier, Manga, Superhjältar) (, , , , , )

Istället för en längre recension blir det idag ett par korta rader om bra serier som jag rekommenderar att man tar sig en titt på; ingen av dem är revolutionerande eller eller nyskapande men de är alla exemplarisk underhållning. En serie / stor seriekontinent dessutom, för rättvisans skull :-)

Vi börjar här i Europa, med en fransk serie i svensk översättning, med den minimala Förveckling av Lewis Trondheim. 24 sidor, A6-format, utgiven på saligen insomnade Komika förlag, och en alldeles underbara liten bagatell. Handlingen är en slags komprimerad Agatha Christie-roman där de tre huvudpersonerna alla är lika intriganta och svekfulla. Det tar max fem minuter att läsa den men jag har svårt att tänka mig bättre spenderade minuter. Om jag skriver något mer om den kommer det ta längre tid att läsa den här texten än att läsa serien; leta upp den i din lokala seriebutik, köp, och underhålls!

(Edit: Ha! Såg just att jag skrivit lite om just den här boken förut, i mitt allra första inlägg om Trondheim. Jag gillade den då, och lika mycket nu, även om jag glömt den tidigare mini-recensionen.)

Sen hoppar vi till Japan och lite nyare (nyare utgåva, alltså…) serier med Cross Game, en manga av Mitsuru Adachi, vars första bok precis kommit ut i engelsk översättning. Förutom några samlingar med kortare serier är det här den första av Adachis längre som översatts officiellt, och lyckligt nog för min del är det en som jag inte har läst som scanlation förut. Alla klassiska Adachi-ingredienser finns här, med baseboll-spelare som har Koshien-turneringen som mål, en något ovilligt baseboll-spelande manlig huvudperson, och en kvinnlig dito som är den större sport-fantasten av de båda. Plus (minst en) familje-tragedi, som inträffar lite tidigare än vanligt i hans serier.

Karaktärerna ser ut som de brukar även om jag blev lite lurad av hur en av personerna ser ut; eftersom hon såg ut som den kvinnliga huvudpersonen i andra Adachi-serier räknade jag med att hon skulle inta den rollen här med, men tji fick jag. Om det är en av hans bättre serier eller inte vet jag förstås inte ännu, men den här tjocka introduktionen (den innehåller motsvarande tre japanska album) är lovande. Så här finns alltså den första riktiga chansen för engelskspråkiga läsare (som inte läser scanlations) att se varför Adachi har sålt mer än 200 miljoner böcker i sitt hemland; jag rekommenderar att man tar den :-)

Utpressning pågår

Och sitt men inte minst efter en typisk europeisk och en lika typisk japansk serie är det dags för en typisk amerikansk serie: Power Girl, en superhjälteserie från DC skriven av Jimmy Palmiotti & Justin Gray men framförallt tecknad av den suveräna Amanda Conner. För den som inte vet vad Power Girl är för en superhjälte så kan vi låtsas att hon är Stålflickan som vuxen; det är (nästan) sant, och när DC nästa gång gör om hela sin historia kanske det blir 100% sant. Hon har funnits med ett tag men det var först förra året som hon fick sin första egna ongoing, med teamet ovan som skapare. Tillsammans gjorde de 12 nummer innan de lämnade över till nästa gäng, och det är 12 riktigt trevliga nummer.

Handlingen är inte alltför komplicerad och kan enklast betecknas som lättviktigt, inte alltför seriöst skoj: Power Girl och hennes bästa vän Terra går på bio, hänger, och äter pizza; några superskurkar av galet-geni-flyttar-sin-hjärna-in-i-superkraftsgorilla-typ förpestar tillvaron; gamle Stålmannen-kompanjonen Vartox dyker upp på jakt efter en lämplig partner att återbefolka hans planet; ett gäng hålligång-utomjordingar ställer till besvär när de inte vet vad som är rimligt beteende på Jorden. Roligt, charmigt skrivet, men det som gör att serien verkligen blir läsvärd är Conner.

Allt blir bättre med hennes teckningar: vänskapen med Terra; humorn i de små detaljerna som Power Girls katt; Power Girls underbart subtila ansiktsuttryck när hon ställs inför alla absurda inslag i sin vardagstillvaro (som när hon, milt utpressad av ett ganska gulligt seriefan som upptäckt hennes hemliga identitet, följer med honom till hans favoritseriebutik för att han ska kunna imponera på de andra fansen). Med en av DC/Marvels standard-tecknare hade den här serien havererat totalt, men med Conners blir den istället en av de trevligaste superhjälteserier jag läst på riktigt länge.

Så, en triss i helt enkelt bra serier från hela världen. Det finns många många fler, och min hög med olästa serier är fortfarande oroväckande/inbjudande stor :-)

Direktlänk 9 kommentarer

Mitsuru Adachi en masse: Katsu!, Jinbē, Hiatari Ryōkō! och en liten specialare

12 augusti, 2010 at 22:14 (Manga) (, , , , , )

Ute på en resa ->  jag har läst en del Mitsuru Adachi-serier. Och eftersom det är en lång resa har jag hunnit med en hel del av hans serier, så idag blir det en snabb genomgång med 2 bra, 1 intressant för de redan invigda, och 1 som jag blev rejält upprörd över :-)

Varför inte börja med de bra serierna, och sen arbeta oss neråt?

Först ut är Hiatari Ryōkō!, en av Adachis tidigaste serier som i mångt och mycket känns som ett förarbete till den längre och mer kända Touch som jag redan skrivit om. Baseboll och romantik är huvudingredienserna här med, och en del av karaktärerna är så lika de motsvarande karaktärerna i Touch att det känns som ett exempel på Tezukas stjärnsystem. Hiatari Ryōkō! är dock betydligt kortare och mer koncentrerad; den är så pass kort (bara tre volymer) att jag misstänker att Adachi helt simpelt ville börja om igen med en mer avancerad plot och därför avslutade serien rätt så abrupt.

Men lustigt nog gör det att jag på en del sätt tyckte bättre om Hiatari Ryōkō!; det öppna slutet kändes riktigt bra och imponerade på mig, och det sätt som Adachi skildrar den kvinnliga huvudpersonen Kasumi Kishimotos känslor inför sin bortreste pojkvän och den närvarande Yūsaku Takasugi är suveränt. Om man aldrig har läst Mitsuru Adachi förut är det här en perfekt serie att börja med: Den visar upp hans allra bästa sidor (humor och realistiska känslor) utan några av hans sämre (fanservicen och de moraliskt tveksamma sidorna, som i Miyuki och Jinbē).

Sen en tjugo år nyare serie, Katsu!. Återigen är det Adachis favoritteman, romantik och idrott; den här gången är huvudpersonernas sport boxning. Katsuki Satoyama (pojke) har ett påbrå som få andra vad gäller boxningstalang men har aldrig intresserat sig för sporten innan han får syn på Katsuki Mizutani (flicka) som jobbar på sin fars boxningsgym. Han börjar träna för att vara nära henne, och sen är historien igång.

Det är lite för mycket saker som känns igen i Katsu! för att det ska kännas som en av Adachis allra bästa serier; det är ett hopkok av hans vanliga idéer utan någonting som sticker ut. Men det är underhållande, och framförallt Mizutani är en intressant person vars kärlek till boxning är en källa till frustration eftersom hon trots sin överlägsna teknik ändå aldrig kan slå de bästa manliga boxarna. Så totalt sett är det en trevlig serie att läsa som förströelse, men om man läst andra Adachi-serier kommer man inte bli alltför förvånad. Förutom möjligen över hur lite hans serier har ändrat sig över tiden; vad än dagens mode är i mangavärlden fortsätter Adachi att göra serier på samma sätt han alltid har gjort. Personerna ser lite mer realistiska ut, men det är nog allt.

Sen en kort liten serie på 29 sidor från förra året, My Sweet Sunday, som gjordes för att fira tidningen Shōnen Sundays 50-årsjubileum. Serien är gjord tillsammans med Rumiko Takahashi och skildrar de två serieskaparnas första möten med tidningen och med varandra. Det är en bagatell men en trevlig sådan om man som jag gillar dem båda. De jämförs ofta med varandra och med rätta: De kom fram ungefär samtidigt, och båda har mycket lätt igenkännliga stildrag som ändå påminner om varandra.

Och avslutningsvis den med överlägsen marginal sämsta serien: Jinbē. Egentligen är det ojuste mot serien att säga att den är dålig, för de vanliga kvalitéerna hos Adachi finns här: Teckningarna, humorn och den känsliga personbehandlingen finns här, som alltid.

Problemet är handlingen. När jag läste Miyuki så var min stora invändning den att jag inte gillade att de romantiska huvudpersonerna var syskon. Fostersyskon, onekligen, men det kändes ändå rätt tveksamt. Men Jinbē är sju resor värre för här är det istället fråga om ett förhållande mellan en styvpappa och en styvdotter. Pappan har uppfostrat dottern själv sedan modern dog, men inte inlett några nya förhållanden, och Miku visar å sin sida inget intresse för sina jämnåriga utan föredrar istället fadern.

Inget fel i sig, men kanske inte styvpappan?

Flera gånger medan jag läste tänkte jag att serien väl ändå inte kunde vara på väg dit det verkade, men det var den visst det (inklusive en episod där Miku åker på semester och Jinbē i hemlighet åker till samma ställe för att hålla koll/spionera på Miku). Att serien sen var så kort, 1 volym, gjorde det inte bättre eftersom det därmed inte heller finns plats för att djupare skildra personerna (om det nu inte hade gjort det etter värre, förstås…). Urk, helt enkelt.

Jag har några Adachi-serier kvar att läsa och jag hoppas verkligen att de är mer av Hiatari Ryōkō! och mindre av Jinbē när det gäller handlingen.

Direktlänk 2 kommentarer

Hmmm: Miyuki

7 mars, 2010 at 00:17 (Manga) (, , )

Ytterligare en resa, ytterligare en Mitsuru Adachi-serie läst. Förra gången var det Touch, en serie om baseboll, kärlek och syskonrivalitet som jag tyckte bra om och som dessutom överraskade mig en smula med sin handling. På den senaste resan var det Miyuki, en serie där syskon åter spelar en stor roll men på ett helt annorlunda sätt: I Miyuki är det kärleken mellan Masato och Miyuki Wakamatsu som står i centrum, och då menar jag inte en vanlig syskonkärlek…

Men till skillnad från syskonparet som det står så mycket om i tidningarna just nu är Masato och Miyuki inte släkt utan bara styvsyskon som dessutom levt på skilda håll under många år. När Miyuki flyttar hem till Japan och Masatos hus (han lever ensam där trots att han är 16 år) är det bara Masato som vet hur det riktiga släktskapet ser ut; alla andra tror att de är släkt på riktigt. Eller, kanske vet Miyuki också om det; det sägs aldrig rakt ut i serien om Miyuki vet hur det förhåller sig eller inte. Titeln till trots är det Masato som har huvudrollen, och vad Miyuki vet och tänker får vi gissa oss till från hennes handlingar.

Det är svårt att låta bli en jämförelse med Adachis Touch. Masato är på många sätt en karbonkopia av Tatsuya, med samma sätt att reagera och uppföra sig. Det vill säga, han är extremt dålig på att tala om sina äkta känslor, och så fort Miyuki ger honom en öppning att göra det låtsas han som ingenting. Det gäller överlag i båda serierna: Det är gott om tystnad.

Men Miyuki är inte en lika bra serie som Touch. Den irriterande fanservicen är vanligare (ett återkommande skämt är Masatos fascination inför trosor, och en överårig gymnastiklärare som stöter på flickorna i gymnastiken finns också med), den extra krydda som den avlidne tvillingen Kazuya tillförde i Touch saknas, och ärligt talat har jag också lite svårt för hela idén med att syskonen blir kära. Egentligen är det inget fel på temat, men tillsammans med fanservicen och att det tyvärr är rätt vanligt i manga med sexuell spänning mellan (genetiska) syskon så känns kärlekshistorien rätt unken.

Redaktören gillar inte när Adachi är lat

Men förstå mig rätt: Det är mil ifrån någonting som moderna haremsmanga eller Love Hina, där nattstånden sexualitet spelar huvudrollen. Adachi är långt skickligare än så, utan onödiga vulgariteter mm. Det är bara det att jag skulle önska att han struntade i klyschorna (trosor osv) och istället skrev en serie som han själv skulle vilja ha den, utan att tänka på läsarna alltför mycket.

Hans teckningar är lika trevliga som i Touch även om hans personer har en något funkig anatomi med säreget korta armar och ben, och han växlar mellan humor (inklusive en hel del meta-humor som ovan) och allvar på ett beundransvärt sätt. Och trots min tvekan inför temat är effekten när Masato slutligen tar av sig masken och inför alla berättar vad han egentligen känner slående; efter 2000 sidor med tystnad blev iallafall jag tagen av styrkan i scenen.

Nästa gång jag är ute och reser tänkte jag prova en nyare serie av Adachi. Katsu! är från 2000-talet, och det ska bli spännande att se vad som hänt med Adachis stil under de 20 åren som gått efter Touch och Miyuki.

Direktlänk 5 kommentarer

Syskonrivalitet: Touch (タッチ)

1 november, 2009 at 01:32 (Manga) (, )

Det blev ingen internetaccess på resan och därmed inga poster på en vecka, men nu är jag hemma och uppkopplad igen och på läshumör; en hel del spännande saker har dykt upp senaste tiden. Men först av allt en post om en riktigt bra serie jag läste under resan: Touch, en manga om 26 volymer av Mitsuru Adachi.

Det är en relativt gammal rackare som publicerades under första halvan av 80-talet, och det märks på stilen som påminner mycket om andra japanska serier från samma tid som Urusei Yatsura med flera. Jag var lite nyfiken när jag såg den i Japan senast eftersom jag gillar teckningarna i sin lite bastanta 80-talsstil, och det såg ut som om handlingen var en mix av shonen och shojo (dvs kärlek och relationer presenterade i en ramhandling av mer handfast slag än vad som är vanligt i shojo-serier) som jag också tyckt mycket om i serier som Maison Ikkoku och Kimagure Orange Road. När jag nu skulle ut och resa några veckor tog jag därför och letade reda på en scanlation av Touch som jag nu läst klart på min eboksläsare.

Vad jag fick mig till livs var en sportserie, närmare bestämt om high school baseball, där den emotionella delen handlar om ett triangeldrama mellan enäggstvillingarna Kazuya och Tatsuya, och deras kärlek till barndomskamraten Minami. Kazuya är den ojämförligt klarast lysande stjärnan av bröderna, framgångsrik både på basebollplanen och i klassrummet, medan Tatsuya undviker rampljuset och inte är särskilt bra på någonting.

Efter att ha läst de första volymerna tyckte jag att serien var underhållande men inte så originell; att Tatsuya skulle rycka upp sig och visa att han var väl så bra som Kazuya verkade förutbestämt, enligt alla regler för hur sådana här dramer ska fortlöpa. Med andra ord såg jag fram mot en trevlig stund men utan överraskningar.

Men så händer någonting: Efter sisådär 1000 sidor blir Kazuya påkörd av en lastbil och omkommer, vilket gör att Tatsuya och Minamis liv kompliceras rejält. Tatsuyas förhållande till sin brors framgångar blir kluvet: Å ena sidan vill han göra en uppryckning för att fullfölja de löften Kazuya lämnat efter sig om framgångar i världen, å andra sidan vill han nu ännu mindre än förut jämföras med honom. Minami, som trots att alla andra förutsatt att hon skulle gifta sig med Kazuya egentligen hela tiden föredragit Tatsuya, kan inte låta bli att försöka få Tatsuya att åtminstone delvis ta upp Kazuyas mantel.

Och de resterande cirka 4000 sidorna upptas av hur de två handskas med sina känslor för varandra och inte minst, känslorna för Kazuya. Eller, åtminstone de sidor som inte utspelar sig på basebollplanen, eller de delar där Adachi lägger till en del plotlinjer för att få serien att bli lite längre än den egentligen hade behövt, ett problem den delar med mycket annan framgångsrik manga. Men bortsett från de skönhetsfläckarna (dit jag även räknar den fanservice som finns, trots att den är mycket oskyldig jämfört med senare seriers) är det en mycket intressant serie som är väl värd att läsa. Adachi är en utmärkt skildrare av svårbeskrivna känslor, framförallt i skildringen av Tatsuyas kluvenhet.

Det var också fascinerande att se hur han presenterar den delen som handlar om sporten. Jämfört med nyare serier med sport som tema, till exempel Eyeshield 21 eller Rebound, är det en mycket mindre adrenalinstinn stil som gäller här. Visserligen finns det några osannolika vändningar i sista minuten, och även matcher som skildras in i minsta detalj, men alltsom oftast väljer Adachi att presentera matcherna på helt andra sätt: Ett enstaka ord vid ett senare tillfälle som avslöjar hur det gick; ett nedslag i matchen där den psykologiskt avgjordes; … Med andra ord är det långt från senare seriers rättframma skildringar, även om det är väl så spännande här med.

Vad gäller själva presentationen så är teckningarna aningen överdrivet komiska i början, men efter ett tag blir det mer styrsel på dem. Och Adachi visar när det behövs en fantastisk känsla för att fånga rörelse på papper, kanske mest tydligt i de korta sekvenserna där Minami tävlar i rytmisk gymnastik. Han är bra på rytm själv också; långa stycken är nästan ordlösa där bilderna bär fram de oftast undertryckta känslorna, för att sedan följas av mer rättfram action.

Fanöversättningen är lite si och så rent språkligt, men kärleksfullt gjord och eftersom det är föga troligt att Touch någonsin kommer ges ut på engelska (eller något annat språk jag behärskar) är jag tacksam för att det finns fans som lägger ner sin tid på sådant här; Touch är ett utmärkt exempel på att scanlations behövs. Det är inte ett omistligt mästerverk men däremot någonting som berikar serieutbudet på engelska med sin lite ovanliga vinkling av välkända teman.

touch

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare