En tråkig nyhet: Moebius död

11 mars, 2012 at 00:58 (Europeiska serier) ()

Jag brukar inte skriva om nyheter från serievärlden här så ofta (det skulle kräva alldeles för mycket tid är jag rädd), men ibland finns det undantag. Och tyvärr är det dags för ett sånt för jag läste alldeles nyss att Moebius (eller Jean Giraud som var hans riktiga namn) dött vid 73 års ålder.

Från Arzach (eller vilken stavning man nu föredrar), serien som blev en symbol för franska science fiction-serier

För den som inte vet så mycket om Moebius kan man med en googling hitta drösvis med information; han var den viktigaste serieskaparen för Metal Hurlant/Heavy Metals tillkomst, och hans stil i serierna han gjorde där blev själva symbolen för franska och europeiska konstserier därefter. Han var också formgivare till filmer som Alien, The Abyss och Femte elementet. Men som sagt, jag överlåter åt andra att skriva om honom mer objektivt för att istället skriva några ord om min relation till honom.

Som länge var rätt kluven. Jag tyckte att Blueberry, western-serien han tecknade i många år i en realistisk stil under sitt vanliga namn Jean Giraud var helt OK men inte på något sätt fantastiskt, och att de kortare serier jag läste under hans artistnamn Moebius visserligen var eleganta men rätt förglömliga. Den första av dessa jag läste var säkert Vit mardröm som publicerades i Mammut 2, en obehaglig serie om rasisim, men den första jag verkligen kommer ihåg är The Long Tomorrow från Pulserande Metal 1/84, en underhållande bagatell om en privatdeckare i framtiden. Sen fortsatte det så, med diverse serier som jag tyckte om men inte mer än så, även om jag ofta uppskattade hans mycket eleganta teckningar.

Men på senare år har jag ändrat uppfattning, och nu är jag inte längre kluven utan anser istället att han förtjänar alla lovord som alltid skrivits om honom. Det började lite så smått när Epic gav ut samlingarna med hans då samlade Moebius-serier; jag märkte då hur extremt skickliga hans teckningar faktiskt var. Men det var först för drygt två år sedan som jag verkligen svängde om, när jag tog mig för att läsa Blueberry från början till slut, inklusive de album från senare år där Moebius själv ansvarade för både manus och teckningar. Mina tankar om serien finns här, men i korthet går de ut på att det är först här, i Moebius soloshow, som Blueberry blir en serie som lyfter sig mängden  och blir någonting riktigt fascinerande.

En sida från Dust, det sista Blueberry-albumet från Moebius penna

Sen läste jag om hans Inkalen när den kom ut i samlad utgåva (mer här, och med köptips här (för att se till att man får en versionen med den överlägsna färgläggningen)) och blev mer än någonsin imponerad av hans pennföring: Hans linjer är bland de mest eleganta jag någonsin sett, och de är tillräckligt skäl att läsa Inkalen i sig själva. Sen är historien av Jodorowsky inte så dum den heller, men Moebius är den riktigt stora behållningen här.

Själv tänker jag ta och läsa om några av de gamla Epic-samlingarna; jag har nog inte läst dem sen de kom ut i slutet av 80-talet, så de kan passa bra som kvällsläsningen en dag som denna!

Från Inkalens inledning, en av Moebius mest kända seriesidor

Direktlänk 7 kommentarer

Smått och (inte alltid så) gott

12 december, 2011 at 21:49 (Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , , , , , , )

Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!

The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…

Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.

Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.

Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.

I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.

The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.

Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!

The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!

Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit :-) Slutsats: Charmerande.

Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!

Direktlänk 5 kommentarer

Söndagstips

30 oktober, 2011 at 19:23 (Biografiska serier, Europeiska serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Idag blir det bara lite kort om några nya böcker som kan vara värda att titta på om man är intresserad av serier; alla tre generösa till omfånget så de passar bra en lite kulen söndag som den här.

Största möjliga allvar av Gunnar Krantz: Krantz var tidigt ute med att göra realistiska serier i Sverige, men framförallt var han en av de första som lyckades få ut sina serier som album på ”riktigt” i och med att Epix/Medusa gav ut hans som exempelvis Alger och Falska liv. Jag måste erkänna att för egen del var jag måttligt imponerad av framförallt teckningarna som inte precis var lika skickligt gjorda som de andra albumen som Epix/Medusa producerade. Men nuförtiden är jag mer förlåtande, även om jag fortfarande tycker att hans tidigare serier är mer intressanta för deras historiska värde än deras läsvärde. Men sen blev det bättre när hans stil blev lite mer lös och ledig, och manusen inte var riktigt lika gravallvarliga längre. Största möjliga allvar samlar ihop Krantz tidiga serier, dvs de jag kanske inte är mest förtjust i, men det är en snygg bok av en inflytelserik (både som tecknare men också som lärare) svensk serieskapare som kompletterar Optimals utgivning av hans senare serier.

The Incal av Moebius & Jodorowsky: Det var ett tag sen den här utgåvan på förlaget Self Made Hero kom ut, men jag har glömt att tipsa om den förut så det får bli nu istället. När jag skrev en längre recension om serien utgjöt jag mig över hur usel den nya färgläggningen var, och över hur tråkigt det var att det enda sättet att få tag på den gamla färgläggningen var i en limiterad snordyr utgåva på förlaget Humanoids. Den utgåvan är nu ännu snordyrare eftersom den är slut, och den billigare utgåvan i mindre format som Humanoids sen gav ut är nu också slut (med ett snörvligt resultat vad gäller priset om man kan hitta den…). Men gudskelov är det engelska förlaget Self Made Hero lite proffsigare och ser till att hålla sin version i tryck. Det är precis samma innehåll som Humanoids, så jag kan helhjärtat rekommendera boken som en klassisk science fiction-serie i ett elegant utförande.

MetaMaus: Det är nu 25 år sedan den första volymen av Art Spiegelmans Maus kom ut, och för att fira det ger nu Random House ut MetaMaus. Spiegelman berättar om bakgrunden till serien, hur han jobbade med den, reaktionerna när den först kom ut, osv. Det är inget tvivel om att Maus förtjänar uppmärksamheten för det finns ingen serie som gjort lika mycket för seriernas rykte i den engelskspråkiga världen som den. Oavsett vad man själv tycker om Maus så är MetaMaus en fascinerande läsning för det finns få serieskapare som är lika medvetna om hur de arbetar och de val de gör som Spiegelman.

Så, tre förslag på tjocka böcker som man kan bädda ner sig i soffan med en helg som denna; ha så trevligt! :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Gammal New Age: Jodorowsky & Moebius

3 februari, 2011 at 22:24 (Europeiska serier) (, , , )

Det har blivit lite gamla franska klassiker i serieväg för min del den senaste tiden. Först var det Madwoman of the Sacred Heart, skriven av Jodorowsky och illustrerad av Moebius, och sedan samma pars mest kända samarbete, Inkalen. De är skrivna med ungefär ett decenniums mellanrum (90- respektive 80-talet), och även om det finns olikheter är det likheterna som är tydligast. Att läsa dem samtidigt är givande; Jodorowskys teman framträder klarare, och det är intressant att se hur Moebius stil förändras. Det lär bli ett rätt långt inlägg, för förutom serierna i sig tänker jag också skriva en del om de olika utgåvor man kan få tag i; framförallt när det gäller Inkalen är det tyvärr en extremt viktigt del.

Låt mig börja med MotSH, den mer okända serien, och Jodorowskys bidrag till serierna. Huvudpersonen, Alan Mangel, är den klassiska extrem-intellektuelle franska akademikern. Han är så övertygad om sin egen förträfflighet att inte ens när hans hustru överger honom under de mest dramatiska (och för honom pinsamma) former funderar han ens en sekund på om hans överteoretiska personlighet egentligen är någonting att skryta med. Men bokens 192 sidor kommer inte lämna honom ifred; om man ville skulle man kunna säga att vad som följer är förnedringsserier, där Mangel ska fås att ta reson och ge upp sitt intellektualiserande.

(Klicka för att se hela sidan, när Mangel blir lite överraskad)

För vad som händer i MotSH är att Johannes Döparen och även Jesus  själv ska återfödas, med Mangel i en av huvudrollerna. Gång på gång tvivlar han på att någonting så bisarrt och anti-intellektuellt som mirakler verkligen finns, och gång på gång inträffar de precis som hans kvinnliga följeslagare utlovat. Varpå Mangel ångrar sig djupt, blir troende, för att sedan återigen falla tillbaka i sina gamla tankefåror. Förnedringsdelen är inte bara det psykiska i hur han aldrig lär sig läxan, utan också en fysisk: Boken igenom lider han av kraftiga diarréanfall när han blir stressad (dvs nästan jämnt); han tvingas fly från polisen tillsammans med personer hans mycket småborgerliga jag är livrädd för, dvs en knarkande utlänning och några sinnessjuka (tror han) kvinnor; han tar chansen till sex så fort han får tillfälle, men oftast under kraftig ångest över om det egentligen är OK (katolsk som han är); han råkar hamna i ett homosexuellt samlag vilket förfasar honom, och än mer det faktum att han gillar det. Osv, osv.

Bortsett från Mangels prövningar är det som sagt kristendomen som står i fokus i boken, rikligt uppblandad med doser av New Age à la Castaneda. I den avslutande delen genomgår han både en kroppslig och själslig återfödelse med hjälp av en shamanliknande sydamerikansk kvinna i en sekvens som påminner mycket om John DiFools mystiska upplevelser med Inkalen, men här är det inom en kristen ramberättelse. För den som blir upprörd över blasfemi finns det gott om saker att bli upprörd över, som den mycket grafiska skildringen av hur den nya jungfru Maria blir med barn och andra godbitar.

Men Jodorowsky är aldrig gravallvarlig och jag läser MotSH mer som en komedi än en seriös historia, och hädelserna har mest känslan av en barnslig förtjusning i att förskräcka de som tar religionen på allvar. Underhållande, javisst, men knappast djupt.

Och det skulle gå precis lika bra att beskriva Inkalen på samma sätt. Det är en längre berättelse med mycket större spelplan, där vi istället för MotSHs begränsade persongalleri och miljöer får lära känna en uppsjö personer och ett helt universum med alla dess samhällen och religioner, där ingenting påminner om vår vardag förutom det faktum att några av huvudpersonerna råkar vara människor. Men den bara halvt seriösa berättartonen är densamma och även förtjusningen i New Age-spiritualitet.

Det som skiljer dem  åt är att Inkalen har en betydligt mer traditionell seriekänsla. De första  fyra albumen (totalt består Inkalen av sex album som Jodorowsky och Moebius gjorde tillsammans) kan utan problem läsas som en klassisk äventyrsserie i sf-miljö, medan MotSH däremot från första stund visar att det handlar om någonting helt annat. Det dröjer fram till den avslutande tredjedelen innan Inkalen helt tas över av filosofi, och enligt mig tappar den då i kvalité.

Jodorowsky är nämligen rätt bra på att få fnurr på ett fartigt äventyr, men som tänkare är han helt utan originalitet och djup. Det blir mest ostringenta flummerier om de fem elementen, själens olika byggstenar, kristaller, och i princip allting som man kan läsa om i godtyckliga böcker som man kan hitta hos exempelvis Vattumannens bokhandel här i Stockholm. Det är mer påtagligt i Inkalen än i MotSH eftersom delarna inte håller ihop lika bra, med de stora skillnaderna mellan början och slutet. Att läsa första albumet i Inkalen och sen jämföra med det sista skorrar rejält falskt; en underhållande deckare har plötsligt blivit ett försök till djup filosofi, och slutet känns minst sagt påklistrat och har en stark känsla av i-brist-på-bättre för att äntligen få till en avslutning.

Min känsla är att Jodorowsky under seriens gång fick lust att göra någonting helt annorlunda och sen tryckte in det i Inkalen, oavsett om det passade eller inte. Det är på intet sätt en katastrof; när John DiFools roll blir mer lika Alan Mangels i det att DiFool upprepade gånger ger upp tron på att den mystiska Inkalen vet vad den håller på med passar det bra med hans yrkesroll, den cyniske privatdeckaren. Men det är likafullt en stor skillnad mellan de första två tredjedelarna och deras anda av anything-goes och den avslutandes med försöken att Berätta Någonting Viktigt. Jodorowsky skulle inte vara Jodorowsky om inte allvaret blandades med fånerier, men jag skulle definitivt ha föredragit att han avslutat som han börjat.

Nog om Jodorowsky för även om han är nog så känd är det här ändå Moebius show i mycket högre grad. Bortsett från Blueberry är det här de två längsta serierna Moebius gjort, och framförallt Inkalen är en nog så viktig anledning till hans berömmelse. Det är en njutning för ögat att se hans teckningar här i de här båda serierna. Varje linje är i det närmaste perfekt, och han gör inte ett enda misstag. I vanliga fall när jag lusläser en serie och studerar teckningarna i detalj brukar jag alltid hitta småfel här och där, med linjer som inte är riktigt som de ska, men Moebius är säkerheten själv. Den spontana känslan i linjerna finns där utan att det någonsin ser galet ut. I båda serierna finns exempel på hur han kan teckna utan att använda några skrafferingar alls och därmed låta ytorna breda ut sig, och mer detaljerat tecknat i en stil som påminner ganska mycket om exempelvis Manaras. Jag misstänker att om Moebius hade lust skulle han kunna teckna precis som Manara, men gudskelov varierar han sig mycket mer.

Generellt sett är MotSH en smula mer realistisk och tecknad med lite tyngre penseldrag, säkerligen medvetet eftersom det är en mer realistiskt sinnad historia (om nu Jodorowsky någonsin kan beskyllas för realism…). Jag tycker det är mer spännande att se Moebius i de mer vildsint fantastirika miljöerna i Inkalen där han kan spela ut hela sitt register av personteckningar, design och formkänsla. Den börjar ganska sansad i en typisk myllrande framtidsstad för att senare förflytta sig ut i rymden med rymdskepp, främmande planeter och varelser, med mera, och Moebius klarar givetvis av det hela med glans.

Både serierna är i färg, och personligen föredrar jag definitivt Inkalens. Den är mer fantasieggande där allting är färglagt på ett sätt som gör att sidan ser maximalt tilltalande ut; vad som är realistiskt eller inte spelar ingen roll. MotSH är mer jordnära och stillsam, m a o anpassad till berättelsen.

För att sammanfatta: Både serierna har gott om våld och sex och flummig filosofi. MotSH har en mer sammanhållen och tajtare historia medan Inkalen spretar åt alla håll, och medan båda har en smula hastiga slut (även Moebius teckningar i slutet av MotSH ser lite stressade och komprimerade ut, som om alltför mycket stoff ska in på alltför få sidor) är MotSHs mer stilenligt. Båda serierna är med rätta moderna klassiker och jag tycker nog att alla serieläsare borde läsa dem. Min favorit är trots den mer ojämna kvalitén Inkalen som känns mycket mer som en genuin serie; MotSH skulle nog med ganska gott resultat kunnat vara en roman eller en film, men Inkalen är definitivt en serie mer än något annat. Och dessutom gillar jag fartfylld sf så valet är lätt :-)

Men nu över till någonting som definitivt är allvarligare, nämligen olika utgåvor av serierna ifråga…

Först den enklare, nämligen MotSH. Den utgåvan jag just läst är en som kom ut i slutet av förra året, och det är en elegant utgåva utan att vara överdådig. 192 sidor i färg, inbunden, och en storlek snäppet större än en vanlig serietidning. Jag hade kanske hellre sett att man istället hade gått hela vägen upp till det vanliga europeiska seriealbumet men å andra sidan verkar det som om Moebius har tecknat åtminstone de första två albumen (totalt är det tre stycken som ingår) för ett mindre fysiskt format. Linjerna är om något lite för tjocka och framträdande, och om jag jämför med den tidigare amerikanska utgåvan från Dark Horse från 90-talet som var betydligt mindre är jag inte säker på att ett större format verkligen behövs.

Färgläggningen är som tidigare nämnts helt OK utan att briljera; den tidigare utgåvan var i svartvitt och det såg också bra ut. Jag tror jag föredrar den färglagda men det är med ganska liten marginal; en svartvitt komplett utgåva (Dark Horses bok saknar det sista albumet) hade inte heller varit fel för Moebius linjer kommer mer till sin rätt utan färgerna.

Men Inkalen… Det jag skriver härovan baserar sig på den senaste amerikanska utgåvan, liksom MotSH utgiven av Humanoids i slutet av 2010. Det är en så kallad lyxutgåva i en begränsad upplaga om 750 exemplar, i samma fysiska format som den svenska från något år sedan, och givetvis har den trots priset på $100 redan sålt slut. Humanoids har lovat att de ska ge ut serien igen men troligtvis i ett mindre format, någon gång i år. Den enda egentliga invändning jag har mot både MotSH och Inkalen är att textningen är rätt trist i sin opersonliga regelbundenhet, och av någon anledning är det ofta lite väl mycket tom yta mellan texten och kanten av textbubblan.

Varför har jag då uppenbarligen köpt en fransk serie översatt till engelska när den alldeles nyss getts ut översatt till svenska, i ett lika överdådigt format fast till ett klart lägre pris? Ett ord: Färgläggningen.

För den svenska utgåvan har begåvats med den mest förstörande och fasansfulla färgläggning jag skådat. Jag har skrivit om dåliga färgläggningar förut men det här är sju resor värre. Där Alverfolkets nya färger förtog sagostämningen och gjorde serien mycket tråkigare lyckas Inkalens förutom det också med att förstöra Moebius teckningar i sig.

Vad jag menar med det är att det som Moebius är en mästare i, de utsökta linjerna, helt försvinner i den nya komplett okänsliga färgläggningen. Där linjerna förut antydde en liten utbuktning tar nu färgerna över och tonar varenda yta till förbannelse. Antydningar göre sig icke besvär, här ska allt bli så övertydligt det bara går! Instället för att låta linjer och ytor tala har man valt att bara se dem som begränsningar att hålla färgen inom för att sedan försöka skulptera till någonting tredimensionellt med den jävla färgen. Ursäkta för svordomen men det ser helt enkelt för hemskt ut.

Att sedan färgskalan som valts är stålgrå och blaskig och helt utan den lekfullhet som finns i originalet gör det hela än sorgligare. Här hade vi chansen att få en av de stora serieklassikerna på svenska i ett stilfullt utförande, men i stället fick vi en travesti på serier. Jag har sett recensioner som säger typ ”Moebius teckningar är väl OK men inte lika bra som X”, där X är någon som tecknat senare Inkal-relaterade album (Jodorowsky har skrivet ett otal sådana, alla ganska usla), och jag kan inte ens säga att recensenterna har fel: Om man läser den svenska utgåvan så är det en alldeles korrekt slutledning för krocken mellan Moebius cartoon-liknande stil och de horribla färgerna gör att man istället för att se en mästare i arbete får genomlida en ganska medioker artist som försöker teckna stålgrå-realistiskt men misslyckas.

Det goda jag kan säga om den svenska boken är att översättningen av serien är bra. Sen är förstås korrläsningen icke-existerande och det faktum att det är ett samtryck redigerat från Danmark (förlaget Faraos Cigarer är danskt men valde sympatiskt nog att också ge ut boken på svenska) pinsamt tydligt med ett antal danska ord som råkat lämnats här och där. Exempel: första rubriken i förordet är Indledning, följt av avsnitten Jean Giraud, Mœbius, och Doktor Gir og Mister Mœbius, så två fel i de fyra första rubrikerna…

Alltså: En stor eloge till Faraos Cigarer som gav ut den här på ytan vackra boken även på svenska, men tyvärr är det en bok som jag inte kan rekommendera till någon. Att välja den här färgläggningen istället för originalets var så hejdundrande fel att jag inte riktigt vet vad jag ska säga; jag blir deprimerande ledsen bara av att tänka på det :-(

PS. Om man vill läsa Inkalen på svenska med dess överlägsna originalfärger så kan man leta upp de nummer av Tung Metall som publicerade den på 80-talet. Tyvärr är trycket inte det bästa och man hann bara med de första fyra albumen men å andra sidan är det då serien är som bäst :-) DS.

Direktlänk 7 kommentarer

Oh-la-la

22 december, 2009 at 00:17 (Europeiska serier) (, , )

Idag blir det rykande färska serier från 1977 i formen av National Lampoon Presents: French Comics (The Kind Men Like):

Jag råkade ramla över den här boken för några veckor sedan och det var en rejäl överraskning; trots omslag och titel visade det sig när jag tittade närmare efter vara en samling franska serier med idel klassiska serieskapare, de allra flesta välbekanta för mig från Epix och liknande tidningar. Men eftersom 1977 är några år innan Epix började komma ut kände jag bara igen någon enstaka av serierna här, och det var riktigt trevligt att få läsa lite för mig nya serier av de här artisterna.

Regis Franc

Vad är det då som bjuds här? Bland de mest kända namnen finns sådana som Franc, Copi, Bretécher, Mandryka, Gotlib, Wolinski, Lauzier/Alexis, F’Murr, Moebius, Thomas, Fred med flera. Med andra ord gräddan av franska serieskapare från den här tiden, ofta representerade med flera serier. Allt är givetvis inte bra, och visst finns det en slagsida åt det skabrösa hållet, även om de som tycker att det finns någonting erotiskt hos exempelvis Lauzier nog är rätt så sällsynta ;-) Men flera av serierna är riktigt bra eller åtminstone intressanta, och bottennappen är få (Hellzapoppet av den för mig okände Buzzelli var nog den värsta syndaren).

Moebius

Det är synd att det inte kom ut fler liknande samlingar; som det är är det här mest en kuriositet i det amerikanska serielandskapet. Heavy Metal publicerade en del liknande material men aldrig med samma bredd som man kan se i den här enda samlingen. Fast det är klart, eftersom jag inte visste att den här fanns kanske det finns fler fynd att göra från den här tiden.

Egentligen är det kanske lite överord att använda beteckning ”fynd” på den här samlingen, men en samling som inkluderar F’Murr (tyvärr med en serie som publicerats i Epix, men i alla fall) kan jag inte låta bli att tycka om!

F'Murr

Direktlänk 2 kommentarer

En mästerlig avslutning: Moebius/Girauds Blueberry

26 augusti, 2009 at 00:46 (Europeiska serier) (, , )

Nu har jag äntligen läst klart hela Blueberry-sviten, inklusive de sista fem albumen som aldrig kommit ut på svenska och som både skrevs och tecknades av Giraud, alias Moebius. När jag fick hem de danska samlingsvolymerna med de avslutande albumen blev det så att jag inte kunde låta bli att läsa igenom hela surven från början till slut, och det tog sin modiga tid med dryga tusentalet sidor rätt så packade med ord. Jag hoppade över alla de biserier som kommit ut som Blueberrys ungdom med flera; jag tycker helt enkelt inte att de är lika intressanta.

Jag hade inte läst Charliers Blueberry på ett bra tag, men jag kom ihåg den som en serie med ett bra manus med en tät, komplicerad handling. Och det stämmer fortfarande: Det finns få västern-serier med lika genomarbetat manus som hans Blueberry, med en lite Sergio Leone-light känsla över det hela. Den kanske bästa sviten är den om det gömda Sydstats-guldet, men även de andra albumen är bra efter de inledande albumens förutsägbarhet.

Men trots det är Charliers version inte någonting som egentligen griper tag i mig. Det är skickligt hantverk, men den sista touchen som skulle kunnat lyfta serien från habil underhållning till någonting mera saknas.

Charlie-perioden

Charlier-perioden

Blueberry jobbar på i sitt anletes svett; han förråds men lyckas ändå klara sig efter sju sorger och åtta bedrövelser; han blir ibland lite förtjust i någon kvinna men det känns aldrig som om det är på allvar (även om han t.o.m. tänker gifta sig med Chihuahua Pearl).

Kort sagt saknas det en emotionell klangbotten, och Blueberry med flera blir aldrig mer än klichéer som följer sina mallar. Charliers Blueberry är en serie som är läsvärd, framförallt om man tycker om Vilda Västern, men den blir aldrig mer än förströelse för stunden. Så när jag slutligen kom fram till Girauds enmansalbum var det med en känsla av att snart skulle äntligen serien vara slut…

Girauds version av Blueberry är närmast en uppenbarelse efter att ha läst mer än tusen sidor av Charlier. Allt som var bra finns fortfarande kvar, men till det har kommit en extra dimension: Plötsligt är Blueberry en riktig människa, med djup och känslor. Att han inte längre är ung gör också sitt till; hans omedelbara reaktion är inte längre att söka upp faran, utan istället drar han sig gärna tillbaka. Han befinner sig mitt i handlingen, men det är inte längre han som är den aktiva huvudpersonen. Och den djupnade realismen vad gäller personskildringen gäller inte bara Blueberry utan även andra, som exempelvis den galne mördaren Johnny Ringo som är avsevärt mer skrämmande än någon tidigare karaktär i serien.

Girauds fem album (Mister Blueberry, Ombres sur Tombstone, Geronimo l’Apache, OK Corral och Dust) utspelar sig under några dagar i Tombstone, närmare bestämt vid tiden för duellen vid OK Corral. Giraud förhåller sig fritt till den verkliga historien även om Doc Holliday, Earp-bröderna och andra inblandade skildras i detalj.

Men det är någonting lätt drömskt över hela historien. Trots att merparten av sidorna upptas av intrigen runt den ödesdigra duellen är det som om det egentligen är en oväsentlig del av det psykologiska drama som pågår med Blueberry och Geronimo i huvudrollen. I Tombstone ligger Blueberry till sängs, svårt skadad, och berättar en historia från sin tid i armén som utspelar sig precis innan de första Blueberry-albumen. Både där och i nutiden spelar Geronimo viktiga roller: I dåtiden är han ansvarig för Blueberrys moraliska uppvaknande, i nutiden är hans närvaro mer antydd än reell där det berättas i staden att han och hans indianer cirklar runt Tombstone, men vi får knappt se dem alls i serien.

Det är som om Blueberry, Geronimo, och Vilda Västern själv tillhör en verklighet som tiden runnit ifrån, och den har långsamt börjat upplösas i intet. I Tombstone gör invånarna uppror och vill att Earp-bröderna försvinner därifrån trots att bröderna försöker upprätthålla ordningen. Människorna har tröttnat på vardagsvåldet och alla de som använder revolvern som en lösning, och man vill ha en lugn, ordnad borgerlig tillvaro. Det är knappast en tillfällighet att det sista albumet heter Dust, Damm: Blueberry och hans gelikars tillvaro vittrar sönder, och vad som återstår är enbart dammkorn.

Teckningarna fortsätter på samma spår som inletts redan innan Charlier dog, nämligen att Girauds stil mer och mer liknar Moebius. Ytorna är renare, strecken färre, och realismen får stå tillbaka för en enklare och mer omedelbar stil som matchar manuset perfekt. Även omslagen har stiliserats och är oerhört eleganta, från det första albumets lätt vemodiga Blueberry till det avslutande där han står omvälvd av damm.

Av alla de serier jag läst på danska den senaste tiden är det utan tvekan Girauds Blueberry som varit bäst, och att dessa album aldrig översattes till svenska är faktiskt en kulturskandal. Jag hoppas att det kanske ändrar sig en dag, med tanke på alla de andra klassiska franska serierna som kommit ut de senaste åren i samlingsutgåvor, men chansen är nog minimal :-(

Direktlänk 10 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare