Shadow Star / Narutaru

22 april, 2013 at 13:09 (Manga) (, , , )

Shadow Star vol 1 - Cover

Jag tycker att det alltid är lite läskigt att återuppta läsningen av en serie som jag inte sett till på flera år: Kommer den ha åldrats till oläsbart? Kommer det som förut kändes lockande numera visa sig helt ointressant? Osv, osv.

Mohiro Kitohs manga Shadow Star gavs ut på engelska av Dark Horse men när manga-vågen började kollapsa och de var tvungna att lägga ner sin antologitidning Super Manga Blast! där Shadow Star var en av titlarna så sågs det uppenbart inte som tillräckligt lönsamt att fortsätta att ge ut boksamlingarna heller. Därmed avbröts den engelska utgivningen efter att ha täckt ungefär tre fjärdedelar av originalet; tråkigt nog tycket jag för det var om inte en favoritserie så ändå en som jag var intresserad av att följa. Men för ett tag sen fick jag för mig att kolla om serien kanske avslutats av fans och visst fanns det en scanlation av de avslutande böckerna :-)

Shadow Star är en serie som inte är den lättaste att hänga med i: Den börjar som en närmast söt serie när huvudpersonen Shiina upptäcker en besynnerlig varelse som påminner om en Pokemonifierad sjöstärna, som dessutom kan användas som en flygande skateboard av Shiina. Men strax därefter blir serien mycket mörkare när andra barn (barn i Kitohs serier är svårbestämda vad gäller ålder; utseendemässigt ser de ut som uttänjda 10-åringar men i uppträdande är de snarare 13-16 år) dyker upp med följeslagare som är betydligt mindre gulliga och som används för ärligt talat ruskigt våldsamma ändamål.

Shadow Star - Kawaii

Historien sprider sen ut sig med förgreningar till människans och till och med planetens tidigaste historia, storpolitiska intriger och annat. Ju länge serien pågår desto mindre kontroll verkar Kitoh ha över den; nya intriger dyker upp, avhandlas i en bok eller två, och försvinner sedan. Men lustigt nog blir serien samtidigt mer suggestiv trots att jag inte har bättre koll på vad som händer, och om man bara låter sig svepas med av serien utan att fundera alltför mycket är den faktiskt riktigt bra.

Men visst finns det brister. Förutom de minst sagt oklara manuset så är Kitohs personer alldeles för likartade vad gäller utseende vilket gör det rejält svårt ibland att förstå vem som är vem (manuset hjälper förstås inte till); när alla barn ser ut som om de utsatts för Willy Wonkas tuggummiutsträckningsmaskin behöver åtminstone jag lite hjälp med identifieringen. Sen är serien bitvis väl deprimerande för min smak och också alltför obehaglig i vissa scener, som den utdragna våldtäkten (inte grafiskt skildrad men väl psykologiskt) och tortyren av en av huvudpersonerna. Med tanke på att Kitohs serie Bokurano också har barn som utsätts för ruskiga saker i huvudrollerna är det dock inte så oväntat.

Shadow Star - Inte så kawaii

Jag misstänker att man skulle kunna läsa både Shadow Star och Bokurano som att de egentligen handlar om ångesten inför att bli vuxen. Shiina är precis på gränsen och har svårt att acceptera de förändringar som kommer ske, som att förhålla sig till sex, till sina föräldrar när man inte längre kan lita på att de kan klara av vadsomhelst, till sina vänner när plötsligt könet kan avgöra hur man sak relatera till varandra. Och det är inte bara Shiina som har problem för just förälder/barn-relationer dyker upp gång på gång i serien, med föräldrar som överger sina barn, barn som växer ifrån sin föräldrar, och andra variationer. Jordens undergång som ständigt hotar i bakgrunden kan ses som en metafor för barndomens slut, och mycket riktigt tar Shiinas sina sista steg in i vuxenvärlden samtidigt som Jordens öde bestäms i seriens slut.

Så 12 volymer ytterst deprimerande, oklar och suggestiv läsning med tonvikt på våld, drakar (men inte precis de vanliga fantasydrakarna), sex och tonårsångest är vad som erbjuds. Om man gillar manga som till exempel Saikano tycker jag absolut man ska ge sig på Shadow Star också för Kitoh vet hur elände ska skildras. Jag tyckte det var bra men jag ska också säga att jag just nu inte känner för att kasta mig över den senaste volymen av hans Bokurano som i morse ramlade in i brevlådan; jag behöver inte mer nedslående historier om barn/tonåringar för ögonblicket ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Sigikki: Robotar och restauranger

21 mars, 2010 at 23:24 (Manga) (, , , , )

Så, något nytt; dagsfärsk manga från den här veckans amerikanska utgivning. Det blir garanterat mer läsning av en del äldre serier igen, men omväxling förnöjer :-)

Det var blindköp för min del den här gången; Viz Sigikki-serie har hållit sån kvalité hittills att jag tänkte att jag skulle se vad det var för nya titlar de hade att komma med. Den här veckan kom det ut två volymer: Bokurano vol 1 av Mohiro Kitoh och Ristorante Paradiso av Natsume Ono.

Bokurano har en traditionell japansk manga-historia: 15 japanska skolungdomar råkar komma i kontakt med en mystisk varelse som ger dem i uppdrag att försvara Jorden mot attacker från gigantiska monster. Sättet de ska göra det är genom att styra en lika gigantisk robot som har placerats på havsbottnen, antagligen av den mystiska varelsen. Och sagt och gjort, när det första monstret dyker upp slås det relativt lätt tillbaka, och barnen är glädjestrålande över sin insats.

Så långt följs mönstret från otaliga andra serier, men Kitoh är egentligen inte ute efter att skriva en mecha-manga. Liksom i hans tidigare serie på engelska, Shadow Star, så är det långt ifrån bara trevliga barn vi får lära känna. Efter att det första monstret krossats av den av barnen som styrt roboten under striden råkar piloten ut för en olycka och omkommer. Men det finns antydningar om att det kanske inte alls är en olycka, och att varelsen som gett dem uppdraget har en helt annan agenda. Och när vi får följa nästa pilot så visar det sig att han är om inte en hundraprocentig psykopat så åtminstone någon som jobbar på att bli det.

Mefistofeles i ny tappning?

Det verkar som om Bokurano kommer att låta oss följa de femton barnen, ett efter ett, och det lär inte bli en uppmuntrande historia av allt att döma. Jag hoppas Kitoh inte kommer fastna i ett alltför repetitivt mönster med ny pilot -> monster -> pilot dör -> ny pilot, och så vidare tills alla femton har gått åt, men vi får väl se. Inte en klockren första volym, men det kommer bli intressant att se vad Kitoh egentligen har för avsikter.

Den andra boken, Ristorante Paradiso, är en fristående bok skriven och tecknad av Natsume Ono, vars not simple jag verkligen tyckte om när den kom ut förra året. Det var en udda serie som inte påminde om någon annan japanska serie jag läst, så jag var väldigt nyfiken på att se vad Ristorante Paradiso var för någonting. Det visade sig vara en helt annan slags serie, på gott och ont.

För att börja med det som inte var helt bra så är det mycket i serien som känns som någonting jag sett och läst förut: Designen på männen ligger här mycket närmare det vanliga idealet i en del shoujo-serier, med extremt långa och gängliga män som för sig mycket elegant. Delar av historien känns också som en rätt så ordinär shoujo, med en ung kvinna som börjar jobba på en restaurang där de redan nämnda gentlemännen också arbetar. Varpå hon blir kär i en av dem, och yada yada yada.

Men det som var bra lyckades å andra sidan överkomma de dåliga sidorna, med marginal. Liksom i not simple så visar Ono att hon är en hejare på att beskriva intressanta människor som känns som riktiga individer. Den unga kvinnan som kommit till restaurangen för att avslöja för sin mammas pojkvän att mamman faktiskt har en dotter från tidigare (mamman lämnade bort dottern till sina föräldrar efter att pojkvännen sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig att bo ihop med någon som redan hade barn) upptäcker att mamman kanske inte är så hemsk som hon hade trott. Mamman i sin tur blir glad över att äntligen få chansen att träffa sin dotter igen. Och så vidare, där Ono visar upp huvudpersoner som aldrig visar sig vara vad man först skulle trott. Teckningarna sticker inte heller av riktigt lika mycket som de i not simple, men det är ändå en egensinnig tolkning av shoujo-stilen vi får oss till livs.

I min recension av not simple nämnde jag att trots att seriens huvudperson råkade ut för alldeles fruktansvärda saker och också dör fanns det ändå en hoppfull ton i grunden: Ian hade enorm otur, men världen var inte nödvändigtvis ond. I Ristorante Paradiso visar Ono hur det kan gå om man inte har samma livsöde som Ian, i en i stort sett god värld där personer visserligen kan vara olyckliga emellanåt och all kärlek inte slutar med att de levde lyckliga i alla sina dagar, men det är inte för att människor är onda utan bara för att allt inte nödvändigtvis går som man först tänkt sig.

Det är inte en lika skickligt och ovanligt berättad historia som not simple men det var roligt att läsa en gladare serie av Ono. Tydligen har hon senare skrivit fler serier om restaurangen som utspelar sig innan den här, och Viz planerar att ge ut dem också. Inte mig emot, om de håller klassen :-)

Inte lika glasklara fullträffar som de tidigare Sigikki-böcker jag läst, men fortfarande är Sigikki utan tvekan den bästa manga-imprinten idag. Och som vanligt kan man läsa utdrag ur serierna på http://www.sigikki.com (fast just Ristorante Paradiso verkar inte finnas uppe för närvarande).

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare