Smått och gott

24 februari, 2012 at 00:55 (Europeiska serier, Manga) (, , , , , , , , )

Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya (åtminstone nästan…); vi börjar med de senare:

Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text. Men med ett reapris så räknade jag med att teckningarna nog räckte, enbart de :-)

Och efter genomläsningen så kändes det ungefär som jag trott: De mycket charmiga teckningarna är riktigt lyckade med sin blandning av gulligt och läskigt, utförda i en stil som passar mig perfekt. Så jag skulle verkligen vilja tycka mer om den här serien än jag gör, men tyvärr är handlingen (i den mån den finns, det är mycket av fria associationer över den) rätt ointressant. Här och där skymtar något bättre, men så fort jag kände att Nu så, nu blir det bra!, försvann känslan när berättelsen svävade iväg t något annat håll.

Men teckningarna gör ändå boken köpvärd, nu när den finns på rean!

Från episoden Matryoshka

Fish + Chocolate av Kate Brown: Kate Brown är upphovet till nästan…-parentesen härovan; anledningen till det är att hon färglade delar av serien Freakangels som jag skrivit om förut. Vilket var lovande eftersom jag gillade den, så en originalserie av henne utgiven på SelfMadeHero, det engelska förlaget jag också skrivit gillande om tidigare.

F+C är en samling av tre historier som alla handlar om mödrar och deras komplicerande förhållande till sina barn. Och alla tre är tragedier. Och alla tre har rejält osympatiska huvudpersoner som gör att det tragiska inte bekymrar mig alltför mycket. Och alla tre är enkla och alltför grunda berättelser, istället för de djupa personbeskrivningarna som jag tror Brown är ute efter. Med andra ord, rätt trevliga teckningar (och färgläggning!) till trots är det inte några vidare serier det här :-(

Men det finns ett litet hopp. Den sista av de tre, Matryoshka, har faktiskt en huvudperson som känns mer levande än de andra, och hennes bitterhet finns det goda skäl till (de två innan är bara gnällpelle-personer, utan förklaring till varför), och den mer surrealistiska handlingen fungerar också den bättre än de två tidigares alltför uttjatade sagovariationer. Om det hade varit tre berättelser med mer variation och åtminstone av samma kvalité som Matryoshka hade jag varit snällare mot boken, men nu får det vara.

Tesoro av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, men ändå klart läsvärd. Därtill har jag läst de två böckerna i serien Gente utan att skriva om dem, och de är väl ungefär som RP (vilket inte är konstigt eftersom de delvis delar personuppsättning). Tesoro är däremot en helt annan slags serie, nämare bestämt en samling med korta historier som tidigare publicerats i magasin, som doujinshi eller inte alls.

Det var uppriktigt sagt mer intressant att läsa Tesoro än bra, för det märks att det här är serier gjorda i all hast, och också misstänker jag som övningar för Ono själv. Det är slices of life, som tre små berättelser om bento-lådor, ett äldre pars vardag, och en hel del Italien och mat (de två sista sakerna är uppenbarligen Onos stora intresse, m t p Ristorante Paradiso & Gente). Det intressanta är att se hur Ono provar olika infallsvinklar, men som sagt är det inte alltid så bra. Det är ibland helt omöjligt att avgöra hur gamla personerna i bild är, och då kan det bli synnerligen förvirrande när familjer skildras syns när jag inte vet vem som är förälder till vem.

Designen på boken antyder att det är menat nästan som en skissbok, med brunt bläck på ljust beige (beiget? beigt?) papper  istället för det vanliga svart på vitt, vilket passar bra till de här snabblästa berättelserna. Och i slutet finns mycket riktigt också ett antal sidor med illustrationer. Det är lite lustigt att just Natsume Ono föräras en såpass ovanlig bok men varför inte; hon är definitivt inte den vanligaste typen av mangaskapare vi får se i väst, och SigIkki (förlaget, som Viz ligger bakom) satsar på udda manga snarare än bästsäljare :-)

GTO – 14 Days in Shonan av Toru Fujisawa: Slutligen, första boken i en ny serie av min gamla favorit Toru Fujisawa. Fujisawa är mest känd för GTO, serien om ungdomsbrottslingen Onizukas karriär som stentuff lärare som trots sina obefintliga kunskaper lyckas få sina urspårade elever in på rätt spår igen. Innan GTO var Onizuka huvudperson i Shonan Junai Gumi där hans gängdagar skildras; det är en underhållande serie men inte i närheten av GTOs kvalité. Efter GTO blev det en del ströserier men ingenting som slog, och nu har alltså Fujisawa återigen gett sig på Onizuka i en ny serie som skildrar vad som egentligen hände under 14 dagar då han var borta i GTO-serien. En flashback, begränsad till 14 dagar alltså.

Lite tråkigt är det att Fujisawa känt sig tvungen att satsa på ett beprövat kort, men å andra sidan var GTO bitvis fantastiskt bra (och aldrig sämre än rejält underhållande), och om det första albumet av den här nya serien håller vad det lovar kommer det här också bli bra. Visst är det återanvändning av gamla idéer när Onizuka här flyr undan ovälkommen uppmärksamhet i skolan han undervisar genom att ta semester 14 dagar i sina gamla hemtrakter i Shonan, men det var verkligen trevligt att återse Onizuka i samma strålande form som sist. Och ungdomarna han ska ta hand om här verkar om möjligt må ännu sämre än hans elever gjorde; det är som medhjälpare på ett fosterhem för tonåringar på glid vi får se honom, och redan i det här albumet blir det den typiska blandningen av humor (burlesk, och oftast med Onizuka som måltavla) och allvar (skärande i armar, misshandlande föräldrar) jag är van vid.

(Från en scanlation; det var för svårt att scanna boken utan att helt förstöra den...)

Så till syvende og sist är jag inte ledsen över att GTO dök upp igen, utan bara glad. Att förlaget Vertical Inc. också ska ge ut de resterande böckerna i Shonan Junai Gumi-serien (eller GTO – The Early Years som den kallas i USA) som Tokyopo övergav för några år sedan gör det bara ännu bättre!

Direktlänk 7 kommentarer

Sigikki: Robotar och restauranger

21 mars, 2010 at 23:24 (Manga) (, , , , )

Så, något nytt; dagsfärsk manga från den här veckans amerikanska utgivning. Det blir garanterat mer läsning av en del äldre serier igen, men omväxling förnöjer :-)

Det var blindköp för min del den här gången; Viz Sigikki-serie har hållit sån kvalité hittills att jag tänkte att jag skulle se vad det var för nya titlar de hade att komma med. Den här veckan kom det ut två volymer: Bokurano vol 1 av Mohiro Kitoh och Ristorante Paradiso av Natsume Ono.

Bokurano har en traditionell japansk manga-historia: 15 japanska skolungdomar råkar komma i kontakt med en mystisk varelse som ger dem i uppdrag att försvara Jorden mot attacker från gigantiska monster. Sättet de ska göra det är genom att styra en lika gigantisk robot som har placerats på havsbottnen, antagligen av den mystiska varelsen. Och sagt och gjort, när det första monstret dyker upp slås det relativt lätt tillbaka, och barnen är glädjestrålande över sin insats.

Så långt följs mönstret från otaliga andra serier, men Kitoh är egentligen inte ute efter att skriva en mecha-manga. Liksom i hans tidigare serie på engelska, Shadow Star, så är det långt ifrån bara trevliga barn vi får lära känna. Efter att det första monstret krossats av råkar den av barnen som styrt roboten under striden ut för en olycka och omkommer. Men det finns antydningar om att det kanske inte alls är en olycka, och att varelsen som gett dem uppdraget har en helt annan agenda. Och när vi får följa nästa pilot så visar det sig att han är om inte en hundraprocentig psykopat så åtminstone någon som jobbar på att bli det.

Mefistofeles i ny tappning?

Det verkar som om Bokurano kommer att låta oss följa de femton barnen, ett efter ett, och det lär inte bli en uppmuntrande historia av allt att döma. Jag hoppas Kitoh inte kommer fastna i ett alltför repetitivt mönster med ny pilot -> monster -> pilot dör -> ny pilot, och så vidare tills alla femton har gått åt, men vi får väl se. Inte en klockren första volym, men det kommer bli intressant att se vad Kitoh egentligen har för avsikter.

Den andra boken, Ristorante Paradiso, är en fristående bok skriven och tecknad av Natsume Ono, vars not simple jag verkligen tyckte om när den kom ut förra året. Det var en udda serie som inte påminde om någon annan japanska serie jag läst, så jag var väldigt nyfiken på att se vad Ristorante Paradiso var för någonting. Det visade sig vara en helt annan slags serie, på gott och ont.

För att börja med det som inte var helt bra så är det mycket i serien som känns som någonting jag sett och läst förut: Designen på männen ligger här mycket närmare det vanliga idealet i en del shoujo-serier, med extremt långa och gängliga män som för sig mycket elegant. Delar av historien känns också som en rätt så ordinär shoujo, med en ung kvinna som börjar jobba på en restaurang där de redan nämnda gentlemännen också arbetar. Varpå hon blir kär i en av dem, och yada yada yada.

Men det som var bra lyckades å andra sidan överkomma de dåliga sidorna, med marginal. Liksom i not simple så visar Ono att hon är en hejare på att beskriva intressanta människor som känns som riktiga individer. Den unga kvinnan som kommit till restaurangen för att avslöja för sin mammas pojkvän att mamman faktiskt har en dotter från tidigare (mamman lämnade bort dottern till sina föräldrar efter att pojkvännen sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig att bo ihop med någon som redan hade barn) upptäcker att mamman kanske inte är så hemsk som hon hade trott. Mamman i sin tur blir glad över att äntligen få chansen att träffa sin dotter igen. Och så vidare, där Ono visar upp huvudpersoner som aldrig visar sig vara vad man först skulle trott. Teckningarna sticker inte heller av riktigt lika mycket som de i not simple, men det är ändå en egensinnig tolkning av shoujo-stilen vi får oss till livs.

I min recension av not simple nämnde jag att trots att seriens huvudperson råkade ut för alldeles fruktansvärda saker och också dör fanns det ändå en hoppfull ton i grunden: Ian hade enorm otur, men världen var inte nödvändigtvis ond. I Ristorante Paradiso visar Ono hur det kan gå om man inte har samma livsöde som Ian, i en i stort sett god värld där personer visserligen kan vara olyckliga emellanåt och all kärlek inte slutar med att de levde lyckliga i alla sina dagar, men det är inte för att människor är onda utan bara för att allt inte nödvändigtvis går som man först tänkt sig.

Det är inte en lika skickligt och ovanligt berättad historia som not simple men det var roligt att läsa en gladare serie av Ono. Tydligen har hon senare skrivit fler serier om restaurangen som utspelar sig innan den här, och Viz planerar att ge ut dem också. Inte mig emot, om de håller klassen :-)

Inte lika glasklara fullträffar som de tidigare Sigikki-böcker jag läst, men fortfarande är Sigikki utan tvekan den bästa manga-imprinten idag. Och som vanligt kan man läsa utdrag ur serierna på http://www.sigikki.com (fast just Ristorante Paradiso verkar inte finnas uppe för närvarande).

Direktlänk 3 kommentarer

not simple

27 januari, 2010 at 00:23 (Manga) (, , )

En rykande färsk och riktigt bra serie blir det idag, närmare bestämt Natsume Onos not simple., en manga utgiven av Viz under deras Sigikki-imprint. Det här är mig veterligt den andra serien från webbsidan Viz gett ut i bokformat; den första var Children of the Sea som jag också gillade skarpt. Men till skillnaden från den senares filosofiska lugn och fantasieggande bilder är not simple ett helt annat djur…

Det är en rätt underlig bok det här. Som konsumentfakta kan jag nämna att det är en avslutad historia à 320 sidor så man behöver inte binda upp sig för ett flerårigt och mångtusensidigt läsprojekt när man börjar läsa. Däremot får man förbereda sig på att koncentration behövs, framförallt i början, då serien hoppar vilt tidsmässigt. Läsaren får klara sig själv eftersom tidsangivelser saknas, men allteftersom knyts historien ihop, personerna framträder tydligare, och den egentligen synnerligen deprimerande handlingen klarnar.

För det går illa för huvudpersonen Ian, en australisk yngling på drift i USA där han letar efter sin syster (i slutet av handlingen, kronologiskt sett; drivandet dyker upp lite varstans i boken). Det är tveklöst en melodram av skillingtryckskaliber, där i princip allting som kan drabba en familj också drabbar den, så när en del samband slutligen förklaras kommer de inte som någon större överraskning för läsaren: Föreställ er det värsta, och ni kommer gissa rätt.

Så om Ono hade skapat serien så att poängen var att läsaren skulle bli förvånad hade det varit en ganska misslyckad serie som bara känts deprimerande, men hon är smartare än så. I not simple är målet ingenting och resan allting, för att använda en gammal kliché. Det som förvånar mig som läsare är istället att det finns en hoppfull ton i serien, handlingen till trots.

Ono undviker konsekvent att skildra gräsligheter i serien, och allt sådant får vi som läsare bara höra om genom berättelser och citat från de som varit med. I början var jag inte ens säker på att jag förstått handlingen rätt; riktigt obehagliga saker nämndes bara i förbifarten utan något större ståhej vilket fick mig att tro att jag missförstått vad Ono syftade på, men det hade jag inte alls.

Dribblandet med tidsaspekterna bryter också mot den deprimerande handlingen och ger ett lekfullt intryck. Samma sak med boken i boken (en av huvudpersonerna skriver en bok om Ian där han (författaren) också skriver in sig själv i handlingen); jag är övertygad om att Ono tar till knep som dessa för att dämpa det som annars riskerat att bli en lång litania över elände.

Och, viktigast av allt, med allt som drabbar Ian utstrålar han ändå en slags oskuldsfullhet mitt i misären, och några av de människor han möter blir om inte lyckligare så ändå öppnare för möjligheten till lycka tack vare honom.

Det kanske låter lite soppigt men det är det absolut inte; det är en vardagsrealistisk serie med en del ovanliga stilgrepp som bjuds. Och till de som inte gillar manga kan jag säga: Den här serien hade precis lika gärna kunnat varit publicerad av exempelvis Fantagraphics; teckningsmässigt och manusmässigt skulle den passa utmärkt där. Glöm idén med att all manga är mer eller mindre samma skrot och korn för variationen bland japanska serier är ofantlig, även om mycket av det som översätts tenderar att likna varandra.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare