Smått och (inte alltid så) gott

12 december, 2011 at 21:49 (Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , , , , , , )

Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!

The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…

Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.

Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.

Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.

I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.

The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.

Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!

The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!

Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit :-) Slutsats: Charmerande.

Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!

Direktlänk 5 kommentarer

X-Statix

9 juli, 2010 at 21:38 (Serier) (, , )

Ganska många år försent har jag till slut läst Peter Milligan (manus) och Mike Allreds (teckningar) X-Statix, X-titeln som de fick chansen att göra när Marvel i början av 2000-talet bestämde sig för att försöka bredda sitt utbud av superhjälte-serier. Jag kommer ihåg att jag såg titeln när den kom ut, och att jag tyckte det hela såg rätt så bisarrt ut: Mike Allreds typiska teckningar i en Marvel-tidning bröt rejält mot min bild av vad Marvels X-titlar brukade innehålla. Jag läste däremot inte titeln; det är inte så ofta jag läser om superhjältar, och om något har jag alltid varit en DC-fan.

Men nu har jag till slut läst den, efter att ha blivit övertalad att ge den en chans, och baske mig om den inte var läsvärd ändå. Det känns udda att läsa en serie som så uppenbart är en del av Marvels vanliga universum (med gästspel av bland annat Spindelmannen, Wolverine och The Avengers), men skriven med gusto av Milligan som tar ut svängarna rejält. Det börjar med en bang, i och med X-Force #116 (efter något dussin nummer fick serien en egen titel när teamet av copyright-skäl (i serien alltså) byter namn till X-Statix) där Milligan tar livet av nästan hela gamla X-Force och istället slänger in sina egna figurer, som också har oroväckande kort medellivslängd. Och det avslutas med en annan bang i X-Statix #26, när serien las ner.

Teamet är givetvis mutanter, som X-et anger, men till skillnad från de övriga hjältarna i Marvels universum är de här hjältarna ute efter rock-n-roll: Lev snabbt, dö ung. Och se dessutom till att tjäna så mycket pengar du bara kan genom att kommersialisera ditt team så mycket du kan. Ett återkommande problem i serien är hur man ska se till att X-Statix fortsätter att vara i allmänhetens blickfång för att garantera en bra försäljning i alla souvenirbutiker.

Det är kul att se hur Milligan samtidigt håller sig inom de vanliga ramarna för Marvel men dessutom driver med hela idén. Det finns förstås mängder av andra superhjälteserier som attackerar idén med superhjältar (typ The Authority eller The Boys), men ytterst få om några som samtidigt är en rak superhjälteserie i klassisk stil.

Och detsamma gäller teckningarna, som jag alltså först tyckte såg rätt underliga ut i en modern Marvel-tidning. Men som den som rekommenderade serien till mig sa så är det egentligen inte så stor skillnad på Allred och en del av de tidigaste Marvel-tecknarna, som Ditkos Spindelmannen till exempel. Så även på teckningsfronten är det en blandning av det klassiska och det postmoderna som gäller. Trevligt ser det ut, tycker jag, som definitivt föredrar de här illustrationerna framför exempelvis Image-traditionen. Det var kul att läsa alla synnerligen upprörda läsarbrev i numren efter att det nya teamet tagit över X-Force-tidningen och på sitt sätt förstår jag det: Kontrasten mot den äldre serien som hade startats av (brrr!) Rob Liefeld kan knappast ha varit större.

Lyckligtvis finns alla X-Statix-serier samlade i album, trots att serien sålde rätt dåligt. Dessutom kan jag rekommendera att man också plockar upp Dead Girl-miniserien som kom ut några år efter det sista numret av X-Statix; det är en utmärkt liten koda till en bra och annorlunda superhjälteserie.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare