Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

5 september, 2011 at 22:59 (Dagspresserier, Europeiska serier) (, , , , , )

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt ;-)

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Faran med webbserier: Girl Genius

30 juni, 2010 at 16:39 (Serier) (, )

Jag har skrivit flera gånger att även om det finns bra webbserier och dåliga så föredrar jag att läsa serier tryckt på vanligt papper; visserligen fungerar min iPad bättre än någon dator jag använt för att läsa serier på, men lika bra som ett seriealbum är det inte. Därför finns det serier som publiceras på nätet som jag ändå inte läser där, och istället väntar jag på de fysiska utgåvorna för att läsa de senaste episoderna.

Som Phil Foglios Girl Genius. Den började som en vanlig serietidning men för några år sedan övergick den till att bli en webbserie istället, och istället samlas de senaste sidorna ihop i en bok ungefär en gång per år. Förra veckan kom den nionde volymen, Agatha Heterodyne and the Heirs of the Storm. Serien ser lika slick ut som någonsin, även om jag faktiskt föredrar Foglios mer personliga stil i serier som Buck Godot, fortfarande hans med marginal bästa serie. Men sedan Girl Genius lämnade serietidningsformat för att istället visas på nätet först har min uppskattning av serien avtagit allteftersom.

Foglio är först och främst en humorist, men hans manus i exempelvis Buck Godot är också utmärkta exempel på tajt historieberättande med actionstuk. I The Gallimaufry lyckas han berätta en mycket komplex historia med mängder av stickspår och underbart fåniga bihistorier på runt 200 sidor, utan att det känns stressat. Girl Genius började på samma sätt, även om tempot redan från början var aningen lägre.

Men när formatet istället blev en enstaka sida några gånger i veckan istället för en serietidning med några månaders mellanrum tappade Foglio greppet om historien. Koncentrationen saknas, och vad som blir kvar är en samling ensideshistorier som på ett besynnerligt sätt känns jäktade samtidigt som ingenting händer. Det är lite som att titta på en amerikansk nyhetskanal på TV: Allting går i en rasande fart, men den allra mesta tiden spenderas på ”Coming up: The crisis in Iran”-inslag, och efter att ha sett 4-5 påannonseringar så visar sig själva nyhetsinslaget vara betydelselöst längre än påannonseringarna själva.

Ta exempelvis det senaste albumet. På 144 sidor får vi följa Agatha, Gil och Tarvek inne i Heterodyne-ättens slott. Varje sida är dramatisk, men när jag har läst klart albumet inser jag att absolut ingenting har hänt; plotten står och stampar på exakt samma ställa som när jag började. Och det är inte på grund av att en bihistoria har utretts eller liknande, utan på grund av att Foglio fastnat i ett format som gör att han inte kan driva historien framåt. Varje sida måste vara någonting av ett avslutat helt, och då har han inte tid att på samma sätt som han gjorde i tidningsformatet ägna kanske ett helt nummer à 32 sidor till att komma vidare.

Det är inte nödvändigtvis webben som gör att serien har blivit sämre eftersom det finns många exempel från till exempel dagspresserierna på att det går att göra en bra serie en sida åt gången; kanske det formatet helt enkelt inte passar Foglio. Men jag tror att det är någonting djupare än så, med tanke på att Foglio i sin tidigare serie What’s New hanterade korta historier utan problem. Jag misstänker att just det att han skriver för webben med sin snabba publiceringstakt gör att han inte tänker igenom seriens stora drag på samma sätt som förut: När man har 32 sidor att fylla på en gång är man tvungen att fundera på hur sidorna ska disponeras (vilka är till för intrigen? vilka är till för det skämtsamma?), men med en sida åt gången blir det mer slit-och-släng av det, speciellt som det i övermorgon kommer en ny sida och den gamla då är glömd.

Faktum är att serien inte heller är lika rolig som tidigare. Delvis hänger det samman med att i och med att grundhistorien tappar fart tappar jag som läsare en del av mitt intresse, men mestadels beror det på att tempoväxlingarna inte längre finns. Och det i sin tur är förstås bara ytterligare ett utslag av Foglios problem med att hantera att serien numera publiceras på nätet i en sida åt gången-format.

Det är verkligen synd att se vad som hänt med Girl Genius. Phil Foglio är definitivt en av mina största favoriter, trots sin ganska begränsade produktion, och därför blir jag frustrerad av att se honom slösa bort sin tid som han gör nu. Redan från början av Girl Genius var jag en smula besviken eftersom den var ett litet nedköp från Buck Godot, men det är först i och med de senaste volymerna som jag verkligen blivit deppad. Det är givetvis inte så att webbserier i sig är sämre än de som är gjorda för papper (se den tidigare nämnda Bayou som är en fantastisk bra serie, som dessutom passar för nätläsning), men att Foglio borde tänka om är uppenbart.

Direktlänk 6 kommentarer

Strålpistoler och slapstick: Buck Godot

24 maj, 2009 at 02:19 (Science fiction, Serier) (, )

Idag blir det en av mina stora favoriter, alla kategorier: Phil Foglios Buck Godot, något så ovanligt som en både komisk och seriös science fiction-serie.

Humorserier är inte något som står högt i kurs bland USAs serieförlag, och Phil Foglio är en av ytterst få serieskapare som alltid satt humorn i första rummet i sina serier. Men han gör det med den äran; jag tror inte det finns några serier jag läst fler gånger än de serier där han lyckas som bäst. Tyvärr finns det inte mycket i tryck av hans serier, så trots att han hållit på i mer än trettio år med att ge ut serier är han fortfarande relativt okänd.

Själv upptäckte jag honom i och med de två Myth Adventures-albumen som han gjorde tillsammans med Robert Asprin (även om Asprin står för manuset är det definitivt en Foglioserie) och några av hans kortare serier i Munden’s Bar. Sen följde de två första Buck Godot-albumen, några miniserier för DC (Angel and the Ape, Stanley and His Monster), och Xxxenophile, den enda riktigt lyckade blandningen av humor och sex jag sett.

Alla ovannämnda serier är värda att läsa (Xxxenophile är lättast att hitta, men samtidigt minst intressant), men det är Buck Godot som ligger mig varmast om hjärtat. Jag är svag för bra science fiction, som jag nämnt här tidigare, och dessutom passar Foglios humor perfekt för mig. Det är inte precis subtilitet som gäller utan snarare slapstick parat med ord-ekvilibristik och bakgrundsskämt (i Foglios serier är det alltid värt att läsa varenda liten skylt i bakgrunden).

Den första boken är en samling kortare, avslutade historier som alla utspelar sig på planeten New Hong Kong, den enda laglösa planeten där jordbor vistas. De är skojiga och skickligt skrivna, men i den sista historien börjar Foglio visa spår av det som senare ska bli ännu tydligare: Förutom att han är jäkligt rolig så kan han också skriva bra sf. I den andra boken, PSmIth, blir det ännu tydligare att han kan väva ihop en komplicerad historia utan att varken tappa bort sig eller kännas krystad.

Men 1993, några år efter de tidigare böckerna, började Foglio ge ut The Gallimaufry, en ännu längre och större historia som tog Foglio fem år att avsluta. Här är det människornas överlevnad och galaktisk fred som står på spel, och rymdstationen The Gallimaufry, en samlingsplats för alla intelligenta raser, står för scenariot. För den som kan sin Linda och Valentin finns det stora likheter med rymdstationen i Ambassadören som försvann, en annan lyckad sf-serie. Sen tar förstås Buck Godot själv det hela rätt coolt; han jagar inte upp sig i onödan i jakten på The Winslow, en odödlig liten grön ödla, en alldeles underbart bisarr skapelse som dyker upp lite här och var i Foglios serier.

Intrigen är komplicerad som en avancerad deckare, men Foglio reder ut den galant; inga lösa trådar finns kvar när historien är slut, inga otroliga sammanträffanden har krävts, och i sann Foglio-anda har man också haft mycket roligt på vägen. För vilken gång i ordningen vet jag inte men nu säger jag det igen: En lyckad mix mellan stilar (här komedi och seriös sf) är någonting jag uppskattar högt.

Dessutom är det en historia som definitivt är science fiction. Det är inte så vanligt eftersom de flesta sf-böcker/serier/filmer egentligen lika gärna kunde droppa sf-delarna och transponera historien till vår egen nutid; en story som till sin natur är science fiction gillar jag också.

Det här kanske låter som överord för en serie vars huvudpoäng är humor, ofta på låg nivå (det är som sagt oftast riktigt basal humor, där Foglios känsla för tajming gör att det fungerar så bra), men det är iallafall en serie som passar mig perfekt. Jag tror knappast att alla som läst den håller med mig, men det bevisar bara att alla inte har lika utsökt smak som jag ;-)

Förhoppningsvis och ryktesvis är en samling av The Gallimaufry äntligen på väg. På nätet kan du redan nu läsa så gott som alla Buck Godot-historier (undantaget en enstaka episod som är barnförbjuden) där bara de sista sidorna i The Gallimaufry saknas, men om en vecka eller två kommer de vara utlagda; för nät-publiceringen har Foglio färglagt serien från sin ursprungliga svart-vita form vilket kan tyda på att en eventuell publicering i bokform också blir i färg. Jag tycker inte originalet saknade färg på något sätt, men det gör inte heller någonting i det här fallet. Men kom ihåg, även om serien finns att läsa på nätet gör de flesta serier sig bäst på papper :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare