Godbitar från Ellis

27 juli, 2010 at 23:59 (Superhjältar) (, , , , )

Tyvärr inga nya sådana för de som redan läst det mesta av honom, men jag har iallafall läst två riktigt bra serier skrivna av Warren Ellis den sista tiden: Planetary och Transmetropolitan. Min ursäkt för att inte ha läst dem tidigare är:

  • Vad gäller Planetary väntade jag på den andra Absolute-samlingen som innehåller den avslutande halvan (den som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet hur svag jag är för storformats-serier); jag har inte ens tjuvtittat på nätet för att se vad som skulle hända här vilket var svårt ibland
  • Transmetropolitan har på något besynnerligt sätt aldrig registrerats som en intressant serie för mig. Skamligt nog tror jag i efterhand att det är för att jag blivit påverkad av Metropol, Ted McKeevers serie med ett likartat namn, och jag tycker McKeever är mycket tråkig -> Transmetropolitan har dragits med i serier jag inte tittat närmare på. Men min vän Sandra pratade sig varm för den, jag kollade lite noggrannare, och hej vad fel jag haft!

Låt oss ta de båda kronologiskt, dvs börja med Transmetropolitan (tecknad av Darick Robertson): Nära framtiden-sf, ett samhälle nästan utan gränser, och definitivt utan fungerande samhällsstrukturer. Infallsvinkeln som Ellis väljer är en befriande ovanlig sådan, nämligen en huvudperson som är en journalist i Hunter S Thompsons anda. Spider Jerusalem är rå i käften, oändligt egocentrerad, utlevande, med ett brinnande hat mot politiker och andra korrupta medborgare som utnyttjar sin makt. Energin hos Spider är fenomenal, och han slår hårt mot alla som förtjänar det (inte bara de makthungriga). I långa stycken är det Ellis själv som skriver via Spiders penna; flera nummer av tidningen består av Spiders krönikor skickligt illustrerade av Robertson. Majoriteten av numren är förstås mer normala episoder (om man nu kan kalla något av det Spider gör för normalt), men avbrotten som krönikorna innebär ger serien en del av dess särart. Och för den som inte läst Transmetropolitan måste jag också påpeka att den är riktigt rolig, med oftast Spider och hans assisstenter i huvudrollen, trots det bitvis tunga innehållet.

Teckningarna av Robertson är lika energiska och jävlar anamma-fyllda som manuset. Minspel och kroppsspråk är perfekt fångade här, och en del av äran ska nog också tuschare och färgläggare ha, för jämfört med Robertsons insatser i hans och Garth Ennis serie The Boys är det här mycket bättre. Lekfullheten här saknas helt i den senare serien, och det är synd.

Kort och gott är Transmetropolitan en serie som gjorde mig på väldigt gott humör efter att (äntligen!) ha läst den; rekommenderas starkt!

Planetary är en annan best, utan tvekan. Uppsluppenheten hos Transmetropolitan saknas helt på ytan; här är det den hemliga världshistorien som ska berättas. Arkeologerna som gräver fram den leds av Elijah Snow, en man född 1:a januari 1900 som levt med seklet sen det började. Allsköns skönlitterära figurer som Sherlock Holmes, Doc Savage, The Spider med flera skymtar förbi på ett sätt som först kan påminna om Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen, men Ellis är inte ute efter samma sak som Moore. Ellis är ute efter att diskutera fiktionen i sig, och efterhand blir Snows kamp mot Fantastiska Fyran mer och mer betydelselös. Jag vill egentligen inte skriva så mycket mer om handlingen eftersom så mycket av njutningen med serien är att själv få upptäcka var den är på väg (jag skrev lite mer om den i samband med den första boken här). Slutet kan kanske uppfattas som en liten antiklimax efter den extremt långa väntan (det avslutande numret av tidningen var flera år försenat) men jag håller inte med om det; istället ansluter det elegant till hur serien i stort utvecklade sig under de 27 numren.

I samband med den första boken berömde jag också John Cassadays teckningar, och det är bara att fortsätta med det. Förutom Frank Quitely kan jag inte komma på någon superhjälte-tecknare verksam i USA som passar bättre för det stora formatet än Cassaday; redan i normal storlek kan han teckna så att man verkligen känner hur fantastiska miljöerna är, och med den större storleken här blir det än bättre.

Jag var kritisk mot Ellis serie Blackgas som jag läste häromsistens, men ibland får han verkligen till det. Som i Transmetropolitan och Planetary som trots att de är så olika på ytan ändå delar draget att de båda vältrar sig i hur fantastisk världen kan vara, hur illa det än ser ut ibland.

Direktlänk 2 kommentarer

Superhjältar i storformat

23 april, 2009 at 21:16 (Superhjältar) (, , , , )

Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.

Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om ;-) Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.

Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.

I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.

Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…

PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 178 andra följare