Det var år 1933: Polly and Her Pals

6 oktober, 2013 at 00:13 (Dagspresserier) (, )

Polly and Her Pals 1933 - Cover

Det är ganska länge sedan jag skrev om någon riktigt gammal serieklassiker så vad kan passa bättre än de kompletta dagsstripparna av Cliff Sterretts Polly and Her Pals från anno 1933, dvs 80 år sedan? Boken ifråga är en del i förlaget IDWs utgivning av utvalda klassiker där de trycker om exakt ett år av en serie i samma storlek som den ursprungligen publicerades i med en stripp / sida -> boken ifråga är extremt bred men inte alltför hög.

Gertrude + grisar

Gertrude + grisar

Hur är det då att läsa dagstrippversionen av Polly and Her Pals; det är trots allt en serie som är mest berömd för sina fantastiska söndagssidor (som jag berömt här förut)?

Jodå, det är en serie som fortfarande är rolig att läsa, sina 80 år på nacken till trots. Söndagssidan är definitivt det bästa sättet att läsa Sterrett eftersom hans underbara och abstrakta teckningar kommer bäst till sin rätt där, men det här är inte heller så pjåkigt. Manuset skulle jag säga är OK trots en viss dragning åt den redan då (misstänker jag) rätt uttjatade klichén med gnabbande äkta makar men lika illa som exempelvis Lilla Fridolf är det aldrig. En del av deras ständigt närvarande släktingar är genuint roliga karaktärer där den jag fastnade mest för är den lilla flickan Gertrude, en bortskämd, extremt envis och suveränt självgående odåga.

Fast skälet jag gillar den här boken är inte manuset för så bra är det inte. Men Sterretts teckningar är roliga bara att titta på; det räcker så om man inte är intresserad av att läsa den. Polly and Her Pals 1933 - KoOch under det här året får familjen för sig att flytta ut på landet varpå Sterrett kan teckna en uppsjö av vanliga djur i hans mycket speciella stil :-)

Så precis som Baron Bean, den förra volymen i IDWs serie som jag skrev om i början av året, är det här en trevlig bok som ger en inblick i en av seriehistoriens största när han inte jobbade med det han blev mest hyllad för. Med andra ord, om man inte läst Sterrett förut ska man leta upp söndagssidorna av serien, men om man redan gjort det och vill läsa mer är den här samlingen ett bra val.

Direktlänk 1 kommentar

Stora klassiker i stort format: Blixt Gordon & Polly and Her Pals

26 februari, 2012 at 01:22 (Dagspresserier) (, , , )

Förlaget IDW ligger bakom dagens båda böcker, och den här gången har de tagit i från tårna för att imponera. Det är inte de största serieböckerna jag har (den äran tillfaller Sunday Press utgåvor av Little Nemo & Gasoline Alleys söndagssidor), men de är rejält ståtliga ändå. Och serierna man valt passar sällsynt väl för det stora formatet eftersom bådas klassikerstatus i hög grad beror på illustrationerna. Låt mig börja med den mest kända, nämligen Alex Raymonds Blixt Gordon.

Det är de drygt två första åren som ingår i den här boken, och förutom huvudserien ingår också toppern Jungle Jim (en topper är en kortare serie som publicerades ovanför huvudserien för att de båda tillsammans skulle utgöra en hel tidningssida), och givetvis ett förord. För den som läst en del om Raymond förut finns det ingenting direkt nytt att hämta där, förutom att IDW har spårat upp den som var ansvarig för manus till båda dessa serier; det för mig nya namnet Don Moore. IDW ger en ganska fyllig presentation av Moore, väl medvetna om att de grävt upp en hel del ny information om honom. Men de vet också att det faktum att de två serierna alltid omnämns som Alex Raymonds serier är berättigat, för Moores bidrag är inget att hänga i julgranen.

Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1934: Inget märkvärdigt

Faktum är att manuset är så uselt att det bitvis är svårt att läsa de här serierna, framförallt det första året innan Raymonds teckningar blir intressanta. Som ett exempel är här vad som händer i de allra första fyra episoderna av Jungle Jim. Kom ihåg att det här är en topper, så serien har inte mycket utrymme att trycka in handlingen på:

  1. En tiger smyger sig på JJ bakifrån medan han lagar mat ute i djungeln. Efter ett våldsamt slagsmål lyckas JJ döda den med sin kökskniv, och när han raglande reser sig hör han ett rop på hjälp!
  2. JJ rusar i riktning mot ropet som visar sig kommit från hans infödde medhjälpare Kolu som attackerats av en svart panter. JJ ger sig på pantern med en piska, och efter ett antal utfall av pantern lyckas JJ snärja dess fötter och beger sig tillbaka till lägret med bäraren på ryggen och pantern släpandes efter. Men en man kliver plötsligt fram från bakom en buske och hotar JJ med en pistol!
  3. Mannen vill stjäla pantern för att sälja den till en cirkus i USA. Men Kolu har kvicknat till, och lyckas kasta en kniv i mannens axel innan denne skjuter. Mannen får gå, JJ och Kolu stänger in pantern i en bur, och när JJ går för att hämta vatten hör han ett rop på hjälp som visar sig komma från en kvinna uppe i ett träd som tillfångatagits av en gorilla. Gorillan kastar sig mot JJ!
  4. JJ kastar sig över gorillan, men den får efterhand övertaget och börjar strypa JJ. Men en leopard kastar sig då över gorillan, och JJ tar tillfället i akt och klättrar upp i trädet till kvinnan. Men när han ska bära iväg henne stoppas han av leoparden!

Och så fortsätter det, i samma galet uppskruvade tempo, utan minsta uppbyggnad eller tid för karaktärsskildring. Blixt Gordon är precis likadan, så inte är det för sin handling serien har blivit en klassiker.

Men är då Raymonds teckningar så bra att det är värt att läsa (eller titta i) den här boken?

Som jag nämnt märks det i början att Raymonds illustrationer inte är så bra som de ska bli; det är märkligt anonymt tecknat de första månaderna. Men sen händer någonting: Personerna ser ut som om de växer, och miljöerna likaså. Istället för det tidigare alldagliga utseendet är skeendena nu utan tvekan larger than life; få serietecknare har lyckats lika bra med att skildra människor som ser ut som de är förmer än andra, som om de är snudd på gudar.

Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1935: Notera hur mycket större och resligare människorna verkar vara

Det är nästan lite tredje riket-varning på det hela, speciellt med tanke på alla de sub-mänskliga varelser som serien vimlar av (monkey men, lion men, shark men, hawk men, cave men, lizard men, cliff men, för att inte tala om de onda gula männen under Mings befäl, är bara några av de folkslag Blixt träffar på de första månaderna); det är givetvis inte Raymonds fel att nazisternas idéer om raser påminner märkligt mycket om hur planeten Mongo ser ut, men att liknande tankar låg i tiden är uppenbart.

Men trots de efterhand mycket skickliga teckningarna med deras märkliga och typiska böljande  linjer, indikerande en atmosfär, en miljö i ständig rörelse, så tycker jag inte att det är tillräckligt bra för att rekommendera en läsning.

Manuset lugnar ner sig en (mkt liten) smula, men bra blir det aldrig; jag har redan tidigare läst hela Raymonds produktion av Blixt Gordon, och som bäst uppnår handlingen betyget Med tvekan godkänt. Det är dålig pulp det handlar om, som man kan förstå både av beskrivningen av Jungle Jims handling och den bedrövliga fantasilösheten i varelserna Blixt möter. För att inte tala om alla luckor i handlingen, som personer som blir skjutna ena veckan men nästa vecka oförklarligt är helt krya, eller pinsamheter som att cave men & rock men som jag nämnde härovan är samma folkslag; det är bara det att Moore (och Raymond med, som inte ändrat det) glömt från ena veckan till den nästa vad de kallades…

Och sen är en jämförelse med den tre år yngre serien Prins Valiant svår att undvika. En väl så bra (och enligt mig till och med bättre) tecknad serie, där det är uppenbart att de två tecknarna Raymond och Hal Foster studerat och inspirerats av varandra (Foster tecknade Tarzan från och med 1929, och även om hans teckningar där inte var riktigt lika vassa som i Prins Valiant var de ändå alldeles utmärkta), trots deras vitt skilda sensibilitet. Men där Raymonds serier har manus som är under all kritik är Fosters istället lika bra som teckningarna. Faktum är att efter att ha läst den här boken drabbades jag av akut lust att läsa om Prins Valiant, men jag lyckades hålla mig eftersom bok 5 i Fantagraphics nyutgåva ska komma om några veckor så jag väntar tills dess.

Men nu över till någonting betydligt roligare, nämligen Cliff Sterrets Polly and Her Pals (publicerad i Sverige under diverse olika namn som inkluderar namnet Polly). Serien startade redan 1912 och fortsatte under Sterretts ledning till 1958. IDWs bok innehåller söndagsserien (det fanns också en dagsserie) och inkluderar exempelsidor fram till och med 1924, för att därefter inkludera varje söndag. Skälet att man valde just det året är för att det var då som Sterrett verkligen kom loss i sin underbart säregna teckningsstil, och serien började göra skäl för sin klassikerstatus.

Handlingen i Polly är egentligen extremt klichéartad: Pappa Perkins är en småhunsad familjeförsörjare och den egentligen huvudpersonen, seriens namn till trots; mamma Perkins en ibland argsint hemmafru; dottern Polly en shopping-tokig blondin; osv. Det egendomliga är att detta till trots blir det en alldeles förträffligt rolig serie, och det är teckningarnas förtjänst: De bisarra möblerna, husen, djuren, ljudeffekterna (eller vad man ska kalla dem) ger serien en förunderlig stämning som inte liknar någonting annat.

Polly har ibland liknats vid Krazy Kat och det är en inte alls oäven jämförelse; även om handlingen i de två serierna inte liknar varandra alls och teckningsstilarna drar åt helt skilda håll finns det en likhet i hur det är nästan omöjligt att skilja form från innehåll. Att läsa Polly utan att ta hänsyn till bilderna vore både orättvist och löjligt.

Om man sen tycker att serien också är rolig är förstås en smaksak. Jag kan bara säga att när jag läser den blir jag på väldigt gott humör, och det händer till och med att jag skrattar högt för mig själv. Det sistnämnda är dock reserverat för toppern (jodå, det finns sådant här med) Dot and Dash, en ordlös serie om två hundar på äventyr som är en helt perfekt liten serie. Och det säger jag som en som oftast inte gillar ordlösa serier överhuvudtaget, som jag nämnde så sent som i förra inlägget!

Sterretts lekfullhet med teckningarna avtar med tiden, så vi får se hur många år som IDW tänker sig ge ut. Men den här volymen kan jag tveklöst rekommendera; finare serieillustrationer kan man inte hitta :-)

PS. Klicka på bilderna för större version; det kan behövas för båda dagens serier! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare