Mrs Weber’s Omnibus

9 december, 2012 at 01:11 (Europeiska serier) (, )

Mrs Weber's Omnibus cover

Varje gång jag läser någonting av Posy Simmonds slås jag av hennes särskilda kännetecken: Hon är väldigt brittisk; serierna känns som om de kommer från en helt annan tradition än andra serier jag läst; hon är fantastiskt skicklig både som tecknare och författare; jag har lite svårt att komma igång med att läsa men när jag väl fått upp farten är det ett rent nöje att fortsätta.

Allt det här hänger förstås ihop en smula, som att hennes seriers särart har att göra med att brittiska serier länge levde sitt eget liv relativt isolerade från omvärlden, och det är säkert det som också gör att det kan gå lite trögt i början innan jag kommer in i sättet att berätta. Man (dvs jag, och kanske ni) måste ge henne en chans och inte ge upp även om det känns ovant för hon är verkligen en mästerlig serieskapare.

Mrs Weber's Omnibus 4

En tidig sida

Mrs Weber’s Omnibus samlar ihop hennes serier från tidningen The Guardian, ursprungligen publicerade mellan 1977-1993. Det är helsidesserier med återkommande personer men utan övergripande handling; om jag ska jämföra med andra serier som den ibland påminner om så är det mer kontinuitet än Berglins serier men mindre än i Lynn Johnstons For Better or For Worse. Familjen Weber består av ett medelålders föräldrapar och deras sex barn. George och Wendy (föräldrarna) växte upp under 60-talet och är fortfarande trogna idealen även om vissa kompromisser varit nödvändiga; krockarna mellan dessa ideal och den krassa verkligheten är ett återkommande tema, och det är här jag kommer att tänka på Berglins vardagsiakttagelser när de till exempel försöker förstå hur de ska hantera sin äldsta dotter Belinda som är helt fokuserad på att gifta sig rikt och sen leva ett lyxigt hemmafruliv, eller när akademikern George som egentligen bara vill diskutera sina litterära teorier istället tvingas diskutera marknadsanpassning och bidragsansökningar med sina kollegor.

Allteftersom blir det mindre fokus på Webers och deras vänner. Serierna kan handla om vadsomhelst och vemsomhelst; ibland är det pastischer på klassisk engelsk litteratur förflyttad till nutidens vardag, ibland får vi följa den desillusionerade författaren J.D. Crouch när han tjurar över att ingen längre förstår hur konstnärligt högtstående hans romaner är, framförallt jämfört med de nya författare som säljer mycket bättre än han gör. Det är uppenbart att Simmonds gillar litterära referenser redan från början, men de sista åren av serierna handlar mestadels om det. Att hon senare skulle göra Gemma Bovery och Tamara Drewe är inte precis förvånande :-)

En sen sida

En sen sida

Det är roligt och underhållande rakt igenom, med en viss svacka i mitten när det känns som om Simmonds inte längre är lika intresserad av att skildra familjen Webers öden och äventyr men ännu inte hunnit hitta sitt nya fokus på den litterära världen. Humorn är av det lugna och intelligenta slaget där Simmonds räknar med att läsaren kommer förstå till exempel de satiriska inslagen själv utan att det behöver skrivas på näsan. En del serier har åldrats men de flesta känns förvånansvärt aktuella med tanke på att de är några decennier gamla; uppenbarligen har kampen om vardagen och hur den sällan helt matchar det vi skulle önska inte någonting specifikt för Thatchers England ;-)

En konstnärlig sida

En konstnärlig sida

Precis som boken jag skrev om i förra inlägget, The Sequential Art of Amanda Conner, är Mrs Weber’s Omnibus inte den bästa introduktionen till serieskaparen. Det kanske är lite oväntat eftersom en samling med korta serier brukar vara bra för sådant, men faktum är att MWO är alltför överväldigande: 500 kompakta sidor serier med rikligt med text kan få vem som helst att tveka att ge sig i kast med läsningen. Det skulle ha varit trevligt med åtminstone lite redaktionellt material, typ ett förord, för att ge nya läsare en chans att förstå vad det är för en bok. Ursprungligen publicerades det mesta (eventuellt allt; som sagt innehåller boken bara serier utan kommentarer) i tunnare samlingar som sedan länge är utgångna från förlaget och jag misstänker att en sån samling vore enklare att komma in i för de som inte läst någonting av Simmonds förut. Till dem rekommenderar jag antingen redan nämnda Gemma Bovery / Tamara Drewe (den senare finns ju också i en utmärkt svensk översättning) eller om man känner för kortare serier boken Literary Life som samlar ihop Guardian-serier från 2002-2004. För Simmonds bör man åtminstone prova på att läsa!

Avslutningsvis första sidan av True Love, en av flera kortare serier från boken där Simmonds mixar stilen från romantikserier med sin egen; de här serierna är nog mina favoriter i boken:

Mrs Weber's Omnibus 3

En romantisk sida

Direktlänk 5 kommentarer

Bra serier nu på svenska: The Walking Dead & Tamara Drewe

23 oktober, 2011 at 21:23 (Europeiska serier) (, , , )

Senast skrev jag om hur glad jag är över att det ges ut så mycket bra svenska originalserier nuförtiden, men faktum är att det också översätts en hel del godbitar. Visserligen finns det inte längre några förlag à la Epix/Medusa med dess breda utgivning av moderna smalare serier eller Carlsen med de bredare europeiska serierna, men å andra sidan finns alla små förlag som ger ut enstaka titlar. Som dagens två exempel:

The Walking Dead volym 2 – På drift: Jag skrev om Apart förlags översättning av zombie-hiten The Walking Dead redan när den första volymen, Tills döden skiljer oss åt, kom ut och nu har den andra alltså dykt upp. Det ser fortsatt bra ut; papper, tryck mm ser precis lika bra ut som i den första volymen. Och serien själv börjar komma upp i varv här, i och med att viktiga personer som Tyreese och Hershel gör sin entré. Egentligen skulle jag säga att de två första volymerna är introduktionen till serien för det är först när Rick och hans följeslagare kommer till det övergivna fängelset som alla bitar faller på plats. Innan dess är det mestadels en ”Zombies attackerar -> vi flyr till lugn plats -> zombies attackerar igen -> vi flyr igen”-serie; en bra sådan, men knappast något som skulle hålla i längden. I och med fängelse-episoden vidgas perspektivet och The Walking Dead blir en mer särpräglad serie.

Det var roligt att läsa om de här tidiga episoderna igen; det var ett tag sen sist för min del. Vad som märks är att både Robert Kirkman (manus) och Charlie Adlard (tecknaren) har en del kvar att slipa på här; Kirkmans dialog flyter inte på riktigt lika bra som senare (och jag blev t o m lite irriterad på otyget med att visa ord är i fetstil bara för att de ska bli mer dramatiska; det förrycker lästempot tycker jag) och Adlard har det ibland svårt med anatomin (ansiktsuttryck o dyl är lika bra som i senare delar, men framförallt barnen ser ut som besynnerliga dvärgar snarare än barn). Det är inga allvarliga invändningar som på något sätt förstör serien, mer ett konstaterande att serien blir ännu bättre längre fram. Sen är det roligt att översättaren Sara Årestedt försökt sig på att översätta dialekter också, som Otis repliker i den här volymen. Ofta struntar man helt i det vid översättningar, men här märks det att man vinnlagt sig om att det är talspråk som ska stå i pratbubblorna, ingenting annat, vilket betyder dialekter, vanliga grammatiska fel vid tal, och annat.

Tamara Drewe: Det här är verkligen en överraskning att den ges ut på svenska. Originalet kom ut i England 2007 och jag skrev en begeistrad recension då (kopia här); jag hade nog aldrig trott att den skulle översättas till svenska. Oddsen emot var alldeles för stora: En engelsk serie, inte amerikansk, och dessutom en bok som är en besynnerlig och mycket egen mix av serie och roman. Men nu har alltså Wibom Books (som tidigare enbart gett ut de utmärkta serierna om Lou) tagit sig an Posy Simmonds bok, och det med den äran. För det här är en svår bok att översätta med dess talspråk, collage-artade natur, och alla de små detaljerna som Simmonds lagt in, som de olika typsnitten som varierar beroende på vem som för tillfället berättar, SMS-meddelandenas förkortningar, osv. Överlag har översättaren Anna Strandberg gjort ett fantastiskt jobb som lyckas fånga karaktärernas personliga röster, tonåringarnas språk, och med ett beundransvärt flyt i dialogerna. Simmonds har ett mycket eget sätt att skriva och känslan när jag läste den här svenska översättningen var precis densamma som när jag läste originalet; en av de bästa serieöversättningarna jag läst, faktiskt.

Sen är boken i sig också underbart påkostad. Pappret är så tjockt att i princip ingenting skiner igenom från andra sidan, färgerna ser precis ut som i det lika påkostade originalet, och det känns verkligen som en äkta bok att hålla i. Att jag sen när jag började läsa den inte kunde sluta förrän jag läst hela boken i en sittning är bara ett tecken på att jag fortfarande tycker lika bra om den som förut; läs min tidigare recension för mer om serien i sig. Det enda jag vill tillägga är att jag om något blivit ännu mer förtjust i Simmonds teckningar och den lätthet med vilken hon blandar olika former utan att det någonsin känns ansträngt.

I och med Tamara Drewe finns det nu två starka kandidater till bästa översatta album 2011, Tamara Drewe och Kiki från Montparnasse; det är exakt två fler än det fanns 2010 :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Gamla recensioner 6(6): Tamara Drewe

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Och klar!

Tamara Drewe

Av: Posy Simmonds

Posy Simmonds är, tyvärr, inte välkänd inom serievärlden, trots att hon varit verksam i flera decennier. Orsakerna är flera; hon är engelska, och England är inte precis känt för sin starka seriebransch, och hon jobbar dessutom vanligen inte med någon återkommande huvudperson. Men framförallt gör hon serier som inte passar in i något av de vanliga facken: Hennes mest välkända bok, den utmärkta Gemma Bovery från 1999, är närmast en samtidsroman som är en mycket fri återberättelse av Flauberts Emma Bovary, och det är kanske inte något som låter lockande för den vanliga serieläsaren.

För oss som uppskattar henne är det en stor händelse att hennes senaste bok, Tamara Drewe, precis kommit ut i England. Den gick ursprungligen som en följetong i The Guardian, men eftersom hon på grund av en skada kom efter i publikationstakten och blev tvungen att stressa igenom avslutningen har hon i boken gjort om det hon inte blev nöjd med.

Berättelsen är återigen delvis baserad på en äldre roman, Thomas Hardys Far from the Madding Crowd, men liksom Gemma Bovery är det ingeting som jag som läsare behöver vara medveten om, även om Simmonds driver lätt med de som kan sin Flaubert eller Hardy utan och innan och som därför kanske tror sig veta vad som ska hända.

Det är en berättelse om litteratur (Simmonds gjorde under några år en serie, Literary Life, som utspelade sig i Englands litteraturkretsar), otrohet, ungdomsångest och berömmelse. Huvuddelen utspelar sig i ett litet samhälle i England där en framgångsrik författares fru driver en kursgård för författare, och vi får följa historien om parets liv och hur de påverkar och påverkas av sin omgivning, däribland den unga kolumnisten Tamara Drewe som är deras granne. Historien skildras huvudsakligen av hur en amerikansk författare som hyr en stuga uppfattar den, men även om han mestadels studerar människorna utifrån blir också han indragen efterhand.

Simmonds karaktärer är personer jag känner igen; vi har alla träffat dem någon gång, från den berömda mannen med medelålderskris till tonåringen som vill att någonting, vadsomhelst ska hända. Men som alla bättre författare har de mer djup än som det först verkar, och framförallt Tamara Drewe utvecklas dramatiskt under berättelsens gång.

Vad gäller teckningarna så har Simmonds en stil som inte heller den ser ut som de flesta andra serietecknares, och det syns tydligt att hon också gjort ett flertal bilderböcker eftersom hennes teckningar ofta har starka drag av illustrationer. Om jag skulle jämföra med någon från Sverige så är Cecilia Torudd nog det närmaste; hon har också en bakgrund som illustratör vilket märks i hennes serier, även om Simmonds har en elegantare och klarare linje.

Men det som nog mest slår mig som läsare som unikt i hennes stil är hennes mix av bilder och text. Det finns få andra, om någon, som lika naturligt blandar serieformen med romanformen. Ibland är uppslagen rena serier, ibland är det text med illustrationer, ibland en ren mix av serier, text, fejkade tidningsurklipp och annat. Efter att ha läst den här boken så känns det som om jag inte egentligen läst en serie men inte heller en roman, utan istället någonting annat som bara är besläktat med dessa litteraturformer. Gudskelov är hon också en begåvad prosaist där karaktärernas egna röster är tydliga, och det enda jag kan invända är att jag ibland inte har en aning om vad en del av orden och uttrycken betyder, även om sammanhanget ofta förklarar det. “You can have a cringey time anywhere. … Clothes on, zip stuff. Patted the dog through the letterbox” skulle åtminstone för mig varit nästan obegripligt om jag inte visste vem som sa det och var (ni får läsa boken själv för förklaring).

Tamara Drewe är mycket läsvärd och jag kan helhjärtat rekommendera den, men om ni inte läst Gemma Bovery tidigare skulle jag ändå föreslå att man börjar med den; den är mer koncentrerad än Tamara Drewe som har lite för många bihistorier för sin längd.

Och om ni vill läsa mer om Posy Simmonds så är hon huvudintervjun i novembernumret av The Comics Journal, #286.

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare