Gammeldags New Age: Promethea

9 mars, 2012 at 00:38 (Superhjältar) (, , )

Återkopplingsdags!

För drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt optimistisk inför de resterande volymerna (jag läste inte serien när den ursprungligen publicerades). För några månader sen kom den tredje och avslutande delen ut, men först nu har jag läst klart serien.

Och det var plågsamt.

Den försiktiga optimismen uppfylldes inte för det här var bitvis rejält dåligt. Det kommer nog ta ett litet tag att reda ut varför jag tyckte så, så räkna med lite rantning idag (med en del upprepning av kritik jag redan nämnt apropå första boken). Dags för punkt-för-punkt-kritik tror jag ;-)

  1. Långtråkigheten: Promethea är i långa stycken extremt tråkigt, och det är förstås den allvarligaste invändningen. Manus kan suga och teckningar likaså, men så länge en serie inte är tråkigt så är inte allt hopp ute. Men när jag läser Prometheamed sida upp och sida ner fyllda av Moores ordmassor där han presenterar sin hopplöst ointressanta filosofi om vad magi är (mer om det längre ner) så börjar jag snart tjuvkika framåt. Är numret slut snart? Kanske nästa nummer inte bara handlar om nummerologi/kabbala/Aleister Crowley?

    De flesta uppslag i Promethea är hela uppslag; klicka för större bild

  2. Förutsägbarheten: Det här är förstås en av orsakerna till att det är en så tråkig serie, men den förtjänar en egen punkt eftersom serien är så gudsigförbarme förutsägbar i långa stycken. Promethea utger sig bland annat för att förklara vad fantasi är, och då kanske man skulle kunna hoppats på lite fantasi i serien med? Det deprimerande är att det finns en hel del fantastiska uppslag i serien där Moore visar upp sin fantasirikedom, men så fort han har idé som till exempel sviten där Promethea vandrar genom livets träd från kabbalan som skulle kunna vara intressant så fullkomligt hamrar han sönder den med sin metodiska stil. Varje sefirot ska besökas, varje väg i kartan ska traverseras. Tio nummer där man redan efter första förstår vad man kommer genomlida i de nästa nio. Moore har ofta bekymmer med att han när han har kommit på ett uppslag han gillar så måste han visa upp att han minsann tänkt igenom varenda detalj, som i Lost Girls där det inte räcker med att Dorothys första sexpartner är en uppenbar variant på Fågelskrämman, utan lika säkert som amen i kyrkan följer då att hon kommer få ihop det med en Plåtman och en Lejonet-variant också. Här gör han samma sak gång på gång på gång på gång.
  3. New Age-idéerna: Moore har alltid varit svag för dylika idéer men här är det inte bara en del av serien utan istället är det enda skälet till att serien finns att Moore ska få berätta vad han tycker. Som jag skrev när jag recenserade Chester Browns Paying For It är jag egentligen inte så förtjust i att kritisera en series budskap, men i det fallet och även i det här går det inte att undvika eftersom budskapet är en så fundamental del av innehållet. Visst är Promethea överlägsen Paying For It både som serie och som budskapsbärare, men Moore är likafullt ute och cyklar här tycker jag. Givetvis får han tycka precis vad han vill, men personligen tycker jag det bara är sorgligt att se hur icke-originell han är. Precis som med förutsägbarheten kan han börja i en intressant ände, men när jag följt vägen till slut är det med en djupt missbelåten känsla jag avslutar. Om Moore nu vill utge sig för att vara så fritänkande, varför repeterar han egentligen bara alla gamla klyschor från de mest menlösa New Age-skrifter? Han gör alla gamla misstag som alltid görs, som att leta upp meningslösa och slumpmässiga sammanträffanden och få det att låta som om de bevisar någonting (som ett motmedel kan jag rekommendera t ex Sabine-Goulds essä som ”bevisar” att Napoleon Bonaparte egentligen inte fanns utan bara var en mytologisk solgud, eller alla sammanträffanden mellan morden på Kennedy och Lincoln), missuppfatta orsak och verkan (att DNA är en spiralformad molekyl visar inte att de gamla symbolerna som två ihopslingrade ormar förutsade DNA, utan istället att människor gärna visar upp saker på ett lättfattligt sätt; en DNA-molekyl ser egentligen inte alls ut som på de teckningar man ofta ser med två propra slingrande linjer med band som knyter ihop dem utan mer som en oformligt rep). För att inte tala om allt tal om att det är det inre som är det viktiga hos människor, men lustigt nog innebär det i Promethea att så gott som alla kvinnor är undersköna och ofta nakna (en kvinna är äldre och rundlagd, men inte förrän hon i andevärlden blivit ung och vacker igen åker kläderna av), medan männen istället oftast är gamla och sunkiga, men sex med makalösa gudinnor som ”ser deras vackra inre” går givetvis bra! I Moores idealvärld är kvinnor unga och vackra, medan män har skägg och är äldre. Så ser äkta magi à la Moore ut, bara så ni vet ;-)
  4. Långrandigheten: OK, det här är väl närmast en variant på 1 & 2, men jag tänkte ta det som en egen punkt och blanda in lite av 3:an också. För när jag jämför hur Moore här använder 32 tidningsnummer för att presentera sin New Ageiga filosofi medan han i sin överlägsna Swamp Thing behövde totalt två sidor för samma sak (s 30-31 i Swamp Thing 50 närmare bestämt, när Swamp Thing trätt in i den ultimata ondskans (eller mörkrets) inre), och när den senare dessutom är en mycket intressantare variant på vad godhet och ondska är, då skulle någon redaktör ha sagt stopp.

För att vara rättvis finns det också en del saker som är både bra och dåliga, som JH William IIIs teckningar. Det är extremt imponerande genomfört, med en variation som kanske saknar motstycke bland moderna amerikanska serier, men samtidigt är det stelt och överdesignat. Delvis är det nog Moores fel för som vanligt är hans manusanvisningar löjligt exakta (i den sista boken finns det med ett manus till ett av tidningsnumren), men Williams står för sin del av kakan. Låt mig uttrycka det såhär: Han kan uppenbarligen både teckna och designa nästan vadsomhelst så att det ser bra ut, men jag tvivlar på att någon skulle kunna identifiera honom som tecknaren om man visade upp bara en bild på någon av människorna i serien. Han saknar med andra ord en egen stil, någonting som gör att jag kan leva mig in i serien istället för att bara studera den utifrån (givetvis gör också Moores alldeles för utstuderade innehåll också att det är så gott som omöjligt att leva sig in serien).

Och det är väl egentligen precis så serien känns i största allmänhet: Den är på många sätt imponerande i sitt obönhörligt genomförda sätt, med plansch på plansch av storstilat innehåll, men i slutändan är glaset tomt; innehållet saknas. Jag tror jag har skrivit någonting liknande förut men Moore borde försöka få till en bättre balans mellan hjärna och hjärta, mellan design och känsla. Här löper både Moores känslor och designtankar amok utan något som stoppar dem. För att återigen ta upp en äldre Moore-serie som klarar av det så mycket bättre: I slutet på Miracleman har världen blivit någonting som på många sätt påminner om Prometheas slut (att vägen till slutet är så mycket mer underhållande i Miracleman lämnar jag därhän). Efter Ragnarök har en ny värld börjat, där alla kan göra vad de vill, vare sig de är Charles Manson eller någon mer normal person, och gudarna vakar över Jorden. Men i Miraclemans slut kryper det in en mörkare ton, en komplikation, när Miracleman kommer att tänka på sin före detta fru som vägrat bli en del av den nya världen. Såsom varande i praktiken en gud förstår han inte längre hur de gamla människorna tänker och känner; han och de flesta med honom har gått vidare och är nu någonting annat, och människans tid är förbi. I Promethea däremot är allt bara bra, och livet fortgår ungefär som förut förutom att alla nu är i kontakt med sitt (och andras) inre jag. Blargh.

Giganterar kopulerar i himlen (ledsen att bilden blivit lite trunkerad i mitten)

För den som vill studera olika teckningsstilar och idéer om hur man kan designa seriesidor kan förstås Promethea vara ett bra köp, men om man känner för att läsa om hur superhjältar (för det måste jag ändå kalla Promethea, med tanke på att hon har allt som utmärker dem, inklusive kostym och hemlig identitet) för in världen i en New Age-inspirerad framtid så är Miracleman ett mycket bättre tips, eller för all del Rick Veitchs The One, en rå, bitvis mycket amatörmässig serie från 80-talet finns att köpa i en samling från King Hell Press, men ack så mycket roligare att läsa. Eller om man är på romanhumör och föredrar en lyrisk-melankolisk skildring av hur människan ersätts av sin efterföljare, ta en titt på Arthur C Clarkes Childhood’s End / Mot nya världar; inte för att den liknar Promethea alls, men jag ville avsluta den här alltför långa ranten med någonting högkvalitativt :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Maximalt Moore: Absolute Promethea & V for Vendetta

12 december, 2009 at 21:39 (Superhjältar) (, , , )

Jaha, dags för några fler Absolute-album. Den här gången dels en serie som jag läst många gånger förut, och dels en som är mer eller mindre ny för mig, båda skrivna av Alan Moore.

Om det ändå vore svartvitt...

Om det ändå vore svartvitt...

Låt oss börja med V for Vendetta, som jag hoppas att alla redan läst; med alla olika utgåvor, inklusive multipla svenska, finns det inga ursäkter för att inte ha läst den. Jag har alltså läst den senaste engelska utgåvan i Absolute-formatet, och som för en del av de andra böckerna i samma serie är det med blandad framgång för den generösa storleken. David Lloyds teckningar är utmärkta och bland de bästa bland Alan Moores serier, men det vete tusan om de blir bättre i storbildsformat. Hela serien är ju trots allt en skildring av ett England som är ännu skitigare och deprimerande än dagens England, och Lloyds teckningar är inte avsedda att framkalla några Wow-känslor.

Det som är bra är pappret: Det är matt och extremt tjockt, och gör Lloyds känsliga färgläggning rättvisa. Och apropå den så skulle jag tycka det vore intressant med en samling i svartvitt någon gång. Lloyd såg ännu bättre ut då, speciellt med den ovanliga formen för textbubblorna som han använde sig av.

Vad gäller handlingen så har jag inte så mycket att tillägga till alla lovord serien fått. Det är en av mina absoluta favoriter bland Moores serier, och att läsa om den är också intressant för att man bokstavligen ser framför sig hur han utvecklas som manusförfattare. Från de första kapitlen där berättande text är vanligt och Vs teatraliska konster visserligen är suggestivt skildrade men ändå lite fåniga à la superhjälteserier, till de avslutande där texten är reserverad för dialog och inre monologer och V fortfarande är teatralisk men nu med en djupare tanke bakom den flamboyanta fasaden.

Över till Promethea, en serie som jag bara läste de första numren av när den ursprungligen kom ut i slutet av 90-talet. Skälet var att Moore då fullkomligt öste ut serier, varav de flesta var rätt så usla, och jag tyckte inte att Promethea var bland de mer lovande. Men allteftersom har jag hört mer och mer gott om serien, och att den var bland de bästa av de serier Moore gjort det senaste decenniet så när den första volymen av tre i Absolute-utgåvan kom ut var den ett givet köp för mig.

Jag är fortfarande inte övertygad om att det kommer att visa sig vara en av Moores bättre serier, men att läsa de första tolv numren nu känns åtminstone så pass intressant att jag ser fram mot resten. Det är Moore på sitt mest utflippade humör här, när han gräver ner sig djupt i mysticism och ockultism. Sådant brukar vara ointressant och trist att läsa om för de som inte är intresserade av ämnet i sig, som jag, men Moore är för skicklig för att falla i den fällan. Genom att använda sig av alla sina vanlig knep, som genom löjligt välkonstruerade övergångar mellan olika scener och en överväldigande flod av referenser till obskyrheter hade jag roligt när jag läste, till och med när han spenderar en extremt textpackad sida per trumfkort i en taroklek, där kortens ordning speglar universums utveckling, komplett med ett palindrom konstruerat av bokstäverna i ordet PROMETHEA per kort. Med andra ord, en Moore på bästa korsordskonstruktörhumör. Tröttande, javisst, men också imponerande, även om det inte är i närheten av sådant som V for Vendetta.

JH Williams IIIs teckningar har också fått beröm, men jag är uppriktigt sagt inte så förtjust i dem. Till skillnad från V for Vendetta vinner de definitivt på det större formatet och utmärkta trycket, men det är någonting själlöst över dem. På många sätt påminner de mig om Melinda Gebbies i Lost Girls; visserligen i en helt annan stil känns de mer som planscher än som serier, där designen och sidlayouten premieras alltför mycket över flytet i serien. Det är säkerligen ett medvetet val, speciellt med tanke på att varenda uppslag i de senare numren av Promethea här är konstruerat som en enda sida istället för två, men det i kombination med människor utan minsta personlighet ger ett mycket sterilt intryck.

Inte alltför illa på hela taget, med en alldeles utmärkt serie jag läst många gånger förut och säkert kommer att läsa igen, och en nyare som jag ser fram mot att läsa klart trots en del brister :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare