En modern superhjälte-klassiker: The Authority

28 oktober, 2011 at 09:56 (Serier, Superhjältar) (, , , , )

Jag har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men då och då får han till det, och då kan det bli riktigt bra. Bland hans allra bästa serier har jag tidigare skrivit om Planetary och Transmetropolitan, men det finns en till äldre serie av honom jag hittills inte nämnt: The Authority.

The Authority är egentligen en uppföljare till Ellis tidigare serie Stormwatch, men det finns ingen anledning för en ny läsare att leta upp Stormwatch-serien som inte är i närheten av lika intressant som The Authority. Ta till exempel Jenny Sparks, ledaren från gruppen. När hon dyker upp i Stormwatch är hon bara en helt vanlig superhjälte med kraften att manipulera elektricitet och som det verkar evig ungdom. I förbifarten nämner hon att en man hon var tillsammans med ett kort tag skämtsamt kallat henne ”The spirit of the 20th century”. Men i The Authority har hon transformerats till att verkligen vara precis detta, dvs hon och det 20e århundradet är intimt förknippade, och att hon kan kontrollera elektriciteten beror på att århundradet utan tvekan kan kallas för elektricitetens. På samma sätt är det med de andra i gruppen som går från att vara några superhjältar bland alla andra till att bli något som mer påminner om gudar. Och då menar jag gudar typ asagudarna eller den grekiska mytologin, där de är ungefär som människor men med mycket större tyngd och symbolisk innebörd.

Dessutom startar The Authority om från scratch så man behöver heller ingen bakgrundshistoria för att förstå vad som händer: När serien börjar har superhjältegruppen precis bildats under ledning av Jenny Sparks, och man har bestämt sig för att verkligen ställa världen tillrätta. Inga fåniga strider med superskurkar eller annat tjafs för här gäller det att förändra världen! Det innebär att avsätta (eller ibland avrätta) diktatorer, slänga ut ockupationsmakter (som Kina från Tibet), och i allmänhet stoppa utsugningen av fattiga och svaga. Det är givetvis inte så populärt hos maktinnehavarna men det skiter de i; att USAs president säger att han inte tänker tillåta det betyder ju ingenting när man har typ Stålmannen på sin sida.

Det är egentligen inte en så värst unik premiss för en superhjälteserie nuförtiden, men Ellis gör det annorlunda än de andra tolkningarna av temat jag sett:

  • Han håller sig strikt till temat, vilket innebär att förutom den allra första episodens klonade superarmé (som enkelt utplånas) finns det inga andra med superkrafter som blandar sig i. Att The Authority kan göra vad de själva vill med Jorden är absolut, och det gör att dynamiken i serien känns fräsch. Inga superskurkar och annat bjafs göra sig besvär.
  • Huvudpersonerna är oupphörligt förundrade över vad de gör; de har inte förlorat sin sense of wonder som så gott som alla andra superhjältar man läser om. Här kan någon även om han/hon riskerar döden ibland ändå säga att det här är fantastiskt, det som de gör och det som händer. Precis samma känsla finns också i Planetary och det är någonting jag saknar i de flesta andra superhjälteserier: Den blaserade inställningen är frustrerande och tråkig.

De här två dragen gör att det är bra mycket roligare att läsa The Authority än det mesta andra serier i genren; känslan av att vad som helst kan hända är en frisk fläkt. Tecknaren Bryan Hitch gör också en storartad insats; framförallt den andra längre episoden där Jorden invaderas av en parallell värld där utomjordingar ingick förbund med några europeiska stormakter under renässansen är extremt trevlig att titta på.

Men ingen glädje varar beständigt och efter bara 12 nummer av tidningen gick Ellis & Hitch vidare. På teckningssidan ersattes Hitch av Frank Quitely, en av de allra yppersta superhjältetecknarna, och hans illustrationer är lika bra här som någonsin. Men på manussidan tog Mark Millar över, en av de allra värsta författarna jag vet, och han drog snabbt ner serien med sina sedvanligt usla och deprimerande historier. Omedelbart dyker typiska superskurkar upp och det blir nu förkrossande trista superstrider. Amerikanska armén visar sig ha ett eget superhjälteprogram, lett av ett ont geni à la dr Gargunza/dr Sivana/Lex Luthor. Och precis som alltid när det gäller Millar ska han försöka visa hur vuxen han är genom att gödsla flitigt med rått våld och förnedrande sex. Det är lätt att i början bli förledd av Quitelys eleganta teckningar, men efter ett litet tag märker man att jodå, det är den gamle vanlige Millar som visar upp sig här. Tyvärr.

The Authority är inte riktigt lika lyckad som de allra bästa av Ellis serier (Planetary & Transmetropolitan), därtill är den lite för lättviktig. Men den är mycket underhållande, och om man är intresserad av hur Warren Ellis utvecklats som manusförfattare bör man läsa Stormwatch också som börjar som en helt vanlig superhjälteserie men långsamt förvandlas till någonting annat, med The Authority som slutpunkt.

Skälet till att jag skriver om serien just nu är att jag till slut fått tag på den första volymen av Absolute-utgåvan av serien, dvs böckerna i mycket större format och tryckt på betydligt bättre papper än i de vanliga utgåvorna. Sorgligt nog är den här volymen som samlar ihop alla Ellis nummer sen länge slut på förlaget och inga nytryck är planerade; det är tragiskt att en så här bra serie bara finns tillgänglig på halvdant papper och med murriga färger för den förtjänar så mycket mer. Den andra volymen som samlar ihop Millars version är betydligt lättare att hitta och mycket billigare, men jag tror det är uppenbart vilken jag tycker man ska satsa på :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Uppsamlingsheat

4 december, 2010 at 14:16 (Europeiska serier, Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem :-)

Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.

De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…

Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me. Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.

Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.

Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.

Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.

Härnäst: Vi får se :D

Direktlänk 2 kommentarer

En färre superhjälteserie att läsa

16 februari, 2009 at 21:34 (Superhjältar) (, , )

Andra och sista volymen av Morrison och Quitelys All-Star Superman har anlänt, och eftersom det är en av de få superhjälteserier jag sett fram emot så är det nu i praktiken bara Invincible och Powers kvar för mig. Men det lär säkert dyka upp någon mer, och om inte annat kommer nog både Morrison och Quitely fortsätta på något sätt.

Alltnog, tillbaka till All-Star Superman. Med tanke på hur länge Stålmannen (när jag skriver på svenska får det allt bli Stålmannen istället för Superman…) funnits är det lite förvånande hur få riktigt bra serier med honom som gjorts. De flesta andra superhjältar som hängt med lika länge har åtminstone en handfull serier som räknas som klassiker, och även om många av dessa egentligen inte är så bra så finns de iallafall som referens för fans att diskutera. Men Stålmannen? Icke; den enda äldre serien med honom som omnämns relativt ofta är Superman Red/Superman Blue, som inte bara är rätt töntig (som alla 60-tals serier med honom), det är dessutom en ”imaginary story”.

För egen del, och det här kommer från en som läst varenda Stålmannen-serie från 70- och 80-talet (tack vare en god vän som var redaktör på Semic när de rensade lagret på gamla amerikanska tidningar) och en alldeles för stor mängd förutom dem, så kan jag bara komma på tre serier som är bra på riktigt, alltså inte för att jag är svag för Stålmannen: Alan Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, den bästa av dem alla; Moores inte fullt lika bra men ändock bättre än det mesta For the Man Who Has Everything, och lustigt nog med tanke på att han inte gillar superhjältar, Ennis Hitman 34.

Problemet är helt enkelt att han inte är en figur som lämpar sig speciellt bra som huvudperson: Han kan göra vad som helst, och det blir väldigt trist i längden. Givetvis har DC försökt att komma runt det med diverse påhitt som kryptonit, magi, med mera, men det har alltid känts påklistrat. Det gör att de gånger han fungerar bra är det nästan alltid som en bifigur, à la The Dark Knight Returns, där hans mytiska dimensioner passar perfekt.

Så hur löser Morrison det problemet? Trots att han gör det på  ett helt annorlunda sätt är ändå angreppssättet det samma som Moores i WHttMoT?: Istället för ignorera alla fånerier som växt upp runt Stålmannen, som Krypto, Bizarro, och så vidare, omfamnar han dem istället och presenterar oss med en historia om myten Stålmannen. Det fungerar alldeles utmärkt, både för att Morrison vet hur man ska skriva för att få fram det kosmiska i en gestalt, men också tack vare Quitelys teckningar. Som jag skrivit om förut har Quitely en renhet i sina bilder som gör att allt som utspelar sig känns som om det är större än livet; det finns inte plats för någonting mera än några få, gigantiska föremål i varje bild. Jag kom flera gånger att tänka på äldre Mœbius-teckningar som i hans album om Incalen, där samma klarhet finns.

Morrison tar också till vara på de möjligheter som ges av en mer science fiction-artad tolkning av serien, någonting som alltför ofta helt saknas. Här har vi en man som kan resa i tiden, korsa en galax, och levande flyga genom en stjärna, medan de flesta andra författare envisas med historier om galna skurkar, terrorister och annat trams!

Det här är en riktigt bra serie, även om man inte gillar Stålmannen eller superhjältar i allmänhet, och den kunskap man behöver om honom för att förstå handlingen är mycket liten; dessutom föredrar Morrison att inte förklara allt, så även en erfaren läsare måste ibland bara acceptera det som händer.

Det är också (yay!) en avslutad historia så man behöver inte vara orolig för att det ska komma en drös uppföljare: Köp, läs, begrunda, och du är klar. Efteråt får jag känslan att jag helt enkelt inte behöver läsa mera om Stålmannen eftersom hans historia nu är över; lite liknande vad jag kände efter att ha läst The Dark Knight Returns.

Sen kommer den säkerligen dyka upp i en storformatsutgåva vad det lider, och med tanke på de utsökta teckningarna kanske det är bättre att vänta på den. Jag kommer definitivt köpa den!

Direktlänk 15 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare