Peter Pan från den mörka sidan

19 augusti, 2013 at 22:41 (Europeiska serier) (, )

Loisel Peter Pan cover

Lite konstigt känns det allt att läsa klart en serie som jag började läsa för nästan två decennier sedan; jag kommer inte ihåg någonting av vad jag då tyckte om serien förutom att mitt minne är att den var ”sådär”. Inte så värst detaljerat alltså :-)

Serien ifråga är Régis Loisels Peter Pan som Carlsen gav ut de tre första albumen av i början på 90-talet men vars tre sista album bara funnits tillgängliga på franska. Fast det är klart, även där fick man ha tålamod med tanke på att det tog 14 år för Loisel från det första albumet till det sista. Men nu finns alla sex album i en samlad volym på engelska, utgiven av Soaring Penguin Press, så att även icke-franska-läsare som jag kan läsa alltihop.

Det kommer bli en del spoilers eftersom det annars blir svårt att säga någonting om boken så för den som inte vill läsa sådana är det bäst att man först skaffar boken själv.

Så, Peter Pan alltså, där Loisels bok är en föreföljare som utspelar sig innan JM Barries berättelser. När handlingen börjar är Peter en av alla fattiga barn i det sena 1800-talets London med en försupen mor och där så gott som alla vuxna är enligt Peters synsätt förkastliga och äckliga; framförallt avskyr han allt som har med sex eller kärlek att göra (han ser själv ingen skillnad på de två). När en liten fe dyker upp som vill ta med honom till ett annat land tvekar han inte: I London väntar bara elände.

Sen följer en ibland rolig men mestadels mörk skildring av Peters liv på ön: Hur han tar sitt namn, hur Krok blir av med handen, hur han långsamt glömmer bort sin bakgrund. För det visar sig nämligen att på ön glömmer man långsamt bort det som hänt, oavsett hur allvarligt det är. Invånarna vet om det men det är ingenting de kan göra någonting åt, hur sorgsna de än är över att de till exempel inte kommer komma ihåg en död kamrat.

Loisel Peter Pan - The Guardian

Även karaktärerna är mörkare och mer instabila än de vanligtvis skildras. Hos Barrie är Tingeling visserligen opålitlig och självupptagen men här är det mycket värre; hon utnyttjar den långsamma glömskan å det gruvligaste. Peter Pan själv är det lika illa med även om det dröjer innan det visar sig hur illa ställt det är med honom. Hans komplicerade relation till sin mor och sin oro för att han ska bli som alla andra vuxna när han växer upp är här närmast en fråga om en psykos. Inte så konstigt måhända med tanke på det vi fått se om hur hans liv i London var, men obehagligt likafullt. Faktum är att kapten Krok i jämförelse med de båda framstår som nästan hälsosam i först sin skattjakt och sen sitt enkelspåriga hat mot Peter Pan efter att han förlorat handen.

En handling som är ganska långt från barnböckernas värld alltså. Ibland känns det som om Loisel inte riktigt har koll på vart han är på väg, som med stickspåret med Tiger Lily som aldrig kommer någon vart, men överlag är det en bra bok. Som sagt kommer jag inte ihåg så exakt vad jag tyckte när jag läste albumen på svenska men den här gången är jag mera säker på att jag gillar det. Det fanns inslag som när de först dök upp jag kände skepsis inför, som när han väver in Jack Uppskäraren i inslagen från London, men när det väl visade sig vad poängen med det var så försvann all kritiska invändningar; utan de scenerna skulle serien inte varit tillnärmelsevis lika bra.

Sen finns det ju teckningar också eftersom det är en serie. Loisel tecknar i en väldigt typisk fransk 90-talsstil skulle jag säga, som påminner mig en hel del om vissa serier i till exempel Epix. Han tecknar runt, en smula impressionistiskt, och med en uppsjö av halvnaket/helnaket men faktiskt utan att det stör mig eftersom det mest känns som alldeles naturligt eftersom det inte finns någon anledning att ha kläder om man är en sjöjungfru/kentaur/fantasifigur. Plus också att han helt saknar förkärlek för att teckna sterilt vackra opersonliga kroppar för här kan alla se ut hursomhelst :-)

Loisel Peter Pan - Pip & Rose

Så avslutningsvis är jag väldigt nöjd med att ha fått läsa klart den här serien. Efter att ha läst den och också hans Le Grand Mort/The Great Death har jag så smått ändrat min åsikt om Loisel (tidigare baserad på de diffusa minnena av Peter Pan på svenska och Roxanna): Han kan vara riktigt bra när det vill sig!

PS. En längre recension på svenska av samma utgåva (och med ännu fler spoilers) kan man hitta här. DS.

Direktlänk 6 kommentarer

Europeiska scanlations

18 februari, 2012 at 18:02 (Serier) (, , , , , , , , , )

Dags för ytterligare en hög med scanlations av europeiska serier för de som liksom jag bara behärskar engelska av de stora europeiska språken. Inga längre recensioner, bara smärre lästips :-)

Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginia Augustin. Albumet jag läst, The Water’s Secret, är det första och jag hoppas fler kommer översättas, för det här är en riktigt gedigen början på någonting intressant. Alim lever tillsammans med sin dotter i utkanten av en större stad. De är fattiga men rättrogna, men råkar av en slump komma över några artefakter som antyder att religionen som styr landet är falsk. Det är (hittills) ingen hjältesaga eller dylikt, utan istället en finstämd berättelse om en mini-familj som gör sitt bästa och som egentligen bara vill vara ifred. Det är svårt att säga vad det kommer att bli av serien för den har bara startat i och med det här albumet, men den har det där lilla extra i både teckningar och manus som gör att jag vill läsa mer. Rekommenderas starkt (trots att det bara är ett smakprov, egentligen).

Mechanical Land är tre album om en konstig värld där vi får följa en annan mini-familj (mor+son den här gången) som lever ombord på en gigantisk båt som utan mål far omkring på havet. De som styr vägrar låta någon lämna skeppet för att söka upp land, men det finns passagerare som vill något annat. Skeppet strandar slutligen i Antarktis, där det visar sig att det finns en robotstad som har något att göra med varför människorna lämnat fasta land. Tre böcker allt-i-allt, och ärligt är det här bara OK: Handlingen är rätt ofokuserad, teckningarna är inte så dumma men envisas med att zooma in (de fåtaliga) kvinnornas övre regioner, och översättningen haltar. Skrivna av Patrick Fitou och tecknade av Jean-Baptiste Andreae rekommenderas böckerna för de som är utsvultna på franska äventyrs-/sf-serier som inte fullständigt förolämpar läsaren.

Martian Geography av Sergio García är med här enbart beroende på teckningarna. Handling är ännu förglömligare än Mechanical Lands, men det hela utspelar sig på ett kolonialt Mars, där huvudpersonen blir involverad i ett revoltförsök. Komplicerat och förvirrat, och inte på ett bra sätt, men Garcías teckningar gör det ändå värt att lösa. De påminner både om Moebius och Taiyo Matsumotos färgserier, men utan att kännas som kopior. Rekommenderas att tittas på, men häng inte upp er på handlingen.

Caravan, två album (hittills) av Olivier Milhiet, påminner en smula om García på ytan men med en mycket tyngre nästan Jan Lööf-liknande stil. Handlingen är däremot betydligt bättre, med huvudpersonen Mila som blir upptagen i en ambulerande freakshow, i en värld där dylika är vanliga och där de behandlas som icke önskvärda i de små samhällen man passerar. Det är en rejält grym historia det här, men samtidigt är förhållandet mellan Mila och hennes adoptivpappa Pilou skildrat med mycket värme. Rekommenderas de som vill bli underhållna men har högre krav på handling än Mechanical Land och Martian Geography.

The Unspeakables & The White Tigress: Det här är två långkörare i Frankrike som vi faktiskt fått en smakbit av i Sverige, när Epix publicerade ett av The Unspeakables-albumen med titeln Äventyr i gult 1986-7. Upphovsmännen Yann & Conrad har varit inblandade i alla möjliga franska klassiker som Lucky Luke & Spirou, men det här är en mer barnförbjuden serie (som trots det ursprungligen publicerades i tidningen Spirou). Tänk er Spirou med riktigt våld, kärlek, sex och brutala gangstrar, allt placerat i Fjärran Östern  under efterkrigstiden, och exakt det är vad man får. Huvudserien har senare fått en avstickare i The White Tigress-albumen, som handlar om en av personerna innan The Unspeakables börjar; den är klart svagare och fokuserar alltför mycket på det alldeles för traditionella halvt avklädda sätt som många franska serier tenderar att göra (vilket även The Unspeakables lider av, men i mindre grad).  Mängder av album, alla ännu inte scanlaterade; rekommenderas för de som är sugna på en Spirou för vuxna (beroende på vad man avser med vuxna…).

Som alltid när det gäller scanlations finns det några fler Jordi Bernet-serier att redovisa, och som alltid gäller samma brasklappar: Underbara teckningar, ibland mycket tveksamma manus. Den här gången har jag läst Kraken, 180 sidor om glorifierade VVS-arbetare som arbetar i en anonym megastad, där kloaksystemet är hemort för ett skräckinjagande monster, och Custer, en reality-såpa i serieform där huvudpersonen dygnet runt följs av kameror som redogör för allt hon gör. Monstret i Kraken är egentligen bara en bakgrund för att berätta typiska Bernet-historier, medan Custer har förvånansvärt intelligent manus, för en gångs skull. Rekommenderas för Bernet-diggaren, andra göre sig icke besvär.

Två serier kvar, men det är de två bästa.

Först av dem: Manu Larcenets The Wondrous Adventures of Vincent van Gogh – At the Frontline. Larcenet är mannen bakom bland annat Ordinary Victories, en av de bästa serier jag läst de senaste åren. Här har vi en bok i hans serie med påhittade äventyr om kända personer. Vincent van Gogh lejs av regeringen för att visa första världskriget från skyttegravarna eftersom man inte förstår varför de unga soldaterna envisas med att vilja desertera; varför skulle någon inte vilja offra sitt liv för sitt fosterland? Alltså behöver man förstå vad kriget egentligen är (eftersom ingen i regeringen givetvis själv vill åka till frontlinjen), och vem bättre än van Gogh att skildra det? Den här boken stannar i minnet, och befäster egentligen bara att Larcenet är en av de bästa serieskaparna vi har. Rekommenderas för alla.

Och slutligen, Le Grand Mort, skriven av Régis Loisel & JB Djian och tecknad av Mallié. Två album har hittills kommit ut medan ett återstår (har jag fått för mig) av den här fantasyserien som jag fängslades av mycket mer än jag trodde. Loisel har jag läst förut utan att ha blivit över mig imponerad, så jag väntade mig en OK serie, inget mer. Men Le Grand Mort får precis som Alim the Tanner till det där lilla extra, den där känslan som suger in mig som läsare. Handlingen utspelas ömsom i ett sagoland och ömsom i en kanske ännu besynnerligare verklighet där någonting, oklart vad, har gått katastrofalt fel. Paris är fyllt av flyktingar, och även om mycket fungerar precis som nu är ingenting som det borde. Om de inblandade serieskaparna får till avslutningen lika bra som serien är hittills är det här en serie som borde ges ut i samlad form på svenska (eller engelska); den känns som en perfekt kandidat för en tjock och vacker bok. Rekommenderas för alla de som gillar bra fantasyserier.

OK, det var allt för idag. Härnäst blir det förhoppningsvis några ord om en bok jag väntat länge på: Is That All There Is?, samlingen med Joost Swartes serier som precis kommit ut efter något år eller tvås försening :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 178 andra följare