Världens undergång à la Richard Sala: The Hidden

22 september, 2011 at 22:18 (Serier) (, )

Tätt i hälarna på den japanska undergångs-serien Velveteen & Mandala (som visserligen inte formellt sett utspelas efter katastrofen, men stämningen är definitivt som om den gör det) har jag precis läst en amerikansk version av hur världen går under: The Hidden av Richard Sala.

Tidigare har jag skrivit om Salas skräck-serie Delphine och hans mer lättillgängliga ungdomsserie Cat Burglar Black; The Hidden är definitivt mer släkt med den förstnämnda för i den här helvetesskildringen sparar Sala inte på krutet. Vad som egentligen hänt dröjer Sala att berätta, men i de beskrivningar som de överlevande berättar får vi se kannibalism, övergrepp, och mardrömslika monster som förstör allt i sin väg. Det är inte precis en barnserie, om jag säger så.

Det är inte en serie som berättar en spännande och rak historia om hur världen gick under. Som oftast med Salas serier (som exempelvis redan nämnda Delphine) råder en stark overklighetskänsla över hela skeendet som skildras. Vad är riktigt och vad är fantasi? Det är inte så att Sala förfaller till klichéer som ”Det vara bara en dröm, men kanske inte?”-slut; allt skildras på ett mycket allvarligt och bokstavligt sätt utan minsta tillstymmelse till antydning att det kanske mest är feberdrömmar som utspelar sig att det inte är på riktigt. Men likafullt smyger sig den där känslan av att någonting är lurt med det hela in, ungefär som i en del bättre skräckfilmer/serier/böcker. Obehaglig stämning är någonting som Sala verkligen behärskar!

Sen att själva orsaken till katastrofen är det den är känns passande för en Sala-serie; hur det egentligen gick till och vad som kommer att hända i framtiden lämnas öppet, men för att vara en Sala-serie var den ovanligt tydlig med orsaken, trots allt ;-)

Sin vana trogen när han arbetar i färg ser Sala till att teckningarna ser mycket inbjudande ut med sina tydliga linjer och klara, starka färger. Sen jag såg de första serierna av honom där han jobbade i färg har jag svårt för hans svartvita serier; jag saknar hans färgsinne alltför mycket. Karaktärerna i serien har alla sitt personliga utseende, och oftast lyckas Sala skildra deras känslor med små medel på ett utmärkt sätt.

Men det är en sak som är lite konstigt med det här albumet. Vid flera tillfällen syns människor som borde vara panikslagna eller drabbade av andra synnerligen starka känslor, men på teckningarna ser det ut som om de inte nämnvärt lider alls. Det var så tydligt att jag ett långt tag trodde att det fanns en poäng med det, att det hela skulle visa sig att allt som händer bara var något slags utdraget skämt med huvudpersonerna, men så var det alltså inte. Likaså händer det då och då att personer på bilderna inte tittar åt det hållet det borde, som exempelvis att de tittar snett över huvudet på någon som pratar med dem. Jag vet inte vad de här tydliga missarna i teckningarna beror på; kanske har Sala helt enkelt haft lite för bråttom, eller så har en del av teckningarna klippts om med glitchar som följd. Det är absolut inte några fel som stör mig mycket, men lite irriterande var de allt eftersom de var så oväntade, med tanke på att teckningarna i allmänhet ser precis lika suggestiva ut som någonsin.

Jag skulle nog själv vara liiite mer rädd än dem i ruta 3

Så en inte alls dum bok i det mindre kvadratiska formatet, framförallt om man känner för en elegant framförd skräckis med ett rätt rått innehåll.

Direktlänk Lämna en kommentar

Cat Burglar Black

14 november, 2009 at 00:31 (Serier) (, , )

Det är lite förvånande för mig själv att jag nu sitter här och recenserar en bok av Richard Sala igen, med tanke på att jag skrev om hans Delphine nyligen och att han inte är en storproducent av serier precis. Så kan det gå!

Cat Burglar Black är dock en serie riktad mot en helt annan målgrupp än Delphine: Här är det någonting så ovanligt som en amerikansk serie inriktad på ungdomar som gäller. Visserligen kan man hävda att alla superhjälteserier också är det; vad jag menar är att Cat Burglar Black känns som en typisk ungdomsbok som händelsevis är gjord i serieformatet.

Huvudpersonen, den tonåriga flickan K., är föräldralös och har växt upp på ett barnhem där föreståndarinnan i sann Dickens-anda utbildat alla barnen till tjuvar, men efter att det avslöjades av polisen börjar K. istället på Bellsong Academy for Girls, en flickskola som driva av hennes moster.

Någon som blir förvånad om jag säger att allt inte är vad det verkar vara i skolan, och att både elever, lärare och samhället som omger skolan döljer mörka hemligheter?

Salas typiska drag som människor med bisarra utseenden och kusliga miljöer passar som handen i handsken, låt vara att det underliggande temat inte är lika skrämmande som det brukar vara. Inte för att flickorna har det lätt, med sorgliga barndomar och (eventuellt) några dödsfall i boken, men lika förkrossande obehagligt som i Delphine är det definitivt inte.

Teckningarna är nog de mest inbjudande som Sala har gjort, med i grunden samma stil som i hans tidigare serier och lika styvt genomfört som i Delphine, men här finns också en mycket smakfull färgläggning som också lättar upp. Det är också imponerande hur han lyckas ge elevernas ansikten en egen karaktär med de små medel han använder; ibland är ansiktena ytterst minimalt tecknade men de behåller alltid personligheten.

Det som är mindre bra med Cat Burglar Black är att det är alldeles för tydligt att den är avsedd som första delen i en längre svit. Historien är onekligen avslutad, men lika otvetydigt har Sala planer för flera; det finns alldeles för många antydningar om ytterligare hemligheter här för att jag ska känna mig helt nöjd med manuset. Det går även lite väl snabbt i svängarna här och där, som plussar på intrycket av att det är en bok som har en viktig uppgift i att lägga ut grunden för fortsättningen.

Ergo, köp den ni med så att den säljer tillräckligt bra för att förlaget First Second ska våga sig på att ge ut en del till :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Delphine

20 september, 2009 at 15:00 (Serier) (, , )

Jag vet inte riktigt, jag… Varför denna förkärlek för att säga Bok/Film/Serie X är författarens/regissörens/artistens version av Y när likheterna är så små att man får leta efter dem med lupp? Det är slappt, det är vad det är; istället för att försöka förklara ett verk på dess egna villkor så förfaller man slött till att bara jämföra det med andra.

Skälet till att jag är lite sur på det fenomenet är att jag sett två flagranta exempel på det den senaste tiden. Det ena är Miyazakis film Ponyo, där filmkritiker envisas med att säga att det är hans version av Den lilla sjöjungfrun. Jo tjena. Det är en varelse av feminint kön som är uppväxt i havet för att sedan bli en människa i båda två, men det är inte mycket att komma dragandes med. Personligen misstänker jag att jämförelsen bottnar i att filmen distribueras av Disney utanför Japan, och de lägger förstås gärna in den uppgiften i pressmaterialet eftersom de själva redan gjort en egen version.

Och sen har vi Delphine, Ignatz-serien av Richard Sala, där den avslutande fjärde delen precis kommit ut. Jag letade lite information om den, och såg då att Fantagraphics lanserar den som Salas version av Snövit. Jo tjena, igen. Det finns några varelser med som man med lite god vilja kan klassa som dvärgar (de är iallafall korta) och en saga är det, men det är allt… Men, nog om det, nu till serien :-)

Förra gången jag skrev om Ignatz gnällde jag lite på att det är svårt att få information om hur många delar de olika serierna ska bli, men Salas bidrag är alltså helt klart nu. Sala är en av de där tecknarna som alltid funnits med på ett hörn i antologier som RAW och Drawn & Quarterly, men han har aldrig varit en frontfigur. Personligen har jag gillat honom men har inte satt några djupa spår hos mig, och därför var jag lite förvånad att han fick vara med i Ignatz-serien.

Men han försvarar sin plats med den äran. Delphine är en obehaglig historia om huvudpersonens sökande efter Delphine, flickvännen som försvann utan spår när hon skulle hem och ta hand om sin sjuke far. Allt går honom emot i byn; han får felaktiga uppgifter om var hon bor; de han träffar är antingen obegripliga eller hotfulla; hur han än försöker komma närmare är det alltid någonting som hindrar honom. Kort sagt, en mardröm av det klassiska slaget, där inga förklaringar ges.

Det är kanske lite långdraget med fyra avsnitt för en så pass enkel historia. Men det går fort att läsa eftersom Sala sparar på texten, och teckningarna är (förstås, eftersom det är en Ignatz-titel) riktigt bra med suggestiva toningar och bisarra människor. En av de bättre mardrömsskildringarna jag läst i serieväg, faktiskt.

Delphine kommer knappast vinna några priser men den visar upp en av de saker som Ignatz-serien är bäst på: Den får konstnärerna att göra sitt allra bästa för att leva upp till den höga kvalité som krävs.

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare