Mini-recensioner: The Score

12 augusti, 2012 at 12:34 (Serier) (, , , )

Darwyn Cooke fortsätter med sina bearbetningar av Donald Westlake/Richard Starks böcker om gangstern Parker. Efter The Hunter och The Outfit är det dags för The Score där Parker blir inblandad i en gigantisk rånkupp: Gruvstaden Copper Canyon ska rånas, och Parker är mannen som ska organisera det hela.

Det här är den hittills rakaste boken i Cookes serie, med en handling utan utvikningar: Planering, genomförande, efterbörd. Jag är fortfarande intresserad av originalböckerna men jag har inte kommit mig för med att läsa någon av dem ännu, medan jag är mer tveksam till Cookes insats. Det är ingenting nytt eftersom mina invändningar är desamma som jag redan nämnt i de tidigare recensionerna: Cooke kan teckna med en fantastisk snits i enstaka teckningar, men han är en osäker serieskapare som fortfarande inte vet hur man designar en seriesida med flyt. Jag kan inte komma över min känsla av att han tänker alldeles för mycket på hur varje enstaka ruta ska se ut utan att se den i sitt sammanhang.

Det myllrar av fel där Cooke mellan en ruta och en annan glömt bort/ignorerar hur föremålen var placerade i den tidigare rutan. Ibland är felen av den typen oförargliga men tyvärr är Cookes av det slag som får åtminstone mig att stanna upp i läsningen eftersom jag uppriktigt sagt tappar bort mig. Eller små irritationsmoment som detta:

Här läste åtminstone jag först repliken som börjar ”Please fuck off…” som om det var Parker som sa den (Parker är tredje personen från vänster i första rutan) eftersom det är till honom som pratbubblan pekar vilket gjorde mig tillfälligt förvirrad med tanke på att Parker omnämns i tredje person i repliken, och min läskoncentration bröts. Men om man tittar lite noggrannare så ser man att pratbubblan egentligen pekar på mannen längst till vänster i första rutan, men pga den suboptimala kompositionen syns han inte i ruta två. Det här är ett typiskt exempel där Cooke om han jobbat lite mer med sidan kunnat undvika problemet genom att arrangera personerna annorlunda, delat upp handlingen i rutor på ett annorlunda sätt, eller något annat. Med andra ord, läsbarheten drabbas på grund av ett slarvigt förarbete.

Men som ni märkt köper jag fortfarande Cookes Stark-böcker, min kritik till trots. Skälet är att jag gillar Starks historia, och att Cookes teckningar trots allt ser trevliga ut, även om de är mer av illustrationer än lyckade serieteckningar.

Direktlänk 9 kommentarer

Mera hårdkokt av Cooke: The Outfit

29 januari, 2011 at 23:27 (Serier) (, , )

Den andra boken av fyra där Darwyn Cooke skildrar Parker, huvudpersonen i Richard Starks hårdkokta kriminalthrillers, anlände i höstas. Så om inte en rykande färsk bok så är det åtminstone en småvarm sådan :-)

Mina intryck efter att ha läst den första boken, The Hunter, och mellanspelet The Man With the Getaway Face, står sig till stora delar. Det innebär alltså att det är en orgie i snitsiga bilder, återigen i tvåtonfärgat utförande, där Cookes enskilda teckningar ser lysande ut. Balansen mellan det råa och det eleganta är bättre än någonsin; The Outfit är snäppet vassare illustrationsmässigt än The Hunter, och det känns som om Cooke nu känner sig rejält bekväm med sin omvandling av Starks prosa till serieformatet.

Men också svagheterna finns kvar. Cooke har fortfarande bekymmer med att få till spänningen, och det är lite synd att den mest suggestiva episoden i hela boken är den där Cooke valt att behålla Starks originaltext. Det inträffar i det tredje kapitlet där ett antal stötar mot organisationen (titelns Outfit) genomförs i snabb följd. Det hade kunnat bli trista upprepningar, men Cooke har smart nog valt att låta varje stöt skildras på radikalt olika sätt: Teckningsstilen varierar från något som mest ser ut som Mr Magoo till något som liknar en något mer realistisk Feiffer (Cooke håller sig till 60-talsstilar, givetvis), och en av stötarna skildras som en tidskriftsartikel  (”Crime Confessions Weekly! Exclusive: The Heist of the Year!”) där Stark står angiven som författaren.

Fartigt och som sagt ett utmärkt sätt att lösa en knepig del av boken, men det gör att jag än mindre kan glömma bort att det jag läser är en serieversion av en roman, och det stör mig. Det är alltid svårt att överföra berättelser mellan olika medier, och de få gånger jag tycker det har lyckats är när den ansvariga har gjort verket till sitt eget genom att göra om det helt för det nya mediet, som exempelvis Kubrick som nästan alltid filmatiserade romaner, men på ett sätt som gjorde att jag som åskådare helt glömde bort den kopplingen. När jag läser The Outfit blir jag gång på gång medveten om att det är en roman som är utgångspunkten när scener dyker upp som följdriktigt skulle passa bättre i en bok än i en serie. Antagligen är Cooke lite för förtjust i böckerna själv, och därför kan han inte riktigt göra om dem så mycket som det egentligen skulle behövas. Den korta The Man With the Getaway Face som tryckte samman en av romanerna på enbart 24 sidor är lustigt nog bättre på det sättet; där var Cooke tvungen att göra om mer radikalt för att få plats, med ett mycket lyckat resultat som följd.

Historien i sig är en riktigt bra berättelse om hur Parker ser sig nödgad att attackera en av The Outfits ledare, Arthur Bronson, sedan Bronson har skickat ut en lejd mördare efter Parker. Det som gör den så bra är den extrema fokuseringen på Parkers obeveklighet; när han bestämt sig för att handla gör han det, utan krusiduller eller betänksamheter. Det som gör den mindre bra är det som jag nämnt, nämligen att Cooke trots att han tecknar med mer stil än de allra flesta ändå inte helt behärskar hur man gör en serie medryckande. Alla hans serier jag hittills läst saknar den där extra lilla knorren som behövs för att det ska bli någonting jag verkligen engagerar mig i. Se exempelvis den här sekvensen från bokens början, där Bronsons mördare överraskar Parker:

Underbara linjer och effektivt utnyttjade färgtoningar, men vad är det egentligen som sker? Det är en smula rörigt i mitt tycke, och inte på grund av att det är en kaosartad händelse utan mer för att Cooke har problem. Titta till exempel på silhuettbilden av Parker under sängen. Hur i hela friden kan han kasta pistolen så hårt från den positionen att anfallaren inte bara blir knockad (bilden efter) utan också på något besynnerligt sätt flyger över halva rummet (bilden efter det)? Notera också att om man tittar efter åt vilket håll Parker har huvudet när han kastar sig in under sängen så verkar det som om han kastar pistolen åt fel håll. Eller så har han snott runt 180°, kastat pistolen, för att sen sno runt 180° grader igen innan han kryper ut på andra sidan. Sådana här detaljer är egentligen inget större problem, men de känns lite symptomatiska för Cooke i allmänhet: En extremt attraktiv yta som tyvärr inte har lika mycket att ge när man kryper in under skinnet på den.

The Outfit är en bra bok som jag definitivt rekommenderar för den hårdkokta kriminalfanen, och för den delen de flesta seriefansen också, men jag tycker inte att den riktigt lever upp till en del av de hyllningar den fått. Men den är definitivt såpass bra att jag blir sugen på att läsa Starks romaner :-)

PS. Den som är intresserad av en mer positiv recension kan med fördel läsa Shazams; även om jag inte håller med om alla rosorna är det en bra och välskriven artikel med en lite annan infallsvinkel, skriven av någon som till skillnad från mig också har läst originalböckerna. DS.

Direktlänk 5 kommentarer

The Man With the Getaway Face

17 juli, 2010 at 19:24 (Serier) (, , )

Darwyn Cooke stretar på med sina serieversioner av Rickard Starks (psedonym för Donald E. Westlake) romaner om den kriminella Parker. När jag läste den första, The Hunter, klagade jag lite grann på hur Cookes manus fungerade (eller snarare inte fungerade); Cooke har ett generellt problem med att få sin manus att bli medryckande, och The Hunter led också av det problem. Nu har jag precis läst den korta The Man With the Getaway Face och konstaterar att mycket är sig likt: Teckningarna är fortfarande extremt tilltalande, men manuset känns fortfarande mer som en redogörelse för vad som händer än en dramatisk berättelse.

Men en noggrannare läsning ger vid handen att det faktiskt finns en del skillnader, alla till det bättre. För att börja med teckningarna så är Cooke fortfarande lika elegant som alltid, men han har här anammat en smula kantigare stil. Det är inte i sig bättre, men med tanke på den osmickrande handlingen passar det bättre med en råare stil än en mjukare. Här och där påminner det en hel del om stilen som Mazzucchelli experimenterade med i Rubber Blanket, och det är inte illa. Det syns fortfarande att det är Cooke så ingenting av hans egenart har försvunnit, men att han anpassat den till den hårdkokta thrillern är ett plus.

Och när det gäller manuset är det egentligen inte Cooke som har ändrat sig utan istället jag. Historien saknar definitivt ett känslomässigt nav, men det framgår tydligare nu att det är antagligen precis så Stark vill ha det: Parker är en emotionell nollpunkt, där det inte är känslor i vanlig mening som styr utan istället en logik utan empati där bara jaget spelar roll. Om du förråder mig dödar jag dig, punkt. Med andra ord en typ av berättelse som passar bra för Cooke eftersom han själv har problem med att skildra känslor i sina serier. Sen är det givetvis en historia som är berättad 100% ur ett manligt perspektiv: Kvinnor göre sig icke besvär, utom som oväsentliga bifigurer utan egna särdrag.

(Från IDWs preview, som besynnerligt nog är i blåskala; den tryckta tidningen använder brunt)

Avslutningsvis lite konsumentinformation: The Man With the Getaway Face är inte som The Hunter ett fullskaligt album; istället har Cooke på 24 sidor koncentrerat en hel roman. Skälet är att Cooke bara har rätt att göra om fyra av Parker-romanerna till album, och att han därför bestämt att The Man With the Getaway Face (den andra romanen) ska hoppas över . Problemet är att det finns åtminstone en central händelse i den som påverkar resten av romanerna… Lösning är den här tidningen som kommer vara första kapitlet i nästa album: The Outfit. Så det finns egentligen inget skäl att köpa den här tidningen nu om man ändå tänker sig köpa The Outfit när den väl kommer ut. Förutom skälet till att jag köpte det då: Det är i stort format (vilket är trevligt med tanke på Cookes illustrationer), och den kostar bara 2 dollar :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Hårdkokt med stil & snits men utan nerv: The Hunter

8 oktober, 2009 at 00:26 (Serier) (, , )

Idag blir det en gammal hårdkokt klassiker i serieformat: Richard Starks (pseudonym för Donald E. Westlake) första roman om den hänsynslöse kriminella Parker, The Hunter.

The Hunter har en extremt enkel intrig: Parker har blivit lurad av en kumpan och bedragen av sin flickvän. Han överlever efter att ha lämnats som död av dem efter att de skjutit honom, och nu är han ute efter hämnd. Eftersom det är en deckare av den hårdkokta stilen är det inga krusiduller utan pang på rödbetan; jaga upp de skyldiga, en efter en, och sen göra sig av med dem. Intrigen i sig är inte viktig utan det är resan och stämningen som står i fokus.

Jag hade en hel del förhoppningar på boken. Normalt är jag inte över sig förtjust i att flytta en historia från ett medium till ett annat, men eftersom jag gillar Darwyn Cookes teckningsstil men alltid har tyckt att han haft problem med att få till manuset borde det här kunna bli intressant.  Boken ser dessutom mycket läcker ut: Cookes teckningsstil påminner en hel del om en mjukare version av exempelvis modeillustrationer från 50- och 60-talet kombinerat med den klassiska Acke-stilen, och här har vi en bok som inte bara utspelar sig under perioden i fråga, men som därutöver är har den goda smaken att publiceras i en mycket passande monokromatisk färgskala. Cookes teckningar har aldrig sett bättre ut; hans The New Frontier, en Lagens Väktare-historia som också utspelas under samma tidsperiod, är nästan lika snygg men The Hunter vinner på färgskalan.

Men sorgligt nog är manuset återigen ett problem. Alla serier av Cooke jag läst förut har haft samma svaghet: Han kan helt enkelt inte få till historier med nerv i. På ytan verkar manusen bra, men de saknar förmågan att engagera på riktigt; det saknas rytm i berättandet som bygger upp spänning, och istället lunkar allt bara på i samma fart. Han har också svårt att få till intressanta personer eftersom det enda som skiljer dem åt är oväsentliga yttre attiraljer: Läderlappen skiljer sig från Stålmannen genom att inte prata så mycket, men det är också allt, och så vidare.

Jag har inte läst romanen själv så jag kan inte säga hur väl Darwyn Cooke fångat romanen i serieformat (det enda jag läst av Westlake är hans komedithriller Dansen kring guldprästen, och det är någonting helt annat) men jag måste säga att de svagheter i historien jag ser är misstänkt lika de svagheter Cookes övriga serier har, så jag tror nog att det är Cooke som ska stå till svars för dem. Och det är knappast så att The Hunter är svår att överföra från romanformen; båda filmatiseringarna (Point Blank 1967 och Payback 1999) av den är lyckade. Jämfört med en annan serie baserad på en gammal hårdkokt deckare jag nyligen läste, Tardis version av Manchettes West Coast Blues, så står sig The Hunter slätt, tyvärr.

Sen måste jag också tillstå att även om Cookes teckningar är mycket inbjudande så är inte heller de utan svagheter. Den största svagheten delar han med alltför många andra serietecknare: Hans kvinnor ser alldeles för lika ut. Det som gör att de går att hålla isär är bara det lyckliga faktum att de ibland har olika hårfärg / frisyr /ögonbryn / eventuella glasögon. I The Hunter är däremot alla kvinnor med större roller blondiner och resultatet kan ni se i illustrationerna jag valt: Det är tre olika kvinnor på bilderna…

Direktlänk 17 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 166 andra följare