Lång natts färd mot halvdager: InuYasha

25 juni, 2012 at 13:41 (Manga) (, )

Det blir lite oregelbundet med uppdateringarna såhär på sommaren; när hängmattan lockar så blir det mer av läsning, mindre av skriverier om läsningen. Som till exempel 10768 sidor Inuyasha.

Först lite bakgrund: Det här var mitt tredje försök att läsa klart serien. När serien började komma ut läste jag böckerna allteftersom, men sen blev det en liten paus och efter ett tag låg det en sisådär 30 stycken och väntade. Och det var lite för många för att läsa i ett svep; som jag skrivit om tidigare passar en del manga inte så bra att läsa i alltför stora mängder, och InuYasha är definitivt en av dem (av skäl jag återkommer till). Så det blev en omgång, en omgång till, och nu till slut de avslutande böckerna. Men nu till serien!

För den som till äventyrs inte vet vad InuYasha handlar om så är det berättelsen om Kagome, en flicka från vår tid som visar sig vara reinkarnationen av en prästinna från medeltiden, och halvdemonen InuYasha. Tillsammans med en samling udda existenser försöker de bekämpa demonen Naraku och hans anhängare. En mer detaljerad beskrivning finns förstås på Wikipedia.

Rumiko Takahashi kommer alltid vara en av mina favoritserieskapare tack vare Maison Ikkoku, den serie som gjort mest intryck på mig alla kategorier. Sen har hon också gjort en hel del annat bra, som Lum, Mermaid Saga och Rumic World/Theater, och några serier som åtminstone är OK undehållning som Ranma ½ och One-Pound Gospel.

Medeltida monster (taget från en scanlation; mina böcker har bättre tryck men är svårscannade…)

Men InuYasha är en serie som jag inte tyckt så bra om, om sanningen ska fram. Det jag uppskattar hos Takahashi är hur bra hon är på att skildra relationer, både humoristiskt och finkänsligt på samma gång. InuYasha däremot blir mycket snabbt en monster of the week-serie, med visserligen rejält fantasifulla och ibland skrämmande monster, men inte precis så relationsfokuserade. Att striderna sen är så ointressanta (”Wind scar!” -> någon slags vindmagi sveper bort fienden; ”Dragon scaled sword!” -> InuYashas svärd använder en annan magi; ”Wind tunnel!” -> följeslagaren Mirobu suger i sig fiender via ett mystiskt hål i sin handflata) gör inte precis det hela bättre.

Det mest frustrerande med serien är att då och då visar Takahashi hur bra hon kan vara. Oftast är det i episoderna då Kagome återvänder till nutiden (serien utspelas mestadels på medeltiden) och gör alldagliga saker som att gå i skolan och prata med sina klasskompisar. Så för mig kändes det som en skräckserie som hade varit mycket bättre utan skräckinslagen, vilket är lite deprimerande.

Nutida vardag

TV-spelsinslagen är också alldeles för påtagliga, som exempelvis striderna jag redan nämnt som känns ungefär lika spännande som en slumpstrid i godtyckligt japanskt RPG (som jag visserligen gillar att spela, men att spela ett TV-spel är inte samma sak som att läsa en serie). Inte för att jag vet om Takahashi modellerat serien efter dem men jag kan inte låta bli att tänka på till exempel Final Fantasy VIIs Cloud Strife när jag ser InuYasha med sitt våldsamt överdimensionerade svärd, och också hur serien utvecklar sig där hans (och hans bror Sesshomarus) svärd kontinuerligt måste uppdateras (EXP+) för att till slut kunna rå på Naraku (slutbossen). Det skaver och känns alldeles för fantasilöst för någon som Takahashi som så ofta visat hur ypperligt originella idéer hon kan ha.

Men, och det här överraskade mig: När upplösningen nalkas tajtar Takahashi till serien rejält. Manuset känns plötsligt relevant när några av de romantiska knutarna ska lösas upp, och insatserna höjs i och med att relativt centrala personer faktiskt dör. Det är inte på Maison Ikkoku-nivå men väl så bra som Mermaid Saga, någonting som förvånade mig, lätt uttråkad som jag faktiskt var. Och dessutom föräras serien med ett riktigt slut istället för någonting liknande Ranma ½ eller Lums ”pseudo-slut”, och det gillar jag.

I det stora hela tycker jag ändå att InuYasha är någonting av ett misslyckande; Takahashi kan så mycket bättre, även när det gäller serier som den här som pågår så länge inte läsarna och/eller serieskaparen tröttnar. Men tack vare lyftet i slutet så är jag lite sugen på att läsa fler volymer av Rin-ne, hennes pågående serie som jag bara läst de första volymerna av. Fast jag ska nog vänta ett tag trots allt för jag är en smula överdoserad på Takahashi just nu tror jag ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

500

23 december, 2011 at 00:02 (Manga) (, )

Det är nu nästan på dagen 3 år sedan jag började skriva här; 28 december 2008 för att vara exakt, och det här är alltså mitt 500:e inlägg. Får jag vara så egocentrerad att jag släpper ur mig ett litet Yay?

Därför tycker jag att det är dags att skriva om en serie som jag hittills bara nämnt i förbifarten, men som nog är den serie som påverkat mig mest, känslomässigt, genom alla år: Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi. Det blir nog inte så mycket en recension utan mer en reflektion av min relation till serien, m a o hur jag läste och upplevde den, men det tycker jag att jag kan tillåta mig i dagens jubileumsinlägg. Och SPOILERS galore, så de som inte vill veta mer om vad som händer i MI borde nog inte läsa mer nu.

Maison Ikkoku började komma ut på engelska 1992 och på den tiden var det vanligt serietidningsformat som gällde för manga i USA, med en månatlig utgivning där varje nummer vanligen innehöll två episoder av serien. Det kom inte ut så mycket manga på engelska då, och jag gillade Takahashis Lum som redan tidigare getts ut, så att jag åtminstone skulle prova på att läsa den var självklart.

Men vad jag inte räknat med var hur bra serien var. Det tar ett tag innan den helt hittar rätt, precis som ofta är fallet med långkörare vare sig det gäller serier, tv-serier eller någonting annat; Takahashis teckningar ser radikalt annorlunda ut i början mot vad de gör efter ett litet tag, och hennes manus blir också mer genuint intressant och gripande.

Yusaku & Kyoko från den första episoden

För från att vara en visserligen väldigt rolig men ändå trivial romantisk komedi med samma typ av humor som i Lum och teckningar som också är medvetet komiska utvecklar sig MI efterhand till att bli en serie för vuxna istället för för tonåringar. Personerna växer upp tillsammans med serien själv, om man kan säga så. Och det som gör att serien fungerade så fantastiskt bra för mig hänger ihop med den här utvecklingen.

Yusaku & Kyoko från den sista episoden

Från början publicerades MI i en japansk tidning med målgruppen män i 20-25-årsåldern (så det passade också in på mig), med en varannan-veckas utgivningstakt. Takahashis genidrag var att låta personerna åldras i samma takt som serien kom ut. Yusaku Godai, den manliga huvudrollsinnehavaren, är i början en omogen yngling runt 20 år gammal som kämpar med inträdesprovet till universitet. Han flyttar in i pensionatet Maison Ikkoku som drivs av Kyoko Otonashi, en några år äldre kvinna men redan änka. Yusaku faller som en fura för Kyoko, men hon är mer tveksam: Hennes tidigare man Soichiro var äldre än henne och uppenbarligen en mycket stabil person, medan Yusaku som sagt inte bara är yngre utan också mycket fladdrig.

Men allteftersom åren går mognar Yusaku, medan Kyoko själv blir mindre sträng och mjukare i sin framtoning. Det är en långsam process men mycket tydlig, och att som jag få läsa den i samma takt som den ursprungligen publicerades (dvs 2 episoder / månad) gjorde definitivt sitt till. Dessutom var utgivning tajmad med de riktiga årstiderna: Varje nyår i verkligheten motsvarades av ett nyårsfirande i serien, och både jag som läsare och seriens människor var ett år äldre än sist.

Även om serien blev allvarligare så innebar det inte att humorn försvann; tvärtom blev den bara roligare med tiden. Vad Takahashi gjorde var att hon tydligt visade att det var allvar för Yusaku och Kyoko, oavsett det som pågick runtom dem. Men den grundläggande komedin övergavs aldrig, och de seriösa delarna avslutade aldrig en episod. Istället avslutades sådana episoder alltid med en liten komisk knorr.

Utom i en enda sekvens, i det serieögonblick som nog är min allra starkaste läsupplevelse, alla kategorier. Efter sju år, efter att ha genomlevt betydligt fler än åtta bedrövelser, när alla yttre och inre komplikationer slutligen är avfärdade (andra potentiella flick/pojkvänner är säkert undanstuvade, både Yusaku och Kyoko har sagt att de älskar varandra), när Kyoko slutligen vill ta steget till ett förhållande med Yusaku, när de tar in på ett kärlekshotell, så gör de det mest för att Kyoko inte längre orkar med ovissheten och osäkerheten. Hon älskar Yusaku, inte tu tal om det, men alla missförstånd som uppstått under åren gör att hon egentligen bara vill slippa tänka på dem.

Och därför, när de ska älska med varandra, fungerar det inte.

Glädjen saknas hos Kyoko vilket Yusaku förstås märker, och själv ser han Soichiro framfrö sig som ett spöke, någon som han tvivlar på att han egentligen kan konkurrera med. Istället känner han sig som ett dåligt substitut för den som Kyoko egentligen älskar. Och episoden slutar här, utan knorr, bara med en mycket sorglig stämning efter ett misslyckat försök till sex. Att vänta en månad på nästa nummer var inte roligt, det kan jag lova. Det var som om en gammal vän plötsligt sparkat mig i magen. Var var den godmodiga tonen som skulle avsluta alla episoder, egentligen? Och hur skulle det gå nu?

I nästföljande episoder visar sen Takahashi hur mogen hon själv blivit som serieskapare. Hennes persongalleri är nu oåterkalleligen vuxna, även Yusaku, och de agerar också vuxet. Istället för en långdragen process där de hittar tillbaka till varandra tar de händelsen för vad den var: Ett oundvikligt misslyckande efter ett i princip sjuårigt förspel. De talar ut om det hela, och Kyoko förklarar utan att missförstånd uppstår precis hur hon känner för Yusaku (dvs att hon älskar honom själv, inte för att han liknar Soichiro vilket han verkligen inte gör), och nästa försök går mycket bättre.

Förutom att ha hanterat den här vändpunkten oerhört skickligt avslutar Takahashi serien med samma höga kvalité. När de nu äntligen har hittat varandra blir det inga fler missförstånd som hotar att bryta upp idyllen; giftermålet nalkas utan vare sig stress eller långdragenhet, och serien avrundas sedan i exakt rätt ögonblick. Det är en hundraprocentig avslutning och det är inte precis varje dag någon åstadkommer någonting sådant.

Jag läser om MI kanske en gång per år, och varje gång jag gjort det går jag runt i en liten mini-dvala några dagar efteråt. Förutom huvudhistorien med Yusaku och Kyoko finns det andra personer vars öden engagerar, och Takahashi är en mästare på att skildra den lite lätt melankoliska men inte olyckliga känslan när någon man en gång älskat gått vidare och blivit lycklig med någon annan. Efter att ha läst den så många gånger påverkar Maison Ikkoku mig fortfarande nästan lika mycket som den första gången, och det är en mycket lycklig liten dvala jag befinner mig i.

Jag tvivlar på att någon som läser serien nu, då man kan läsa alla böckerna i ett svep istället för utdragen över sju år, kommer att bli påverkad riktigt lika starkt (jag menar, jag får små tårar i ögonen bara av att skriva om Maison Ikkoku just nu…), men även om den av olika anledningar passade mig perfekt så skulle jag ändå säga att den även mer objektivt sett är en av de allra bästa serierna som har gjorts. Visst, man kan beskriva den som en romantisk såpakomedi om man vill, men det är ju inget fel på sådana om de är bra.

Härnäst: Inlägg 501, om den svenska serien som serie-Sverige ignorerat.

PS. Egentligen skulle jag nog haft med någon sida mer åt det komiska hållet eftersom det är det som är det vanligaste i MI, men eftersom så mycket av humorn bygger på personligheterna så går det inte riktigt att visa upp den med enstaka sidor. Läs serien istället! ;-) DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Mitsuru Adachi en masse: Katsu!, Jinbē, Hiatari Ryōkō! och en liten specialare

12 augusti, 2010 at 22:14 (Manga) (, , , , , )

Ute på en resa ->  jag har läst en del Mitsuru Adachi-serier. Och eftersom det är en lång resa har jag hunnit med en hel del av hans serier, så idag blir det en snabb genomgång med 2 bra, 1 intressant för de redan invigda, och 1 som jag blev rejält upprörd över :-)

Varför inte börja med de bra serierna, och sen arbeta oss neråt?

Först ut är Hiatari Ryōkō!, en av Adachis tidigaste serier som i mångt och mycket känns som ett förarbete till den längre och mer kända Touch som jag redan skrivit om. Baseboll och romantik är huvudingredienserna här med, och en del av karaktärerna är så lika de motsvarande karaktärerna i Touch att det känns som ett exempel på Tezukas stjärnsystem. Hiatari Ryōkō! är dock betydligt kortare och mer koncentrerad; den är så pass kort (bara tre volymer) att jag misstänker att Adachi helt simpelt ville börja om igen med en mer avancerad plot och därför avslutade serien rätt så abrupt.

Men lustigt nog gör det att jag på en del sätt tyckte bättre om Hiatari Ryōkō!; det öppna slutet kändes riktigt bra och imponerade på mig, och det sätt som Adachi skildrar den kvinnliga huvudpersonen Kasumi Kishimotos känslor inför sin bortreste pojkvän och den närvarande Yūsaku Takasugi är suveränt. Om man aldrig har läst Mitsuru Adachi förut är det här en perfekt serie att börja med: Den visar upp hans allra bästa sidor (humor och realistiska känslor) utan några av hans sämre (fanservicen och de moraliskt tveksamma sidorna, som i Miyuki och Jinbē).

Sen en tjugo år nyare serie, Katsu!. Återigen är det Adachis favoritteman, romantik och idrott; den här gången är huvudpersonernas sport boxning. Katsuki Satoyama (pojke) har ett påbrå som få andra vad gäller boxningstalang men har aldrig intresserat sig för sporten innan han får syn på Katsuki Mizutani (flicka) som jobbar på sin fars boxningsgym. Han börjar träna för att vara nära henne, och sen är historien igång.

Det är lite för mycket saker som känns igen i Katsu! för att det ska kännas som en av Adachis allra bästa serier; det är ett hopkok av hans vanliga idéer utan någonting som sticker ut. Men det är underhållande, och framförallt Mizutani är en intressant person vars kärlek till boxning är en källa till frustration eftersom hon trots sin överlägsna teknik ändå aldrig kan slå de bästa manliga boxarna. Så totalt sett är det en trevlig serie att läsa som förströelse, men om man läst andra Adachi-serier kommer man inte bli alltför förvånad. Förutom möjligen över hur lite hans serier har ändrat sig över tiden; vad än dagens mode är i mangavärlden fortsätter Adachi att göra serier på samma sätt han alltid har gjort. Personerna ser lite mer realistiska ut, men det är nog allt.

Sen en kort liten serie på 29 sidor från förra året, My Sweet Sunday, som gjordes för att fira tidningen Shōnen Sundays 50-årsjubileum. Serien är gjord tillsammans med Rumiko Takahashi och skildrar de två serieskaparnas första möten med tidningen och med varandra. Det är en bagatell men en trevlig sådan om man som jag gillar dem båda. De jämförs ofta med varandra och med rätta: De kom fram ungefär samtidigt, och båda har mycket lätt igenkännliga stildrag som ändå påminner om varandra.

Och avslutningsvis den med överlägsen marginal sämsta serien: Jinbē. Egentligen är det ojuste mot serien att säga att den är dålig, för de vanliga kvalitéerna hos Adachi finns här: Teckningarna, humorn och den känsliga personbehandlingen finns här, som alltid.

Problemet är handlingen. När jag läste Miyuki så var min stora invändning den att jag inte gillade att de romantiska huvudpersonerna var syskon. Fostersyskon, onekligen, men det kändes ändå rätt tveksamt. Men Jinbē är sju resor värre för här är det istället fråga om ett förhållande mellan en styvpappa och en styvdotter. Pappan har uppfostrat dottern själv sedan modern dog, men inte inlett några nya förhållanden, och Miku visar å sin sida inget intresse för sina jämnåriga utan föredrar istället fadern.

Inget fel i sig, men kanske inte styvpappan?

Flera gånger medan jag läste tänkte jag att serien väl ändå inte kunde vara på väg dit det verkade, men det var den visst det (inklusive en episod där Miku åker på semester och Jinbē i hemlighet åker till samma ställe för att hålla koll/spionera på Miku). Att serien sen var så kort, 1 volym, gjorde det inte bättre eftersom det därmed inte heller finns plats för att djupare skildra personerna (om det nu inte hade gjort det etter värre, förstås…). Urk, helt enkelt.

Jag har några Adachi-serier kvar att läsa och jag hoppas verkligen att de är mer av Hiatari Ryōkō! och mindre av Jinbē när det gäller handlingen.

Direktlänk 2 kommentarer

Nytt från Japan: Rin-ne

1 februari, 2010 at 21:21 (Manga) (, )

För mig är Maison Ikkoku en av de ytterst få helt perfekta serier jag läst; jag vill inte ändra ett ord, ett streck i den. Jag gillade Rumiko Takahashi redan innan tack vare Lum, men det var MI som gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för henne. Efter de serierna gav hon sig sedan på slapstick-martial arts i Ranma ½ som var småskojigt fluff, och sedan blev det månadens-monsterserien InuYasha som upptog huvuddelen av hennes tid under tolv år. Ingen av de senare serierna är ens i närheten av MI, och når inte heller upp till Lums höjder. Hon har också gjort några kortare serier under tiden som har varit klart bättre, som Rumic Theater och Mermaid Saga, men en längre bra serie av henne var det länge sedan vi såg; InuYasha är liksom Ranma underhållande men det är ett popcornnöje som tar slut så snabbt man stänger boken.

Och nu är det alltså dags för hennes senaste serie, Rin-ne, som publiceras i USA mer eller mindre samtidigt som den japanska utgåvan. Två album är ute, och för den som vill provläsa några av de tidiga kapitlen alternativt läsa de som ännu inte samlats i bokform finns fler smakprov här.

Hittills måste jag säga att jag inte vet vad Takahashi tänkt sig för långtidsplaner med Rin-ne; efter två album har serien ännu inte valt väg. Roligt är det, men jag har inte en susning om det kommer att finnas en stark handling à la Maison Ikkoku eller om det blir en episodisk serie à la InuYasha.

En sak är klar och det är att det otvetydigt är en Takahashi-serie. Huvudpersonen, skolflickan Sakura Mamiya, påminner mycket om Kagome från InuYasha, och upplägget av hela serien drar också tankarna åt det hållet: En skolkamrat till henne, Rinne Rokudo, visar sig vara en shinigami, en som hjälper spöken att slå sig till ro. Eftersom Sakura kan se spöken märker hon snart, till skillnad från de övriga i skolan, vad Rinne pysslar med. Tyvärr är Rinne bara halvdan på sitt jobb som han tvingats ta på sig eftersom hans mormor lovat att hennes efterlevande ska utföra hennes jobb; framförallt har han en akut pengabrist vilket krånglar till allt eftersom de hjälpmedel han behöver alltid kostar pengar.

Sen är cirkusen igång, med Rinne som gör allt för att komma över mat och pengar, Sakura som en lätt överseende iakttagare / medhjälpare, och högvis med underliga varelser och miljöer (besöket i helvetet i bok 2 är ett typiskt exempel med dess ingång modellerad efter en järnvägsstation där det är bäst att man inte försöker tjuvåka, mystiska villaförort, och så vidare).

Slapstick-känslan är trots ett som det låter allvarligt tema stark, och Rin-ne känns som en mix av InuYasha (övernaturligheterna, monstren) och Ranma ½ (tonvikten på humor, absurditeten). Jag måste säga att det är skönt att än så länge håller sig Rin-ne huvudsakligen på Jorden i nutid; de absolut bästa bitarna i InuYasha är enligt mig de alldeles för få sidorna där Kagome träffar sina skolkamrater, och Takahashi kan visa vilken fin känsla för timing hon har i dialogerna. Hon har en utmärkt fantasi vad gäller monster och oknytt, men det är i den halvallvarliga, komiska vardagsgenren hon är en mästare.

Teckningarna ser ut som Takahashi alltid gjort, en stil som jag tycker är extremt trevlig att läsa. Takahashi vet precis hur man ska designa en sida, hur man placerar människor i en ruta för att dialoger ska kännas naturliga, och hur några få streck är allt som behövs för att ge en karaktär personlighet. Kort sagt, ett exemplariskt hantverk.

Så slutbetyget av introduktionen måste bli ett ”Vi får se hur det utvecklar sig”. Jag kommer alldeles säkert fortsätta läsa den hur det än går eftersom jag tycker att Takahashi är en av de allra bästa hantverkarna i seriebranschen, men jag håller tummarna för att Rin-ne snart tar en tydlig riktning. Jag kommer ihåg att även InuYasha började starkt, där den såg ut att bli en allvarlig serie med en stark handling, men det tog inte många tusen sidor innan det kändes som att den gjordes på rutin. Bra rutin, visst, men…

Direktlänk 2 kommentarer

En boxare + en nunna = ?

27 februari, 2009 at 10:38 (Manga) ()

Jo, One-Pound Gospel av Rumiko Takahashi, en manga som hon påbörjade på 80-talet och avbröt efter tre volymer, men som hon rätt nyligen avslutade med en fjärde bok.

Jag har tyckt om Takahashi sen jag läste hennes Lum: Urusei Yatsura som var en av de första mangorna (jag googlade och såg att Språkrådet rekommenderar ”mangorna” så det kör jag på :-) ) som kom ut i USA; efter det har jag följt alla hennes serier, både de bra (Maison Ikkoku) och de minde bra (Inu-Yasha).

O-PG kom ut innan manga-vågen tagit riktig fart, så den kom ut i ett något större format och med bättre papper än de flesta manga-böcker idag. Och dessutom rejält mycket dyrare!

Kosaku är lätt att fresta

Kosaku är lätt att fresta

Så när den fjärde och sista delen nu skulle ges ut så passade Viz på att trycka om de första tre i det mindre och billigare formatet för att alla nya läsare skulle få en chans att läsa hela serien.

Det är en enkel liten serie med ett lika enkelt upplägg: Boxaren Kosaku har gott om talang men betydligt mindre disciplin, och han har extremt svårt att hålla vikten eftersom han är ett matvrak. Han träffar nunnan Angela och faller hårt för henne, medan hon i sin tur har svårt att få ihop sin religion med sin kärlek. Plus att hon ständigt blir besviken på att han inte klarar av att hålla sina löften om att äta mindre.

Den som läst sin Takahashi vet nog hur den här romantiska komedin kommer utspela sig; hon har ett sinne för humor som passar mig perfekt. Det är roligt, träffsäkert och till och med lite gripande här och där, precis som sig bör.

Men det märks att Takahashi har svårt att få grepp om hur hon ska få upp trycket i historien, och det blir mer småputtrigt snarare än ett riktigt drama. Jag förstår att hon avbröt serien; någonting fundamentalt saknas och det verkade inte som om det skulle lösa sig med tiden. Att hon överhuvudtaget avslutade serien efter ett så långt uppehåll berodde nog mest på att en tv-serie baserad på mangan skulle spelas in.

Det finns dessutom ett annat stort problem med serien, även om det bara gäller mig personligen snarare än för andra läsare: Det hela påminner en del om Maison Ikkoku, hennes mer kända romantiska komedi, och den är så bra att det här känns som en svag kopia. Jag håller Maison Ikkoku för den bästa manga jag läst, och på ett personligt plan också som den serie/bok som påverkar mig mest varje gång jag läser om den, alla kategorier. Jag räknar med att skriva ett hämningslöst subjektivt inlägg om den någon gång framöver, så se min kritik av O-PG i ljuset av hur högt jag värderar Maison Ikkoku.

För att sammanfatta, fyra trevliga böcker som absolut är läsvärda, även om det finns bättre serier.

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare