Några ännu mindre lästips

30 oktober, 2010 at 13:22 (Europeiska serier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , )

Uppföljare är alltid populärt inom de flesta branscher så här kommer en sådan till lästipsen häromdagen: Tre till relativt nya serier från Europa, Japan och USA som jag nyligen läst. Tyvärr är kvalitén lägre på den här triptyken, men de visar åtminstone upp lite av seriemediets bredd.

Först ut och sämst är en ny serie med DCs favorit-badboy Lobo: Highway to Hell, skriven av Anthrax (mest känd som gitarrist i Anthrax) och tecknad av gamle veteranen Sam Kieth. För de som inte sett till Lobo förut så är han DCs version av Marvels Wolverine, fast helt utan några pretentioner på mänsklighet; han är helt enkelt en råbarkad galning som mest av allt älskar att slåss, svära och supa/droga/mm. Eftersom han är en del av det vanliga superhjälteuniversat så innebär svära att han säger ”Frag” istället för ett annat ord som barn i USA inte tål att se, men hämningslöst våld är det gott om.

Så kombinationen Lobo/Scott Ian låter som den skulle kunna fungera: En våldsförhärligande sälle beskriven av en thrash metal-frontfigur.

Men tyvärr, tyvärr är inte Ian någon vidare författare. Historien om Lobos kamp mot djävulen (och det är inte en psykologisk kamp precis) är helt förglömlig,och även om Lobo aldrig gjort sig känd för att vara huvudfigur i mer tajta historier är det här alldeles för slappt. Det enda historien går ut på är att låta Lobo dra en oändlig räcka ordvitsar à la ”Wonder what this hell hole’s called?” och sen slakta någon. 144 sidor senare är jag rätt trött på det, lindrigt talat.

Bättre är Kieths teckningar som var huvudorsaken till att jag köpte boken. Kieth har en mycket egendomlig stil, som en Simon Bisley på en LSD-tripp. Han växlar lekande lätt mellan machodrypande bilder med muskler som är stora som luftballonger till barnsliga teckningar som driver med allt och alla. Den är svår att beskriva men det är nästan alltid värt att läsa hans serier, även om han ibland blir så egendomlig att det är svårt att förstå vad som pågår (som i My Inner Bimbo); han är en uppfriskande fläkt jämfört med alla slentriantecknare av superhjälteserier.

Nästa anhalt Europa, eller Sverige för att vara exakt: Anneli Furmarks Fiskarna i havet kom ut i våras men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Kontrasten mot Lobo kan knappast vara större än den här lågmälda berättelsen om den unga målarstuderande Helen Larsson och hennes vistelse på en konstskola på 90-talet. Den vattenfärgskolorerade serien saknar helt yttre dramatik; det som händer händer under ytan. Hon är osäker på sin framtid: Ska hon satsa på konsten eller istället bosätta sig i den lilla orten på den bohuslänska kusten, som en av de infödda?

Som jag redan sagt är dagens serier inte helt i toppklass. Fiskarna i havets problem är att historien aldrig griper tag i mig, och när jag läst klart så det med en stilla undran om varför serien egentligen gjorts. Huvudpersonens funderingar över sitt livsval känns märkligt ointressanta, och den av baksidan utlovade diskussionen om hur tidsandan kan påverka hur vi tänker saknas helt. Att serien utspelar sig på 90-talet är likaså det en helt meningslös detalj som på intet sätt påverkar handlingen. Min känsla är att innehållet och miljön kanske betyder mycket för Furmark, men någonstans på vägen till andra läsare tappades det bort.

Det som räddar boken är precis som för Lobo (en likhet har de alltså) teckningarna, där framförallt färgläggningen är värd beröm. Det är en bok som inte faller mig i smaken, men det är ändå ett hälsotecken att tjocka originalserieböcker i färg kan ges ut i Sverige, någonting som knappast fanns alls för några år sedan.

Och sist hoppar vi över till Japan och 7 Billion Needles av Nobuaki Tadano, en för mig tidigare okänd manga-skapare. Det som fick mig att köpa serien var två olika saker: Den är utgiven av Vertical som de senaste åren har gjort sig kända som utgivare av något udda men mycket läsvärda serier, men framförallt var det det genialt designade omslaget som leder tankarna till Penguin-pockets från 60-70-talet. Jag vet inte om det finns någon baktanke med designidén, men iögonenfallande är den!

Serien i sig är en förvånansvärt generisk manga, med utomjordingar som utkämpar sina interna strider på Jorden via övertagande av människokroppar som de sedan kan morfa till nästan vad de vill. Mycket likt den excellenta mangan Parasyte alltså, men en serie som känns lite malplacerad i Verticals utbud. Den gör det den ska bra, utan tvekan, och jag är glad att det tydligen inte är en för långt utdragen historia (4 böcker in alles), men så värst annorlunda är den inte.

Men återigen är teckningarna det starkaste kortet, även om skillnaden i kvalité mellan dem och manuset inte är lika stort som för dagens andra serier. Tadanos skolungdomar har alla ett personligt utseende, istället för de ibland väl standardartade människor man kan se i mycket annan manga. Av de tre serierna är utan tvekan 7 Billion Needles den jag tycker bäst om; om man gillar professionellt utförd manga av äventyrstyp så är den ett bra val.

Så, ett till tre-i-en-inlägg! Men det ska inte bli normen framöver; det är bara det att jag läst en hel del serier jag inte hunnit skriva om, och idag var det egentligen inte någon av serierna som förtjänade ett eget inlägg så tre flugor i en smäll, typ :-)

Direktlänk 8 kommentarer

My Inner Bimbo

14 juni, 2009 at 00:06 (Serier) (, )

Sam Kieths egna serier är mycket besynnerliga; de är en egensinnig blandning av psykoanalys, feminism och fantasy, illustrerat i en stil som varierar från klassisk Frazetta-look till något som påminner om Ralph Steadman på en LSD-tripp.

Den serie han är mest känd för, The Maxx, är en superhjälteserie utgiven av Image, och senare också animerad för MTV. Den börjar som en (någorlunda) normal Image-serie, men allteftersom glider den över mot någonting annat; The Maxx förlorar huvudrollen som istället intas av Julie, en psykiskt obalanserad ung flicka som tar hand om uteliggaren Maxx. Det visar sig sen att Maxx kanske egentligen bara är en fantasi; en gestaltning av Julies ande-djur som är en kanin som påminner om The Maxx till utseendet. Australiens outback, svarta hål, Karl Jung, och annat knytt har också sina roller att spela.

Efter The Maxx kom Zero Girl (högskolestudenten Amy blir kär i skolans psykolog; Amys liv är komplicerat eftersom kvadrater hotar henne, men cirklar skyddar), följd av Four Women (fyra kvinnor på en roadtrip, återberättat av en av dem för hennes psykolog). Gemensamt för alla är fokuseringen på de kvinnliga karaktärerna, sex, skuld och förlåtelse.

Och nu har alltså hans senaste serie, My Inner Bimbo, kommit ut. Den är ännu mer renodlad Kieth än de tidigare nämnda serierna: Den koncentrerar sig helt och hållet på psykologin hos i det här fallet Lo, en man i övre medelåldern som har ett komplicerat förhållande till kvinnor. Bimbon i titeln är hans inre bimbo, som förkroppsligas genom en magisk box och en mystisk öring (den mystiska fisken dyker också upp i Ojo, en annan serie från Kieth med liknande stil); från att från början vara en simpel fantasibild av Los ideala sexobjekt, en tonårig blondin (något som Lo tycker är pinsamt att inse), blir hon en mer komplicerad person när Lo långsamt kommer till insikt om sina problem och slutligen besegrar / sluter fred  med  bland annat The Giant Female Disapproval Sea Monster.

Precis som det låter är My Inner Bimbo mycket surrealistisk, och jag måste erkänna att det inte är ovanligt att jag kände mig lite vilse när jag läste den.Det är uppenbart att den betyder någonting, men det är inte alltid klart exakt vad. Det är mycket personligt och extrem kompakt berättat, men också mycket tankeväckande och bitvis roligt. För en gångs skull är det helt i svartvitt, och teckningarna är rörigare än vad Kieth brukar vara, någonting jag misstänker är medvetet med tanke på den kaotiska berättelsen.

Kieth är lite av en antingen-eller-artist: Om du gillar det han gör gillar du det antagligen väldigt mycket, men om du inte gör det kommer knappast My Inner Bimbo att omvända dig. Och om du inte läst några av hans serier förut skulle jag nog rekommendera Zero Girl eller Four Women; de är inte lika kryptiska som My Inner Bimbo, och teckningsstilen är också mer inbjudande.

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare